Senaste kommentarerna i forumet

vill jag flytta till...Nädå, jag ska titta på ett hus idag. Det är blandade känslor. Ena stunden känns det jättebra, för att i nästa stund kännas overkligt och jobbigt. Pratade med sambon nyss och han tror verkligen att han kan dricka ibland!!! Han har betydligt större problem än mig. Jag sa till honom att jag ska titta på ett hus idag och att jag gör detta för min och barnens skull. Tror han att han är en på flera miljoner som efter ett flerårigt missbruk kan återgå till måttligt drickande så vill inte jag vara med och se på. Jag frågade även om han glömt bort allt elände som vårt missbruk ställt till med? Han svarade inte på det. Jag har kontaktat några vänner som är i /har separerat för tips och råd. Barnen som bor hemma verkar tycka att detta med ev.flytt är bra. Dottern som mailade min chef om mitt våra a-problem trodde nog att allt var under kontroll. Hon blev ledsen när hon förstod att pappan vill välja A framför familj. Man kan tycka att sambon inte dricker mycket, och det gör han inte just nu. Problemet kommer ju senare och förmodligen med full kraft om man lyssnar på andras erfarenheter av att försöka dricka socialt igen. Ibland är det lätt att glömma.. Både jag och sonen fick ont i magen samtidigt härom veckan.(jag var på jobbet, sonen hemma) Samma kväll drack sig sambon full...Fysiska och psykiska symtom på närstående till missbrukare. Allt ordnar sig med tiden. Jag måste bara vara stark och tänka på min och barnens framtid....

Åh, där är du vännen... !

Jag förstod att du drack igen. Ja, du skrev ju faktiskt det i mailen sist, men då var det "under kontroll". Minns du det? Det började med två glas vi till helgen och det gick bra. Förlåt att jag skriver så, men du måste inse att det aldrig kommer funka med två glas vin till middagen. Det är ingen idé att pröva, att försöka. Det är ju dömt att misslyckas. Det verkar bli så hårda fall nu också. F-n det är inte att leka med. Det handlar om liv eller död nu. Åh, det skär i mitt hjärta. Jag är verkligen ledsen för din skull att du behövt gå igenom det här igen. Men jag är också oerhört glad för att du brutit av igen och att du faktiskt har haft 10 vita dagar. Det är väldigt strongt gjort. Vad bra att du återupptagit behandlingen. Gjorde du det sist? Kanonbra med antabus också! Kan man inte få den inopererad? Jag tänker att det kanske förhindrar att man får tokiga idéer om någon månad? Som en extra trygghet. Särskilt som vi nu går mot sommaren och värmen (även om det inte känns så idag).

Häng kvar på forumet nu. Det ger ju så himla mycket. Maila mig när du vill. Jag finns här. Kämpa på nu och var glad för dina 10 vita dagar!

Bamsebamsebamselass med kärlek, styrka, ork, tålamod och kraft från mig till dig

Tack för alla fina hälsningar till mig blir glad. Vet inte vad jag ska börja i alla fall gick allt snett mars, april och några dagar in i maj. Precis allt gick över styr och kunde inte hejda ett våldsamt drickande, galet är det. Varit nykter tio dagar legat inne på avgiftning 3 dygn. Att jag aldrig lär mig efter allt som hänt konstigt nog har jag inte fått någon hjärnskada, det var på håret att jag klarade ett delerium började få hörselhallucinationer och då är det farligt, mannen tvingade in mig i bilen och körde mig till psykakuten, och det är jag glad för idag. Denna förrädiska dryck som tar över hela min hjärna när den kommer igång, nattligt drickande o ingen mat bara spydde, hu jeda mig. Jag måste nu slåss resten av livet mot en värdig motståndare, jag är så glad att jag lever i alla fall. Tagit upp behandlingen igen och börjat med antabus och då går det inte att dricka och det känns tryggt just nu. Skriver mer sen måste ut med min älskade hund, muris du är en äkta pärla
Kramar Konstnären

Era texter är nyttiga för mig att läsa. Att man faller tillbaka snabbare än blixten till ruta ett igen :( om man tar första glaset. Önskar att även min sambo kunde fatta detta....

Kära vän,

skriv en rad. Här eller på mailen. Du vet var jag finns.

LCHF för mig också. Betydligt bättre mage, och viktnedgång. Jag har kört det i 1½ år c:a, men slarvat lite de senaste månaderna. Men jag kommer nog att göra så att jag kör striktare LCHF periodvis, och lite halvdant däremellan. Risken är väl annars att man tröttnar helt på LCHF-kosten. Dessutom är man ju periodare :)

Läste att du diskuterade sluta snusa i en annan tråd. Jag har varit storsnusare i över 40 år, och har inga planer på att sluta med det. Jag har snarare gjort tvärtom när det gäller nikotin; återupptagit piprökning som legat nere i över 20 år. Men jag betraktar det mer som hobby och avkoppling, att prova lite nya tobakssorter, och att kunna koppla av med ett pip-stopp ibland. Dessutom konsumerar jag mycket kaffe.

Nikotin och koffein är beroendeframkallande precis som alkohol. Men, det är inte sinnesförändrande och det släcker inte ut medvetandet. Jag ankrar inte eller tappar vettet efter en dosa snus, några muggar kaffe och några pip-stopp. Jag mår i stället bra och blir harmonisk.

Den stora, och livsnödvändiga förändringen i mitt liv, det är att leva utan alkoholen. Det har jag gjort i snart ett år nu. Övriga förändringar får komma i framtiden om jag anser det nödvändigt då. I nutiden mår jag bra med livet som det är.

mulletant och LenaN. Ja, grädde ska vi unna oss, vi ska också sköta om oss och njuta av våren.

Bra lchf-snacks.....! Och gott! Det, samt babybellostar och nötter har stillat många (mat/socker-sug). Jag har själv kört/kör rätt så mycket lchf sedan cirka 3 år. Anledningen var att jag hade problem med magen - samt att det visade sig att jag har en veteallergi (ej glutenintolerant alltså). Jag slutade tvärt med bröd och socker från en dag till en annan - och jäklar vad kroppen reagerade starkt. Jag fick "abstinens" i form av ymniga svettningar - mest på ryggen och i handflatorna. Tyckte att jag tappade all kraft i musklerna.....Det gick över på drygt en vecka när kroppen "lärt" sig att hämta energin från annat än snabba kolhydrater. Sedan jag slutade att äta vetemjöl så funkar magen fantastiskt bra - och min "IBS" är som bortblåst. När jag har haft mina fyllerejs så blir det ju förutom alkohol en väldig massa socker helt plötsligt (öl) för kroppen - och det gör väl kanske abstinensen eter värre - när alkohol- och sockertillförseln stryps samtidigt?! Nu när jag inte dricker - och håller mig rätt strikt vad gäller kolhydrater så har jag sällan eller aldrig något som helst sug efter något sött. Ingen berg- och dalbana vad gäller blodsockret. Och tappade, av bara farten, cirka 8-10 kilo. En matchvikt som jag hållit sedan dess. Och ingen alkohol heller så klart.........

på hög%-ig vispgrädde idag. Med vanlijpulver. Härligt ?
Njut av våren? / mt

Och du, vi som tänker på påssäntten - vi dricker förstås fyrtioprocentig vispgrädde. Bara gottis i den, inget äcklis. ;)

Tack för påhälsning i min tråd också! Kram på dig!

... vispgrädde!

Ja, ha-ha och förlåt, men jag ville skämta lite och kanske väcka någon halvsovande läsare.
Det är absolut ingen risk att jag får något återfall och börjar med fel sorts "procenthaltiga" drycker.
Jag är väldigt trygg och säker i nykterheten nu.

Det är så att jag har slarvat en hel del med LCHF-dieten de senaste veckorna och ätit för mycket sötsaker.
Nu var jag extra sötsugen, och botar det med lite vispgrädde. Gott, mättande och nyttigt.

Så, ingen fara. Hoppas ni tål lite skämt och skoj.

Önskar alla som läste detta en trevlig söndagseftermiddag. Sköt om er!

När man är i en relation med någon som visar en massa tecken på att inte vilja är att förstå.
Vi som medberoende och kanske i viss mån relationsberoende har en stor skräck över att släppa taget.
Om oss själva,missbrukaren, relationen osv.

För om vi gör det så tappar vi ju den kontroll vi tror oss ha.
Om du tittar på bara just den känslan så kanske du kommer något på spåren.
Du vill ha vad som är skäligt i en relation.
Engagemang intresse och ett sunt givande och tagande.
Du får inte det i er relation men stannar likafullt.

I tron om att tiden och tålamodet och viljan från din sida på något sätt ska förändra det faktum som råder.
Han verkar inte ha något större intresse av att fortsätta relationen till dig.
Oavsett orsak,om det är ett led i hans behandling eller egna insikter som tar fokus från relationen.

Eller om han helt enkelt inte har drivet.
Eller om han ser dig som hindret för att få fortsätta droga med alkohol och spel.

Allt det står för honom.
Men vad står din vilja för?
Varför vill du inte släppa taget om relationen då den inte ger dig vad du vill ha?

Det är den fråga vi som anhöriga ständigt ställer till oss själva utan att få svar.
Men ställer man den tillräckligt ihärdigt så brukar till sist svaren komma till en.

Just den här klyftan mellan förnuft och känsla.
Gapet som bildas och klyftan man liksom ramlar ned i utan att komma upp ur den.
Oförmågan att agera.

Var snäll med dig själv.
Acceptera att du just nu inte har styrkan att gå. Erkänn din kärlek och din smärta.
Och titta sen på den och fråga dig själv om du vill fortsätta ha det såhär och må såhär.
Troligen är svaret nej.

Titta sen på vad du kan göra just nu här och idag.
Och gör sen detta och se vad som händer.
Det kan vara något väldigt enkelt.
Börja en kurs.
Planera en helg med en väninna
Res bort utan sällskap och sätt på dig tänkarhatten utan att störningar finns.
Lägg bort mobilen och datorn ett dygn.

Vad som passar dig och vad som är rimligt.

Att vara i det vakuum du är i är fruktansvärt jobbigt.
Men låt dig vara där så kommer säkert någon liten insikt i hur du ska påverka din egen situation åt rätt håll.

Svar till Vilja.
Egentligen tror jag att han inte vill fortsätta då jag är ett "hinder" för ett ev återfall, att han inte vill/orkar engagera sig i mig.
Han är inte intresserad av att planera något gällande oss, pratar bort så fort något handlar om något som innefattar ett "vi". Han vill inte ha sex, är dock mycket vardagskel. För mig är det sexuella ett sätt att må bra, avslappning och fördjupning av förhållandet och man kan säga att frånvaron av sex gör mig låg precis som för honom pga frånvaro av alkohol. Jag är dock inte beroende av sex utan har en normal drift.
Det känns som att jag förlorat honom och ibland känner jag att det hade varit bättre om han drack för då var han åtminstone fungerande känslomässigt och en rolig människa. Jag vill dock inte ha tillbaka alkoholisten för han var även vidrig och osmaklig i många avseende.
Jag vet inte om han spelar fortfarande men beteendet han har haft sista tiden tyder på att något inte stämmer och lite som han var när han spelade.

Tack alla för fina och vettiga kommentarer.
Att dricka och spela har såklart varit ett sätt att döva känslor samt trigga belöningssystemet, dopamin. Nu när han inte gör det längre känns allt meningslöst och han ska dessutom finna en ny identitet. Jag förstår att detta är ett stort trauma och är ödmjuk inför det.
Tidigare i livet har även ett kvinno/sexmissbruk funnits med i bilden men inte de senaste 10 åren.
Allt detta krockar med mina behov av trygghet och att få bekräftelse grundat i barndom och ett i övrigt tufft liv. Jag har dock gjort något bra av det är högutbildad och lever under ordningssamma förhållande och utan någon form av beroende.
Jag gör allt för att hålla ihop vårt förhållande men okunskap/ovetskap om vad han går igenom gör mig frustrerad, sorgsen och förtvivlad. Det enda jag vill är att han ska må bra i detta och att vi tillsammans går starkare ur det.
Att jag tvingade honom att göra detta gör det dock mer komplicerat då han är lite bitter över mitt val och han hade inte nått botten vilket verkar ge störst chans till nykterhet.

Du nämnde tidigare att han beskyller dig för att ha gjort hans liv till ett helvete nu när han inte "får" dricka. Förstår han inte att sluta för sin egen skull? Har han ärligt inga andra djupare intressen än a och spel? Vad gör han då hos dig?

Jag utgår ifrån mig själv och mitt sätt att reagera på svårigheter där jag måste förändra mig själv.
Självklart vill han skylla på dej. Hans acceptans för problemet verkar inte ha nått ända in. Och då blir det svårt för dej att få en vettig relation med honom fortsättningsvis. Ta avstånd för din egen skull...det behöver inte vara definitivt men han behöver verkligen få vara i fokus för sig själv och med sig själv. Jag tror du mår bäst av att fokusera på dej och ditt liv tills han är beredd (eller inte) att dela det med dej utan alkohol och spel. Tufft och tråkigt men du har ett liv att leva. Kram.

Lever rubriken på min tråd just nu. Verkligheten, om jag skulle beskriva den med två olika uppsättningar av glasögen, den ena problemorienterad och den andra utifrån acceptans.
Den problemorienterade är - mycket förenklad och kortfattad - ungefär så här:
Jag är alkoholist och har ADHD, behöver höga doser av medicin både för att fungera dagtid och för att sova. Jag är i en skilsmässoprocess där mannen i fråga valt att inte medverka till någon som helst planering, inte delta i barnen eller hushållet, ligger passiv och deprimerad i soffan, som en manifestation över mitt svek, och missköter sin hälsa. Som ett resultat av det är de två yngsta barnen mer konfliktbenägna och överaktiva än vanligt och det är jag som måste lugna, aktivera, stötta och medla.
Äldsta dottern får ingen hjälp från soc eller BUP när det gäller psykiskt mående, skolgång, mm och allt som har med henne att göra hänger på mig. Nu ligger det dessutom ett hot om LVU som skulle vara katastrofalt för henne och ta henne tillbaka där hon var för ett halvår sedan, krossa det hon och jag byggt upp i form av framtidshopp och känslomässig kontakt. Yngste sonen flyr in i datorspelen.
Framtiden är oviss. Jag vet inte om jag klarar ekonomin som ensamförsörjare och ensam låntagare till huset, som dessutom är i stort behov av renovering. Mannen är passiv så jag måste ordna boende åt honom om han ska kunna flytta. Arbetsbelastningen är hög genom många politiska uppdrag och heltidsjobb på annan ort dvs dyr och tidskrävande pendling.
Jag skulle kunna välja att se det så. Och måste se det så för att kunna göra det som krävs. Inte blunda för verkligheten.
Så kommer vi till acceptans, leva här och nu och gå i min värderiktning. Jag gör det! Mår bra, är nykter, tar tag i det som krävs en sak i taget.
Vilar när jag kan, djupa andetag, bara vara i nuet, tanka kraft. Får energi genom träningen, vännerna och närheten till barnen. Valen i vardagen föregås inte lika ofta av en massa tvivel och tankekaos. Frågorna jag ställer mig är "varför inte? vad behöver jag göra just nu och vad kan vänta? vad är viktigast?"
Igår mekade jag med min cykel och fick damp hundra gånger, vrålade i frustration för att sedan återgå till verket. Och klarade av det. Förra veckan var jag på banken för rådgivning och lärde mig sedan betala räkningar, hantera konton - något jag delegerat till mannen men egentligen kunnat hela tiden. Gårdagen fortsatte med att fungera som sambandscentral, köra iväg för att låna lite verktyg av en kompis för äldsta sonens bilmekande, gymma med yngste sonen (vi hade två timmar med fin samvaro på gymmet, jag coachade istället för att fokusera på att träna själv, vilket är nytt för mig som aldrig kan missa ett pass) spontanhandla kläder med mellanbarnen (också nytt för mig som avskyr affärer och får kaos i hjärnan när jag går i ett köpcentrum)
Väl hemma laddade jag grillen trots halvkasst väder och belönades med nöjda barn som åt sig proppmätta. Därefter tog jag en promenad till sjön för en simtur i skymningen. Ut från huset där musik dånade och mannen plötsligt var på tillkämpat och alkoholinfluerat gott humör. Lite sorgsen över att barnen var glada över den tillfälliga förändringen, men ändå visste att det var något som skavde. Avslutade dagen med att boka bostadsvärdering och beställa skor till sonen via nätet, nattning av yngsta barnen och lite snack med äldste sonen som kom hem vid tio efter att ha flytt fältet efter middagen, i egen fin bil som han lagt ner möda på. Stolthet och tacksamhet genomsyrar mig när jag ser på min fina kloka nyligen vuxne son, som tittade på mig med medkänsla i blicken innan han tidigare stack iväg.
När jag väljer att se på livet så som jag vill se på det innehåller mina dagar mångfaldigt fler glädjeämnen än bekymmer. Jag följer mina värderingar och mitt hjärta i det jag väljer. Gör sådant som får mig att känna livslust, utan dåligt samvete, för om allt hänger på mig är det även omsorgsfullt mot mina närmaste att göra saker för min egen skull. Som att träna, träffa vänner, dra mig undan för att vila.
Kommer på mig själv med att räkna tomflaskor och kolla utgiftsposter till systembolaget för mannens del. Den senaste tiden slår det mig att alkoholisten i familjen alltid kan hämta på kvällarna, lugnar äldsta dottern om hon är orolig över att lillasyster varit ensam med pappa som druckit genom att kolla läget och återkoppla till henne, är både mamma och pappa som hjälper till med bilmekning, läxor eller sminkval, den stabila, den man kan luta sig mot.
Trots mina återfall de senaste åren är jag i barnens ögon den som alltid är nykter, den som aldrig viker undan eller sviker. Kanske har återfallen inte skadat dem. Nej, tiden däremellan värderas högre. Nu kan jag inte, och det finns inte minsta spår av önskan, ta ett återfall. Vem ska då stå för tryggheten?
Ser med tillförsikt på den nya friheten som väntar och all energi jag kan slösa med utan att bli dämpad av tungsinnet i hemmaluften. Självförtroende har alltid funnits, nu känns det även som självkänslan växer till sig. Jag är värd detta.

Hej,
Att stå bredvid någon som är sjuk i sitt beroende är extremt på alla vis. Han sörjer gissningsvis sin förlust just nu. En sorg över att förlora sin allra bästa vän, tryggheten. Kommer ut i ilska och frustration. Du kan bara rädda dig själv i detta nu. Hur lång tid det tar innan han når sin insikt går aldrig att svara på. Det du beskriver låter inte som en person son innerligt förstått att han är sjuk i sitt beroende. Du behöver tänka på dig själv just nu så att du inte själv går under. Att du satt stopp och sagt att det räcker nu, visar på kärlek och omsorg om honom. Tyvärr inser vi inte det när vi är sjuka.
Jag upprepar mig men ta hand om dig!❤️
Kram Ellan

Hej Leno,
Välkommen hit. Jag kanske missförstår dig när jag läser ditt inlägg men vill börja med att betona att beroende, riskbruk, missbruk etc har absolut ingenting med intelligens att göra. Och räknat till antalet är "parkbänkalkisarna" en väldigt liten del av oss beroendesjuka. De har hamnat långt ner på skalan. Konsekvenserna av drickandet och framförallt hur vi dricker och hur vi blir är starka varningsklockor.
När ett visst alkoholintag uppnås händer det saker i vår hjärna. Reptilhjärnan tar över, logiken suddas ut. Därav tas beslut som vi annars inte skulle ta. Konsekvenstänket är för många obefintligt. Som alkoholist, jag är en nykter sådan, väljer jag dock att avstå helt. Jag har inte haft några problem med sug, tack o lov, men jag vet inte vad som skulle hända om jag provar. Eller det vet jag. Min hjärna skulle slå om direkt och jag skulle dricka mer.
Läs gärna boken Kidnappad hjärna (Miki Agerberg), den innhåller vetenskapliga fakta och har hjälpt mig att förstå vad som faktiskt händer med oss.
Ta hand om dig,
Kram
Ellan!

När den första tanken automatisk dyker upp i sinnet, t.ex intensiva tillbakablickar på varför jag började dricka, så blir jag omstörtad men också glad. Men värdera eller analysera gör jag
inte, det blev mest en reflektion.

Automatiska tankar som gäller alkohol, vilket jag förmodar att du tänker på, tanke känsla och handling kan ju vara bra att hålla mer koll på, varje fall så här i början. Senare får jag väl bena ut, varför jag har börjat o.s.v

Mycke tack!

Det stämmer så väldigt bra. Nykterheten först, det är viktigast i alla lägen. Att sedan ventilera tankar och känslor du har just nu gör det enklare att stå ut. Nästa steg kan vara att ta hand om ditt inte och vad som egentligen finns där.
Jag reflekterar ofta över mina automatiska tankar. Sådant som bara dyker upp. Händer det något runt mig så dyker ofta en första tanke upp. I början var det att jag ville förtränga, döva etc. Var vaksam på dessa och våga stå kvar och fundera på den första tanken som kommer. Vi behöver inte alltid agera på den första tanken. Tanke, känsla, handling... Ta hand om dig! Och blir det jobbigt, prata med någon, skriv här eller prova ett AA-möte. Du är värd att få må bra!
Kram!?

Om du överhuvudtaget inte börjar dricka så löser sig det problemet, således?

Missbruk? Absolut att det är ett missbruk. Det är anledningen att jag är här! Nyktra till!

Att du inte kan sluta dricka när alla kompisar gått hem är ju ett tydligt missbruk.

Varför vill du sluta dricka? Ingen eller inget kan tvinga dig att sluta dricka, det handlar bara om din egen vilja.