Senaste kommentarerna i forumet

Väldigt bra att du har fått medicin. Propavan somnar du gott på, vilket är skönt. Räddade mig vid ett kraftigt sug för ett tag sedan. Sov bort skiten! (Sover du hårt kan du inte dricka) ? Kram ❤️

Kämpa på. Du har mer kraft än du tror!

Ja det var faktiskt ett väldigt bra beslut. Jag satt och höll på att somna flera gånger men jag fixade det. Och så här efteråt känns det mycket bättre.
Nu är det resan tillbaka som gäller och jag kommer fixa detta. :-)
Vet att faran inte över på ett par dagar men jag känner mig betydligt lugnare i kroppen. Jag fixade denna dag som jag för 24 timmar trodde var ouppnåelig.

Vad hemskt det ska vara så svårt att få hjälp när man verkligen behöver det! Men bra du lyckades tvinga in dig i alla fall och att du får någon med dig på AA möte redan ikväll! Du har påbörjat resan nu, den goda resan till ett gladare liv!

Och fortsätt säga till dig själv: jag fixar dethär! ?

Nu har jag iaf brutit drickandet. kl 06.00 idag blev det sista. Sedan tog jag en taxi intill piva. Nu behövde jag verkligen hjälp. Det tyckte inte att jag hade de kriterierna att stanna kvar där. En läkare gjorde lite prover och fick lite medicin. Theralen och propavan. Så åkte jag därifrån. Hämtade medicinerna tog en pipett theralen omgående koncentrerat. Det blev starkt så jag somnade ifrån allt. Nästan dvala. Så min "gamla" kontakt ringde mig när jag satt i väntsalen på piva och underade hur läget var. Beskrev var jag var så han kom upp direkt. Så han har kört runt mig och sedan hem. Han kommer strax igen så skall vi gå på AA-möte ikväll. Känner mig fortfarande sluddrig och seg i skallen av theralenen. Men nu går det framåt iaf som nykter.

så ledsen när jag läser om bemötandet du fått :-(

Jag trodde i min enfald att det blivit bättre mot den gången 1993 när jag sökte hjälp första gången :-( Jag gjorde som du och ringde först men de tyckte inte det var så farligt och det slutade med att jag åkte in till dåvarande TNE och slog på glasdörrarna tills de släppte in mig. Jag ville ha Antabus men se det gick ju inte att bara komma och kräva !! En läkare måste undersöka först. Jag gick i spinn och skrek att "Vafan...vi är på ett sjukhus fullt med läkare !! Hämta en !!"

När jag slog mig ner på en stol och sa att jag inte flyttar på mig innan jag fått min Antabus så letade de upp nån läkartyp som lyssnade på hjärtat sen var det ok.

Så stå på dig och kräv din rätt till hjälp !! Och fundera på AA !!

Hade nästan glömt bort detta inlägg. Känns skumt denna månad och det är många tankar som dyker upp ifrån mars månad förra året. Det är väl 1-års spöket som visar sig och jag har en hel del kvar att bearbeta.
Tack för er återkoppling.
Kram!❤

Wow, vad kul att läsa ditt inlägg
Och stort grattis till ditt år som är på ingång...

Tack

<3

Möjligen så att han inte är oförutsägbar och explosiv som jag har varit, men han är helt avtrubbad känslomässigt, även mot de andra barnen. Kunde innan han blev deprimerad göra saker med dem men visar inget engagemang och intresse. Pratar inte, ger inte den närhet och värme som jag skulle önska att han gjorde och har fått kommentarer av alla barnen utom den äldste om att han är sur och tyst.
Det är jag som står för trygghet, spegling, omsorg, bekräftelse, närhet, gränssättning, förbild (!) såväl i positiv och negativ bemärkelse....som får ta känslostormarna, paniken, ilskan, rädslan men också glädjen och tacksamheten för att hon längst inne vet och även uttrycker att jag står bakom henne och stöttar henne i allt.
Förra veckan sa hon till mig: "jag kommer inte prata med pappa förrän han visar att han bryr sig om mig"
Mycket skada har hon nog tagit av min brist på känsloreglering. Och det har jag pratat med henne om. Sedan jag fick adhd-medicin kan jag reglera känslor utåt på ett mycket bättre sätt. Innan var det många raseriutbrott och hon tog mycket illa vid sig. Jag har alltid tagit ansvar för mina handlingar och bett om ursäkt, visat ärliga försök att förändra, gått ifrån, lämnat över till pappan när jag känner det komma.
Därför tar jag automatiskt även på mig skulden och ansvaret för barnens mående samtidigt som jag vet att hans osynlighet och icke-engagemang förmodligen påverkar dem mycket mer än mina humörsvängningar och de tillfällen jag druckit.
Jag kan säga att oförutsägbarheten kanske är en överdrift när det kommer till humöret för jag brukar tala om högt vad som händer i mig och ofta gå ifrån, oförutsägbarheten handlar mer om min inre stress, att jag glömmer och får infall och stressar dem genom att plötsligt utropa (om jag själv glömt tiden) jävlar nu är det bråttom! Skynda er! Eller min ständiga aktivitet och tidigare oförmåga att vara närvarande längre stunder. Nu kan jag det, är lugnare, får nästan inga utbrott och redan efter ett år har det mesta reparerats tror jag. Barn svarar snabbt på sina föräldrars beteenden, även när det är förändring åt det bättre.
Skuldkänslor är nödvändiga för självkorrigering. Jag ser det så. Tar emot dem som ett budskap, sätter ord på skulden i syfte att kunna bära den utan att gå under av den. Det hjälper. För i samma stund kommer tankar om att det finns bra saker också. Både och. Vissa sår tar tid att läka och vissa misstag tar tid att förlåta sig själv för. Det jag kan göra är att se det och göra så gott jag kan.

Har sovit några timmar. Pratade med en sköterska där vi halvtvåtiden inatt som än en gång lugnade mig i värsta tankarna. Han sa att det finns hjälp här om du vill men annars sluta drick och ta ångesten tills alkoholen gått ur. Han trodde inte att det skulle vara nån fara för de värsta tillstånden i mitt läge. Men eftersom jag vill bryta det här och nu så måste det ske nu. Annars fortsätter jag dricka i min ensamhet.

Jag har några öl kvar. Hår hushålla dessa över natten.

Jag har 2 mil dit. Inga bussar just nu. Ja taxi är det sista alternativet. Min syster kan köra in mig vid lunch imorgon.

Eller hur långt är det? Kan du gå, eller åka buss? Men annars, ta taxi!

Ja jag måste ta mig in dit. Jag försöker få tag på någon som kan köra mig in dit nu. Inte helt lätt.

Åk dit. Tala om hur du mår, att du inte klarar detta själv, säg att du håller på att ta livet av dig (för det gör du ju indirekt) vägra åka hem. Sitt bara kvar. Får du inte vård ändå så är du inte hemma, inte ensam och har gett dig själv ett "bryt"tecken. Och är dessutom nära till hjälp om du är rädd för dille eller ep.
Finns risk att bemötandet är dåligt eller nedvärderande. Låt det stå för den som uttrycker det isåfall (lättare sagt än gjort)

Livet är underbart. Ringde piva nu och skulle förbereda lite att jag tänkte komma in ikväll. Nej men du har bara druckit i 6 dagar. Troligtvis kommer du bara hit och få åka hem igen. Tack för kaffet.

Det är precis då man måste ha en plan. Vet bara inte vilken plan för att hoppa över denna smarta ide djävulen har. Jag funderara på att ringa alkohollinjen vid såna tillfällen om de kan motivera en att motstå. De jobbar med MI (motiverande samtal) specialister på att bryta vanor...

Man har förmodligen ett uppkört spår, ett "hack i vinylen" som gör att hjärnan tar denna "genväg" till välmående, för hjärnan är lat, hjärnan vill må bra. Så ser vi ut evolutionsbiologiskt, tror jag.

Vilken relation har hon med sin pappa? Det kan bli räddningen.
Du behövs, du är viktig och du älskar henne och kommer att göra allt för henne.
Men du kommer aldrig att lära henne att reglera känslor, du kan inte det själv :)
Min tips är att inte lägga för stor vikt på genetiken. För att i framtiden kan det användas som en förklaring för det att hon är beroende ("det var inte mitt fel, det var gener"). Man ärver anlagen. Resten kan man påverka.

Ja det funkar inte detta. Att sitta själv hjälper inte i detta läget. Det kommer bli värre för varje dag nu.

Bra du är förståndig nog att söka hjälp! Du vill bryta men behöver yttre stöd för det, bra att du kräver hjälp där det finns att få! Du fixar dethär ännu!

Ja bilden är en fungerande pappa som mår bra och har 2 fantastiska barn som bara längtar efter att få umgås. Ett företag som går som tåget och som jag brinner för. Jag har allt att vinna. Det är därför jag kommer åka till piva. Oundvikligt i mitt läge just nu. Min mentor har varit i kontakt med piva så de vet vad som gäller.
Tack AlkoD.

Åk nu, bryt själv, eller gå under!
Vad kan du använda för att motivera dig själv?
Barnen. Kan du måla upp en bild av dem för dig själv och hitta vilja där?
Fortsätter du har du också gjort ett val. Vad vill du?
När jag själv var i slutet av förra perioden var jag faktiskt osäker på om jag ville eller inte. Trots ett bra liv, trots allt som fanns att förlora. För alkoholen hade tagit över och tankarna spårade ur totalt. Inte fan ville jag dö, men tvekade ändå. Supa ihjäl mig eller bryta. För jag såg framför mig att det inte skulle ta slut. Att jag skulle bli nykter, ha en period igen, bli nykter, en period till, ända tills någonting hände, hjärtinfarkt eller bilolycka. Lika bra göra slut på det direkt. Helt sinnessjukt!
Jag trappade ner. Såg till att ha precis så mycket hemma så det räckte för en dag. Drack 1/2 dl sprit i timmen fram till sextiden på kvällen. Höll mig sysselsatt. Grejade hemma, promenerade, spelade spel med barnen (konstigt nog kände jag mig nykter) Det krävdes viljekraft men jag klarade det.
Du måste göra något nu. Tror du att du inte klarar det själv måste du åka in till sjukhuset. De kan inte avvisa dig (hoppas jag)
Har du någon vän du kan gå till eller som kan komma hem till dig annars?

Som ni vet så kom jag hem från hotellet i tisdags och min hustru och barnen är inte hemma utan bor på annan plats vilket är bra. De skall inte se pappa må dåligt. Men såhär facit i hand så är det inte så smart att sitta här själv. Jag kommer inte bort från drickandet. Det är ju bara precis som jag var på hotellet. Fast billigare. Det var skönt att få komma hem. Det var underbart. Men jag inser det nu. Jag måste bort från mitt drickande och det omedelbart så jag har varit i kontakt med piva nu och jag kommer åka in dit förhoppningsvis ikväll eller tidigt imorgon. Så det blir ett slut på detta. Jag har försökt att hitta alternativ men gör det inte just nu. Skit samma om jag hamnar i register. Det handlar om mitt liv nu. Det är viktigast.

Och jag tror att de har rätt. Abstinensen borde inte vara så svår. Du har inte druckit så länge. Däremot sitter kanske det kroppsliga minnet i av hur det var. Det kan säkert vara nog så skrämmande, men du kommer att överleva. Och mitt i det här kan jag inte låta bli att fundera lite över det absurda i att man utan att fundera närmare på hur farligt DET kan vara att hälla isig 75 cl sprit + annat inom loppet av ett dygn. Efter en rätt lång tids nykterhet. Sannolikheten att du blir mycket sjuk av de mängderna borde nog eg vara större än sannolikheten att abstinensbesvären blir väldigt svåra.