Senaste kommentarerna i forumet

:)

I dag är det dag 10 i mitt nya nyktra liv. I morgon ska jag påbörja behandling (förutom campral som jag ätit sen dag 1) via företagshälsovården. 15 stegsbehandlingen eller nått sånt heter det.

Hejja oss:)

Jag började få ett riktigt alkisbeteende när jag började fundera på att ta med vin till jobbet så jag kunde börja dricka redan på vägen (cyklar) hem när jag jobbar kväll. På så sätt skulle jag ju spara lite tid eftersom jag skulle upp tidigt dagen efter...

Så mycket tid man har lagt på att planera alltså?!? Så sjukt beteende. Och självklart är man smartast i hela världen;)

Hoppas det går bra på mötet:)

Haha! ?

Nä..inte riktigt.. En speciell sak som gjorde att jag förstod att jag nog förmodligen (hehe) hade ett problem var när jag såg att folk lämnade halvfulla vinglas t.ex efter en midag. Min reaktion "Men...ska de inte dricka UPP?!".. Självklart hävde jag snabbt i mig dessa glas snabbt innan jag började diska dem..

Inget som hänt ofta eftersom jag är singel utan desto mer socialt liv pga att jag isolerat mig med min alkohol varje barnfria helg men ändå.. Just det minnet av att folk faktiskt var nöjda med bara ett par klunkar till en middag..?

På ett sätt är jag glad att jag isolerat mig så mycket..vete fasen vad jag kunnat ställa till med. Samtidigt så har ju ingen heller kunnat förstå eller fråga ut mig, d.v.s försökt hjälpa.

Nåja, nu är vi ju här. Beslutsamma. Det är viktigast. :)

Möte om en timme, ser fram emot det :)

Det gäller att spela upp hela filmen. Jag brukar se mig själv sittandes med ett glas vin och ett avslappnat leende på läpparna. I den bilden är det också ett rosa skimmer runt mig, barnen leker glatt i kritvita t-shirtar och skrattar hjärtligt när min man tar fram ett paket toffifee...

Nu är det ju inte riktigt så det sett ut i verkligheten;)

Jag behövde höra det. Vissa saker behöver man dessutom nog höra om och om igen..jag är så van att tänka på ett visst sätt, ha mina invanda rädslor att det är svårt att känna tillit och lugn. Jag kan bara skratta för både igår och idag pendlar jag mellan att plötsligt bli extremt rädd över något..lugnar ner mig, accepterar och tänker att allt som händer feamöver händer av en BRA anledning.. Oavsett vilka obehagligheter jag möter (om dessa ens kommer, det är ju oron som skapar scenarion) så kan jag reagera med att "men du, jag är NYKTER, det är det viktigaste".

Precis! Det kommer inte finnas möjlighet för mig att lära mig ta ett glas vin till maten - någonsin, för min kropp fungerar inte så.

Ser det framför mig.. Ett glas vin en kväll - städat fint, bara avslappnat, fin lugn känsla i kroppen.
En annan kväll 3 veckor senare, det har varit en stressig tung dag.."åh det var så avslappnat sist den där kvällen..skulle faktiskt vara skönt att koppla av ikväll..." Det blev 2,5 glas men det är okej..ibland blir det så.
6 veckor senare, en kris, ja idag behöver jag vara få lite lugn i kroppen. Där slank hela flaskan ner....
Jag behöver inte fortsätta historien för jag vet var den slutar för mig. :)

Den här historien borde jag skriva ner och tejpa upp på kylskåpet! :D

Och precis som du så vill inte jag heller ha någon tid utsatt. Det här är en förändring för resten av livet! Att börja dricka lite kommer göra att jag hamnar där jag var igen. Absolut inte värt det...

De personer som resonerar så. Klart du ska berätta för din arbetsgivare! De har skyldighet att hjälpa dig och får absolut inte ge dig sparken för det. Jag är kommunalanställd och min närmaste chef är helt underbar och har gett mig ett enormt stöd. Samtidigt känns det bra att ALLA runt om vet då det stänger vissa bakdörrar. Jag kan ju tex inte gå på fest med jobbet och dricka alkohol. Därför behöver jag inte ens fundera på om jag ska dricka nått eller inte?

Så kul att du hittade hit! Är glad att ha dig här! :)

Jag är nervös för att berätta för min arbetsgivare imorgon. Funderar hit och dit vad jag ska säga, hur jag ska säga det, hur kommer hon att reagera, vad blir konsekvenserna..

Jag är nervös. För när jag berättat åt icke-alkoholister att jag ska berätta för min arbetsgivare ser man chocken/förvåningen i deras blick tätt följt av ett "Åh!".. Någon har t.o.m uttryckt att "tror du att det är så klokt..?" De är skeptiska och tycker att jag riskerar mitt jobb. Det har säkert hänt att någon gjort det men...

Det intressanta är att alla de alkoholister jag nu känner har berättat om att deras arbetsgivare är fullt medvetna och alla har de involverat dem när de insåg att det var allvar. De har kvar sina jobb och har mötts av stöd från sina arbetsgivare.

Jag är nervös för att jag har mina vänners reaktioner i öronen, men vilket val har jag egentligen? Skulle jag förlora mitt jobb är det väl ett lågt pris att betala om detta nu ändå i förlängningen betyder att jag kommer få ett nytt friskt liv? Här kan jag säga att ja, jag är modig. Jag måste vara modig och vara ärlig. Bära eller brista. Med oärlighet eller rättare sagt att inte stå för hela mitt jag tror jag inte att i längden kommer vara bra för mitt tillfrisknande..

Fast ändå nervös. :)

Jag uppfattar mig inte som modig..allt jag gör gör jag av nödvändighet och har svårt att ta till mig att alla tycker jag är så modig nu..:)

Jag försöker helt undvika att ha någon fast tid jag ska vara nykter. Vill inte tala om termer av 2 veckor eller 3 månader. Alkohol- och drogmottagningen säger alltid det "vi brukar rekommendera 3 månader till att börja med". Jag kommer säga ifrån mot det för det är livsfarligt för mig. Hur än goda avsikter så lever en liten djävul kvar där som inväntar ögonblicket när den lovade tiden gått. Nu måste det vara för alltid. Jag måste redan nu börja jobba med att jag aldrig ska dricka men ta det med en dag i taget..:)

Ser fram mot att följa dig pärlan. Bra jobbat och det märks att du är motiverad till förändring.

Det är inte enkelt men samtidigt jätte lätt.
Lova din terapeut att du ska avhålla dig från vin eller öl eller starksprit i en vecka. Det tar 10 dagar att bli nykter.
För en kvinna säg~ 15 dagar

Det var mitt första möte nu. Gick på några för 1,5 år sedan.. Känner att det är en bra väg även om jag tror att jag också kommer behöva annan hjälp. Imorgon ska jag träffa min arbetsgivare och berätta och söka hjälp via dem..

Skönt att kunna få prata med terapeut. Vissa saker behöver man säkert någon professionell som bollplank för.

Så är det. Skrev dagbok i 10 år fram tills att jag var ca 19. Sen slutade jag. Anledningen var att jag inte kunde skriva ner allt jag kände för då mådde jag för dåligt av det jag såg. Där och då föddes nog flykten jag levt med sedan dess. Den här insikten kom precis nu!

Jag känner mig absolut trygg med att dela! :) När jag skrivit nu har det dock varit mer osammanhängande, dvs mer "friskrivande"..:) Angående dagboksskriveriet jag slutade med. Det var också en anledning till att jag inte fick det att fungera..att jag rättade mig själv. Jag kunde inte vara ärlig mot mig själv ens i en privat dagbok! I stället förfinade jag, avdramatiserade..varför gjorde jag det egentligen? Jag märkte ju att jag inte var öppen och då såg jag ingen mening med att fortsätta, vad är det för vits med en censurerad dagbok?

Vet iofs att jag varit med om att andra läst mina dagböcker, såväl ex som mamma. När jag levde i relationen med barnens pappa ville jag skriva men vågade inte ta risken att han skulle läsa och ställa mig mot väggen..

Hjälp vad man kommer på saker nu helt plötsligt! :D

och mod att granska dina tankar.
Skönt att AA kan ge dig gemenskap och stöd. Var det första mötet? Vet inte riktigt hur det funkar, om man väljer själv eller blir tillfrågad, men en sponsor kanske inte skulle vara dumt.
Vilken bra idé att skriva ner tankarna. Skriver mycket själv. Nu har det blivit en del här på forumet, har även en blogg som jag förut skrev ett par ggr/v men senaste halvåret har det jag behövt skriva om varit för tungt och allt annat känts ytligt. Jag skickar en del av det tunga till min terapeut, för det jag skriver vill bli läst av någon som inte dömer.
När du skriver ner dina känslor det som rör sig i huvudet skapar du distans och det blir lättare att inte slukas av dem. Verkar som det funkar för dig. Skulle det vara hjälpsamt för dig att dela dina tankar här, eller minskar tryggheten i att spåna fritt? Läser gärna om du vill. ❤️

Ätit, sovit och skrivit ner en del tankar..

När det började mala i huvudet så kände jag att det kanske kunde vara bra att få ner dem på papper.. Ganska roande också att göra eftersom jag inser hur löjliga av dem låter när jag skriver dem. Inte löjliga i som att jag nedvärderar dem utan löjligt på så vis att jag aldrig skulle döma någon annan eller trycka ner någon annan på samma vis jag hör mot mig själv. Då blir det mera tydligt alltså hur orättvist hård jag är mot mig själv.. Ganska intressant :)

Kvällen avslutades med AA-möte. Det passar mig och det är så skönt att vara omgiven av andra som förstår precis vad jag menar..

Så en helt okej dag :)

Idag har varit en riktigt bra dag. Jobbat hela dagen och utan stöd från kollegor ?

Krävande men jävligt kul!
Efter jobb blev det en middag på resturang med le husband och jag beställde faktiskt in ett glas vin. Ingen hets, ingen ångest, inget dricka för att bli onykter eller döva något. Inget dricka för att förhöja en känsla eller för att "slappna av". Drack typ hälften av glaset till middagen och desserten, sen kände jag av vinet i huvudet och ville inte ha mer (just därför). Gillar inte känslan.

Så där var min upplevelse av att ta ett helt odramatiskt glas rött vin, just för att jag gillade smaken (och det är ingen ursäkt att dricka har jag konstaterat efter noga eftertanke). Hade det funnits ett alkoholfritt rött som smakade som rött smakar så hade jag valt det.

Det känns faktiskt riktigt bra med det mesta just nu. Jag är lycklig.
?

Tack för ditt svar.. Jo, jag tror mycket handlar om att han är rädd vilket jag förstår. Det behöver nog kanske bara lugna sig och jag måste försöka att inte ta åt mig i onödan.. Jag behöver inte ta åt mig om han visar t.ex okunskap om vad sjukdomen är.. Kan däremot bli frustrerad när han uttrycker att mitt mående inte är på allvar, d.v.s saker jag brottats med sedan barndomen. Det är ju väldigt reellt för mig att jag inte vet hur jag ska hantera svåra känslor och motgångar eftersom jag levt med problemet hela mitt vuxna liv.. Nåja sidospår..

Jag tror att jag måste acceptera att skulle det komma in en orosanmälan så är det bara så. Har ju i såfall gjort mig förtjänt av den. Dumt att oroa sig för det innan det sker om det ens sker.

Jag har mestadels druckit ensam, iaf de stora mängderna. Inte gått på bolaget barnveckor utan då har jag druckit några folköl främst när de somnat men det har också hänt att jag hällt upp den första precis innan jag nattat och har ngn av dem sedan inte kunnat somna har jag druckit inför dem. Det har varit på ett städat sätt..men samtidigt har jag alltid haft i bakhuvudet att det inte är bra, jag borde låta bli helt. Så det är lite av varje..

Angående exets hot om ensam vårdnad. OM det är allvarligt menat från hans sida tror jag ändå du har en god chans att bli rättvist bedömd. Utifrån det du skriver har dina barn visserligen märkt av ditt drickande genom att du varit trött och icke-närvarande. Jag vet inte om du druckit inför dem, eller bara när de sovit eller varit hos pappa. Om det är det senare har du ju egentligen inte brustit i omsorgen. Och även om det skulle vara så, kan du genom att visa en insikt och vilja till förändring visa att du är "tillräckligt" god förälder. I värsta fall kanske du behöver bevisa din nykterhet en tid framöver. OM exet nu väljer att gå så långt vill säga. Kanske hotar han bara med detta för att han är rädd och osäker och tror att det hjälper att skrämma.
Alldeles oavsett finns det inte mer du kan göra än att fortsätta vara nykter. Tids nog kanske han blir lugnare när han märker att du menar allvar.

Tack för dina inlägg och att du delar med dig. Jag tror att många kan känna igen sig i det du skriver, att under lång tid bara ha kört på för att sen komma till en punkt där det verkligen inte längre funkar. Då kommer lätt jobbiga tankar och känslor, som man tidigare försökt undvika med alkohol, lätt ikapp en. Precis som du skriver behöver du kanske försöka lätta kraven på dig själv lite och mer kanske begära en rimlig nivå av dig själv, på samma sätt som du säkert hade gjort gentemot någon annan befunnit sig i ett liknande läge. Fortsätt att skriva här och dela dig av de viktiga reflektioner och känslolägen som dyker upp, då blir det mindre ensamt också även om det så klart kan vara jobbigt ändå.

Allt gott,
Miriam Alkoholhjälpen

Vill bara säga tack också för att du skriver.. Det är så skönt att få feedback på den inre monologen.

Måndagen var en tom men tung dag. Igår var en lugn dag. Idag är en känslodag. Så här är det i början, det minns jag från förra gången. Upp-och ned. Stress av jobbmail som påminner mig om att de vet, eller iaf min chef på arbetsplatsen. Jag är bemanningsanställd och har bokat in en träff på fredag för att berätta även åt henne. Alltid lika skrämmande. Så idag är en sådan dag, känslor av olika slag som bubblar fram.

Jo precis. Och det är väl det som skrämmer mig. Inte för min egen del för det har ju jag börjat inse, att det här kommer vara något livslpbgt för mig att kämpa med. Men det skrämmer mig för att han inte skulle bli nöjd med det svaret. Hör honom i huvudet, hur ska han kunna lita på mig om det inte kan finnas några garantier någonsin liksom? Och då skulle han kanske känna sig tvingad att försöka ta barnen ändå.

Jag har tagit hand om dem, sett till att de mår bra, varit projektledaren för deras liv både för mig och exet för när det kommer till praktiska saker har han gång på gång inte gjort det han ska, jag är krasst nog den som tagit mer ansvar för just deras välmående i form av tandläkarbesök, förskolefrågor etc för där har han visat alltför många gånger att jag inte kan lita på honom, att han gör det han ska. Jag blir ledsen. Jag har varit en så bra mamma jag kunnat. Mitt missbruk på mina egna veckor har skadat dem i form av att jag varit trött och inte orkat på samma sätt, inte varit närvarande..illa nog förstås för de har inte kunnat känna att jag ÄR där fullt ut emotionellt. De förtjänar en frisk och närvarande mamma som stöttar dem i livet.

Men att förlora dem känns inte rättvist. Jag vill ju bli frisk från alkoholen.

Så rätt du har i att det räcker med att du är nykter. Vad mer kan du göra? Han är förstås orolig och vill ha försäkringar om framtiden, men det kan man aldrig få, hur många program eller behandlingar man än går igenom. Du skulle behöva vara inlåst resten av ditt liv för att kunna ge en försäkring om att aldrig mer dricka. Du kan bara låta bli precis just nu. Det är gott nog!

Det är precis så jag känner..att jag behöver flyta med och inte hamna i trigger-läge.. Försöka undvika ångestskapande för än kan jag ju inte riktigt hantera det..

Ringde alkohol-och drigmottagningen iaf så att min senaste kontaktperson kan ta kontakt. Blir imorgon. Hon kanske kan hjälpa mig med vissa av frågorna men efter det började jag gråta.Jag blir förvirrad för jag känner pressen från barnens pappa så starkt men kan inte förmedla till honom hur det känns eller att saker inte går snabbt för han förstår inte, har försökt och då blir han arg, säger att jag skyller ifrån mig, har bortförklaringar, att jag måste ta det här på allvar, "jag kanske låter hård men det här är mina krav annars måste jag ta barnen", "fixar inte du det här tar jag dem".

Jag HÖR dig vill jag bara skrika. Jag kan bara inte ge några konkreta svar just nu mer än att jag är nykter.. Vill inte låta som att jag försöker bortförklara något men jag vet ju inte själv vad som kommer att hända, förutom att vara nykter då alltså.

Ikväll ska jag på mitt första AA-möte. Råkar lämpligt nog vara ett kvinnomöte..ska bli skönt känner jag.

Du behöver inte lösa alla problem med en gång. Du behöver bara vara nykter, låta bli att döva. Flyt bara med. En sak i taget. Just nu kanske det viktigaste är att vila och landa. Göra de vardagliga sakerna som hör livet till. Vad gör det för skillnad om du anmäler dig till ett program idag eller imorgon? Det är ju nykterheten som är viktig. Om det krävs en behandling eller ett program för detta är är det inte akut så länge du inte dricker medan du väntar. Bara så. Inte dricka. Allt annat kan vänta.