Senaste kommentarerna i forumet

Ja, det märks att du älskar din hund och du har god inblick i hans behov och mående. Fråga: när du planerat återfall, som nu senast, ser du till att det finns en backup då? Att det finns mat och vatten uppbullat och någon som tittar till? Här hemma finns alltid... riklig tillgång till föda och vatten... ifall att.

Stort grattis till friheten. Att inte behöva tveka, att slippa våndorna, att faktiskt leva livet på livets villkor, att acceptera att alkohol inte är för mig och dessutom vara närvarande. Det är en fantastisk frihetskänsla! Så grattis igen!❤️
Kram Ellan!

Ja, jag firar nog med en tårtbit till kaffet.

Hoppas att det går bra med läkarbesöket. Sköt om dig

Härligt att du fixar uteserveringarna. De är något av det svåraste, tycker jag. Är det något som verkligen verkligen triggar igång mig, så är det just de där förbannade uteserveringarna. Om du visste hur mycket tid jag har spenderat på sådana... Hur många liter alkohol har jag inte inmundigat "bara" för att jag sitter på en obekväm stol utomhus, mitt i stadens damm och smuts - bara för att solen skiner (eller inte ens det)?!

Ha en fin dag vännen

Fantastiskt bra gjort Pi! Vet du, fira nu den här dagen riktigt ordentligt. Det är du väl värd.

Tack också för din omtanke och dina fina rader i min tråd. De betydde mycket för mig.

Ha en fantastisk dag! Kram

Jo tiden rullar på när man kommit långt i nykterheten. Och alla positiva vinster gör vardagen mycket trevligare, med många fler möjligheter.

Ha en bra dag Vilja!

gräsmatta är inte att leka med. Jag är ett lätt offer för duktiga försäljare, dom visar mig alltid något billigt först; sedan säger dom: "Men så har vi ju förstås den här modellen, för bara några tusenlappar mer får du en så mycket bättre maskin". Och så fortsätter det, i små steg, ända tills jag har köpt något som kostar dubbelt så mycket som det jag ursprungligen hade tänkt mig. Så blev det också när jag förra hösten klev in hos den lokala maskinaffären för att köpa en åkgräsklippare. Det som skulle ha blivit en enkel basmodell blev en stor en, nedsatt i pris naturligtvis, men igår var jag för en gångs skull tacksam för att det blev som det blev. Den har tre rotorer och klipper en meter åt gången och det tar ändå nästan två timmar att få jobbet gjort. Jag kan inte föreställa mig det arbete som den gamla damen har lagt ner med sin lilla putte-på-maskin. Med motor visserligen, men ingen drivning på hjulen. Inte optimalt för en person med hjärtproblem.

Li-Lo ställde en fråga om husdjur i Dionysas tråd, på vilket sätt de mår dåligt i ett alkoholist-hem. Jag vet inte mycket om katter eller getter men jag vet en del om hundar. Fysisk vanvård förekommer naturligtvis men är inte så vanligt som man kan tro; det handlar mer om att man till exempel snubblar på hunden. De flesta hundar har en Säker Plats dit de gärna tar sin tillflykt när de vill ha lite lugn och ro, om då husse eller matte kommer vinglande och snubblar på dom eller rent av faller omkull ovanpå dom, så känns den platsen inte så säker längre. Dom blir osäkra och vet inte riktigt vart dom ska ta vägen vilket kan utlösa en stressreaktion som gör att dom i värsta fall biter ifrån för att få vara i fred. Även det är ovanligt; de flesta drar sig undan och gömmer sig eller vandrar rastlöst omkring, dom verkar vara överallt samtidigt och är nästan alltid i vägen. Hur husse eller matte reagerar på det är självklart individuellt men jag tror ändå de flesta inte ens lägger märke till det. Mat och vatten är nog det största problemet, våra husdjur är ju helt beroende av oss för det och i fyllan och villan blir det lätt bortglömt.

Det är ytterst få uppfödare som avlar på Alfa-hundar idag. De allra flesta av dagens hundraser är avsedda som sällskapsdjur och då vill man inte ha en hund som vid mogen ålder försöker ta över ledarskapet i familjen. Häri ligger det största problemet; hundar är oerhört skickliga på att avläsa vårt mående, både fysiskt och psykiskt, så när vi mår dåligt gör hunden det också. Den försöker trösta, vilket är en stor tillgång i många fall, men ofta, framförallt när vi inte är kontaktbara på grund av alkoholens inverkan, känner den också att den behöver ta över ledarrollen, något den inte har de rätta generna för att göra. Det är här det kan gå snett; en del hundar försöker skaffa mat till familjen vilket i en hemmiljö kan leda till att dom demonterar möbler och annat i sina försök att jaga. Andra hundar fokuserar på försvar och blir aggressiva mot främlingar, jag tror de som jobbar inom räddningstjänsten kan intyga att stressade hundar kan vara ett stort problem när en sjuk människa ska tas omhand. Så tyvärr måste slutsatsen bli att våra husdjur drabbas minst lika hårt av vårt missbruk som våra övriga närstående och dom måste också få hjälp och uppmärksamhet för att komma över det hela när vi återupptar ett nyktert liv.

Ha en härlig dag!

Jo, jag njuter faktiskt av livet i frihet.

Vill bara önska dig en fin dag! / mt

till ditt år i frihet? Tack också för allt du delar och bidrar med här på forum❣️Njut av livet?
/ mt

För ett år sedan ville jag sluta dricka. Jag ville slippa det ångestförlamande alkoholfängelset, jag ville börja leva i frihet. Det var min högsta önskan.

Jag bestämde mig för att jag varken ville eller kunde dricka alkohol. Därmed skulle jag aldrig sträcka ut handen efter första glaset. Jag accepterade att jag kunde få lockande tankar och sug efter alkohol då jag är alkoholist, men bestämde mig för att det inte fick påverka mitt beslut. Därmed behövde jag inte oroa mig för kommande sug.

Jag var också helt övertygad om att det var jag själv som skulle arbeta för en hållbar nykterhet. Ingen annan kunde bestämma det åt mig eller vara nykter åt mig.

Nu har det gått ett år. Ett år i frihet!

Till alla som vill börja, eller nyss har påbörjat arbetet med att nå en hållbar nykterhet, kan jag säga att det går, och det är värt det. Det är värt varje minut, timme och dag i början på nykterheten som är de tuffaste. Vinsterna och belöningen är mycket stora.

Ett tack till er som gått före och visat vägen till frihet. Det har underlättat.
Ett mycket stort tack också till er som tagit er tid att skriva hälsningar eller utväxlat tankar och idéer med mig. Det har betytt mycket.

Jag kommer att fortsätta med bygget av en hållbar nykterhet. En bra grund har jag lagt, men sedan måste också en del underhållsarbete göras. Jag kommer att fortsätta med en dag i taget, där det första glaset alltid får stå orört.

Kaffe och bakelser på trevliga serveringar är avkopplande.
Ångest orsakad av alkohol är jobbig, men också bra. Den gör det lättare att undvika alkoholen.
Att vi kan drabbas av sug och förrädiska tankar är oundvikligt för oss som utvecklat alkoholism. Det måste vi acceptera att det är så.
Vi måste lära oss att leva med det, utan att det leder oss på villovägar.

Jag önskar att du finner harmoni i tillvaron Konstnären, och passar på att njuta av den stundande sommaren.
Sköt om dig!

har tagit slut och det har varit en fin helg. Solen har strålat och jag cyklat mycket. I lördags blev det en tur in till centrum och kaffe och bakelse på en uteservering. Tittade på folk och dom flesta satt med ett glas vin eller en öl, men det bekom mig inte. Andra gånger har jag blivit helt störd av att se andra dricka men nu blir det ingen isolering utan jag kan vara här o nu och se, utan att bli förbannad som jag alltid blivit innen. Inge sug ännu, kanske poletten trillat ner, vet ej, men jag vet att det finns någon som ligger o lurar uppe i hjärnan, men jag ska inte tillåta denna någon att komma till tals med mig han får surra på bäst han vill. Jag börjar nu sätta värde på nykterheten o allt man upplever med klar ögon, Men det absolut bästa är att vara ångestfri, så min ångest är helt ihopkopplad med alkohol, utan alkohol ingen ångest. Börjar sova som en baby o inga mardrömmar. Känner mig lycklig som tagit mig upp från träsket, och jag vill verkligen inte ner dit igen, för det är sant som många skriver det blir rakt fall ner till h-vetet när man har utvecklat denna sjukdom. Vid mitt första återfall trodde jag inte att det var så, men nu vet jag bättre, den som tror att man börjar om från början lurar bara sig själv.
Återkommer
kramar o tack alla för stöd
Konstnären

Tack för fina ord i min tråd. Det värmer.

Hur mår du idag? Förstår dina känslor av instängdhet... Tror att det är beroendet som åbäkar sig. Håll a-jävulen stången, så ska du se att det ger med sig...

Själv är jag bara trött och ledsen och arg och sur och blä. Det sjönk in på riktigt igår att jag faktiskt mår jättedåligt. Jag fungerar ju inte alls. Hjärnan är fullkomligt urballad och kroppen orkar inget. Jag är rädd att sorgen jag känner nu egentligen har öppnat upp så mycket mer. Det känns så nu i alla fall, så jag har kontaktat vårdcentralen imorse. Tydligen ringde jag försent, så det fanns inga tider kvar, men blev uppmanad att ringa riktigt tidigt imorgon. Jag har smått panik över jobbet och allt jag måste hinna göra och prestera och leverera och få klart och få iväg - men så fort jag försöker tänka blir det bara ett enda virrvarr i huvudet... Måste få tid och l-a-n-d-a tror jag.

Hoppas att du får en fin dag. Tänker på dig. Bamsekram

Tack för att du delar med dig och berättar om ditt återfall. Jag är verkligen ledsen för din skull, att du skulle behöva ta dig igenom detta. Men det visar bara på hur sjukt jävla stark a-jävulen är. Men du är också stark! Du lyckades bryta eländet och är på god väg tillbaka igen. Det är fantastiskt gjort av dig. Jag tror ändå att du på sikt kommer bli starkare av det här. Det är så mycket klokskap och erfarenheter som kommer fram när du resonerar. Och det är nog som du skriver - vi är antagligen dömda till att vara alkoholister resten av våra liv, men vi är inte dömda till att behöva vara berusade resten av livet. Det finns bara en väg nu - vit och framåt.

Det har regnat inatt så naturen var fräsch och rent otroligt grön när vi kom ut, hunden och jag. Nu var himlen klarblå och solen hade just börjat sända värmande strålar ner mot oss tidiga vandrare. I en glänta svävade morgondiset strax ovanför markytan och solens sken lyste upp den bakifrån, det gula ljuset spreds i bladverket på sidorna och skapade små svärd av ljus som punktvis lyste upp grönskan på marken. Och där, framför oss, bara femtio meter bort, kliver ett rådjur ut ur skogen och stannar. Det står länge still och iakttar oss, till och med hunden verkar fångad av ögonblicket och står alldeles still, rak i ryggen, med öronen spetsade men utan att säga ett knyst. Så småningom vandrar rådjuret vidare in i skogen på andra sidan gläntan för att återuppta sina morgonsysslor och ögonblicket är över, hunden vaknar till liv och börjar dra som en bryggarkamp för att komma fram till de ack så intressanta spåren och vi traskar vidare.

När man lever så här borde man inte behöva artificiella stimulantia. Jag går nu in på tredje och sista dagen av mitt återvändande till livet, magen börjar komma i ordning igen och jag har sovit större delen av natten; nu handlar det mest om att börja vara aktiv igen, att övervinna den där förödande tröttheten som gör att jag bara vill sitta framför tv'n och vänta på att det blir kväll igen. Det ser ut som om det kan bli ännu en riktigt fin dag och jag vill inte missa den, så jag tror jag ska pyssla lite ute i trädgården idag. Inget tungt eller trist, något som ger mig tillfälle att fundera; att gå i mina egna tankar och reflektera över vad jag ska göra härnäst; kanske ska jag försöka identifiera alla de olika växter som kallar denna min trädgård sitt hem. Här finns åtskilliga och med mina begränsade biologiska kunskaper har jag bara lyckats identifiera några få än så länge, som maskrosor, björk och rönnbär.

Det viktigaste är naturligtvis att jag återupptar mitt arbete med mig själv med förnyad styrka. Jag vet av erfarenhet att ett återfall lätt leder till fler eller kanske är det helt enkelt så att mitt återfall inte är över förrän jag har några veckors nykterhet i bagaget. Det är lätt att drabbas av en känsla av hopplöshet i det här läget men jag tänker inte släppa fram den sortens inflytande över mitt liv. Kan jag sätta stopp nu så har jag ju faktiskt vunnit en stor seger; jag kan inte påminna mig någon gång i det förflutna då ett återfall bara har varat i futtiga tre dagar. Och jag är grundligt trött på det här, den här sidan av min personlighet som tillåter mig att förstöra för mig själv om och om igen. Så det får vara nog nu, nu räcker det, för den här gången. Jag vet ju att jag aldrig kommer att gå helt fri, jag kommer alltid att ha det här hotet hängande över mig men just nu, just här, lägger jag ännu en nykter dag till annalerna och ser fram emot många, många fler.

Ha en fin dag allihop!

På väg upp ur hålet? Hoppas det ;-) Ville bara titta in och se hur läget är med min vän Konstnären...
Pang, där kom sommaren, nykterheten ja allt på samma gång! Fint eller hur?!
//PP

Sicken plåga, trist att höra att du tog återfall, är så tungt och samtidigt onödigt på alla vis, men nu tar du ju kliv åt rätt håll igen. Av ren egoism är det nyttigt att till och från läsa om hur överdjävligt ett återfall kan vara, men jag är uppriktigt ledsen för din skull.
Ingen bättre eller sämre människa för det. Alkisar är vi nyktra som fulla ☺
Ja, gör vad du måste - och säkert även önskar - ha en bra nykter dag!
//PP

och för mig är det nog så, på ett sätt. Jag hoppas jag kan förklara denna min inställning på ett sätt som inte skadar någon med en annan uppfattning. Visst är det så att tre dagars supande efter ett års nykterhet är snudd på försumbart, om jag kunde nöja mig med att ta en sådan period en gång om året skulle jag nog inte betrakta mig själv som alkoholist. Faktum är att i beaktande av vad mina bekanta berättar om sina midsomrar på Öland har jag nog inte gjort mycket mer än det: tagit ut en midsommar i förskott. Problemet är att jag lider av fullt utvecklad alkoholism och det innebär för mig som för så många andra att jag, när jag tar ett återfall, går raka spåret ner till där jag var förra gången jag drack. Konsekvensen blir att vägen bort från demonens inflytande blir lika svår som den var förra gången. När jag ska nyktra till är det som att gå på spänd lina; jag måste verkligen hålla tungan rätt i mun under den första tiden.

Allt eftersom tiden går blir linan lite bredare och lättare att vandra på och så småningom blir den en väg. Jag måste bara akta mig noga eftersom avgrunden finns kvar, och alltid kommer att finnas kvar, där ute i dikeskanterna. Det är det jag menar med att börja om; det är inte att dröja vid det som har hänt, det är inte att förringa det nyktra år jag har gett mig själv, det är snarare ännu ett verktyg jag kan använda i framtiden för att slippa hamna här igen. I min ungdom åkte vi på klassresa till Gröna Lund och det första man gjorde var att gå uppför en trappa som var delad i två halvor; båda rörde sig upp och ner, ur fas med varandra. Man var tvungen att kliva mellan trapphalvorna så att man stod med en fot på det trappsteg som åkte uppåt, sedan kliva över till nästa innan det man stod på vände neråt igen. Skillnaden är nu att när jag kommer ur fas i nykterhetens trappa så åker jag hela vägen ner igen. Det kan synas tungt att stå där nere vid foten av trappan men för mig finns bara en väg: uppåt.

För varje gång jag kliver snett så lär jag mig något som jag kan använda i framtiden, det är inte som om allt har rasat, jag har bara varit nere på botten och vänt. Nu bär det uppåt igen och om jag väljer att se ett återfall som en katastrof så ger det mig en högre tröskel framgent. När det, som nu, väl har inträffat får jag se mig som en överlevare; jag har klarat mig igenom stormen och kan ta nya tag när skadorna är reparerade och såren slickade. Det är väl egentligen det enda kriterium som vi människor behöver för att gå vidare; att vara vid liv. Så jag aktar mig noga för att marginalisera mitt återfall, det är allvarligt, det är livshotande, men jag är igenom det nu och ska göra vad jag kan för att slippa sitta här igen. Märk väl: det här är mitt sätt att handskas med min situation; jag är ytterst medveten om att vi alla är individer och att var och en måste hitta sitt sätt att handskas med sin situation. Vår kamp är svår och blir inte lättare av att det inte finns några standardrecept men det hjälper att det finns så många människor som har gått före oss: någonstans i all den erfarenhet som finns här, inom AA och på så många andra ställen finns det ett sätt som fungerar för mig.

Trappan var förresten inte mitt tydligaste minne från Gröna Lund: det var det som kom efter. Man åkte på en matta i en rutschkana och när jag klev ur så sprack mina moderiktigt supertajta byxor hela vägen runt från gylfen till byxlinningen bak. Det blev en dag att minnas det.

sa Kommandoran - strax innan hon föll i varggropen? Varggroparna på den här sidan lockar med andra frestelser. Så fint att du är på banan igen heueh! Det där med födelsedagstankarna känner jag igen. Livsfunderingarna.
Kram och jag önskar dig och vovven en bra dag ☀️?

Vilken skrivartallang du är. Gungande texter. Tack för det!

Annars kan jag steka lite imaginära våfflor... åt er när ni kanske tröttnat på priskorven?! Alltid redo. Alltid!

Prinskorv för att vara exakt, direkt ur paketet. Vi satt framför tv'n, hunden och jag, han åt ändsnuttarna och jag mitten. Mer än så orkade jag inte i matlagningsväg. Två dagar har jag kvar innan jag är helt med på banan igen, nu har jag i alla fall klarat av den där första dagen då att dricka mer verkar vara den enda utvägen ur misären. Idag ska jag ta itu med magen, komma in i normala matrutiner igen, fylla på innanmätet så att allt det återigen börjar fungera normalt. Imorgon blir det städning, tvätt och undanröjande av bevis. Inte för att jag har någon som kommer och snokar bland tomflaskor och burkar; det är mer för min egen skull, det är så deprimerande att se dom ligga där som bevis på mina tillkortakommanden. Det är väl symptomatiskt antar jag, att jag vet mer om hur min bakfylla kommer att förlöpa än till exempel en förkylning. Men så har jag ju också varit bakfull oändligt många fler gånger än jag har varit förkyld.

Tre dagar har jag offrat på Bacchus altare, tre dagar till tar det att återvända till livet. Det är långa dagar, när jag dricker står tiden still och det känns som om betydligt längre tid än så har förflutit. Inte så mycket när jag är mitt inne i det; då flyter dagarna samman och blir en enda lång dimhöljd stig utan slut, men så här efteråt känns det som om det har gått veckor sedan jag var nykter sist, och slutet känns avlägset: de här två kommande dagarna lär bli långa, sega och fyllda av rastlöshet. Jag blir som gamarna i Djungelboken, jag vill hitta på något men inget jag kommer upp med duger. Så jag går från tv'n till datorn till köket till trädgården till sovrummet i en oändlig loop utan att finna ro någonstans, allt är för jobbigt för att genomföra, inget är intressant nog att fånga mig. Och allt detta för något jag inte ens tycker särskilt mycket om; jag gillar inte att vara full, jag gillar inte det där stadiet av berusning när jag fortfarande är medveten om det, jag dricker snabbt och målmedvetet för att ta mig vidare till det stadium av berusningen då jag bara är vagt medveten om omgivningen.

Huruvida jag drog ner på mitt skrivande här som en del av planeringen inför ett återfall eller om det var orsaken till det är lite av en hönan eller ägget - situation. Det kändes som rätt beslut just då men kanske var det fel i alla fall. Jag är lite av en enstöring men mitt jobb har tidigare fört mig ut i världen och i kontakt med många människor så jag har trots allt haft en hel del sociala anknytningspunkter. Nu reser jag inte tillnärmelsevis lika mycket och kanske blir det lite ensamt emellanåt, att skriva här ger mig en känsla av att vara lite i kontakt med verkligheten i alla fall. Sedan ligger det väl också självömkan bakom, jag korkade upp på min födelsedag som jag tillbringade ensam. Jag börjar komma upp i den ålder nu då varje födelsedag drar med sig funderingar på hur många man har kvar att fira och det är ju inga bra tankar för en gammal alkis. Jag lär väl älta det här ett tag till men just nu är det frukost som gäller.

Ha en bra dag!

Viktig lärdom det där, Heueh: att man kan ifrågasätta sin rätt att må bra.

Sen tänker jag att ditt återfall kom rätt så snabbt inpå att du själv valde att inte skriva så mycket här, eller hur? Att skriva är självterapi. Att hjälpa andra är indirekt att hjälpa sig själv.