Senaste kommentarerna i forumet

Så kände jag också med hemmet. Nu är det inte ett fyllehem längre utan rent och fräscht. Tyckte även sängkläderna kändes sunkiga fast dom var nytvättade. Det är skönt att du mår bra och har ett gott liv. Njut av duktiga dig och gosiga barn. Kram på dig....

MM och Rosette. Jag tror på mig själv i detta. Lite snopet att höra att jag är i början... Men det är klart att 1 år och 4 månader är ganska lite om man ser på ett långt liv. Jag känner inte att jag vacklar när det gäller alkohol. Tänker att vad skulle få mig att dricka? Förmodligen ingenting. Jag har tänkt tankar som vill jag ha en fylla? Varför i så fall? Vad skulle hända? Jag kan riktigt känna den ångesten som jag skulle få nästa dag. Hur oroliga barnen skulle bli osv. Nä, jag hoppas att jag fortfarande om 20 år (om jag lever) kan säga att "Nej tack, jag har druckit färdigt!" ...Kram

Bra jobbat Lim! Visst är det konstigt att tankarna ändå finns när man vet att man mår bättre utan.
Stressen är jobbig och en stor trigger för mig. Ilska likaså, jag har lite nära till mina känslor men agerar inte ut dem så ofta.

Idag kände jag för att dricka något. Var väldigt uppstressad på grund av mitt jobb. Kände mig så jäkla less på allt och alla. Ville ta en öl i solen. Men det gjorde jag inte! Och nu är suget borta. Och jag vet att stressen bara hade avtagit en kort stund för att kanske just nu i denna stund vara ännu högre?

En av flera positiva saker jag upplever av att inte dricka är att jag trivs bättre i mitt hem. Tror det är för att alkoholångesten inte sitter i väggarna längre. Ångesten sitter inte i möblerna efter en ommöblering jag gjort lite berusad. Tvätten påminner mig inte om när jag vek den berusad. Osv. Både jag och mitt hem är avgiftade. Det här är faktiskt en av effekterna jag uppskattar mest med att inte dricka. Det är en stor lättnad att inte få ångest av att vara hemma. Nu känner jag alldeles tvärtom och det är så fantastiskt skönt. Trivs plötsligt så bra hemma!! Och så har jag inte känt på länge. Har alltid hittat fel men det har faktiskt varit alkoholens fel inser jag nu. Jag bor jättemysigt tycker jag nu.

Idag har jag lärt mig att suget försvinner ganska snabbt om jag låter bli att agera på det. Och nu ska jag sätta på en kopp kaffe och mysa i mitt fina hem med mina goa ungar ?

Jag är övertygad om att du kommer göra ett bra val även nu.
Jag är glad att du fortsätter ditt spår oavsett.
Det är det viktigaste.

Varm kram

Hej, ser här att du fått flera kloka svar och hoppas du känner dig hjälpt av dem. Det är många som klarar att ändra sina alkoholvanor med hjälp av självhjälp av olika slag. Så som flera beskriver ser det olika ut för olika personer, finns nog lika många sätt att göra en livsstilsförändring som det finns människor. Varje människa är expert på sig och sitt liv och när du skriver att läsa här på forumet har gjort din resa med alkoholen lättare så har det varit hjälpsamt för dig.
Det hörs att du är insiktsfull och kommit fram till vad du behöver just nu, strategier om du känner sug, att du kan skriva och läsa här och att du bestämt dig för det du vill med alkoholen, sånt är väldigt många hjälpta av. Kanske vill du ta hjälp av annat framöver men just nu fungerar detta bra för dig.

Du är igång och det hörs att du är på den väg du vill vara när det gäller alkoholen!

Varma hälsningar,
Rosette Alkoholhjälpen

När man varit nykter en längre tid, och slipper vara insnärjd i den nästan ständigt närvarande ångesten för att man dricker och är alkoholist, får man börja leva med de mer normala fluktuationerna i måendet. Och det är ju ok.

Men det har varit två större saker som påverkat mitt mående de senaste månaderna. På plussidan finns det stora lyftet att jag lyckats bryta mig loss från alko-träsket och börjat leva nykter. Detta har påverkat välbefinnandet på starkt positivt sätt.
På minussidan har varit situationen på mitt arbete, med hög arbetsbelastning, dålig psyko-social miljö, men främst en jobbig och negativ chef. Detta har tyngt mig och fått mig att må dåligt (dock inte äventyrat nykterheten, då det ligger på ett helt annat plan för mig).
Häromdagen yppade det sig en liten möjlighet att jag kan få bli omplacerad till en annan avdelning. Med samma arbetsuppgifter men lättare arbetsbörda, men främst, med ny chef. Om jag spelade ut ett kort vid rätt tillfälle. Det gjorde jag i dag, och nu finns det en stor möjlighet till omplacering och ny chef. Det är inte hundra än, men väldigt nära.
Detta har självklart fått mitt mående att ta ett rejält skutt uppåt.
Nu sitter jag och begrundar detta. Om detta hade skett för 1-2 år sedan, när jag som periodare bara hade nyktra transportsträckor mellan de kraftiga fyllorna, ja då hade jag garanterat tagit vägen förbi ett bolag på hemvägen idag. Och sedan tagit kvällsfyllor fram till fredag, då jag skulle ha druckit mig rejält redlös. För att fira detta lyft. Som hade följts av ännu mer ångest för mitt drickande. Etc. etc.

Men så gör jag ju självklart inte nu. Min nykterhet är stabil och trygg.
Nej, jag firar med en mugg kaffe, och pipan stoppad med en god aromatisk tobak. Och njuter av situationen. Känner mig tillfreds med tillvaron.
Plus och minus byts mot dubbla plus.

Ha en bra måndagskväll alla forumanvändare.

Jag och en väninna beställde biljetter till Lena Philipssons show. Det ska bli kul. "Jag är ingen älskling, du är ingen vän". Tycker det passar på alla som känner besvikelse. Bra att man kan uttrycka sin besvikelse, sorg och vrede kreativt. Hennes liv tog ju också en vändning pga alkohol. Idag känns livet okey. Vi får se hur det blir. Har fattat ett tag att sambon inte bearbetar sitt missbruk utan kör "vita knogarna" vilket gör att man hamnar i fyllespåret igen. Tyvärr kan jag inte "slå in" kunskap och fakta om missbruk i honom. Alla har sin väg. Vi får se om vår väg delar sig eller om vi fortsätter tillsammans. Inget förhastat, men jag vill LEVA, inte bara överleva....

Grattis till dina fyra nyktra veckor! Min sambo är också rätt nedstämd, men sånt är ju livet. Upp och ner. Efter regn kommer alltid solsken.

Hade jour inatt. Fick samtal från sonen att sambon var full...Fy vad jag hatade sambon i det ögonblicket. Sonen sa att han hade sett att sambon dolde att han drack. Och att han inte ville att sonen skulle se ölen. "Usch vad jag hatar att jag kan se dom tecknen, att han dricker, jag hatar att känna oro" sa sonen. Jag hatar också att känna oro sa jag. Och tecknen som gör att pappa döljer något, kan nog vem som helst se... Var inte orolig sa jag. Ville separera, såra, skälla... Jag var riktigt irriterad och arg när jag kom hem i morse. Har sagt till sambon att vi måste separera. Kanske att han ska flytta denna gång. Han hade suttit i källaren och druckit. Jag sa till honom att det är inte normalt. Vi får se vad som händer. Känner att min tillit till honom är borta. Han har inte lovat mig att inte dricka, men han vet min önskan. Känner att känslorna för honom minskar. Jag vill inte ha alkohol i mitt hem. Jämför med droger. Vilken narkotika-missbrukare kan ha droger hemma, utan att så småningom falla dit? Man kan inte droga lite om man drogat mycket innan!! Känner att detta a-problem har han haft väldigt länge...Jag har nog med mig själv. Vill/orkar inte ta ansvar för hans problem. Fixar han inte detta så är det kört för oss. Sa till honom att han alltid sabbar alla framtidsplaner och att han alltid gjort det..(finns ju många trista orsaker till våra tidigare separationer) Känner mig lite nöjdare på kvällen. Träffade en berusad vän på pizzerian. Han kände inte igen mig.. Vi pratade om min nykterhet. Jag sa att det var lättare att sluta dricka helt, än att försöka minska som är dömt att misslyckas för de flesta. Han såg faktiskt imponerad ut...Jag håller i min nykterhet, det är jag värd. Tror på Pi 31415 att min nykterhet är stabil stark och trygg. Så klart har forumet betytt massor för mig också.Ha en fin kväll... Kram

Grattis till 4 veckor Pärlan!!! Ja det tar nog ett tag innan energin är helt tillbaka. Är rätt orkeslös jag med. Men det är kanske inte så konstigt. Kroppen har fullt upp att reparera det vi har förstört.

Kram❤

Känns som en sund beskrivning och att fokusera på en sak i taget, nykterheten. Allt andra är inte viktigt just nu. Kan jag? Vill jag? Är det bra för min nykterhet? Frågor att ställa till sig själv av ren omtanke. Var snäll mot dig själv och låt det vara beige ett tag. Jag har 360 dagar idag och det har varit en trevande resa. Tacksamhet överväger det mesta. Att vara ärlig mot sina nära och att arbetsgivaren vet är en stor hjälp på vägen. Att kunna tillfriskna i små steg. Att komma underfund med sig själv tar tid. Att köra på i 110, styra och ställa överallt, finnas till hands överallt mm mm har ju någonstans fått oss dit vi är idag. Den vägen är ju inte hållbar. Så du är klok som ger dig själv tid.
Stor kram!❤

du skrev något här inne Jullan65.
Hoppas att det går bra för dig, och att du kan fortsätta på den inslagna nyktra stigen framöver våren och sommaren.

Sköt om dig. Kramar!

..sedan jag slutade dricka idag. Det går trevande bra. Trevande använder jag som beskrivning eftersom jag väldigt mycket fokuserar på en dag i taget och de behov och känslor jag har för stunden.

Känner fortfarande att jag har begränsat med energi och därför undviker jag att ta mig för för mycket. Jag kan som idag känna att det finns ett flertal saker jag skulle vilja och borde göra men vet redan nu att jag måste skala bort iaf 3 av 5 bara för att inte känna mig stressad eller köra slut på energin. Slutar det med att jag inte gör något av dem utan hellre ligger i soffan och ser på tv resten av dagen är det också okej.

Jag känner att det är lite tråkigt, jag känner mig tråkig och mitt humör är ganska beige. Blir inte så värst inspirerad av något just nu och energin är som sagt låg. Men jag vet att det är normalt att känna såhär i början, kanske t.o.m en längre tid, så tar ingen stress över det. Jag tar det för vad det är. Man dör inte av att ha tråkigt eller känna sig tråkig, man anpassar sig och är tacksam för de ögonblick av positivitet och glädje som kommer nu som då.

Det är en resa till att förändras som person men förändras gör man på sikt..inte över en natt, eller en månad utan successivt under resans gång.

MondayM och Anders 43!

Grattis till er båda - vilken prestation!! Hatten av, verkligen. 300 och 180 dagar........ Härlig läsning!!!

Starkt jobbat, verkligen stort grattis.
Du går mot ett år ju ;D i sommar någon gång...

Jag har ett par dagar kvar sen har jag 180 dagar nykter.
Jag klappar mig stolt på axeln..

vanligt att gå och lägga mig nykter för en natts god sömn. Därmed vaknar jag upp i morgon och kan för 300 gången på rad bestämma mig för att oavsett vad som händer, kommer jag inte att sträcka ut någon hand efter det första glaset.

Jag känner mig trygg och säker i min nykterhet nu. Min metod och mina verktyg har fungerat.

När Trump fortfarande håller på att planera en betongmur längs USA:s södra gräns, har jag kommit långt med min mentala mur mot alkoholen. Min mur som ska hålla illegala a-demoner borta, och bevara nykterheten.

Önskar alla en trevlig och lugn söndag i morgon, som dessutom är en timme kortare.

är ju också en slags "hjälp" för många. Jag får absolut mest hjälp härinne.
Hade inte alls varit lika enkelt om jag inte haft alla er som peppar, stöttar, hejar på och inte minst förstår.hur det känns...
Hade jag inte haft forumet så vet jag inte hur det sett ut idag. Vet att det hade varit otroligt mycket svårare.

Ha en lugn fin vit lördag
<3

för att du delar med dig! Din berättelse är viktig och griper tag i mig ordentligt! Tårarna rinner! Återigen, tack ❤❤❤

låter det som. "Rulla stenen..." (Hej Sisyfos, förresten!)
Både skönt och ledsamt hur jag känner igen mig i din berättelse. Allt är inte lika, men mycket nog. Ofta undrar jag vad jag håller på med, men det är klart – det var länge sedan allt startade och mycket vatten (och a) har flutit under broarna sedan dess. Veckan som kommer ska vi till familjerådgivningen! Jag behöver få en utomståendes syn på oss för att kunna gå vidare. Bära eller brista.

Detta inlägg finns i en annan tråd. Kopierar det hit under rätt rubrik.

Vi har så mycket kunskaper nu. Så många fler år av forskning. Men har vi lärt oss något? Måste unga människor fortfarande må så dåligt?
Jag måste tillbaka. Gräva djupt i mina sår. Ta fram minnena som gör så jävla ont. Allt jag försökt glömma för att kunna leva vidare. Jag tror det är bra.
Om det räddar dig, älskade barn, om det jag upplevt kan få mig att förstå dig bättre, har det inte varit förgäves. Jag skulle genomlida det igen för dig.
Jag måste rannsaka mig själv. Våga känna den där skulden utan att slukas av den. Och den gör så ont. Mer ont än såren från det förflutna. Och jag kan ta smärtan utan att vika mig för den, istället bli starkare än någonsin. Använda den. Det är först när man vågar klä av sig alla försvar, möta sig själv alldeles naken, som man kan bli hel och hela. Då kan jag även bära din smärta.
Vi är lika och ändå så olika. Du är stark. Modig. Förstår du det?

Vad hade jag behövt? Nu kanske jag kan svara.
Tillåtelse till mina känslor. Gråten som kapslades in byggde upp ett tryck. Gråten fick inte finnas, inte visas, för då kunde jag skada mamma.
Jag fick höra att jag hade det så bra. Ingen anledning att vara ledsen. Jag som hade det så lätt för mig. Var så bortskämd. Är det en egenskap man föds med? Att vara bortskämd?
Skam.
Det gäller att säga rätt, göra rätt, men vad som är rätt idag är fel imorgon. Allt kan bli fel om man inte kan känna av vad som gäller idag. Ska jag huka mig, säga förlåt, smyga undan? Eller ska jag svara? Vad ska jag svara? Kan hon bli arg på pappa då? Han blir så ledsen. Kan inte försvara sig.
Och det ligger något obehagligt i luften när hon gläfser och hugger. Är det rädsla jag känner? Den sitter som ett illamående i magen och den sitter i hela kroppen, spänd till bristningsgränsen. Hela tiden på vakt, pejlande efter tecken. Rösten blir högre, vassare. Snart kommer upprepningarna, ältandet om gamla händelser, jämförelserna. Kontakten är bruten, att stoppa där är omöjligt. Fastnaglad i köket, orden är som en tornado, jag sugs in och kommer inte ut förrän hon bryter ihop och börjar gråta. Försöker trösta. Ibland går det, men oftast gör jag fel och blir istället måltavlan.
Jag vill rätta till, göra allt bra, försöker, men det blir fel ändå.
Orkar inte mer! Ger upp och går emot istället.
Trycket inifrån lättar om jag äter. Ångest. Spyr. Ångesten tillfälligt borta. Ersätts med skam. Jag är så äcklig. Måste smyga. Kan man se att jag är äcklig. Att jag ljuger och smyger?
Röker mammas cigaretter. Yrseln i början är ett annat tillstånd. Tar bort det som kryper och oroar inuti. En liten kick av spänning mitt i allt det där som är så obehagligt.
En liten klunk av mammas whisky lägger sig som varm bomull i magen och sprider lugn i kroppen. Spänningen - märker de något? - flyttar fokus från obehaget.
Röker morfars cigaretter bakom dasset i sommarstugan. De hemrullade smakar starkare.

Om mamma hade varit stark nog att möta mig. Ta emot gråten utan att anklaga. Om mamma hade varit stark nog att orka ta emot ilskan som ersatte gråten, sedan, när den inte längre kändes som sorg. Hon har aldrig vågat möta sin egen skam, sin egen skuld, sin egen rädsla. Tänk om jag kunnat visa det svåra, det som spräckte bilden av fantasitillvaron hon byggt upp som skydd. Hade allt blivit annorlunda då?

Min stora skuld ligger i att jag gjorde samma sak. En liten stund fick du gråta, sedan orkade jag inte mer. Jag sög in alla känslor. Gråten kröp in i mig. När jag inte kunde trösta blev känslan i mig överväldigande.
Den där känslan som jag lärt mig inte får finnas. Som blev frustration. Som jag lärt mig omvandla till ilska. Så kom ilskan ut. Mot dig. När du var ledsen.
Allt du behövde då var en mamma som orkade bära dina känslor. För du överväldigades av dem. De skrämde dig. De skrämde mig. Jag skrämde dig med min ilska. Förlåt.
Även du lärde dig att tårar inte var ok. De kan göra mamma arg. Även du byggde upp trycket när de inte fick komma ut. Förlåt.
Nu är du arg iställt. Jag hoppas att du fortfarande har förmågan att känna sorgen. Nu orkar jag ta emot den. Jag är annorlunda nu.
Jag har vågat se skulden och bära den. Tänk om min mamma kunnat det.
Det är nu jag kan reparera. Jag har alltid tänkt att alla år av lidande varit helt onödiga. Inget gott kan väl komma ur sådana upplevelser. Men kanske kan det göra det. Kanske är det nu jag kan använda dem och låta dig slippa göra hela resan. Kartlägga de minor jag redan gått på så du kan gå oskadd igenom. Några kommer du vilja trampa på ändå, för att se om de verkligen är så farliga som jag säger. Men jag ska lyfta dig över om du går mot de värsta. De dödliga. Om jag ändå kunde bära dig över allihop?
Det är min skyldighet. Det är jag som lett dig hit.

nej jag använder inga mediciner. Jag kör helt naturellt.

men ännu viktigare är att man slutar med A för sin egen skull!
Jag har, precis som du miss lyckad, slutat helt utan professionell hjälp, mediciner eller antabus. Forumet och tidigare erfarenheter har varit mitt stöd.
Jag upplever detta att klara det på egen hand som en stor trygghetsfaktor. Lyckas man så kan man lita på sig själv.
Och man lyckas om man verkligen bestämmer sig för det.

Nu menar jag inte att det är fel att ta hjälp av andra personer eller mediciner. För det viktigaste är att man kommer i från A-träsket, och då är alla medel bra i ett första skede.

Den frågan du ställde i #192 miss lyckad, om din nykterhet är instabil. Nej, jag tycker tvärtom. Om du är medveten om att du ska fortsätta att bevara din nykterhet och arbetar med den, så kommer den att fortsätta att vara stabil och varaktig. Fri, trygg och nykter.

på mitt sista möte så tackade jag för all hjälp (ska dock ha uppföljning i höst)
Läkaren svarade då: XX, Du behöver inte tacka mig. Det är du som har gjort jobbet.