Senaste kommentarerna i forumet

Lite diffust med begreppet "sluta på egen hand". Vet inte riktigt vad hon menar.

Någon slags informationshämtning bör väl ske antingen om det är via professionell hjälp eller genom självhjälp.
Jag tror visst man kan sluta på "egen hand" om man själv letar efter info om vilka vinster som finns av att sluta/skära ner sin konsumtion. Även vilka risker det finns vid riskbruk/missbruk om man väljer att fortsätta.

Gå på AA-möten eller skriva/läsa i forum som detta tror jag är väldigt individuellt angående känslan av stöd.

Nja, "på egen hand" gnager lite i huvudet eftersom det inte spelar någon roll vilka mediciner man äter, behandlingar man går på om man inte är beredd att kämpa själv. Det är ju trots allt en själv som måste göra jobbet även om behandlingar ger en verktyg till att lyckas.

Jag tror att det är väldigt individuellt. En del behöver sina AA möten dagligen. En del inte alls. För en del räcker det med en kontakt då och då.
Har man dåliga värden så behövs ju läkarkontakt. En del vågar vara öppna mot omgivningen o.s.v. En del är väldigt ensamma och då är ju problematiken svårare. Men möjligt är det :)

Jag upplever att jag har programmerat om min egen hjärna.
Visualiserar mig själv som nykter och sen har jag lagt om hela min livsstil.
Träningen hjälper mig otroligt mycket. Fokus och motivationen ligger där istället.
Gillar det. :)

jag har läst den boken, även dom flesta andra som handlar om beroende och alkohol. Tycker också Camilla har mycket att dela med sig av om missbruk. Jag har ingen beroende-kontakt alls förutom forumet. Har ju vänner som vet att jag slutat med a. Tycker att det har gått fruktansvärt bra för mig ändå. Jag är förundrad själv! Undrar bara hur vanligt det är att kunna sluta utan annan hjälp. Kram

Till alla nyktra dagar. Tar du hjälp av nå mediciner, eller hur fixar du det?

Kanske Camilla utgår ifrån samma problematik hon själv hade? Hon var ju riktigt illa tilltygad av alkohol och även som medberoende. En fantastisk människa som debatterar om alkoholism på ett väldigt bra sätt.
Har du läst hennes bok AnsvarsFull? Det var mycket den som fick mig att fatta att jag själv är alkoholist.....

Jag klarar också det hyfsat bra själv men det beror på vad man menar med "själv"
Ensam och inte har någon att anförtro sig åt?
Läkarkontakt?

Tack för ett fint inlägg ovan, det får mig att tänka på mitt liv som varit.
Men inte se bakåt, det hjälper inte - det gör bara ont.
Se nu och framåt.

Varm kram

Har tittat på en del information som Camilla Kuylenstierna ger om sitt beroende och behandling hon arbetar med. Hon säger att det är väldigt få som klarar att sluta på egen hand. Vad tror ni om det ? Att skriva och läsa på forumet har gjort min resa lättare. Jag har läst massor av böcker och sett filmer om beroende. . Undrar nu om min nykterhet är instabil eftersom jag inte haft annan hjälp? Jag känner ändå att jag har redskap vid sug. Och att jag aldrig vill dricka någon mer gång.

Lögnerna är värst faktiskt. De skadar tilliten och respekten. Att din dotter mailade din chef när du gång på gång själv sköt upp hjälpsökandet är en enorm kärlekshandling. Modigt också. Henne ska du vara stolt över ❤️ Och dina andra barn också förstås. Jag är säker på att de är jättestolta över dig!

Att du snart firar 1 år! Jag läste lite om ditt liv. Vilken tur och inre styrka hos dig som gjorde att du tog emot hjälp. Det är nog det som är hemligheten lite att våga blotta sitt missbruk. Att göra det frivilligt eller bli tvingad. Jag hade ju äldre barn som "tvingade" mig inse faktum genom att maila min chef. Det svåra blir ju dom som inte lyssnar och dom som inte har chefer( egen företagare, arbetssökande, förtidspensionärer). Då finns inte mycket att sätta emot från anhörighåll. Grattis igen, Mycket bra jobbat !!

Tack Rosette!!

Nu har det gått ännu lite längre tid sedan mitt alkoholstopp. Nu känns detta som den normala rutinen och som att vin eller öl är det avvikande. Förut var det tvärtom . Visst kan jag sakna det om jag anstränger mig men inte längre än mkt korta stunder.

Jag har börjat ta hand om mig igen känns det som. Ansiktsvård, mitt hår, jag går ut och springer. Allt detta gjorde jag förut med men med en känsla av att det var slöseri eftersom jag ändå förgiftade mig några gånger varje vecka. Nu springer jag och känner in i varje cell att det finns en mening med det. Jag förtjänar hälsa!

Jag har fortfarande stress, mkt med jobbet och det vanliga ekorrhjulet att hantera men nu mår jag i alla fall bra mellan de sakerna liksom. Jag sover bra och mår fysiskt bra så livets stress är lättare att stå ut med på nåt sätt. Oro finns alltid i livet oavsett men det får jag acceptera. Den oron är ju egentligen ännu mer anledning att inte dricka.

Jag tycker jag har en annan färg i ansiktet och mer liv i mina ögon. Skammen är borta.

Jag kanske faller igen för frestelsen nån gång men jag hoppas att jag alltid minns hur bra livet kan vara utan alkohol.

Jag ska göra det jag älskar hela sommaren, nämligen ta långa springturer. När eventuella sug kommer ska jag påminna mig om den gång jag sprang för kanske ett år sedan, med grov ångest i bröstet och en känsla av panik. Jag sprang dagen efter jag druckit öl fast jag lovat mig att sluta. Jag kände mig maktlös. Jag tänkte att jag aldrig skulle kunna lita på mig själv. Såna springturer ska jag INTE ta i vår och sommar.

Kämpa på allihopa! Plötsligt klarar man det. Och paniken försvinner.

Vill bara skriva TACK för att du delar med dig av din resa.❤ Jag har snart ett års nykterhet och de senaste veckorna har många gamla minnen dykt upp. Skönt att läsa i din tråd och det känns som att vi kommit till samma insikt. Detta med barnen som fått vara med under min aktiva period smärtar mig oerhört. Men precis som du skriver så hjälper öppenhet och ärlighet långt.
Tack!❤

Tjalle, du är en kämpe själv!
Ellan: Hur länge sedan var du på behandlingshemmet? Fick du betala själv eller kommunen?

Hej,
Läste att du skrev "att du provat allt utom behandlingshem". Jag har varit i väg på behandling och för mig var det så avgörande. Grundbehandling i fem v som sedan blev förlängd då jag kände att jag hade saker att bearbeta som tog tid. Det bästa jag gjort. Att kunna fokusera på mig själv och sjukdomen, lyfta fram tunga bitar och bearbeta. Ja för mig var det avgörande. Jag behövde bryta och komma bort. Så det är verkligen ett alternativ.
Kram till dig!?

Känner verkligen med dig och känner också igen mig själv. Du och jag tillhör ju verkligen veteranerna på det här forumet och gång på gång kör vi i diket. Jag brukar ändå trösta mig med att jag druckit betydligt mer utan detta forum. Kämpa på Fenix. Du är en kämpe.
God Natt/Tjalle

När man lever tillsammans formar och formas man ofta in i roller. I ett förhållande där det råder jämvikt växlar det i situationer eller perioder mellan behövande/behövd, omsorgsgivare/omsorgstagare, större eller mindre ansvar. Man växeldrar.
I en del förhållanden råder inte jämvikt. Det kan handla om att den ene är sjuk eller inte tar ansvar, eller anväder sig av olika maktmedel och härskartekniker. Eller att en i förhållandet anpassar sig, är medberoende (gäller inte bara missbruk utan även psykisk ohälsa).
När den ena parten genomgår en förändring är det inte säkert att den andre hänger med, eller ens tycker att det är en fördel.
Jag kan ge ett exempel utifrån mig själv.
Jag och min man träffades i 18-19 årsåldern och flyttade ihop,innan vi fyllde tjugo. De första tio åren var jag mycket sjuk, både i alkoholmissbruk och ätstörningar, vistades i långa perioder på sjukhus eller olika behandlingshem. Men redan då var det jag som "bestämde". Min man följde det jag gjorde. Anpassade han sig? Kanske. Snarare valde bort sin egen vilja och ansvar. Men jag har anpassat mig till hans passivitet. Jag är den medberoende som i hela vårt liv tillsammans varit motor, igångsättare, den som beslutar och agerar. Fyllt hålet från hans icke-agerande och obeslutsamhet innan det ens uppstått. Kommit med idéer, curlat, muntrat upp och underlättat eftersom pejlandet i tystnad och dåliga vibbar är vältränat sedan barndomen.
Han är väl medveten om obalansen och tycks finna den bekväm. Jag vet bäst. Jag löser problemen. Han kan luta sig tillbaka och bara ta emot instruktionerna. Med tiden befästs rollerna. Vi bidrar båda två.
Nu har vi fyra barn och hus på landet med allt vad det innebär. Ansvarsområdena utvidgas. Men obalansen består. Det är på min sida det ökar mest. För två och et halvt år sedan blev han arbetslös och har varit mer eller mindre deprimerad sedan dess. Nu har fått jobb igen, men depressionen har blivit självgående. Med den kom en offerroll och ännu mindre handlingskraft.
Tiden sedan barnen föddes har mitt alkoholberoende inte varit särskilt märkbart. Jag trodde till och med själv att jag var "botad". Några helger då och då, oftast ganska måttligt drickande, en och annan rejäl fylla under de första "nyktra" åren, mindre och mindre när träning och tävling tog över.
För två år sedan ändrade jag mönster till perioder av supande flera dagar eller veckor i sträck varvat med helnykterhet. Nu, den senaste perioden, märkte jag något jag inte tänkt på tidigare. När jag drack på det viset, så tydligt destruktivt, var det som balansen, jämvikten, ökade. Jag visade svaghet. Han tog lite mer ansvar både under tiden och ett tag efteråt.
Som om dricka sprit var det enda sättet att visa att jag inte orkar och kan allt. Och då hade jag långt innan berättat hur pressad jag var och hur hans passivitet påverkar hela familjen. Jag hade flera veckor innan talat om att jag snart kommer att börja dricka igen. Hade högt blodtryck trots att jag är vältränad och närmast underviktig, blev sjukskriven på deltid för utmattning. Jag hade nämnt att jag var rädd att få hjärtinfarkt pga bröstsmärtor då och då och hade sömnsvårigheter och huvudvärk.
Men det var han som mådde dåligt och därför inte orkade, kunde, kände lust att ta tag i något som hade med barnen eller annat att göra. Så jag fortsatte. Ansvar för allt och den som var stark, alltid.
Kanske är drickandet det enda sättet för mig att bli sedd - men blev det inte förrän jag berättade att jag druckit en kvarting nästan varje dag i tre veckor - att visa "nu är det fanimej nog". Ja, ni läste rätt. Jag drack en kvarting varje eftermiddag nästan varje dag, mot slutet ännu mer, i flera veckor utan att få en enda kommentar från honom!
Förmdet är jag som är medberoende och trots alkoholmarinerad hjärna fortsatte utföra allt det jag annars gjorde. Men. Efteråt, när jag berättat hur illa det var och att jag på,allvar trodde jag skulle supa ihjäl mig, ryckte han faktiskt upp sig.
Man skulle nästan kunna tolka det som att jag måste gå in i ett destruktivt drickande för att obalansen i vårt förhållande ska bli en aning mindre uttalad.
Sjukt, eller hur.
Nu kan jag använda den senaste dryckesperioden som omedvetet hot ett tag, som en påminnelse om att även jag kan duka under om trycket blir övermäktigt.
Jag vill inte ha den "utvägen". Nu pågår ett enträget arbete från min sida att bolla tillbaka ansvar, envist delegera, markera när jag behöver vila och när han måste ta över. Rollerna sitter som sten och barnen är ju en del i systemet. De pratar med mig, via mig, vänder sig till mig, som om han inte fanns. Senast igår var tankarna och snuddade vid att köpa en hela vodka och rymma från verkligheten. Borta nu, genom att prata med vänner, skriva här och hårda träningspass.
Vår förändring behöver förankras hos partnern, annars är vi sårbara och ensamma.

Lägger detta under annan tråd i detta forum fortsättningsvis.,

för ditt gensvar. Jag brukar säga att jag provat allt utom behandlingshem, kanske måste jag hamna där till slut. Ska fundera på ditt råd.
mvh Fenix

Visade sambon vad jag skrivit igår.(tack för tipset Bedrövadsambo) Han var måttligt intresserad. Han är den som oftast försöker smita undan känslor, konflikter, dåligt mående. Men tror att det fick honom att tänka till. Jag har förstått på andra närstående att det värsta som finns är lögnen. Därför har jag försökt vara så ärlig jag kunnat, fast jag var a-missbrukare. Skriver frågor och svar som det sett ut hos oss. Varför sover pappa på soffan ? Är han full? Ja det är han..(detta visste barnen så småningom så dom frågade inte ens senaste åren) Vad har du i muggen mamma? Vin.. Du är full mamma? Ja det är jag... Varför dricker du mamma? Jag är beroende av alkohol... Varför söker du inte hjälp? Jag ska försöka minska/sluta själv.. Om du inte klarar det då? Då söker jag hjälp...När ska du göra det då? Om ett tag... Dessa och en massa liknande frågor har jag fått hela tiden av barnen. Har aldrig lovat saker jag inte kunnat hålla. Men skjutit upp hjälpsökandet. Pratat massor om alkohol och beroende. Berättat om olika behandlingar och insikter jag haft om missbruk. Mina barn mår ju betydligt bättre nu, men finns saker som behöver ventileras och diskuteras. Det är som att familjen varit ute på ett isflak på öppet hav och nu blivit räddade. Rädslorna att någon skulle trilla i och att vi aldrig skulle komma levande från situationen finns ju kvar...

Ibland kan det vara så att partnern, eller hela familjen, inte klarar av när man blir nykter, hur konstigt det än kan låta. Säkert värdefullt att få belysa i en familjerådgivning, t.ex. Även om det inte går att laga, så kan det ge värdefulla insikter och lätta på skuldbördan och bekämpa bitterheten.

Har ingenting förändats?
Vi har så mycket kunskaper nu. Så många fler år av forskning. Men har vi lärt oss något? Måste unga människor fortfarande må så dåligt? Det hänger på mig att rädda dig, min älskade dotter, att hjälpa dig läka.

Jag måste tillbaka. Gräva djupt i mina sår. Ta fram minnena som gör så jävla ont. Allt jag försökt glömma för att kunna leva vidare. Jag tror det är bra.
Om det räddar dig, älskade barn, om det jag upplevt kan få mig att förstå dig bättre, har det inte varit förgäves. Jag skulle genomlida det igen för dig.
Jag måste rannsaka mig själv. Våga känna den där skulden utan att slukas av den. Och den gör så ont. Mer ont än såren från det förflutna. Och jag kan ta smärtan utan att vika mig för den, istället bli starkare än någonsin. Använda den. Det är först när man vågar klä av sig alla försvar, möta sig själv alldeles naken, som man kan bli hel och hela. Då kan jag även bära din smärta.
Vi är lika och ändå så olika. Du är stark. Modig. Förstår du det?

Vad hade jag behövt? Nu kanske jag kan svara.
Tillåtelse till mina känslor. Gråten som kapslades in byggde upp ett tryck. Gråten fick inte finnas, inte visas, för då kunde jag skada mamma.
Jag fick höra att jag hade det så bra. Ingen anledning att vara ledsen. Jag som hade det så lätt för mig. Var så bortskämd. Är det en egenskap man föds med? Att vara bortskämd?
Skam.
Det gäller att säga rätt, göra rätt, men vad som är rätt idag är fel imorgon. Allt kan bli fel om man inte kan känna av vad som gäller idag. Ska jag huka mig, säga förlåt, smyga undan? Eller ska jag svara? Vad ska jag svara? Kan hon bli arg på pappa då? Han blir så ledsen. Kan inte försvara sig.
Och det ligger något obehagligt i luften när hon gläfser och hugger. Är det rädsla jag känner? Den sitter som ett illamående i magen och den sitter i hela kroppen, spänd till bristningsgränsen. Hela tiden på vakt, pejlande efter tecken. Rösten blir högre, vassare. Snart kommer upprepningarna, ältandet om gamla händelser, jämförelserna. Kontakten är bruten, att stoppa där är omöjligt. Fastnaglad i köket, orden är som en tornado, jag sugs in och kommer inte ut förrän hon bryter ihop och börjar gråta. Försöker trösta. Ibland går det, men oftast gör jag fel och blir istället måltavlan.
Jag vill rätta till, göra allt bra, försöker, men det blir fel ändå.
Orkar inte mer! Ger upp och går emot istället.
Trycket inifrån lättar om jag äter. Ångest. Spyr. Ångesten tillfälligt borta. Ersätts med skam. Jag är så äcklig. Måste smyga. Kan man se att jag är äcklig. Att jag ljuger och smyger?
Röker mammas cigaretter. Yrseln i början är ett annat tillstånd. Tar bort det som kryper och oroar inuti. En liten kick av spänning mitt i allt det där som är så obehagligt.
En liten klunk av mammas whisky lägger sig som varm bomull i magen och sprider lugn i kroppen. Spänningen - märker de något? - flyttar fokus från obehaget.
Röker morfars cigaretter bakom dasset i sommarstugan. De hemrullade smakar starkare.

Om mamma hade varit stark nog att möta mig. Ta emot gråten utan att anklaga. Om mamma hade varit stark nog att orka ta emot ilskan som ersatte gråten, sedan, när den inte längre kändes som sorg. Hon har aldrig vågat möta sin egen skam, sin egen skuld, sin egen rädsla. Tänk om jag kunnat visa det svåra, det som spräckte bilden av fantasitillvaron hon byggt upp som skydd. Hade allt blivit annorlunda då?

Min stora skuld ligger i att jag gjorde samma sak. En liten stund fick du gråta, sedan orkade jag inte mer. Jag sög in alla känslor. Gråten kröp in i mig. När jag inte kunde trösta blev känslan i mig överväldigande.
Den där känslan som jag lärt mig inte får finnas. Som blev frustration. Som jag lärt mig omvandla till ilska. Så kom ilskan ut. Mot dig. När du var ledsen.
Allt du behövde då var en mamma som orkade bära dina känslor. För du överväldigades av dem. De skrämde dig. De skrämde mig. Jag skrämde dig med min ilska. Förlåt.
Även du lärde dig att tårar inte var ok. De kan göra mamma arg. Även du byggde upp trycket när de inte fick komma ut. Förlåt.
Nu är du arg iställt. Jag hoppas att du fortfarande har förmågan att känna sorgen. Nu orkar jag ta emot den. Jag är annorlunda nu.
Jag har vågat se skulden och bära den. Tänk om min mamma kunnat det.
Det är nu jag kan reparera. Jag har alltid tänkt att alla år av lidande varit helt onödiga. Inget gott kan väl komma ur sådana upplevelser. Men kanske kan det göra det. Kanske är det nu jag kan använda dem och låta dig slippa göra hela resan. Kartlägga de minor jag redan gått på så du kan gå oskadd igenom. Några kommer du vilja trampa på ändå, för att se om de verkligen är så farliga som jag säger. Men jag ska lyfta dig över om du går mot de värsta. De dödliga. Om jag ändå kunde bära dig över allihop?
Det är min skyldighet. Det är jag som lett dig hit.

Västbusmötet i somras slutade med att jag uppgivet tackade för mig och konstaterade att jag får ta tag i detta själv. Den enda hjälp att få var föräldrastöd, en insats innebärande pekpinnar om gränssättning. Jag betackade mig. Har högre utbildning och längre erfarenhet än någon av familjebehandlarna på soc och ingen av dem känner min dotter. Konsekvenser av att sätta gränser utan fingertoppskänsla resulterar i rymningar och självskadebeteende.
Som tur var är skolan tillmötesgående. Jag drog ihop ett möte med rektor, mentor och specialpedagog där jag gick igenom utredningen och förklarade hur man kunde använda testresultaten i läradet. Gav personalen instruktioner om hur de kunde öka möjligheterna för min dotter att börja lyckas, vända upplevelsen av misslyckanden som blockerade hennes inlärningsförmåga och väckte frustration. Hennes mentor gav mer tid och engagemang än yrkesrollen krävde. Direktfeedback till mig vid frånvaro eller problem under dagarna. Skolsköterskan beviljade anpassad kost och frukost på skolan efter jag förklarat att alla sätt att öka välbefinnandet kunde hjälpa skolarbetet. Här fanns stor vilja!
Men hur hjälper man någon som inte klarar av att vara kvar utan kommer sent, går tidigt, avviker mitt i lektionen, sticker iväg innan skoldagen är slut?
Här är vi nu när det gäller skolan.
Vad har de andra myndigheterna gjort då?
Handläggaren på soc har varit mycket bra i kontakten. Jag har kunnat vara helt öppen och ärlig. Han har blivit som en vän, samtalspartner och bollplank. Kanske har det underlättat att jag är socionom, sitter i myndighetsnämnden och är vältalig. Ärligheten har nog ändå varit avgörande.
Dottern beviljades drogtester som första insats, men dessa var jag tvungen att kräva omedelbar verkställighet för. Kvarnarna mal långsamt. En helg i november befann jag mig jagandes under tre dygn då hon dragit iväg till sällskap där drogerna flödade.
Jag efterlyste henne. Polisen kopplades in, men var inte aktiva i sökandet. Jag utredde själv och skickade mängder av upplysningar om namn och adresser till dem hon var med. Ringade in nätverk och upplyste polisen om att de kunde göra tillslag med anledning av efterlysningen och samtidigt hitta langare. Ingenting gjordes. I tre dygn hade jag telefonkontakt med poliser i tjänst, tjatade, skällde på dem, åkte själv runt i bil och letade. Sista kvällen hittades hon och jag begärde drogtestning på plats, den visade flera substanser. Fick även höra av en lokalpolis att de påträffat henne påtänd två veckor tidigare och kontaktat soc. Soc hade ännu inte kontaktat mig. På två hela veckor!
Jag skrev ett komplement till socutredningen och föreslog olika behandlingsformer utifrån det komplexa problemet. Handläggaren konstaterade med ett leende att jag gjort mycket av hans jobb.
Vi har nu hjälp av en extern familjebehandlare som är fantastisk. Riktar in sig på makens passivitet och jobbar stenhårt för att få honom delaktig. Själv har jag värdefullt stöd i henne. Ringde förra veckan när jag fick en tanke på att dricka bort alltihop. Kunde även prata om det!
Dottern har äntligen insett att hon måste bort ifrån drogerna. Hon vill och försöker. Faller på impulsivitet och känslor som övermannar. Säger själv att hon vill ha medicin mot sin ADHD. Jag blev hjälpt av medicin. Suget att dricka försvann. Sömnen blev bättre. Kaoset inuti stillades. Den väg hon själv vill måste provas innan placering på institution där hon bara kommer längre in i identiteten som misslyckad och missbrukare. Känner hon sig överkörd sparkar hon bakut.
Men BUP vill inte hjälpa henne förrän hon varit drogfri ett halvår! De vill heller inte använda sig av en utredning gjord av legitimerad psykolog. "Vi jobbar inte så...."
Jag ser katastrofen och jag ser mig själv trettio år tillbaka. Känner känslan. Oförståelsen, uppgivenheten, bristen på samordnade insatser för problem som hänger ihop och förstärker varandra.
BUP är kvar i konserverade synsätt och principer och hierarkier. Prestige och rigiditet råder. Jag och sochandläggaren träffade BUP-teamet förra veckan. Det vi försökte få fram var noggrannt förberett, motiverat och presenterat. Nickanden och hummanden och påklistrad medkänsla mötte oss. Och svaret. Kom tillbaka när hon varit drogfri ett halvår så får vi se...
Där exploderade jag, mitt i rummet, plockade darrande av ilska och vanmakt ihop mina saker, förklarade sammanbitet att BUP med sin ovilja att möta dottern i somras - innan drogproblemen började - mycket väl kan ha bidragit till den nuvarande situationen och att de säkert förstod att en mamma som ser sitt barn förstöra sitt liv och inte får hjälp kommer att förklara krig mot dem som kan ha orsakat det. Jag anmäler BUP önnu en gång till IVO. Söker bistånd hos soc för privat barnpsykiater. Tack för hjälpen!

Komplexa problem är ingenting för BUP.
I somras ville min dotter äntligen gå med på att träffa någon för sina känslostormar, problem i skolan, sin ångest, låga tro på sin förmåga och känsla av att vara annorlunda. När jag och hennes kompis pratade om våra ADHD-symptom och hur medicin hjälper utbrast hon "det var väl bra för er. Mamma, jag vill också utredas!"
Jag hade nog varit lite hemmablind för vi är så olika i sättet att mina misstankar om att även hon kunde ha diagnosen trycktes bort bland annat för att hon inte har hyperaktiviteten.
En utredning betyder samtal med psykolog och möjlighet till hjälp oavsett vad man kommer fram till så jag bokade tid på BUP för bedömningssamtal. Berättade om hennes beskrivning av sitt mående om hem- och skolsituationen och hur hennes uppväxt varit.
Jag talade också om hur viktigt det var att hon blev lyssnad på och att hon valt att gå dit för att hon ville utredas.
Bedömningssamtalen var långa och intetsägande. En pladdrande sjuksköterska försökte hjälpa psykiatern att prata då denne inte kunde svenska så bra. Mig förstod hon nog inte alls med min högtravande kulsprutesvada.
De kom fram till att min dotter var för instabil och att man därför inte tänkte utreda henne. Dottern upplevde samtalen som meningslösa och mådde dåligt av dem. Det hon sa misstoklades och hon kände sig överkörd.
Det värsta var under ett Västbusmöte som egentligen skulle handla om skolan men där BUP närvarade och inför sju förmdottern okända personer gjorde uttalanden som baserats på feltolkningar. Hon sa efteråt att hon velat kasta saker, skrika och springa ut ur rummet. Jag tyckte hon skulle ha gjort det. Tilliten till vuxna och till att få hjälp grusades helt. Då anlitade jag en privat psykolog som genomförde en gedigen neuropsykiatrisk utredning. Fick bekosta den själv, men värdet av att ta henne på allvar och visa att hon ör viktig kan inte prissättas. Utredningen visade mycket riktigt starka indikationer på ADD (ADHD utan hyperaktivitet)
Dottern vägrade sätta sin fot på BUP efter det tidigare bemötandet och det krävs att en läkare sätter diagnosen med psykologutredning som underlag så vi avvaktade och använde utredningen som stöd för rätt insatser i skolan.
Tyvärr var det för sent. Hennes självkänsla var redan låg och hennes hopp om att klara skolan redan släckt.
Senhösten 2016 började hon med droger.
Fortsättning följer imorgon. Godnatt???

B12 kan man ta blir brist när man dricker.

Check!
Förvånad över hur lite abstinens som funnits under dagen,,,
De relativt små känningarna som infunnit sig har varit lätta att hantera.
Försöker undvika socker också i möjligaste mån, vilket en del påstår lindrar abstinens attacker från nikotin och alkohol..
Tror även att näringstillskottet hjälper till också då det innehåller ett ämne som underlättar också, kanske jag överdoserar detta lite men det känns som det hjälper..!
Lycka till till er övriga som kämpar :-)

Har du orkat börja jobba lite igen, för att få igång vardagen? Säkert bra med lite struktur och rutiner att fästa dagarna på. Önskar dig kraft och mod att fortsätta på den nyktra vägen!

Grattis till 14 månader och fortsätt på din väg. Jag har 1 år om drygt en vecka och lämnar också prover. Har ibland tänkt huruvida jag lurar mig själv, dvs mår jag såhär bra för min egen skull. Kommer jag att bibehålla detta när avtalet löper ut? Eller gör jag det bara för att någon annan kräver det? Jag känner mig trygg i det jag påbörjat och den väg jag valt. Jag behöver dock stanna upp ibland och reflektera. Känner mig så otroligt fri dock och tänker fortsätta på samma sätt med hjälp av AA bla. Grattis återigen, bra jobbat!?