Senaste kommentarerna i forumet

också, förstås. Mina biceps sväller stolt!

Min gräsklippare är manuell! Det går bra det också.

dansade runt i trädgården, det vore väl överdrivet att säga att den var graciös, mer som en nörd som försöker sig på hiphop. Rörelserna var ryckiga och verkade oplanerade men den hittade till blommorna så jag antar att den visste vad den gjorde. Jag får medge att jag hade glömt bort att dom ens existerade, fjärilarna. Ska man se fjärilar i staden så får man gå till en botanisk trädgård eller kanske en skola. I min barndoms skola var korridorerna fyllda med glasmontrar som innehöll diverse insekter på nålar samt uppstoppade djur; fåglarna var fastspikade på pinnar som skulle föreställa en naturlig miljö, en iller stod på en sten och spanade ut i intet med sina oseende glaskulor till ögon. För oss barn som framlevde våra unga liv på grusplaner och asfaltstrottoarer i höghusens skugga var det en exotisk värld det där. Vi fantiserade ofta om vad vi skulle göra om vi någonsin mötte en av de där sakerna på riktigt. Vi hade ingen aning om hur svårt det är att få syn på en iller ute i naturen, vi trodde att när man väl kom ut på landet så drällde det av liv överallt, man fick vada fram bland gigantiska ekoxar, ducka för sparvhökar och brottas med björnar bakom varje knut. Inget visste vi men fantasin var det inget fel på.

Jag har en Facebook-vän som en gång i tiden, då jag bodde i den Stora Staden, var en vän på riktigt, vi träffades ofta och gjorde stadbo-saker som att fika, gå på museer, besöka konstgallerier och så vidare. Han har nu köpt sig ett hus ute på landet och blivit reformerad. Som en ärrad veteran med snart ett halvår ute på vischan drar jag på smilbanden när jag läser hans exstatiska skildringar av naturen, ungefär som jag föreställer mig att ni härinne som redan bor naturnära måste ha gjort när jag drog igång mina storögda betraktelser av naturens under för inte så länge sedan. Samtidigt måste jag ju ge honom rätt; naturen har ett sätt att fånga en, att ge en perspektiv på livet och ro i själen. Det lär finnas vetenskapliga undersökningar som bevisar det där och det kanske inte är så konstigt att de flesta behandlingshem ligger ute i grönskan. Måhända är det avsevärda avståndet till närmsta bolag inte den enda anledningen till att de ligger som de gör. Personligen har jag tagit till mig hela den här tillbaka-till-naturen-grejen fullt ut, men alla har det inte lika lätt.

Det senaste behandlingshemmet jag var på låg långt ute i obygden, där fanns möjlighet att fiska, att promenera och att bara sitta och njuta. Jag minns ett tillfälle då vi skulle gå till en liten sjö och fiska, vi hade grillkorv med oss och de flesta av oss såg fram emot en lugn dag bakom metspöt, brasan sprakande i bakgrunden och de fjärran bergen som inramade det hela. Alla var inte lika entusiastiska dock, några klagade på att det inte fanns något slätt och stabilt att gå på, att insekterna var så närgångna och att det inte fanns kaffelatte att tillgå. Det var väl så den började antar jag, urbaniseringen; hur fantastisk naturen än är så finns det alltid utrymme för förbättringar. Och det ska jag villigt medge: om det inte hade funnits bergvärme och fibernät i det här huset hade jag nog inte varit lika entusiastisk. Lika lite som jag skulle vara beredd att gå och putta en av min ungdoms manuella gräsklippare framför mig; lika lite skulle jag vara beredd att hugga ved i veckor för att elda upp under vintern. Någon måtta får det ju ändå vara.

Ha en bra dag!

Jag försöker verkligen att lämna allt bakom mig. Jag hade nog själv gjort så här om jag vore arbetsgivare. Sedan hade jag stöttat personen och inte sett ner på personen. Jag litar inte på folk längre eftersom de runt om mig sviker (ej min familj) jag fortsätter att kämpa

Konstnären, har följt dig förr och åter tillbaka här sen december. Blev dock av med mitt gamla nick och konto jag hade för x antal år sedan. :) Jag har alltid funnit dina texter så fulla av förtröstan och tycker om hur förnuftigt du ser på livet. Vi gör alla våra vurpor mer eller mindre. Skönt att det gick bra för dig! Jag slutade gå in på forumet under en tid när jag satsade på AA-möten istället, men jag måste säga att ni här inne betyder oändligt mycket mer. Här inne finns en plats för tankar och respons.
Kram ?

Tror att Muris har en poäng här. Du har verktygen och vet hur och att du kan vara nykter, men ändå har det nu skitit sig ett par gånger...
Inget att gräva ner sig för, men kanske kan det vara ett hållbart sätt att kombinera tidigare bra erfarenheter som forumet, med något mer?
Vad som funkar för oss är olika, jag själv gick på ett AA möte, men det blev inte er på grund av praktiska anledningar. Kanske kan det även fungera med att efter en tid i nykterheten göra något nytt? Jag syftar på att förverkliga något som du kanske skulle vilja gjort, men inte blev av? Själv är jag mitt i den processen, och det är ett syfte i sig. Jag ser det som jag fått en ny chans, ja kanske lite som jag fått möjlighet till en tid av ytterligare liv på grund av att jag faktiskt valt bort alkoholen. Vad det skulle kunna vara för dig vet jag inte, det grundar sig helt på de drömmar du haft genom livet. I missbruket är den första tanken att bara återvända till livet. Det kan vara en promenad, att se lövsprickningen, att bara få andas utan att ha baksmälla och ångest. Men efter en tid kanske inte det räcker längre. Vi behöver lite mera "krydda" i livet, och då kanske risken är stor att vi faller tillbaka till det som vi är programmerade att verkligen se som krydda - ruset. Men det kan vara något annat?? Ett resmål vi drömt om, ett språk vi vill lär oss, att ta vara på en tid och helt enkelt utifrån våra förutsättningar skapa och uppleva - och då menar jag något nytt! Ja vännen, jag är fullt medveten om att det är lite tidigt och att du just nu har fullt upp med de första stegen, men kanske är det värt en tanke? Goda bakverk och blöta hundnosar i all ära, är verkligen inte det sämsta, men kanske motivationen kan vändas till något helt nytt? Kanske är det en ny twist som på sikt skapar en hållbar nykterhet, nya innehåll?. Vi är tacksamma och glada för de små framstegen, men varför i helsike ska vi på sikt nöja oss med det? Då menar jag oavsett ålder, ekonomi eller annat.
Vi kan utveckla oss genom hela livet, och det finns inget som står i vägen för den utvecklingen - skulle då vara alkoholen som i princip sätter stopp för allt om vi ägnar oss för länge åt det sällskapet. Den dödar vår förmåga att förverkliga våra drömmar
Bara mina egna funderingar, oavsett hur vad du gör önskar jag dig att du nu lägger alkoholen bakom dig - för gott ;-)
Ta väl vara på dig!
//PP

God morgon kära vita du,

hur mår du? Hur känner du dig?

Nu gäller det att ha en rejält bra plan i bagaget den här gången. Rusta dig till max. Det verkar som om tankarna på att "det funkar att dricka" kommer tidigare och tidigare nu, efter du lyckats bryta av. Vad tror du att du behöver när tankarna kommer igen? Hur fixar vi hängslen och livrem den här gången? Antabus och behandling - ja, det är ju kanonbra. Kan du inte pröva AA också? Det är väl som forumet fast i live-version. En massa goa människor som stöttar varandra. Sedan tänker jag att det ofta är bra att skriva. Antingen här eller för sig själv i tex dagboksform. Hur var det på avgiftningen, hur kändes det, vilka tankar gick genom huvudet osv. Hur var det sedan att komma hem igen osv. Det kan ju vara bra och ha att läsa när suget sätter in. Det som Pi skriver om sug är också så himla bra. Acceptera att det kommer sug, var inte rädd, men var på din vakt. Sugen kommer, men de går också.

Tusen och en kramar till dig min vän

är ingenting jag har sett fram emot med någon större förväntan. Jag provade för ett antal år sedan, med katastrofala resultat. Jag bodde då i en stor stad och efter att jag hade betat av museer, konstgallerier och andra sevärdheter återstod barerna. Och herredumilde så många barer det fanns. Jag vet inte om någon här kommer ihåg den gamla tv-serien "Cheers", den utspelar sig i en bar och handlar om det klientel som hänger där varje kväll. Så fick jag för mig att det skulle kunna vara, jag skulle hänga på mitt stamlokus var och varannan kväll, bekanta mig med lokalfolket och sitta och snacka dynga med alla och envar. Inte fasiken blev det så, inte ens i närheten. Som alkoholist hade jag bara inte förmågan att sitta och suga på en öl mer än några minuter, så efter någon timme var det dags att gå hem, medans jag fortfarande kunde hålla mig upprätt. Dessutom verkade det som om Svenska Folket inte har för vana att hänga på barer i tid och otid, det var få ansikten jag lärde mig känna igen.

Så det enda som hände var att mitt missbruk eskalerade till nya nivåer och jag gav upp hela idéen om att bli en del av barscenen i staden, i stället satt jag hemma och söp, dag in och dag ut. Den där upplevelsen har satt sina spår, forfarande har jag en, om inte skräck, så åtminstone en djupt rotad misstro mot att vara sysslolös. Ändå är det just det jag njuter mest av här uppe; att en ljum morgon som den här sitta i min stol ute på farstubron och följa hundens bökande bland den grönska som snart helt täcker de bruna resterna av förra årets växtlighet, de som jag inte hunnit rensa undan än och som med all sannolikhet kommer att bli kvar där de är till nästa år. Och jag tänker att det är så här jag vill ha det, detta är inte något som jag har byggt upp förväntningar kring, det bara är så här det är. Och jag tänker att jobbet som ligger och väntar inne på kontoret får nog vänta ett tag till, jag vill inte släppa den här känslan riktigt än.

Jag tycker jag har rätt att känna mig lite stolt ändå, normalt skulle väl ingen människa vara stolt över att arbetslusten försvunnit, men för mig innebär det att jag har funnit något annat; ett värde i att bara leva, och leva nyktert. Just nykterheten har blivit grundbulten i min tillvaro, utan den hade inget av det här hänt, jag hade inte bott här, jag hade inte kunnat njuta av en tidig morgon i naturen och jag hade inte vetat vad sinnesro är. Visst har jag dalar fortfarande, jag får ibland dåligt samvete för att jag inte får lika mycket gjort som förr: drickandet verkade trigga ett frenetiskt tempo mellan varven, jag var som en bilmotor med bara två lägen, full gas eller trasig. Nu rullar det på i ett mer rimligt tempo och även om jag känner mig otillräcklig ibland och saknar de där racen då jag fick en veckas jobb gjort på ett dygn så har jag tydliga minnen av de djupa svarta hålen däremellan, dom vill jag inte trilla ner i igen. Jag har en lång väg kvar innan groparna i min väg försvinner, men jag tycker redan nu att de börjar glesna och bli lättare att manövrera runt. På det stora hela lever jag ett gott liv och det enda jag behöver göra för att fortsätta så är att göra som Pi säger: att aldrig sträcka ut handen efter det där första glaset.

Ha en härlig dag allihop!

Heueh. (Som räven saknar hunden...)

Saknar både dig och hunden, men gjorde ju så också drog ned min närvaro här.
Hoppas att allt är bra med er båda och att trädgårdsarbetet går framåt

Ja, vad ska man säga när man läser det du skriver. Det sätt som de behandlar dig känns oerhört orättvist genom dina ögon. Du har varit nykter under väldigt lång tid, med ett återfall som du tog ansvar i och stoppade själv. Och det var över ett år sedan. Kanske skulle bitterheten få en nyans om du försöker se det från deras perspektiv. Nu tolkar du det väldigt negativt, men det kan ju vara omtanke som ligger bakom. Har i och för sig också svårt att tro det när man läser det du skriver., men det kan förändra saker bara att försöka. Bitterhet tär så enormt, så du behöver nån mer hållbar lösning än att göra avkall på det som du tycker är viktigt, såsom trygghetsgruppen. Du kommer helt enkelt inte framåt den vägen tror jag. Och du kommer inte att kunna förändra ditt engagemang, tack gode Gud för det. För såna som du behövs. Det är synd att inte din rektor verkar inse det. Tycker som många här redan har sagt: vila i det du är bra på. Vila och ta din utgångspunkt i det du lyckats med. Och då måste du kanske också lära dig se på dina problem med a med andra ögon. Det känns som att du slår så hårt på dig själv fast du har då oerhört lång period av nykterhet.

Väldigt bra förklarat
Ha en fin dag

människa skulle gå ner i en mörk fuktdrypande källare, full med spindlar, kackerlackor och råttor. Ännu mindre låsa dörren från insidan och slänga bort nyckeln.

Så ni som råkar befinna er i denna källare, uppbåda era krafter, ta er ut och lås dörren från utsidan. Då är ni ute i friheten.

Släng gärna bort nyckeln också, så den är borta för alltid.

Tack snälla pi31415 och AlkoDHyperD ?? ja visst är det en befrielse! Vilka fina kommentarer och hejarop ni ger ❤

Idag bestämde jag mig för en sak. De pengar jag förut i mina "drickarperioder" lade ner på alkohol ska gå till bra saker nu. Jag ger till två välgörenhetsorganisationer och så tänker jag liksom ringmärka vissa saker varje vecka som jag köper. Exempelvis en bukett blommor eller en god glassort till barnen etc. Att tänka när jag köper det att det är istället för alkohol.

Ofta när jag handlar tänker jag efter jag betalat "det hade blivit 70 kr dyrare förut när jag inte kunde låta bli att köpa öl". Och 70 kronor är 70 kronor. Pengar att exempelvis skicka till länder i krig. Där de gör nytta istället för att de spenderas på vin eller öl som söndrar mig inifrån och ut.

Jag har kommit till en fas nu också där jag bara inte kan begripa hur jag kunde dricka hemma medan jag gjorde "mammasaker". Lagade mat, städade, tittade på film etc. Att jag inte skämdes? Nu skäms jag bara jag tänker tanken att sitta med dem berusad och löjlig och oseriös. Alltså jag kan inte förstå att jag gjort så massor av gånger?? Så himla pinsamt. Värre än pinsamt, men just ikväll är det pinsamt jag tycker det är.

Åååååå jag är så glad över att jag aldrig ska vara så pinsam mer. Glömma bort viktiga samtal och lova saker jag sedan har svårt att hålla. Överkompensera dagen efter med skam i hela kroppen.
Tack och lov.

Godnatt alla där ute ❤

Ullabulla, just nu har jag inte ro att göra något för mig själv. Är full av ångest och anklagar mig själv för att jag flyttade och inte stannade och ställde krav om behandling.
Han är på väg bort från mig och jag känner sådan sorg över hur allt blev.

Tack för svaret.
Jag stannar inte för att rädda honom utan för att jag älskar honom och för att han tagit itu med sina problem.
Tyvärr så har han ju längre det gått börjat stöta bort mig mer och mer, säger att han inte vet vad han vill, känner osv. Han vill inte ha sex längre och det finns inte heller något "vi" utan bara "han". Det har gått fem månader sedan han började behandlingen och jag hade hoppats på att allt skulle bli bättre och inte sämre.
Jag är förtvivlad.

Och det är riktigt bra vännen. Har egentligen ingen aning vad jag ska skriva till dig. Känns som allt redan är sagt. Fint att du är på gång nu i alla fall.
När jag har tänkt på att du inte funnits här - efter dina upprepade fall - har det varit med sorg och och en viss uppgivenhet. Det är klart jag innerst inne förstått att du inte lever vidare därute i harmoni och nykterhet. Som Muris skrev finns vi här för dig, men jag vet inte egentligen på vilket sätt jag skulle kunna vara ett mer stabilt stöd? Men jag skulle så önska att du fick lämna detta bakom dig nu för alltid. Vi har vandrat en lång väg tillsammans, och även om det varit ett elände så har vi haft mycket utbyte av varandra och forumet. Jag själv loggade på första gången för snart 7 år sedan...Du har med hjälp av forumet haft mycket långa perioder av nykterhet, så gör resan igen. Även om du skrivit mycket i början och kanske tycker du upprepar dig och att ingen skulle vilja läsa, så är det inte så. För det första är det ju många nya här nu som kan dra nytta av din erfarenhet.
Det andra och viktigaste är att det faktiskt handlar om dig, Gagarin och vilket innehåll era dagar har. Glad att se dig, upp med hakan, och fortsätt på inslagen väg. En dag i sänder!

//PP

till mig själv hur allt körde igång igen, men kan det hjälpa någon blir jag glad.
Jag kunde hålla mig till ett par glas vin på helgerna i ungefär en månad. Glad i hågen trodde jag att jag kunde kontrollera mitt drickande jag skulle alltså bli social igen trodde jag just då. Idag förstår jag hur galet jag tänkte. Det går helt enkelt, fråga mig inte hur det escalerade, jag ville bara ha mer och mer, och det såg jag till att jag fick oxså. Ångesten kom mycket snabbt denna gången, och det blev mer o mer för att döva den några timmar, skillnaden denna gången var att den satt kvar även när jag var berusad, alltså ingen lindring. Aptiten försvann nästan omgående, det enda jag fick behålla var filmjölk i början sen kunde inte magen ta emot den heller. Vinet spydde jag upp sista dagarna men tvingade ner det ändå och tänkte måtte jag få behålla det. Helt sjukt, jag tror nu att när jag dricker blir det till ett tvång, surt gammalt vin. Det börjar alltid fina rödviner och slutar med tetravinerna dom billigaste. Peppar, peppar om suget kommer ska jag ta emot det och göra ingenting alls åt det till det ebbar ut för det gör det till slut. Jag har fått en värdig motståndare att fajtas med men det ska gå. Vill ju vara här i livet o naturen o allt vackert. Jag var enda kvinnan på psykavdelningen resten var män, snälla goa män som förstod man behövde inte förklara sig. Jag fick inte gå ut utan en vårdare hack i häl, inga gardiner på rummet det var som en cell, men en underbar personal som tog hand om mig utan något fördömande, guld värt på det stadiumet jag var. Men jag ska inte besöka det stället mera, jag ska vara här naken o ärlig inför mig själv o dom jag väljer att berätta för. Har börjat med långa promenader med min kära hund o har även tagit upp bakningen och bakelserna, jag ska tillåta mig allt utom alkohol i framtiden. Har jag verkligen kommit till insikt nu efter alla fall jag haft, för nu går det inte att sjunka djupare för mig. Jävla gift för konstnären.
Må bra alla goa vänner
Kramar konstnären

Tänkte just på morgonen på dig efter att ha sett Muris sista rop på dig i din tråd. Skriver där.
Tack ska du ha, och jag hoppas nu att du får en fin, vilsam och värdig sommar. Fri från alkohol.
Du har verktygen, du har ett beslut att fatta var dag. Ja, det är över 3,5 år sen för min del. Känns avlägset nu
och just i det ligger en viss fara. Återkommer ibland in för att påminna mig, och tillbaka till det vedervärdiga vill jag
inte igen. Så länge vi lever är det inte för sent, men nu önskar jag dig av hela mitt hjärta att det kommer till din slutgiltiga
vändpunkt. Låt oss ta vara på livet och leva istället :-)
Kram PP

Livet känns komplicera just nu. Tack för pepp Pi. Sambon har aldrig lovat mig nykterhet.Han svarar inte på frågorna alls. Annars svarar han "vet inte" Det är ju ett sätt att ha kvar möjlighet till att dricka. Var och tittade på huset med några vänner. Kände mig osäker och ensam till köpet. Det fanns för mycket renovering på det för mig ... Skall iväg och titta på ett hus till idag. Barnen som bor hemma vill verkligen flytta. Dom har ju en annan bild av oss än vad jag har av "familjen" Att två föräldrar har druckit under flera år. Nu är den ena nykter och den andra tror att han kan börja dricka socialt..Förstår att dom är rädda för att jag ska trilla dit också.. Det är mycket tankar som går fram och tillbaka. Vaknade tidigt i morse. Tänkte att detta är en kris som jag måste gå igenom. Jag kan inte må toppen just nu. Vem gör det som tänker separera. Dottern som var med igår sa att "pappa kanske också kan flytta hit om han slutar att dricka". Ja det är ju en öppning som man kan ha för att det kan finnas en väg till återförening..Blir lite förbannad på en vän till oss, som sambon drack med i helgen när jag var bortrest. Han tror säkert att sambon kan börja "social-dricka". På grund av att han klarat sig nykter många månader. Det vännen inte vet är, skillnad på "vita knogar", byte till spelberoende osv. och insikter om nykterhet.. Sambon har suttit som fastklistrad vid datorn och spelat spel under tiden han var nykter. Jag sa till sambon att han bara bytt beroende, men kunskap om beroende måste man nog vilja ha själv, annars tar man inte in det? Sambon var sur igår. Förmodligen för att vi var på husvisning. Jag blev arg och sa att är det någon som ska vara sur så är det väl jag??..Inlägget är lite svamligt men det är precis så jag känner mig. Ena stunden stark och i nästa svag..Jag funderar på att prata med någon vän som förstår och som kan hjälpa mig att reda ut tankarna. Tänker även familjerådgivning osv. Sambon vill nog inte det, men jag tänker för min egen skull?? Då är det alltid ett lotteri med vem man möter. Tänker på terapeuter som kanske också tror att någon inte har a-problem om man kan vara utan att dricka i nästan ett år. Jag har facit..Allt elände som vi haft enbart på grund av A.. varför vill någon ens försöka att dricka med den bakgrunden? Hjärnan verkar ha en förträngningsmekanism. Man suddar ut dom värsta grejorna och tänker att, det var väl inte bara elände..Jo, det blev värre och värre..Och beroendet försvinner aldrig utan ligger och lurar...

Vill önska dig en fin sommar vännen. Nu ska jag leva o må bra utan A som gör mig sjuk, känner mig misslyckad jag vet ju så väl följderna. Tänk att du varit nykter i 3,5 år, mycket strongt, ibland tänker jag att jag kunde gått jämsides med dig, men det är inte lönt ska leva i stunden för jag vet att jag kan det. Sugen ska jag ta emot och bearbeta, helvetes jävla gift.
Sommarkramar till vännen pp
Konstnären

Eller att frigöra sig från ansvaret för den andres mående?
Jag har stannat i ett förhållande alldeles för länge just på grund av dessa svårigheter. Oförmåga att se och respektera mina egna behov, rädsla för att drunkna i den egna skulden om jag sviker den som inte lämnade mig när jag mådde som sämst, ansvar för den andres mående och en ömsesidig övertygelse om att det är så det ska vara. Och den allra tyngsta anledningen, jag har själv satt mig i den här sitsen och då får jag leva med mitt val, för är jag ens värd något annat? Kanske är det mitt eget fel att jag inte får det jag behöver av närhet, kontakt, kommunikation för att jag inte bett om det tydligt nog?
Skuldspiralen vrids åt varv efter varv, och hamnar i en absurd logik där jag drar slutsatsen att jag har bidragit till hans beteende och personlighet, till och med är själva orsaken till det, genom att vara allt för självständig och ansvarstagende.
Så där är vi nu. Skilsmässoansökan inskickad efter flera års trampande i skuldcirkeln. Fyra barn, huslån, gemensam historia och 28 år för sent, men inte för sent, bara mer komplicerat.
Vad jag vill med inlägget?
Om du redan nu upptäckt alla dessa egenskaper hos din partner - oförmåga att ta ansvar för sitt eget mående och sitt eget beteende, skuldbeläggande, brist på känslomässig kontakt, fokus på sig själv utifrån "jag behöver" istället för "vad kan jag bidra med, vad behöver du?" Vänta inte tills det blir mer komplicerat. Granska din egen skuldspiral. Ingen kan göra allt rätt, och man kan inte stanna i ett förhållande enbart för att rädda den andre

Tack för hälsningen i min tråd. Trevligt att du är tillbaka. Tråkigt och jobbigt att du haft en tung period. Precis som muränan skriver, så är det allvar och handlar om liv och död. Då är valet inget val utan ett måste, och kampen nödvändig.

Du vet vad du måste göra nu. Börja bygga på nykterheten. Ta hjälp av gemenskapen här på forumet.

Många styrkekramar

Löften och brutna löften kommer att radas upp av din sambo. Det finns väl ingen tråd här på forumet med någon som klarat att gå från ett tungt missbruk/beroende till ett måttlighetsdrickande, mer än under kortare perioder. Utvecklingen är progressiv enligt all statistik.

På sikt riskerar du din nykterhet, då du kommer att må dåligt av ständiga besvikelser och tärande osämja. Och barnen får det otryggt och kommer att må dåligt.

Försök att lyssna på din känsla inom dig, vilket val känns mest rätt ut? Vad skulle du må bäst av, vad skulle kännas tryggast?

Följ din egna inre övertygelse.

Många kramar

Tack snälla du för din hälsning till mig. Nu kravlar jag mig upp ur gropen igen och hoppas att det blir för gott. Du är en kämpe har följt dig hela tiden.
Kramar Konstnären