Senaste kommentarerna i forumet

Stort Grattis! Skönt att läsa att det går att ta sig ur detta hemska med alkoholen! Jag ska också dit där du är!

Bra gjort. Du är några veckor före mig på den nyktra stigen.
Vi fortsätter på den, mot en nykter framtid i frihet!

Känner mig lite arg och uppgiven. Jag jobbar journätter i helgen. Jag frågade sambon: Du ska väl inte dricka nu igen när jag har jour? Varför undrar du, sa han? Jag vill inte ha sms och samtal från sonen, det är jobbigt sa jag ilsket..Senare tyckte sonen att vi skulle prata med varandra om detta. Det är inte lätt sa jag han bara flyr. Sonen sa att jag måste säga till honom att detta är viktigt! Lyssna! Jag sa till sonen att han inte skulle bli någon slags mellanhand mellan oss och inte behöva ta del av våra problem. Sonen sa att han är inblandad oavsett och att om vi löser alkoholproblemet så är allt bra. Ni älskar ju varann sa sonen. Ja sa jag men kärleken försvinner när han dricker. Säg det till honom sa sonen. Jag känner frustration. Sade nyss till sambon att om han dricker så flyttar jag och att jag kommer att överväga att kontakta sambons chef om problemen. Jag gör detta för sonens skull för han vill gärna bo kvar här sa jag. Min sambo fattar inte att våra barn har tagit skada av supandet. Jag misstänker att han tror att han inte har så stora problem eftersom han kunnat vara nykter många månader den senaste tiden. Det är ju typiskt, nu när man kunde ha ett fint liv, när jag lyckats sluta med skiten, så är sambon så oförstående om sitt eget missbruk. Kände mig lite ful när jag hotar, men det är fullt möjligt att kontakta sambons chef . Att dottern kontaktade min chef blev också min räddning...Kram..

Hej,
Och grattis till 4 månader. Väldigt bra gjort och ge inte upp.?
Jag tänker på tankar, attityder och våra beteenden när jag läser din text. Att bara skruva på korken och vänta på att det ska gå över tror jag inte håller i längden. Vi behöver göra "annorlunda". Hitta oss själva på nytt utan vår drog och då är inte alla gamla vanor lika roande. Jag tänker såhär; jag behöver göra annorlunda därför så som jag levde innan fick mig att hamna där jag hamnade. De vanorna, tankarna och de beteenden jag hade var och är inte bra för mig i mitt nyktra liv. Den förändringen är inte gjord i en handvändning, det tar tid och jag klarar det inte själv. Jag går på AA och jobbar med en sponsor och det är min väg. För mig fungerar det bra, fick 1-års medaljen idag. Andra väljer andra vägar och hittar något som fungerar för dem. Att inte ändra på något annat än själva dryckesvanan tror inte jag på men det är bara min tanke.
Hur ser din resa ut?
Grattis igen!?
Kram!

verkligheten kom ikapp och den där spännande känslan av att vara nykter släppte. Helger och vardagar flöt ihop och inget kändes roligt längre. Jag ljög om att allt var prima och att sluta dricka var det bästa som hade hänt mig, sanningen var att jag faktiskt glömt av varför jag ens slutat eller rättare sagt jag kände inte igen mig i den långa lista som jag skrivit om varför jag inte skulle dricka mera. Jag ville verkligen bara ge in, men jag orkade samtidigt inte få höra saker i stil med "aja du gjorde ett bra försök" eller "du är ju bara männsklig" eller ännu värre "jag visste det!" så jag höll ut trotts att motivationen helt försvunnit. Att bara hålla ut kan tänkas enkelt men det är långt ifrån enkelt. Alltså från början trodde jag verkligen att man bara kunde fortsätta i samma anda som förrut, gå ut, festa, umgås som vanligt enda skillnaden skulle vara att byta ut ölen mot alkoholfritt, men ack så fel jag hade.
Det var mycket värre än vad jag väntat mig. Allt tappade i värde. Jag visste att det skulle vara lite tråkigt till och från men hade verkligen inte förberett mig på att livet skulle ta en sådan vändning. Hade liksom glömt av att alkoholen också spelat en väldigt positiv och glädjande roll i livet.
I skrivandet stund har det gått 4 månader sedan jag slutade och trotts att jag fortfarande känner mig förvirrad och tidsvis förtvivlad så är jag i det stora hela glad och stolt över mitt beslut.

Grattis till dina 11 månader.? Har inte läst din ursprungliga tråd utan bara denna men jag tror att resan har varit tuff men samtidigt befriande. Jag var väldigt funderande och nästan lite sorgsen veckorna innan min årsdag. Just detta med "hur kunde det gå så långt". Det har dock vänt och som livet är det går upp och det går ner. Fortsätt på din nyktra resa.
Att lära om... Det känner jag igen. Jag valde bort en del saker och sociala sammanhang i början men nu är jag delaktig fast på ett nytt sätt.
Åter igen, grattis!❤️
Kram
Ellan

I morgon har jag varit helt utan alkohol i elva månader, det sammanfaller också med att jag blev sjukskriven 1 månad p.g.a. stress och ångestsymtom.
Vid sjukskrivningens slut hamnade jag till slut på psykiatrisk avdelning under en veckas tid.

Känslorna hos mig nästan ett år senare växlar mellan overklighet och obehag. Hur kunde detta hända mig? Akademiker med ett "betydelsefullt jobb", familj, barn och omhuldad av så väl släkt och vänner. Jag har ännu inte funnit några entydiga svar. Det enda jag verkligen vet är att jag aldrig vill känna de känslor som jag kände då. Hela mitt liv kretsade kring att bedöva mig med alkohol som verkade för stunden, den sista tiden klingade känslan av välbehag och att inte behöva bry mig av redan efter någon timme.

Jag skriver inte så mycket på forumet men följer många trådar. Trodde aldrig att jag skulle kommit så långt som jag gjort nu i min nykterhet. Det fantastiska är dock att klichén stämmer för mig- det blir faktiskt bättre dag för dag, vecka för vecka. Jag har efter 11 månader testat att vara nykter i de flesta situationer och sammanhang och har insett att nykterhet för mig också är att lära om vad det handlar om att umgås och socialisera med andra människor.

Ge inte upp alla ni som kämpar där ute, om ni faller, var snälla mot er själva. T
ror att bara den som själv kämpat mot alkoholdemonen på riktigt kan förstå den kampen!

// På drift

Gäller alla områden i mitt liv. Just nu är jag på väg i hög fart igen, mot överträning och förslitningsskador. Det är den där jävla balansen som är så hårfin.
Senast jag hade en vilodag från träning var 29/1. Datumet minns jag eftersom det var sista dagen på mitt månadslånga återfall och anledningen till att jag bröt var att det gått så långt att jag istället för det planerade träningspasset började dricka redan efter frukost. Mitt träningsberoende överskuggar alkoholen. När spriten hindrade mig från att träna valde jag bort spriten.
De första nyktra veckorna använde jag träningen som en livlina. Ju mer jag kände att kroppen började hämta in det som förfallit av alkoholen desto lättare blev det att fortsätta vara nykter. Så det finns en stark poäng med mitt tränande.
Jag ville övertyga mig själv om att det fortfarande finns en chans att komma i form till träningssäsongen av rädsla för att annars börja tänka att jag skulle sänka ambitionerna detta år och ge a-demonen anledning att titta in.
Nu är jag inne i en manisk period igen. Våren brukar göra det med mig. Mycket behagligt att vara hög hela tiden, men svårt att bromsa upp.
Tidigare erfarenheter har lärt mig att jag nu är inne på ett härligt men farligt spår. Farligt för att en överbelastningsskada eller utmattning kan leda till ännu ett återfall. Om jag ser tillbaka på de senaste åren är det i samband med skador och hög stress som jag börjat dricka. En skada som leder till ofrivillig träningsstopp leder till endorfinabstinens och då kommer suget. Tanken på att jag ändå inte kan prestera fysiskt (av överträningen eller skadan) blir till "spelar ju ingen roll, då kan jag lika gärna passa på och dricka när jag ändå måste vila imorgon"
Det positiva är att jag idag kan ifrågasätta mina tankar när jag märker att jag försöker överträffa mig själv i antal träningstimmar per vecka. När jag tvekar inför att hoppa över ett pass för att jag är sliten kan jag ifrågasätta tvångstanken och välja vila.
Idag är jag ledig och solen skiner ute. Veckan har innehållit tuffa benpass i form av cykling och löpning och morgondagen lovar temperaturer och vindar som lockar till jobbcykelpendling på sammanlagt 10 mil. Och nu blir det genast mycket svårt. Vanan och viljan säger att jag ska passa på att ta ett långpass ute i solen, förnuftet säger Stopp!
Det här är ett forum för alkoholberoende. Men mina beroenden hänger ihop. Byts ut mot varandra och är lika svåra att stå emot. De sociala följderna är värre när jag använder alkohol, men mitt träningsberoende är starkare och svårare att komma ur.
Jag ska försöka motivera mig till att ta en promenad istället för löprunda. Vila finns inte på kartan, men ett simpass i bassängen sliter inte lika mycket så det tänker jag unna mig. (jämför ett glas öl är bättre än en flaska vin ?)
Liknelsen är slående, tänker jag nu när jag skriver. Lika men ändå inte. Jag har inga planer på att minska träningen, eller bli måttlighetstränande, men vill gå från missbruk till klokare val.
Nu stundar en rask promenad för att dämpa suget att springa.

Håller med föregående talare .. Stort , stort Grattis till 365 dagar ..
Läser om din resa och det skulle lika gärna ha varit jag som skriver .. .
helgvin som vart varje dags vin .. ja allt stämmer ..
om ett halvår är det jag som firar 365 ..
Igen stort Grattis till dig Ellan ... Kramar Lerigen

Ja, det är underligt hur fort det går över när man inte agerar på det. Tycker att det blir lättare och lättare ju längre avhållsamhet man haft. Och HALT är verkligen a och o, fast Stress är för mig vanligare än Ledsen. I och för sig blir jag ledsen av att känna mig otillräcklig som jag gärna gör i stressade situationer. Nu kör vi på med HALT. Och tar bort alla möjligheter till val.

Tack för att du delat med dej av din historia. Jag har läst den nu, och blev så berörd men även inspirerad till att förändra mitt eget beteende. Tack! ?

Vi har olika strategier när det gäller sug. Vissa går ut och går, andra läser, ser på filmer kanske om alkoholens "offer" dvs barn och närstående, som far illa pga alkohol, vissa motionerareller, yogar. Ja man tar till det som passar bäst. Jag har motat sug just genom att tänka på missbrukare som har dött, som har fått tex stroke, på mina barn som sovit men ändå varit oroliga när jag satt full hemma ja allt elände man kan tänka sig när det gäller effekten av a-missbruk. Det finns tillfällen man kan vara svagare och då gäller det att ha hittat sitt sätt innan. Tänka efter före alltså. Kram på dig...

har jag läst i massor!

Aeromagnus,
jag vill också gratulera dig: fantastiskt härligt att höra. Stort grattis! Och jag håller med dig, glöm inte...det behövs kanske inte men bara utifall att. /Ursula

Riktigt bra gjort! Högsta vinsten på Lotto typ ? Och klokare har du blivit också. Även om vissa minnen gör ont är det nog bäst att ändå vårda dem ömt, för att minnas att man aldrig vill hamna där igen.

...skulle ju vila benen idag efter 2x4 mil hård cykling igår. Hoppade över löprundan innan simningen för att kunna kötta på ordentligt med 100m intervaller och lite extra tryck med armarna med paddlar på. Lagom trött i kroppen, möra ben efter gårdagen, rätt nöjd. Ingen mer träning idag, får räcka med ett pass så kan jag ta backlöpning imorgon med pigga ben. Så var planen.
Min beroendepersonlighet sitter alltså i allt jag gör och en frestelse är svår att motstå....
Så när maken på kvällen började sucka över sin brist på motivation och att han har så svårt att komma ut och springa själv - jag pratar oavbrutet när vi springer tillsammans och då glömmer han sina tunga tankar, brukar skoja om att han har en röststyrd generator i benen, de rör sig bara så länge jag pratar - jamen självklart ställer man ju upp!
Man kan ju nästan likna detta vid några av våra respektive som kommer hem med en flaska vin och lockar in i fördärvet. Man dricker liksom inte av egen vilja och då räknas det inte ?
Så det blev en mil i skogen och benen ännu mörare. Får väl betala priset imorgon med sämre tider i backarna då.
Möra ben är mycket trevligare att vakna med än darriga händer, kan tilläggas ?

Var det inte någon på detta forum som skrev om HALT? Dvs Hungrig, Arg, Ledsen, Trött. Att man kan tänka HALT när suget sätter in och sen försöka utröna orsaken. På så sätt bryter man ju automatiska tankar "åh vad sugen jag är" med medvetna tankar "varför är jag det, vad behöver jag istället?"

Ska du inte eller har du inte möjlighet att välja blir ju suget bara en längtan eller önskan. Inget val ingen vånda.

Haha måste ju skratta nästan. Suget är helt helt helt borta och har varit det senaste halvtimmen. Så fort gick det alltså över. Bra att komma ihåg till nästa gång. Fast i och för sig kanske det försvinner snabbt också pga att jag vet att jag inte ska dricka. Då blir suget inte till ett dividerande och förhandlande och därmed övervinner man det snabbare. Hade mitt beslut varit svagare hade kanske sugen varit starkare och längre.

Nåväl, nu fortsätter jag kvällen som om inget hänt ?

Sisyfos och miss lyckad. Tack för era svar, de gjorde mig glad.

Idag igen blev jag sugen på att dricka! En stund. För att jag var irriterad av löjliga små orsaker. Ett glas av något hade känts jätteskönt, känner lite så fortfarande. Suget kom helt nyss och jag fick lust att gå in här och skriva det. Jag ska inte agera på det alls utan jag ska sätta på kaffe och diska undan i köket. Lyssna på nån podcast. Och snart är suget borta, så mkt vet jag. Men ja, sugen blev jag.

Då vet jag att även irritation är en trigger. Hur undviker man det då? ??

Kram till alla där ute!

i min tråd, hittar du din egen ska jag skriva i din:-) Bra att rensa ut alla lik, det stör när man ska satsa på nykterhet.

Jag trodde att jag var på banan igen. Ryggen började kännas bättre. Ett långvarigt magont har blivit bättre med Losec. Så kom då en busdrickarhelg helt bara så där. Har nog inplanerat den i mitt huvud för länge sedan så det finns inga ursäkter.

Jag har inte slagit någon på käften, inte ringt en massa dumma telefonsamtal, men småpimplat mer eller mindre hela tiden sedan sen fredageftermiddag. Senaste glaset igårkväll, tidigt tror jag så det är ju dag 1 idag.....Har svårt att koncentrera mig på tangenterna och skriver konstant fel, vilket är mycket frustrerade och skrämmande.

Har varit runt och plockat upp både några tomma vinflaskor men också en hel massa ölburkar. Jag orkar inte se skiten..

Förlåt att jag skriver i din tråd, Fenix men jag orkade inte leta efter min egen. Allt gott till dig Fenix som ju också kämpar men också till er alla andra som har kommit lite olika långt i era kamper./Tjalle

Så bra skrivet! Och känner så väl igen mig!
Risktagandet har blivit mindre och färre sedan barnen föddes, men visst är det en kick att "leva på kanten". Och dessa kickar.. kickar av alla dess slag. Belöning för en adhd-hjärna.
Längtar så tills min utredning är klar, hoppas och inbillar mig att medicin kan hjälpa, få en att kunna leva och känna sig normal.

Istället väljer jag de mest fysiskt utmanande. Extremvarianter. Typ, istället för Vansbrosimningen väljer jag Vidösternsimmet som är åtta gånger längre, osv

..provocera, testa gränser, tävla med ödet. Simmar ensam i sjön när vattnet är sju grader, kommer med kontroversiella uttalanden, håller improviserade tal och föreläsningar,mm
I förra veckan "vann" jag två gånger mitt körkort och flera tusen. Låg i 150 på 110 väg (som vanligt) lugnt bakåtlutad, lyssnande på hög musik. Tittar i backspegeln och såg en polisbil komma körande i full fart bakom mig. Gled in i högerfilen, lättade på gasen och såg oskyldig ut - fortfarande utan pulshöjning - polisbilen la sig framför i hundra och jag körde om (det var ju faktiskt 110) varpå den körde förbi mig och fortsatte en bit fram, ställde sig i vägrenen. Jaha, tänkte jag, kan man stoppa någon här? Körde bara vidare. Polisbilen for förbi igen och sedan var den borta.
Jag var lugn, för det enda jag tänkte var att jag iallafall var nykter...
Nästa dag var jag på en 70-väg, fint väglag, god sikt, inte fan kan man ligga under 100 här. Hade kört om en rad med bilar när det kom en kurva och jag fick avbryta omkörningen. Såg då att framför den jag tänkt köra om låg en polisbil. Tur igen.
Det är som ett litet spel. Vardagsspänning. Samma sak har hänt många gånger tidigare och kicken är att komma undan.
Jag försöker tänka, försöker hejda dessa impulser, men på något sätt är det också substitut för självdestruktivt drickande. Att någon gång emellanåt släppa lös galningen inom mig. Tror det handlar om frihetskänslan. Att stå utanför naturlagar och samhällslagar.