Senaste kommentarerna i forumet

Intressant att just pension kom upp. Jag ska gå i pension i höst, efter semestern. Känns väldigt spännande och skönt men det kan ju komma bakslag i höst och vinter. Då får jag väl hitta på nåt. Räknar med att jag ska orka träna och a hand om mej på ett annat sätt. Nu är energin slut efter arbetsdagen trots att jag inte har nåt fysiskt krävande jobb utan i kontorsmiljö/kundtjänst.
Jag är tacksam över att jag är nykter sedan fem år tillbaka. Den aspekten behöver jag inte vara rädd för, att jag ska börja dricka för mycket. Det finns så många skäl att vara tacksam över nykterheten, så många fördelar och faktiskt inga nackdelar alls.

parkerar jag på ICAs parkeringsplats och får en reflex att leta efter tomma flaskor i bilen som jag ska slänga i smyg att min man inte ser.
Jag går förbi bolaget och ler och säger hej till tiggaren, som var källan till min oändliga skam förut, för att han visste hur ofta jag var där.
Jag renoverar mitt kontur och med lite symbolik har jag rivit ur det gamla skåpet, där jag gömde vinflaskor under de sista åren. Jag behöver den inte längre.
Livet är absolut inte lättare och enklare bara för att jag har slutat dricka.
Jag är däremot starkare, kaxigare, bättre och roligare.
Jag vet inte hur ger man hopp för andra, men jag vill säga att det går och funkar att sluta. Man måste hitta sin väg, min var att sluta helt och jag behövde ingen hjälp utifrån, men det spela ingen roll. Bara att man slutar vara besatt av drogen, då funkar det.
Förresten, idag kan jag servera vin till mina gäster, se flaskan, känna doften, hälla upp åt dem och jag tar inget själv :)

– för att ta en av delarna i helheten–, är ingen enkel process. Många av oss har nog märkt det runtom oss. Min svärfar t.ex började supa på heltid när pensioneringen blivit ett faktum, och dog i förtid. Hans son, som längtat efter pensioneringen och gått i förtid, blev mest sittande, passiviserad, och började dricka alltmer.
Speciellt män tror jag kan hamna där, eftersom deras liv varit mer upphängt på förvärvsarbete än kvinnornas.
Själv har jag alltid spridit ut mina gracer på både förvärvsarbete och frivilligt arbete, så för mig var det ingen katastrof att lämna förvärvsarbetet. Jag startade ett lite företag i kultursektorn som jag nu jobbar luststyrt med och i den omfattning jag själv vill. Samtidigt har jag min ålderspension och ekonomin är minst lika bra som förr. Jag har bättre hälsa, mer fritid, utvecklas mer, etc. Jag är förstås i många avseenden privilegierad, men jag inser att lösningarna måste vara individuella och många. De som har slitsamma arbeten ska naturligtvis inte behöva skjuta upp pensioneringen utan snarare få gå tidigare, typ som balettdansare, piloter, och några till får göra. Livet är för kort för att levas okänsligt.

talades det för några år sedan om att äldre medarbetare som valde att jobba ett par år efter ordinarie pensionsålder, borde kunna få lite lindrigare tjänster och i utbyte kunna fungera som en slags mentorer och stöd åt yngre och nya medarbetare. En bra idé, att äldres erfarenheter och kompetens kunde användas som stöd och trygghet till yngre och oerfarna.
I den krassa verkligheten där kortsiktig ekonomi och budgetar styr, blir det oftast åt andra hållet i stället. Att de få som väljer att jobba på "övertid" ofta får fler arbetsuppgifter, med någon krystad motivering att de med sin gedigna erfarenhet hinner med fler arbetsuppgifter.
Ibland har detta lett till utbrändhet och sjukdomar.

De flesta av mina kollegor som börjar närma sig pensionsåldern funderar på att gå i pension lite tidigare. Några gör det, några gör det inte. Det är ekonomin som styr.

Tror vi alla måste sätta foten på bromsen, förstå att de är små saker som betyder något
Önskar dig en riktigt fin dag

är ett uttryck man ofta hör nuförtiden. Vi är friskare och lever längre säger man, därför ska vi också jobba längre innan vi får gå i pension. På traditionellt myndighetsvis stöder man sig på statistik och drar alla över en kam baserat på procentsatser. När ska man lära sig att vi alla är individer; vad som är bra för majoriteten behöver inte nödvändigtvis vara bra för alla. Jag besöker ibland arbetsplatser där folk har tunga och monotona jobb, jobb som dom har suttit på i trettio år. Dom är utslitna i kroppen och grundligt trötta på att gå till jobbet varje morgon, ändå måste dom för pengarna kommer inte att räcka till när dom så småningom får sin välförtjänta vila. Här dräller av unga friska människor som inget hellre vill än att få ett jobb, varför kan vi inte ge dom som så önskar möjligheten att lämna sin plats på arbetsmarknaden till någon som verkligen vill ha den.

Jag läste nyligen en undersökning som visade att vi väljer fritid över pengar. Folk som fick ett bättre betalt jobb valde att jobba mindre till förmån för mer fritid. Visst finns det folk som vill fortsätta jobba långt upp i mogen ålder, ibland övermogen, men rent generellt tror jag att det är en myt att alla vill jobba tills dom dör. Det kan naturligtvis bero på all alkohol jag har hällt i mig genom åren, men jag personligen tycker det vore trevligt att kunna trappa ner rejält nu med stigande ålder, jag är inte lika vass som förr. Ferrarin har blivit en John Deere. Men som så många andra har jag inte råd, självförvållat förvisso, de pengar jag kunde ha haft på banken idag har systembolaget lagt vantarna på. Sedan har vi den psykologiska faktorn; jag undrar om vi är mentalt rustade att leva så länge som vi gör. Kroppen kanske håller längre men jag hör inte ett knyst om huruvida vi pallar för trycket på dagens arbetsplatser så mycket längre upp i åren. Jag tror ärligt talat inte att psyket har hängt med i utvecklingen. F.n vet om det inte vore bättre att bara låta folk välja fritt.

Ha en fin dag allihop!

Grattis till 6 månader, härligt att läsa. Att stänga alla dörrar till drickandet och inte ge sig alternativ låter som en bra lösning. Att lära om och leva livet på livets villkor är faktiskt skönare än att sitta fast och vara besatt av alkoholen. Problemen försvinner ju inte helt men det är i alla fall ett mindre när vi lyckas bryta beroendet. Fortsätt så och tack för påminnelsen över hur befriande det är att vara nykter.❤️
Kram Ellan

och välkommen hit till "Det vidare livet" rabbitgirl.

Jag följde (läste) dig av och till i din gamla tråd. Du har haft en lång process för att frigöra dig från alkoholen. Precis som de flesta av oss. Men det är ju så, när man själv börjar uppleva problem med alkoholen, är man oftast mycket mer beroende och sitter hårdare fast i alkoholens grepp än man först tror.
Mycket starkt jobbat av dig. Ditt sätt att tänka den här gången är nog det som gjort det lättare för dig. Detta att du stängde dörren helt till alkoholen.

Du har också rätt i att andra problem i livet är lättare att ta i tu med när man lever nykter. Det största problemet har man ju då klarat av.

Önskar dig en bra helg. Kramar!

försiktig när du ställer i från dig cykeln vid en kyrkogård, så inte någon tar den för att de tror att ägaren inte behöver den något mer.

Ja, förlåt, jag hoppas du tål skämt.

Det är trevligt att läsa om att du trivs med tillvaron och dig själv nu Konstnären.

Önskar dig en trevlig helg. Kramar

tycker jag, att Vilja har lite koll på oss.

Ha en fin fredag och helg du också!

idag, och det känns så bra när jag tänker tillbaka en månad hur jag mådde just då, det var två dagar kvar till psykakuten, hua, bara jag tänker på det är det lätt att vara nykter. Har nu gått upp hela kilo och det behövde jag lite rund o go. Ännu en cykeltur på morgonen till läkarhuset och inta den lilla vita. Passade på och cykla omkring lite o titta på min fina stad, hamnade vid slottet o kyrkogården ställde cykeln och gick in på kyrkogården. Jag är så förtjust i kyrkogårdar och läsa på gravstenarna, där fanns bankdirektörer, garvare, överstelöjtnant, skeppare m.m. lite löjligt med alla titlar. Får någon slags frälsning när jag är där. Cyklade hem och var tacksam för att jag är nykter o ångestfri. Ibland går jag o väntar in första suget och jag vet nu hur jag ska hantera det, inte ännu har det kommit, men det kommer det vet jag. Denna gång ska jag inte försöka försköna vad som hände sist, och att det vid varje återfall har blivit ett snäpp värre än gången innan. Tack muränan för dina rader till mig.
Önskar alla en skön fredag
Vad som än händer idag ska jag inte dricka, och jag har mina antabus.
Kramar Konstnären

Hjälp - Vilja både hör och ser allt...!

Var uppe och släppte ut katten imorse vid 03.58. Funderade på och logga in och kolla om du var vaken Pi. Men insåg ganska snabbt att sängen kändes alltför lockande.

Ha en fin fredag!

Hej kära du,

tufft med hela huset fullt av folk och vin och ... orkidéer ... ;-) Skit i vad folk tänker om drickandet. Jag är så heligt trött på alla som ska ha åsikter om vad jag har i glaset eller på tallriken. VARFÖR ska andra egentligen bry sig om vad jag äter och dricker? Det är väl så privat som det kan bli - mitt eget val av vad jag vill stoppa i min kropp och inte...!? Tröttsamt! :-#

Idag är det mulet här, men det gör inget. Det är ganska skönt ute och jag sprang tidigt imorse. Det är så skönt att springa nu. Enda gången då aktiviteten avstannar i huvudet, om än bara för en kort stund.

Igår var jag iväg och bytte däck på bilen. Ok... sa bilmecken och vad är det för fel på dem du har nu? Tja, sa jag - det är vinterdäck. Jag glömde liksom bort att det blev vår för ett tag sedan och nu är det visst sommar. Men sommaren går ju så fort, så snart är det väl höst och snöar igen. Så egentligen kan de lika gärna sitta kvar... Nåväl, bilmecken fick sig ett gott skratt i alla fall...

Ha en underbar, vit, fredag! Puss o kram

Alltså, alltså,... folk... bara älskar att racka ned på sig själva som grupp och art (och ibland som individ)! Är det ba nåt typiskt svenskt, eller är det verkligen globalt? Jag har svårt att tänka mig mina etiopiska eller arabiska vänner göra så; ska kolla. Vi svenskar är bäst på att vara sämst, brukar det heta. De flesta av oss gillar djuren och naturen, men vi är ibland aningslösa när det gäller att ta konsekvensen av vissa av våra handlingar.
Och gruppen Forumet.... tycker jag beter sig allt annat än grobianlikt. Jag tycker vi är är sanslöst snälla och kloka "babianer". Om än väl pessimistiska ibland. Ha en bra fredag, allihop!

sade en gång att hälsa är inte att alltid vara frisk; det är att insjukna för att sedan tillfriskna igen. Jag kan inte annat än hålla med, sjukdomar är en del av livet, ändå är vi så oerhört fokuserade på att aldrig bli sjuka, faktiskt så till den grad att vår besatthet av hygien och läkemedel aktivt gör oss sjuka. Min far hade en teori, nämligen att för att bli bra på något så måste man öva; så ock immunsystemet. Idag vet vi att han hade rätt, men på femtio- och sextiotalen, när folk sprutade DDT på varandra och läkarna skrev ut antibiotika bara utifall, betraktades han som en dålig förälder som nöjde sig med att tvätta min barndoms sår med tvål och vatten och sätta på ett plåster. Inte ens maten går fri, vi vill äta kött från friska kor så vi pumpar dom också fulla med antibiotika bara för säkerhets skull. Inte så mycket i Sverige längre, men till exempel Tyskland och Irland använder tiofaldigt mer av den varan än vi gör. Ändå äter vi kött därifrån för det är ju billigare, gubevars.

Jag håller helt med Pi i hans resonemang att mänskligheten är ett evolutionens stolpskott. Om man ser på myror som ett exempel på lyckad evolution så är dom var och en för sig inte särskilt smarta, men samla ihop några tusen av dom i en koloni så blir dom både koordinerade och faktiskt rätt intelligenta, så smarta som dom behöver vara för att överleva i alla fall. Det är tvärtom med oss människor, individuellt är vi intelligenta men i flock blir vi stendumma. Som tur är så arbetar naturen med ett helt annat tidsperspektiv än vi människor gör; även om vi har överlistat alla dess försök att reducera vårt antal i form av Digerdöden, Spanska sjukan, Ebola med mer så har vi fortfarande någonstans inom vår genuppsättning en självförstörelsemekanism, som en naturens sista utväg. Så jag oroar mig inte särskilt mycket för den framtid jag aldrig kommer att få uppleva; på ett eller annat sätt kommer vi att lyckas utrota oss själva, för att någon gång i framtiden bli ännu en parentes i jordens historia tillsammans med exempelvis dinosaurierna, och lika gott är väl det.

Ha en bra dag allihop!

Ha ha ha... sitter ju redan här och käkar blad och bär....! Skulle nog kunna tänka mig en mammut snart. Fast säg inget till Vilja ;-)

De lovade återkomma. Jag skulle inte kontakta advokat och jag skulle inte kontakta de som skulle bestämma om anmälan. Jag har dock bestämt mig för att släppa det så gott jag kan och titta framåt.

Vet du, kombinationen att kräva lite sömn och att vara morgonpigg, gör att man har förmånen att kunna uppleva soluppgångar året runt. Utan att bli trött på det.

Den idealiska dygnsrytmen för mig, som jag ibland praktiserar när jag är ledig på sommaren, är att sova lite på dagen, och lite på natten. Då får man med både soluppgångar och solnedgångar.

---

Javisst är människan förmodligen ett olyckligt stickspår. Men, om man kapar bort de sista 5-10'000 åren, så verkar det inte ha varit så tokigt. Så länge våra förfäder var jägare/samlare, åt de idealisk kost, det fanns inga av de nutida folksjukdomarna (inte ens närsynthet), och det var (förmodligen) minimal påverkan på naturen. Det var nog också sällsynt att någon utvecklade något beroende. Åtminstone blev väl de som eventuellt knaprade sinnesförändrande växter/svampar inte så långlivade bland sabeltandade kattdjur och skenande mammuthjordar, så de hann sprida sina gener så värst mycket.
Hade utvecklingen stannat där, så kanske det inte varit så pjåkigt att vara människa. Fast det förstås, hade man antagit en utmaning och blivit vegetarian, så kanske det blivit tråkigt att sitta och äta blad och bär, när andra frossat på en saftig wokad och örtkryddad mammut.

Båda är/var känslomässigt "skadade. Vi har aldrig pratat om vår relation. Ingen av oss hade språk för det. Jag har nog aldrig förväntat mig kärlek, eller konkreta uttryck för kärlek, den känslan var allt för starkt förknippad med att bli sårad och övergiven. Ett skydd mot avvisande är att aldrig komma riktigt nära. Vara känslomässigt oberoende och självständig. Det är först på senare år som jag jobbat igenom allt med mig själv och förstått vad jag längtat efter och att det till och med skulle vara möjligt för egen del. Det diffusa obehaget fick konturer. Ensamhet, brist på kontakt och närhet hette det.

därför, att jag har opererat ut en visdomstand. Orkar ingenting. Har gått 3 veckor nu. Kan inte gapa. Kan inte äta bara dricka. Men trots detta mående, så mår jag inte lika dåligt, som jag gjorde, när jag låg i min fylleångest. Blir lite bättre dag för dag. Så alltid gäller en dag i taget. Och nykter är jag. Vila kan jag. Skönt är det. Läser och tittar på Netflix. Nästa vecka, ska jag gå på sommarfest på dagis. Hoppas verkligen, att jag har fått lite mer ork då?

Åh milde tid... Måste säga att jag tänkte exakt det du skrev i näst sista meningen. Du vet åtminstone vad du har gjort...!

Sympatihälsningar från en som letade efter katten i brännässlesnåret tidigt imorse - iförd tofflor och väldigt kort nattlinne

Hej vännen,

hur har du det idag? Hur går det med antabus-cykelturerna? Vet du, jag tycker du är så himla bra och stark som orkat dra upp dig ur hålet igen. Stanna nu här uppe. Inget sitta på kanten och dingla med benen. Inget funderande på om det är ljust och trevligt nere i hålet. Bara hålla alkoholdjävulen väldigt långt borta.

Bamsekramar

Vilken dygnsrytm har du egentligen Pi...? Antingen befinner du dig på andra sidan jorden eller så gillar du verkligen "tidiga" morgnar...? Ha ha ha...

Men för att vara allvarligt - jag instämmer verkligen i ditt #426! Människan = ett jäkligt olyckligt stickspår som kommer sluta med att vi slutgiltigt har ihjäl varandra och utrotas. Då blir vi bara en krigisk parentes i evolutionshistorien.

Vem vill jag hålla i handen den dagen livet är över för min del?
En bra värdemätare.

Det kanske inte är viktigt för dig att reflektera över just nu, eller så har du reflekterat färdigt, men hur kom det sig att ni två blev ett par och att ni hållit ihop så länge? Jag blir undrande, efter som jag själv befinner mig i en liknande situation med "projektledarskap", få eller inga fördelar med relationen, men desto fler nackdelar. Ett beroende som, i mitt fall, mest verkar bestå av slentrian och osäkerhet över hur det nya livet kan bli. Eller är det så att vi ändå kompletterar varandra?!