Senaste kommentarerna i forumet

Visst ska vi följas åt nu, vi måste klara det om det ska bli något bra av vår utmätta tid i livet! Dag 5 här, och vi måste komma ihåg att varje dag vi vaknar nyktra är fantastiska jämfört med alternativet!

Ja, det lär finnas en personlighetstyp som är riskbenägen. Min terapeut frågade mig retoriskt om jag gillade farofyllda sporter. Jag förstod genast vad han menade. Jag vill gärna surfa på vågens yttersta spets. Nu letar jag efter mindre farofyllda sporter som ändå ger den kick jag behöver. Du också?

Nej, logiska svar på de frågorna kan man inte få. Det är väl så att beroendehjärnan, driften/suget efter alkohol, segrade över det sunda förnuftet.
Men det gjorda är gjort, det kan vi inte ändra på. Däremot kan vi jobba på att det vi gör i framtiden blir rätt. Hålla oss nyktra.

Grattis till 15 månader Aeromagnus!

..bl a genom att skriva och läsa här. Det är svårt när man inte passar in i någon mall eller riskprofil och samtidigt är ordvrängare, gränstestare och vetenskapsnörd. Min beroendeperson, mr Hyde, är så gammal och integrerad i min personlighet att hen är en del av mig och mellan oss finns inga tydliga gränser. Jag vet, min logiska sida vet, att det inte finns några tvivel om att jag inte kan och inte ska dricka. Vad mr Hyde säger är att min viljestyrka kan ta mig ur en period eller bryta efter en dag om jag skulle dricka igen. Mr Hyde säger att en period eller ett par dagar emellanåt inte är hela världen. Och jag vet att det stämmer, det också. Fast varje gång är en risk. En risk som inte bara skrämmer utan även lockar. Risker är guldkanten på mitt liv.
Jag vill bli övertygad om att den här risken inte är åtråvärd. Att jag inte bara riskerar mig själv utan även mina barn. Jag skulle vilja värdera mitt eget liv högre men än är jag inte där. För om jag värderar mitt eget liv och är övertygad om att jag riskerar det redan vid första glaset kan jag använda envishet, tjurskallighet och allt-eller-inget egenskaperna. De egenskaperna som kan forcera vilka hinder som helst.

Måndagen 27/3 lämnade jag mitt sist blodprov hos Previa, vår företagshälsovård. Alla mina tolv blodprov inklusive levervärden är toppenbra. Fredags 31/3 så tog jag min sista antabus på jobbet. Nu ska min rehab förhoppningsvis avslutas från min arbetsgivares sida. Sedan fortsätter min rehabilitering på egen hand. Det ska nog gå jättefint. 15 månader nykter nu.
Ofta funderar jag på hur i helvete jag kunde hamna så här snett i livet???? Hur dum kunde man vara? Jaga, gömma sprit. Såra mig själv, familjemedlemmar. Svika folk runt mig? Frågor jag aldrig får svar på. Inte lönt att älta men de måste få ligga kvar i bakhuvudet när suget kommer att falla på.

Ja, att bli/vara alkoholist anses vara skamligt.
Ja, alkoholism kan man aldrig bli bra från. Men man kan sluta dricka.
Ja, man kan utveckla periodisk alkoholism. Under de aktiva perioderna utsätter man sig för stora risker, bl.a. med livshotande promillehalter. Men mellan racen syns det knappt att man är alkoholist.

Enda vägen från eländet är den nyktra vägen. Vad är din strategi och plan för att hålla dig kvar på den AlkoDHyperD?

Tack för att du delar med dig så mycket. Ha en bra söndagskväll AlkoDHyperD.

Alla kommer dit förr eller senare. Jag hoppas det blir senare och på väl valda vägar.
En väg jag väljer just nu är tacksamhetens. Jag är nykter och lugn i sinnet. Varje dag vaknar jag med förväntan och lust. Jag är tacksam för att mitt liv är gott utan alkohol och att min vardag inte behöver förändras av det faktum att jag inte kan dricka.
Vetskapen växer så sakta i mig om att det jag själv skriver är sant och verkligt. Jag sörjer inte att jag aldrig kommer att kunna dricka normalt, för det har jag aldrig velat och aldrig gjort. Men kanske finns ännu en längtan efter det destruktiva.
Därför behöver jag tänka en dag i taget samtidigt som jag måste planera månader framåt för att förebygga och förutse minor.

Du är en passionerat sökande själ. När ska du finna din slutdestination? Hur ser den ut?

Skamfilad
Som trollen spricker i solen är skammen endast en börda när den göms undan. Att vara människa med allt vad det innebär är just bara det. Jag har växt upp omgiven av människor som burit skammen som ett andra skinn. Jag ser skammen bryta ner patienter jag träffar.
Kan vi göra någonting för alla dessa skamfyllda? Kan jag, genom att fila bort min egen skam, genom att synliggöra och få den att spricka i solen, bidra till en förändring?
Om jag väljer att dölja det svåra i mitt eget liv, är jag då inte samtidigt rädd för skammen? Jag vill inte vara rädd. Vill inte vara en av alla som gömmer undan det mörka. Jag vill fila och fila tills det mörka blir synligt.
Till sist står man där med skammen bortfilad. Skamfilad, som i att all skam är borta och kvar finns ärligheten, självrespekten, friheten och stoltheten.
Anledningen till att bloggen varit nedlagd en längre tid är att jag inte längre kunnat skriva om de lättsamma sakerna, feelgood, det som folk vill läsa. När jag skriver är det för att sätta ord på det jag är uppfylld av. Ofta är det glädje och energi, men inte alltid.
Jag vill förmedla en mångfasetterad bild. Jag kan inte måla en tavla ur en påhittad verklighet. Den tavla jag målat med mina ord blev den ärligaste jag någonsin skapat, men jag vågade inte visa upp den.
Varför? Vad var jag rädd för? Skammen. Det jag uppmanat andra att kasta av sig var jag insvept i själv, men förstod det inte. Jag rättfärdigade mig med att det var av hänsyn till andra.
Startsträckan blir lång, märker jag nu. Tvekar fortfarande.
Vad är det då jag är så tveksam att berätta. Varför är det så viktigt att göra det att jag ändå väljer att visa mitt mörker.
Därför att det finns sjukdomar som på grund av samhällets moralistiska dömande inte vågar lyftas och pratas om. Det finns lidande som inte syns och i okunskapen gror fördömandet. Psykisk ohälsa är en sådan sjukdom. I den finns hierarkier. Det är inte lika skambelagt att ha PTSD som panikångest. Depression och utmattningssyndrom börjar bli något som vem som helst kan drabbas av. ADHD är fortfarande ifrågasatt på vissa håll och trots omfattande forskning finns det ingen som med säkerhet kan säga vad som orsakar det. Längst ner i hierarkin finner vi missbrukarna. De som har sig själva att skylla. De som saknar karaktär och vilja. Som till och med när de söker vård får skammen slängt i ansiktet, skammen som redan sitter där och förhindrar läkande, skammen som gör att man avstår för att söka stöd, gömmer undan och förnekar. Drogens dödliga omfamning får pågå i det tysta eftersom ett avslöjande betyder omvärldens avståndstagande. Hur ska vi förstå det? Är det inte bara att ta sig i kragen och sluta? Ja, man kan sluta. Om och om igen.
När jag får kommentarer om hur duktig jag är, eller hur vältränad jag ser ut vill jag ställa mig upp, rak i ryggen och tala om för alla att en alkoholist kan vara vem som helst och se ut hur som helst. Kan ni se det på mig?

Åren innan och efter jag var tjugo missbrukade jag alkohol. Som allt annat i mitt liv gjordes det rejält, inga halvmessyrer. Listan på markörer för alkoholberoende kan göras lång, ingenting saknas. Grov rattfylla, intensivvård, avgiftning, delirium, epilepsianfall och behandlingshem. Slutenvård och öppenvård om vart annat. Bilkrascher, självmordsförsök, hallucinationer, blackouts och våldsamma aggressionsutbrott.
Jag tog mig ur det efter närmare tio år. Skapade ett annat liv och en annan identitiet. Stängde dörren bakåt för att inte sugas in igen.
Åren därefter och fram till alldeles nyligen var en tillvaro på flykt. Jag sökte asyl i normaliteten och gömde mig av rädsla för att bli sänd tillbaka. Att gå tillbaka betydde döden. Jag var tvungen att gömma och glömma min historia. Till slut var den inte längre jag.

Vad jag aldrig insett är att alkoholberoende är som ett gift inkapslat i hjärnan. Det försvinner inte utan kan ligga dolt länge och bara vänta på att släppas ut.
Åren gick och jag förändrade hela min livsstil. Visst drack jag då och då, men sällan mer än en dag och sällan på samma sätt som förut.
Då, i mitt gamla liv, drack jag sprit som om det var vatten.
I det nya livet höll jag mig till vin och öl. I min föreställning var det bara sprit jag inte kunde hantera. Kan man vara bara spritalkoholist?

När man kan dricka en kväll i månaden är man botad. Även om det med tiden blir varje vecka. Lögnen blev sanning. Jag är inte längre alkoholberoende, för jag kan göra långa uppehåll. Jag förlorar inte kontrollen, tar inte återställare, sköter mitt jobb, tränar varje dag.

Undermedvetet visste jag att jag måste fortsätta fly. Träning och tävling blev mitt substitut och min flyktväg. Och precis som allt annat gick det till överdrift. Högre och högre dos krävdes för att hålla de inre demonerna i schack. Till slut räckte det inte längre.

För två år sedan gick jag in i en ny fas. Periodsupande.
Hade varit nykterist i många år, eftersom tävlingsambitionerna varit starkare än suget efter alkohol. Sprit hade jag inte druckit på närmare tio år.
Ett plötsligt infall fick mig att hälla upp ett glas whisky en lördagseftermiddag i slutet av februari 2015. Känslan när jag svepte det tog mig trettio år tillbaka i tiden. Känslominnen sitter djupt.
Jag förstod inte då, när jag mådde fantastiskt och bara drack det där enda glaset vars effekt försvann på några timmar, att kapseln runt det gift i min hjärna som heter beroende hade börjat vittra sönder. Nästan omärkbart. Först läcker det ut lite grann.

Ett par helger senare köpte jag hem en flaska till. Fortfarande full kontroll och med illusionen intakt. Drack sprit på samma sätt som i min ungdom, men vid enstaka tillfällen.
Påskledigheten 2015 drack jag åtta dagar av tio. Mer varje dag. Kanske hann jag få i mig fem liter sprit, kanske mer. Men fortfarande i tron att det var en engångsföreteelse och att jag hade kontroll. Jag kunde ju träna varje förmiddag!
Jag förstod ju att detta inte ingick i någon som helst måttlighetsmall, men det var nog bara för att jag drack rent. Slutsatsen var alltså - inte mer sprit. För det var ju bara sprit jag inte kunde hantera, eller hur?
Nja. Jag tycker inte om öl. Den sommaren föll jag vid ett tillfälle även på det. Visst kan jag dricka öl. Tio burkar. Full kan man också bli, men inte lika fort.
Hösten innehöll flera sådana korta fall. Sprit igen. Allt annat var meningslöst och inte värt besväret. En eller två dagar åt gången, stora mängder whisky.
Julledigheten 2015 var nästa period och sträckte ut sig till två veckor. Jag förhandlade med mig själv, dribblade och trixade. Om jag håller mig till ett dricksglas sprit först och sedan fortsätter med vin kanske jag kan ha kontroll.
Självklart inte.
Kroppen sa ifrån de sista dagarna. Första klunken whisky vid middagstid tvingades ner med en ulkning. Men jag fortsatte. Målmedvetet tvingade jag mig själv att konsumera den mängd jag bestämt mig för, vilket inte var lite, varje dag. Som om jag tävlade med mig själv i hur många dagar och hur mycket jag skulle klara av att få i mig. Fast jag hade ju kontroll. Drack ju bara så mycket jag bestämt mig för.

Efter den perioden valde jag att utredas för ADHD. Jag hade länge vetat att jag hade diagnosen, men inte tyckt att det var så viktigt att få det på papper. Jag har ju klarat mig bra genom träning. Haft tillräckligt med psykiatrin att göra, ville inte dit igen.
Men jag började bli rädd för mig själv. Vad händer om jag dricker igen? Kanske kan medicin hjälpa mot den inre rastlösheten, kaoset, paniken som får mig att till varje pris vilja radera hårtdisken, tysta hjärnan, stilla oron.

Jag blev faktiskt hjälpt av medicin. För första gången i mitt liv kunde jag vila och njuta av det. Jag tänkte att äntligen behöver jag inte alkohol för att dämpa mig. Äntligen är jag fri. Jag bestämde mig för att det var slutdrucket och var inte ens sorgsen över det.

Ett år höll det. Och när det brast igen var det inte på grund av mitt eget inre kaos. Eller kanske var det så, men på ett annat sätt.
Känslor av otillräcklighet, ensamhet och uppgivenhet vänds hos mig till frustration och ett växande raseri. Ett vrål inom mig: "Åt helvete med allt!" väckte rovdjuret igen. Det tog över. Inte i ett plötsligt anfall, utan smygande, smekande, lockande, övertalade mig med löften om en väg bort, tillfällig semester från det liv som krävde för mycket.

Under januari 2017 tog rovdjuret över, sakta till en början för att till slut lämna mig vid ett vägskäl. Supa ihjäl mig eller släpa mig själv upp ur kvicksanden och tillbaka till det liv jag älskar och värdesätter. I ett ögonblick av sans mitt i galenskapen bestämde jag mig för livet.
Jag avbröt den sista perioden, för två månader sedan, med uttrappning. Direkt efter frukost, den sista dagen, drack jag upp en halvflaska vin som stod i garaget. Om jag varit tveksam huruvida jag fortfarande var alkoholist eller inte borde det faktum att darrigheten försvann och jag kände mig normal av en halvflaska vin på morgonen avgöra frågan.
Jag har inte tidigare sett mitt spritintag vid lunchtid dagen efter som återställare, jag hade ju ätit frukost och tränat innan, inte druckit för att komma igång på morgonen.
Men ingen som inte är alkoholist vill dricka sprit till lunch dagen efter att ha halsat en kvarting. Definitivt inte flera sådana dagar i rad. I flera veckor. Ingen normaldrickare behöver fasa ut med en halv dl sprit i timmen sista dagen för att kunna sluta.

Och nu, två månader senare, tror jag fortfarande inte tillräckligt mycket på att jag uppfyller kriterierna för alkoholberoende. Det är ju bara under perioder...

Periodisk alkoholism är progressiv. Det räcker att jag ser tillbaka på de tre perioder jag haft för att förstå att det stämmer.
Det kommer inte att självläka. Jag kommer alltid behöva vara vaksam på rovdjuret som just nu sover. Om jag så är nykter i tjugo år ligger det där och väntar på att få vakna. Farligare och hungrigare för varje gång.

Skamfilad. Jag känner inte skam. Alkoholism är lika lite självförvållat som cancer. Den som dricker sig till ett beroende är värd lika mycket medkänsla och har samma rätt till respektfullt bemötande som vilken lidande människa som helst.
Så varje gång du säger till mig att jag är så duktig, stark eller fantastisk. Skulle du ändra uppfattning om jag svarade att jag var alkoholist?

Även för mig har det varit sämre de senaste månaderna. Nu i helgen var det under all kritik och jag tänker exakt likadant som du, Fenix om framtiden. Ska jag ha några vettiga år framför mig är det kork på som gäller. All kvarvarande alkohol har jag bett min fru tagit bort ur huset.

Jag har inte fyra dagar som du utan börjar på den förhatliga första dag 1. Låt oss nu "gamla gubbar" följas åt. Vi kan ju klara det. Det har vi bevisat många gånger, det gäller bara att det ska vara bestående också.
Allt gott/Tjalle

Håller helt med er ovanstående talare. Tragiskt att höra när det är beroendet som talar. Hur accepterat skulle det vara att höra från exempelvis en heroinist att "nu har jag varit ren en månad så nu ska jag bara måttlighetsskjuta."
Visst, alkohol är en laglig drog men som absolut inte skulle varit laglig om den kom idag.

Det handlar väl om ett litet hopp om att kunna dricka normalt. Visst är det väldigt gott med en iskall öl en varm sommardag eller ett glas vin till en god måltid men alla vi som har gått över gränsen har väl ändå druckit av andra orsaker än att det bara är gott.
Har man en gång väckt alkoholdjävulen så finns den där och bara väntar på rätt tillfälle.

Det slår mig ganska ofta hur otroligt viktig alkoholen är/eller har varit för så många. Bara det säger ju hur sjukt det är. Att försöka sig på måttlighetsdrickande med alla de risker som finns för oss som har väckt alkoholdjävulen inom oss är ju vansinne. Att aldrig för sitt liv kunna tänka sig att vara utan drogen innebär att alltid behöva tänka sig för. Att falla om och om igen eller att hela livet vara på sin vakt. Jag höll på så i några år... och nu känner jag vilken besatthet det var och är för många. Att bara tanken att ett liv utan alkohol är omöjligt, tråkigt, meningslöst och otänkbart. Redan då har vi ju tappat greppet. En tung verklighet, men det handlar ju för FAN bara om alkohol vill jag skrika. Livet är så mycket mer! Jag insåg inre det för 5 år sedan men jag inser det idag och det är jag TACKSAM för.
Som min dotter sa när jag skulle städa undan vinglasen från skåpet. Varför är ett vinglas just ett vinglas? Kan det inte vara ett annat glas för de är ju så fina. Hon har så rätt.❤
Önskar er en fin söndag!?

Men TV-tittande är ju ett oskyldigt och ofarligt tidsfördriv, jämfört med drickande.
Så det är ok att du ägnar dig åt.

Om jag hade mycket outnyttjad tid att fördriva, så skulle jag läsa böcker i massor.

Fortsätt nu på den nyktra stigen Vida. Sköt om dig

känner jag, att vi går mot ljusare tider. Våren är på väg. Satte penséer i utekrukan i går. Men jag har blivit netflixknarkare. Stänger ute solen och sitter framför TVn. Tröstar mig med, att jag inte blir bakfull. Idag AA. Lagom promenad dit. Och nykter en dag i taget.

Det var trevligt att höra, att mina erfarenheter kan hjälpa andra. Det värmer. Men det är ju också en av de stora fördelarna med detta forum, att man både ger och får tips, råd, stöd och idéer.

Att alkoholism är en livslång sjukdom är känt sedan länge. Det finns flera exempel på det i t.ex. AA.s litteratur. Men vi människor är ju sådana till vår natur, att när det kommer till oss själva så vill vi gärna tro att vi kanske är lite bättre och starkare än andra. "Ja, men det gäller inte mig, jag kommer att klara det". Etc.

Detta att flera av oss här inne har utvecklat en periodisk alkoholism väcker en del funderingar. Jag undrar om det kan finnas en koppling mellan den alkoholrelaterade ångesten man utvecklar, som är högst individuell, och det dryckesmönster som detta så småningom utmynnar i.
För min del började det en gång i tiden med att jag tog vita perioder för jag började få ångest för mitt drickande. När jag klarat av en vit period hade jag varit duktig och kunde belöna mig med att släppa lös och dricka igen. Och det blev ofta lite mer för varje gång. Etc.

Om jag lägger i hop mina två stycken här ovan, så kan det sammanfattas i en fråga som är ett råd:

Det finns några, och det kommer att tillkomma ytterligare här på forumet, som beskriver sina problem med alkohol, och som bestämt sig för att försöka komma till rätta med detta. Genom att ta en vit period på några veckor eller månader, och sedan ska de minsann bli måttlighetsdrickare. Hur många procent eller promille kommer att lyckas med det?

Själv har jag aldrig lyckats bli en måttlighetsdrickare. Alkoholism är en livslång sjukdom som man aldrig kan bli fri från, men man kan hejda den från att utvecklas mer genom att avstå alkoholen.

Ja det krävdes mycket styrka och beslutsamhet att kunna slita sig loss. Gjorde flera halvhjärtade försök som misslyckades. Det krävs ett seriöst och dagligt arbete för att lyckas.
Svårigheter och viktiga val i livet klarar man bättre när man är nykter, precis som du skriver. Att bedöva sig och fly med alkoholen löser inte de yttre problemen, de kvarstår och man förvärrar bara sina egna problem.

Utbyte med andra med liknande problem och erfarenheter ger mycket. Det är styrkan med detta forum.

Det är också viktigt att det finns flera som går före och visar att det går att sluta med A och börja leva ett nyktert liv. Du är en av dem Ellan. Det kan ge hopp och extra styrka för nytillkomna här på forumet.

nu känner jag, nykter dag 4 och livsandarna börjar återvända. Har börjat motionera, sover inte så bra än men det ordnar sig och även om jag tänker på alkohol så är det inte med sug och längtan. Inte seg längre på eftermiddagarna, utan tar tag i saker vilket känns så bra. Ha en fin helg alla kämpar!

på alkoholberoendet. Tack, Pi, för dina inlägg. Jag läste de första alldeles nyligen. Innan dess har jag vänt och vridit på verkligheten. Vetskapen om hur illa däran jag en gång var kontra den långa perioden då dryckestillfällena visserligen aldrig handlat om ett enda litet glas i sociala sammanhang utan alltid i syfte att bli mer eller mindre påverkad men inte heller urartat i kontrollförlust eller eskalerat drickande. För tjugofem år sedan var det ingen tvekan om min alkoholism. Jag har ju både åkt dit för rattfylla med 2.8 promille, legat på intensiven med 4.0 promille vid ankomst, haft otaliga blackouts, delirium, ep-anfall, varit på behandlingshem osv.
Innan det senaste återfallet har jag inte insett eller velat inse att jag kommer att vara alkoholberoende på livstid. Jag har letat bevis för att den där kokonginlindade parasiten verkligen existerar, utan att egentligen kunna övertyga mig själv helt.
Det var inte ditt uppehåll på sexton år som övertygade mig utan att du kunnat dricka mer eller mindre normalt i 1 1/2 - 2 år innan du var tillbaka i missbruk igen. Att det blev som det varit, trots andra levnadsvillkor, erfarenheter och kunskaper.
Att även jag, trots över tjugo år utan direkta alkoholproblem, klättrat upp i beroendetrappan och är periodisk alkoholist. Varje period är värre än den förra trots många vita månader och trots att alkohol inte ingår i min normala livsstil.
Du hjälpte mig lägga ytterligare en pusselbit i det pussel jag helst inte vill se hela motivet på. Jag tackar dig för att du delar och tycker också att dina texter och reflektioner är fantastisk läsning.
Kram

Hej Pi,
Att handskas med livet på livets villkor är friskt men inte lätt. Jag har läst igenom din tråd och vilken resa du gör. Starkt att vända tillbaka på den nyktra vägen. Det är så otroligt viktigt att vi inte tar vår nykterhet för given. Det krävs en medvetenhet om vår sjukdom och det tror jag vi får genom att samtala med andra alkoholister. Genom forum, AA eller på annat vis. Det är annars lätt att glömma hur det faktiskt såg ut.
Vantrivsel, stress och ohållbara situationer på jobbet känner jag starkt igen. Jag jobbade mig sönder och samman i kombination med alkoholen. Vi kan aldrig förändra andra men vi kan ta ansvar för oss själva och vår situation. I nykterheten ser vi våra möjligheter mycket klarare, att vi faktiskt har ett val och vi kan förändra. Om inte detta steg faller väl ut så är jag säker på att det kommer nya möjligheter. Du har lyft blicken och ser över din situation, det är stort och visar på ansvarstagande. Kan jag, vill jag och är det bra för mig och mitt tillfrisknande? Frågar att ställa sig inför situationer som känns tveksamma.
Önskar dig en fin lördag.
Kram från Ellan!?

Stort grattis och njut av detta

Tack för att du delar med dig av din resa och kamp.
Du visar att det går att bli fri. Därmed är du ytterligare ett bra föredöme här på forumet,
och din berättelse kan ge hopp för de som just påbörjat sin resa.

Unna dig lite lyx och belöningar nu, och hoppas att du får en bra helg.
Kramar

Du har så rätt Äntligen Fri.❤ Idag har jag varit nykter i ett helt år. Inte bara promillefri eller torrfull, utan nykter. Det känns... märkligt. Jag är så innerligt tacksam och stolt. Det har varit tufft. Jag har fått möta mig själv och min sjukdom öga mot öga och det har gjort ont. Fruktansvärt ont men också väldigt skönt. Idag har jag belönat mig själv med att ta emot kärlek och uppskattning från min familj. Jag är inte så bra på det men övar.❤ Blev pizza och Cola ute på stan och fredagsmys i soffan. Det är lyx för mig!
Av en slump (?) sprang jag även på min tidigare behandlare som jag arbetade med innan jag kraschade helt och åkte iväg på behandling. Vi hade ett otroligt fint samtal.
Ett delmål är uppnått MEN nu fortsätter resan med mig själv. Detta var bara början.? Funderar på Aros-konventet, har inte så långt dit.
Mod, ärlighet ödmjukhet och lyhördhet. Det har varit mitt recept fram tills nu och jag tar med mig det!
Kram!❤

:D

var det en kombination av en önskan om att kunna dricka måttligt och längtan efter alkoholens positiva effekter. Det var självklart inte ett plötsligt sug efter alla år, de hade inte funnits under c:a 15 år. Jag trodde också att jag efter en så lång nykterhet, förstärkt av en helt annan och bättre självkänsla efter allt positivt jag åstadkommit med mitt liv under nykterheten, med lätthet skulle kunna bryta om det visade sig att jag inte kunde hantera alkoholen på ett måttligt sätt.
Men det visade sig inte stämma. Jag hamnade återigen i träsket med för mycket drickande, och blev en ännu mer utpräglad periodare.

Så nu är jag en fysiskt och psykiskt kostsam erfarenhet rikare, men också en mycket viktig erfarenhet rikare, jag vet att jag aldrig kan, och aldrig behöver, experimentera med att försöka börja dricka måttligt. Det tror jag har hjälpt till att få mig att såpass snabbt nå en trygghet i min nykterhet nu.

Erfarenheterna man skaffar sig som alkoholberoende/alkoholist är smärtsamma, kostsamma och tidsmässigt utdragna. Men vi är ju många här inne på forumet som visar att det går att komma bort från eländet, att kämpa sig loss och skaffa sig ett liv i frihet.

Har läst en massa kloka fakta och funderingar på forumet som hjälpt mig att komma till insikt. Tex att i långtidsminnet lagras allt beroendeframkallande som man använt. Dvs att även om det går 20 år så minns hjärnan att "detta känner jag igen" och så är man snart på den nivån som man lämnade när man hade sitt värsta missbruk. Det är därför personer som haft långa uppehåll trillar dit på tex alkohol. Det är kunskap som är livsviktig för oss. Funderingen är, varför tror vi att det skulle ändra sig? Jag har en bror som har fallit flera gånger efter många års nykterhet. Men jag är osäker på om han faktiskt struntat i denna kunskap,eller om han ändå ville pröva och önskade annat resultat? Kram till dig Pi31415 och inkapslad parasit i hjärnan är ännu en bra liknelse för oss <3