Senaste kommentarerna i forumet

och ger dig all uppskattning! / mt

blev mitt fall igår. Jag åkte ner till det lilla samhället för att handla och parkerade bilen på torget i centrum. Närmsta vägen mellan parkeringen och affären går via ett staket, i vilket det finns en öppning som är spärrad av två kedjor. När jag kom gående såg jag att den övre kedjan var bortplockad och den undre hängde inte mer än två decimeter över marken på sin lägsta punkt. Eftersom jag är vig som ett sjölejon i ett bollhav så tänkte jag att den där kan jag lätt hoppa över. Fot nummer ett hade gott mått, men fot nummer två bestämde sig för att ingå en symbios med kedjan. Allteftersom jag fortsatte framåt lyfte kedjan min bakre fot allt högre tills jag såg ut som en isprinsessa; en fot i marken, den andra utsträckt rakt bakåt. Nu har jag varken gracen eller rörligheten hos en Tonya Harding, så med ett löst grepp om en närbelägen staketstolpe slog jag i backen, knäet först. Byxorna var inte mycket till hjälp; dom gav snabbt upp kampen mot underlaget och delade sig så att knäskålen kom i direktkontakt med vad jag uppfattade som sandpapper som trottoaren var täckt med. Resultaten blev ett skrubbsår som inte går av för hackor och ett intensivt värkande knä som är ytterst känsligt för beröring.

Så nu är det kortbyxor som gäller, det är min personliga övertygelse att sår läker fortare om dom luftas. Men låt oss lägga lite lök på laxen: Efter en natt då varje kontakt mellan knäet och täcket, det vill säga varje gång jag vände mig, innebar att jag vaknade, var det dags för morgonpromenad. I stilla mak tänkte jag. Men så sprang ett rådjur över vägen alldeles framför oss, hunden såg det men inte jag, inte förrän jag kände kopplet ryckas ur min hand och såg de båda antagonisterna försvinna in i skogen. Jag visste ju att hunden förr eller senare skulle trassla in sig i ett buskage eller så, kopplet är långt och har en klump i änden så det är inte helt lätt att manövrera med i tät skog. Jag visste bara inte hur långt han skulle komma innan det hände så jag gav mig in i snårskogen, i kortbyxor och lågskor banade jag mig väg ut i det okända. Konstigt nog höll hunden tyst, kanske lekte han ninjakrigare med rådjuret, kanske var han bara för upptagen med att spåra för att tala om för världen var han befann sig. Inte förrän han till slut fastnade gav han skall och vi kunde återförenas. Så förutom ett handflatestort skrubbsåg på knäet är mina ben nu täckta av rivsår; jag ser ut som om jag har varit i slagsmål med en vildkatt. Å andra sidan är jag denna gång åtminstone medveten om hur såren har uppstått. Alltid något.

Ha en fin dag!

när det kommer nyheter om att USA tänker lämna klimatavtalet, blir jag ännu mer övertygad om att det aldrig går att begripa sig på hur människan är funtad. Varken globalt eller lokalt.
Hur kan t.ex. enskilda människor, som bl.a. jag, supa sig halvt fördärvade samtidigt som man vill ha ett bra liv?
Och hur kan människor i allmänhet som uppskattar och älskar vacker natur, samtidigt hålla på att ta död på den här planeten?

En del har fört fram idén om att människan är ett olyckligt felspår i evolutionen. En cancersvulst på den här planeten.
Kanske är det så.

När jag började vara aktiv här på forumet för ett år sedan, betydde det väldigt mycket för mig att det fanns så många som kämpade för nykterheten. Så vi behövs.

Kram tillbaka

Ett år nykter. Det är mycket bra gjort.
Och tack för att du finns här med dina kloka fina ord. Dom behövs.
Vi som är nyktra och vill vara det, vi behövs. Så är det....

Kram

MM

Hoppas det går bra för dig nu med flyttning och allt annat.

Livet på gränsen. Farligt för mig, men just nu nödvändigt. Varningsklockorna larmar, det här kan leda till återfall om du inte stannar upp och vilar!
Men hur? Just nu inte möjligt. Det jag kan göra är att att tillåta mig själv känna. Ge mig själv förståelse för att det är tungt nu. Se på situationen med självmedkänsla. Och det kommer att ordna sig.
Jag är nykter. Stark. Det håller.
Om man försatt sig själv i situationen får man inte klaga, eller be om hjälp.
Varje gång jag suckar, oroar mig eller känner mig överväldigad av belastning kommer rekylen i form av den tanken. Självvalt=hantera det själv.
Jag ångrar inte beslutet om skilsmässa. Kunde leva så här längre. Men. Eftersom även detta är mitt "projekt" är det jag som bär allt ansvar och jag som måste ta konsekvenserna. Säger ingenting om det. Men jag får inte gnälla, inte kräva någonting, inte tycka det är tungt eller sörja. Jag accepterar läget, men jag gillar inte läget.
Och om jag nu inte skulle klara av det? Inte ha råd att behålla huset? Inte orka jobba 100%, kvällsmöten tre ggr/månad, ta hand om alla barnen själv och sköta räkningar, underhåll av huset, vägen, tomten...
Nej, jag kommer ändå inte att ångra mig.
De tankarna får finnas, för de kommer automatiskt och jag kan ha dem och förstå dem. Men jag tror inte på dem längre. Skuldkänslorna får inte grepp om mig. Jag måste inte klara allt själv. Jag har samma rätt att be om hjälp som alla andra.
Om man tänker sig en värdemätare där 0 är att svika allt som är en själv och 10 är att leva efter sitt hjärta och sina inre värderingar klättrar jag högre och högre. Tänker ofta tanken: om jag hade ett år kvar att leva, vad skulle jag då göra och välja som jag inte gör idag?
Eller: när jag om trettio år (givet att jag lever då) ser tillbaka på mitt liv, vad kommer jag att ångra och vad kommer jag att känna mig glad och stolt över?
Om jag hade ett år kvar att leva skulle jag välja att våga. Jag skulle inte vilja leva bakom en mur av rädsla. Jag skulle följa hjärtat. Söka mig till människor som fyller på mitt energi- och glädjeförråd, släppa kontroll över sådant jag inte kan kontrollera, ge mig själv tillåtelse att bara finnas.
Jag har slösat bort allt för många år på att vara jagad. Flytt från hålet i själen, den där känslan av ingenting, av rädsla för att upptäcka att jag är maktlös, värdelös, hjälplös, övergiven.
Jag är fortfarande ganska maktlös, ibland hjälplös och ofta övergiven. Aldrig värdelös. Och jag kan överleva ändå. Inte bara överleva, utan leva, varje dag, hela tiden. Nykter.

Grattis på ettårsdagen ?

Det där med att man kommer ur fas i "trappan". För andra som undrar ska jag förklara hur jag tänker själv.
Ett återfall må vara kort och försumbart. För mig har det dock inte slutat där, även om jag kunnat ta mig ur det redan efter en dag. För mig har det ofta till och med börjat med korta, försumbara och icke-katastrofala punkt-återfall. Som triggat igång alkishjärnan. Fått bränsle av "det där gick ju bra, kom ju på benen direkt, ju" invaggat mig i en falsk tro om att det faktiskt går att ta ett litet återfall då och då. Fast varje gång det hänt har punkt-återfallen kommit oftare, blivit längre och slutat i en marathonfylla.
Så jag håller med dig, Heueh, i att inte bagatellisera allvaret. Jag håller också med dig om att du inte behöver klandra dig eller slå på dig själv för att det hände. Att du tog dig ur det så snabbt tackar din kropp dig för - och precis som du säger, vem vet hur det annars slutat. Om jag förstått dig rätt är du som jag periodare och dricker rejält när det väl sker. Förenat med livsfara. Kanske räddade du ditt liv genom att dra i bromsen. Den viktigaste lärdomen är nog inte att det gick att sluta - för visst är det så att det inte alltid är så givet när man står där i valet - utan att du kan se faran framöver och vara beredd på att mentalt "börja om igen". Och att du faktiskt klarat av att göra den mentala resan förut. Fysiskt är du säkert redan helt återställd.
Lider med dig och tror på dig. Tag sommaren till hjälp. Skogen, hunden, naturen och stillheten. Ha det gott!

Du har hjälpt mig mycket också. Din tråd var en av de första jag började följa för ett år sedan.
Dina dagliga kloka val, och dina "samtal" med eken, ingav ro och trygghet.

Många kramar tillbaka till dig Levande!

Det som gör att jag inte kan släppa detta är att de hotat med polisanmälan och de skulle höra av sig inom två veckor. Det har gått drygt ett år och man har fortfarande inte hört av sig men min känsla är inte bra. Jag försöker resonera att jag aldrig skulle medvetet försöka fuska eller lura de jag blivit valda av. Det är ju flera år sedan 2014-2016 resorna gäller och jag har ju ingen aning om vart jag varit det står ju i verifikationerna för mina resor är ju noggrant uppskrivna med datum, mil och vad jag gjort. Just att få denna käftasmäll känns illa. Samtidigt sa man att man inte tror jag gjort detta medvetet så jag är så kluven. Jag försöker tänka framåt och positivt men jag är så orolig för jobb mm även om jag inte borde vara det. 16/6 drar vi ned till Kroatien och Krk via Wien Zagbreb och hem via Budapest. Ska bli så roligt ser fram emot detta så mycket men min historia ältar upp det men jag försöker.

Dina kloka ord räddar mig många gånger, så hoppas få följa dig länge
Många kramar och grattis till ditt år

Ja, jag äter gärna en tårtbit åt dig också.

första nyktra födelsedagen, att ha gått runt ett år, är en speciell känsla ! Att känna att jag väljer mitt liv och hur det ska se ut och jag verkligen har möjlighet att forma mitt liv så det passar mig själv är stort !!
Ät en tårtbit åt mig också !!

GRATTIS !!!

Trevligt att höra att du mår bra, och att du lägger upp strategier för att bevara nykterheten.

Kram tillbaka!

Grattis på årsdagen starkt, imponerad. Jag tar till mig dina ord om sug och tankarna på alkohol, det är bara jag som kan mota olle i grind. Inte så farligt om suget kommer jag kan och ska hantera detta, ingenting egentligen mot att ta det första glaset vad får jag då, en enkel biljett denna gång. Jag mår så himla bra nu och så brukar det vara efter snart en månad, och nu ska inga lockelser förstöra detta.
Kram och fin dag till dig
Konstnären

Minns när jag o många andra med mig någon gång i början på 70-talet vägrade fylla i formulären för folkbokföringen!
Vi tyckte det var integritetskränkande!
Hur kunde det bli så här?

en ny jobbdator igår. Den gamla har drygt åtta år på nacken och börjar få svårt att hänga med i svängarna. Jag lär knappast bygga en till under min livstid, när den här börjar bli gammal lär jag inte jobba längre, så jag tog i ordentligt. All den allra nyaste tekniken och en skärm som får mig att känna det som om jag sitter på första raden i en biosalong. Jag får faktiskt rent fysiskt vrida på huvudet för att se från hörn till hörn. Det är en speciell känsla det där; att ha det allra nyaste och häftigaste, att få tolv sms med nyfikna frågor från kollegor fram till sent på kvällen, att känna sig i framkant av teknikutvecklingen trots att man själv är lite av en ångmaskin. Samtidigt är det ju lite löjligt egentligen, om jag inte hade uppdaterat mina mjukvaror så hade den gamla fortsatt att tuffa på och jobbet hade fortfarande blivit gjort, om än några nanosekunder långsammare. Jag gjorde så förr i världen, när jag väl hade byggt en dator och fått allt att fungera så tog jag den offline och uppdaterade aldrig; en dator är ju digital så fungerar den som ny så kommer den att fortsätta fungera på samma sätt tills den avlider. Idag är det annorlunda; mjukvarujättarna låter en inte använda deras produkter om man inte är online.

Jag tänkte på det där när jag installerade program igår, om en regering övervakade oss medborgare lika intensivt som mjukvarufolket gör så skulle det kanske bli revolution. Dom vill veta var jag är, vad jag gör, och vad mina åsikter är om ditten och datten, det är sådant som var skräckhistorier om diktaturer förr i världen. Jag tror jag ska läsa George Orwells 1984 igen och se om det finns någon profetia i den som inte har gått i uppfyllelse. I en demokrati är väl det här inget större problem, men om en diktator skulle komma till makten så har han en palett av synnerligen effektiva verktyg nära till hands. Lite skrämmande tycker jag, särskilt som alla data om mina förehavanden hamnar i en server någon annan stans i världen, åtkomliga för Gud vet vem. Inte undra på kanske att folk älskar konspirationsteorier och att makthavarna lägger så mycket möda på att ignorera dem.

Min lilla datorlåda, inte större än en normal kabinväska, har genererat ett berg av sopor. Jag vadar i kartonger, frigolit, påsar och bubbelplast. Det kommer nästan att ta längre tid att städa upp än det tog att bygga. Jag förstår ju att man måste skydda sin produkt under transporten men måste kartongerna tryckas i sex färger med glassiga bilder och förförisk text? Ingen går väl och köper datorkomponenter i butik längre, allt sådant köps online så när produkten väl kommer hem till dörren spelar det väl mindre roll hur förpackningen ser ut? Jag pratade med min äldsta son om det här igår, han är insatt i marknadsföringens mysterier och han påstår att det handlar om branding, det vill säga att ge oss konsumenter en positiv inställning till varumärket. Om kartongen är blank och fin så tror vi automatiskt också att innehållet är bra och fortsätter köpa samma företags produkter. Kanske är vi så lätta att manipulera, jag vet att jag är det i alla fall, jag köper köksmaskiner av ett visst märke bara för att min far tyckte dom var bäst på sextiotalet.

Ha en bra dag allihop!

Du har haft många motgångar och ändå funnits som ett stöd här på forum. Jag hoppas verkligen att du värnar om din självrespekt den här tunga tiden och så hoppas jag att du snart får känna den respekt från omgivningen som du förtjänar! Känns bra att du skriver så klart att du tänker leva vidare trots tvivlet ibland. Hoppas du får en riktigt bra tid nu när sommarlovet står för dörren!
Kram och styrka till dig / mt

Härligt att du hittat din väg till nykterheten. Fortsätt så! ?

Mina tankar äter upp mig. Jag går bara och tänker på det som hände för ett år sedan när mitt dåvarande fack anklagade mig för att ha skrivit upp för många resor när jag var aktiv. Alla mina resor attesterades och gick igenom revisorskontroll men ändå ifrågasatte man mina resor inför alla mina medlemmar trots att jag inte var närvarande. Jag vet ju att jag inte gjort något fel förutom de två lönebortfall som jag råkat betala ut dubbelt och som jag naturligtvis erbjudit mig att betala tillbaka bara jag får summorna. Detta har alkoholen gjort mig. Gjort mig osäker på mig själv och tryckt ned mig i botten av mitt självförtroende. Så ni som dricker sluta nu innan ert självförakt blir för stort och ert självförtroende lågt. Vad som än händer så belastar jag mig för det inträffade. Jag är ju i grunden en stark människa men alkoholen har tagit en del av mitt liv.

Ibland så vill jag bara avsluta mitt liv men det är ju ingen lösning och inget jag skulle våga göra. Vill bara att folk i min omgivning ska respektera mig för den jag är och inte för de usla handlingar alkoholen påverkade mig att göra. Nämligen att såra mina nära och ja.... Ge fasen i alkoholen ni som dricker nu och funderar på att sluta. SLUTA NU!!

Skönt att du kom upp på banan efter några dagar. Fint att du berättar om det, påminner oss om hur skört det är.
Så skickar styrka från liljekonvalj och syren som får griniga tanter att nynna.
Eken står nu i ett hav av liljekonvaljer

Hej vännen
Tack för hälsning, allt bra med dig hoppas jag. Ja du nu börjar jag vakna påriktigt, och det känns skönt. Tar tag i saker fast mest det som är roligt ska jag villigt erkänna. Gått upp 5 kilo, jag såg ut som en anorektiker när det var som värst. Alltså inget positivt alls längre med alkohol, bara ett rent h-vete. Jag vill inte vara kaxig men det känns som detta sista uppvaknande har gjort att nu tar jag det på allvar, leva eller låta dö det är bara att välja väg nu. Och jag tror på mig själv denna gång, kommer några tankar om att nu skulle det vara gott med ett glas så får dom komma, hellre genomlida ett plötsligt sug som jag vet går över, än att leva med alkohol och ständig ångest. Vad är då ett sug som varar kanske ett par timmar, ingenting. Jag har gjort en ananaspaj idag och den ser god ut skall inmundigas i afton. Känner mig fri o glad måtte det hålla i sig.
Pelle ha en fin kväll.
Kram till dig konstnären

Ja friheten är det jag uppskattar mest. Och friheten gäller på många olika plan, från fysiskt/kroppsligt till psykiskt/mentalt.

Positivt att det gått så bra för dig också. Du är väl en bit över 420 dagar nu? Är det rent av 426 eller?

Kram tillbaka!

Jag har tre stora vattenskålar som alltid är fyllda till brädden och en matskål som likaledes är full. Min hund är sådan att han äter inte mer än han behöver, så det underlättar ju. Sedan har jag också märkt att jag planerar mitt drickande runt hundens rutiner, jag ser alltid till att vara nykter nog att kunna röra mig någorlunda rakt när det är dags för hans promenader. På så sätt har det faktiskt blivit så att hunden har hjälpt till att begränsa mitt drickande, jag har inte kunnat dricka lika ohämmat som jag gjorde förr i tiden eftersom det aldrig är mer än sex timmar till nästa promenad och att ragla omkring som en trasdocka i ett snöre efter hunden ute i offentligheten är något som jag bara inte gör.