Senaste kommentarerna i forumet

vad fruktansvärt! Och oj, vad jag känner igen mig...
Jag slutade dricka i början av december, i februari fick jag lunginflammation, diabetes och extremt hör blodtryck...
Nej, jag hamnade inte på sjukhuset, men jag kunde inte träna, hela skyddet var borta.
Så länge har jag inte fått någon diagnos än, men det verkar vara en tumör som tillverkar kortisol och jag måste läggas in för att opereras, kommer att äta hormoner till slutet av mitt liv och livet blir himla mycket tuffare än förut. Ingen frisk rabbitgirl med ett ord.
Det mest konstiga är att jag mår psykisk mycket bättre nu än förut.
Jag var så illa tvungen att möta alla mina demoner och det är du också AlkoHyper.
Nu gäller det att lära sig att lyssna på sin kropp, för att det är typ den som vi behöver för att leva.
Dessutom tanken att mitt liv kommer att bli kortare än jag trodde, gör att jag tänker "livet är nu".
En tuff väg framför dig, men en väg som ger mycket, som är utvecklande.
När jag läste dina inlägg under sista månader, kände jag bara: hon snurrar. Hon dricker inte, men hon utvecklas inte heller, snurrar och undviker.
Nu vågar du möta, nu går du framåt. Det är värt det :) Kanske tid att sänka tempot för att möta dig själv?
(By the way, jag har sådant sjukhusskräck att de blir tvungna att knarka ner mig två veckor innan jag ska opereras, det blir kul på jobbet, ha ha)

Vad heter filmen? Dokumentär?

(overkligt detta, känns som jag bara hittar på, ju...)

Det händer något med hjärnan och kroppen vid feber runt 40-strecket. Stadiet med allmän sjukdomskänsla, ruggighet och värk i kroppen är passerat. För mig kändes kroppen som en öm, het smet. Hjärnan var trögflytande, inga ord eller tankar, bara slött observerande av den inre och yttre världen. Jag var inte medvetslös vid dessa febertoppar. Frågade någon om mitt namn och personnummer kunde jag svara. Men jag var så trött. Hjärnan var trött. Logiken avstängd, allt för ansträngande att forma tankar till resonemang som skulle kunnat möta rädslan.

För rädd var jag. Varenda del av kroppen tycks angripen av detta virus som verkar ha forcerat alla brandväggar. Det hade tillkommit flera symptom. Händerna och fötterna var svullna och värkte. De utslag som spridit sig över hela kroppen sved och hade blivit mer som nässelutslag. De fanns både inuti munnen och på ögonlocken. Tandköttet hade svullnat upp och det gjorde ont. Hela munnen och halsen kändes full av skärsår.

Men det som var värst var huvudvärken. Låg jag alldeles stilla i sängen mellan febertopparna kunde jag andas bort den en smula. Men när frossan kom var det som "foglossningar" i hela kraniet. Tänder, käkar, ögonhålor, allt tycktes expandera. Jag ringde på klockan och sa att huvudet håller på att invaderas också. Nu tar viruset över bit för bit medans jag bara ligger här. Kan ni inte göra något?

Nej, man kan inte bota virus, bara symptomlindra, var svaret. Jag vill inte ha symptomlindring, stönade jag, om viruset ska äta upp mig ska det fanimej inte få göra det i smyg i alla fall! Och förresten, feber har man för att viruset inte trivs lika bra när det blir för varmt.
Kroppen trivs inte och jobbar inte heller så bra när du har så hög feber, sa sjuksköterskan, och därmed var jag övertalad. Paracetamol varvat med ibuprofen var tredje timme dygnet runt ordinerades.

Enligt provsvaren var levern påverkad av viruset. Självklart funderade jag på om det var en permanent skada och kanske anledningen till att jag svullnat upp. Eller om det var levercancer. Tanken blev snart en sanning. Det var säkert därför jag fick utslag, klåda och konstiga besvär. Levern funkar inte och kroppen är förgiftad! Och därför går ju heller inte febern ner. Logiken var solklar. Paybacktime...Så snyggt av ödet att välja just levern också. Som fått så mycket stryk utan att göra väsen av sig. Orättvist att dra undan mattan nu när jag är nykter, kan man tycka. Och äntligen värdesätter livet så mycket.
Jag var helt utlämnad åt mina känslor och snabba slutsatser. Helt i nuet. Samtidigt som insåg att jag drog iväg och överreagerade kunde jag inte låta bli. Allt utspelades i mitt huvud. Kommunicera var för ansträngande.

Att inte förstå och inte ha kontroll är säkert jobbigt för de flesta. För mig är just skapande av begripliga sammanhang genom analyserande och ifrågasättande ett sätt att hålla det inre kaoset borta. Ligga steget före, ha strategier och plan A, B, C osv och alltid hitta något sätt att påverka. Att hålla uppe föreställningen om viss kontroll, vara agerande. Min allra största trigger, och det finns många bidragande orsaker till det, är hjälplöshet. Och mina allra svåraste psykologiska trauman är associerade till sjukhus. Bearbetade i teorin, accepterade och integrerade i mitt vuxenjag, men när jag var så utmattad av infektionen och febern var jag inte längre mitt vuxenjag. Regredierad till den yngre upplagan, sög varenda cell in miljön, känslorna, dofterna, allt som påminde om den värsta mardrömstiden.

Jag var medveten om hur situationen påverkade mig och visste att jag måste ur sinnestillståndet. Men det enda jag kunde och orkade var att ligga stilla på sängen och försöka stänga världen och tankarna ute med öronproppar, filtar och solglasögon. Hade jag inte varit så trött hade jag haft panik. Istället grät jag. Och det var skönt. Ingen skulle få ifrågasätta att jag grät för ingen visste anledningen. Knappt jag själv.

Ultraljud på lever och diverse andra organ var utan anmärkning. Värdena var stabila och vanliga huvudvärkstabletter kan man ju distribuera till sig själv hemma. Sömn, frisk luft och immunförsvarstärkande mat är inte något sjukhus kan tillhandahålla. Tre nätter fick räcka. Jag skrev ut mig, något uppgiven eftersom jag fortfarande inte mådde bättre och fortfarande inte fått svar på vad som var fel. Men med bättre strategi för att hantera febern och inbokad uppföljning efter helgen, förhoppningsvis med lite fler svar på olika prover.

Hemmiljön gjorde gott, men inte tillräckligt. Jag kom hem torsdag eftermiddag, var hemma - rätt dålig - under fredagen, men det blev en vända till jourcentralen på lördag, och söndag en heldag på akuttmottagningen, innan jag äntligen fick svar på vad det var för virus. Och lite fler upplysningar om vad det mikroskopiska sattyget ställt till med. Enterovirus. Skador på hjärtmuskeln förutom levern. Än så länge.

Idag har jag som högst haft 39 i temp och märker stor skillnad i sjukdomskänsla. Jag orkar läsa och skriva, till och med tänka! Klådan gör mig tokig, men hellre tokig än så väck som jag varit de senaste veckorna. Imorgon bitti åter för provtagning. Hoppas markörerna för hjärtmuskelskada, leverskada och infektion har gått ner. Därefter ultraljud av hjärtat på fredag samt läkarbesök. Jag är tacksam för den unge läkare som engagerade sig på akutmottagningen hela gårdagen. Han letade upp – och hittade (!) provsvar, konsulterade experter och bokade in ordentlig kontroll av hjärtat redan nu och oavsett vad uppföljande blodprov visar i morgon för att jag berättade om min livsstil, mitt behov av träning och svårigheter med att veta vad som är normal fysisk aktivitet i kontakt med vården.

Det var inte bara viruset jag kämpade mot - och fortfarande kämpar mot - på sjukhuset. Mina demoner vaknade. Inte beroendehjärnan utan de riktiga demonerna, de som får förståndet att vackla och alla skydd att rämna. Jag befann mig i två verkligheter. mitt 18-20 åriga jag och mitt nuvarande. Den yngre upplevde och kände, den äldre observerade.

Jag är fortfarande sjuk. Kommer pga hjärtmuskelinflammationen inte kunna träna på länge. Sedan kommer den fruktade hösten. Är jag rädd för att falla?
Nej. Med lite galghumor kan man konstatera att viruset både tog bort mitt skydd (träningen) men även satte dit ett annat. Man dricker inte med en inflammerad lever.
Men oavsett det. Nej. Demonerna påminde mig om så mycket mer än de senaste återfallen gjort. Om hur det är att verkligen vara utlämnad, rädd, sjuk, hjälplös och ha dödsångest. Oj, vad jag värdesätter mitt friska liv! Hoppas få det tillbaka

Orkar jag skriva ett inlägg? Jag ska göra ett försök. Det får bli uppdelat, för skriva är just nu ansträngande. Liksom prata, läsa, sitta upp en längre tid eller till och med tänka.

För tretton dagar sedan var jag i toppform. Jag hade veckan innan ökat träningsmängden lite extra (tänkte nu trappa ner inför en ironmantävling) samtidigt som trädgården och barnen bjöd på lite extra fysisk aktivitet mellan träningspassen. Kände mig inte överansträngd eller stressad, bara full av energi.

Tisdagen den 25 juli sprang jag 25 km på förmiddagen. På eftermiddagen gick jag under ett par timmar upp och ner för en stege med takpannor i handen. Att jag var utmattad och hade ont i hela kroppen senare på kvällen var inget jag tyckte var konstigt. Hade ju jobbat rätt hårt och gjort ovana övningar. Träningsvärk alltså.

Onsdag morgon vaknade jag med ännu mer ont i kroppen och feberkänsla. Fortfarande relaterade jag den till gårdagen, likt den sjukdomskänsla jag ibland kan känna efter tävlingar. Därför trotsade jag värken och tröttheten och simmade 2000 m i sjön på morgonen. Jag brukar känna mig lite ruggig när jag tar av mig våtdräkten så frossan efter simningen tänkte jag inte så mycket på. Inte heller att jag var yr och trött hela förmiddagen. Jag visste ju att jag tränat hårt senaste tiden, men nu var det dags att trappa ner och börja ladda!

Fast när jag vid lunchtid frös trots att det var soligt och över tjugo grader ute, och blev så matt att jag var tvungen att lägga mig fattade jag att jag nog hade feber - fast utan andra sjukdomssymptom, så teorin om överansträngning stod kvar.

Jag gick till jobbet på torsdag morgon trots att jag hade svårt att ta mig ur sängen - jag kände att febern var ganska hög, men kollade aldrig. Frös och var trött hela dagen. Det värsta var ledvärken, mest ryggen och nacken. Men nu skulle det väl ändå vara över. Jag är ju sällan sjuk mer än två dagar.

På fredag tyckte jag att det blivit något bättre även om jag var förvånad över att inte vara helt feberfri när jag vaknade. Det hade ju gått två dygn nu! Fortfarande väldigt ont i nacken, men annars inga sjukdomssymptom. Men det var då det började.

Från fredag eftermiddag, då jag rasade ihop med feberfrossa i soffan direkt efter jobbet har det bara blivit värre. Högre och högre feber, fler och fler symptom. Jag hoppas att den plötsligt uppkomna känslan att jag måste spy som jag fick i natt var den sista överraskningen och att det nu vänder.

Lördag morgon var febern redan hög. Över 39. Ont i nacken och lederna. Jag märkte att handlederna var stela och händerna lite svullna. Armarna domnade när jag höll i boken jag låg och läste. Det var nu fjärde dagen med hög feber och jag började fundera på att åka till vårdcentralen. Huvudet funkade inte så bra. Tankar i sirap. Så istället för att åka till vårdcentralen ringde jag 1177 (fråga mig inte varför) och satt i telefonkö tills vårdcentralen, som jag naturligtvis uppmanades åka till, hade stängt(!) Jag var så seg nu att jag egentligen tyckte det var rätt bra. Orkade inte resa mig från soffan. Senare på lördagskvällen låg jag under fyra täcken och skakade. När frossan äntligen tog slut var jag väldigt varm och väldigt slö. Jag andades snabbt och ytligt, tog pulsen och märkte att den låg på över 100. Tempen visade 40,6. Det är väldigt högt för en vuxen. Jag hade läst att man ska uppsöka vård om man antingen har hög feber mer än fyra dagar i rad, eller om den är över 40 grader och pulsen är över 90. Så jag bad min son köra mig till akuten.

När vi kom dit blev jag snabbt omhändertagen av två "syrror". En på varje sida. Blodprover och dropp i båda armarna. Vätska i den ena och paracetamol den andra. EKG-uppkoppling. Priogrupp orange, näst högsta, antagligen för att man misstänkte sepsis eller hjärninflammation. Jag bara flöt med. Skönt att någon annan tar över. Nu hittar de felet och ger något mot det och så får jag åka hem. Bra.

Febern gick ner efter några timmar och EKG visade inget konstigt. Proverna visade inte på någon bakteriell infektion, även om CRP låg relativt högt. Läkaren trodde det var någon form av influensa jag fått och jag fick åka hem, med uppmaningen att komma tillbaka om det blev samma igen, samt åka till vårdcentralen på måndagen för nytt blodprov (infektionsmätning genom CRP).

Det blev samma på söndagen, till och med värre. Feber på 40,7 och nu var jag rejält svullen på armar och ben. Det hade kommit små prickar, eller upphöjningar i huden, också. Men jag stannade hemma. Orkade inte åka till akuten och var lite trögtänkt. "Nä, då sätter de bara in febernedsättande dropp och skickar hem mig. Jag kan lika gärna ta en Alvedon här hemma" Så jag låg kvar hemma. Under natten till måndag frös och svettades jag om vartannat, precis som nätterna innan, och hade börjat få huvudvärk. Dessutom gjorde det plötsligt väldigt ont i hela munnen och kändes som jag svalde glasbitar när jag försökte dricka.

Måndag morgon kom frossan redan när jag steg upp vid halv åtta. Eftersom jag skulle till vårdcentralen för blodprov och nu mådde som jag gjorde åkte jag dit med en gång. Tempen var då 40,5. Jag orkade knappt tala om mitt ärende i receptionen och började nästan gråta när de inte kunde få upp sjukhusets journaler, för det var så jobbigt att tänka och prata. Blodprovet visade högre infektionsvärde och mitt allmäntillstånd var rätt risigt. Det blev direktremiss till akuten igen.

Samma priogrupp och initiala emottagande som lördagskvällen, men nu blev jag lite mer uppvaktad och undersökt. Själv låg jag bara där på britsen. Alldeles stilla. Kroppen helt slapp. Helt orkeslös. Så fruktansvärt trött. Jag orkade bara andas. All försök till tankeverksamhet flöt ner genom min hjärna, ner på britsen. Bara andas in, och andas ut. EKG-apparaten pep hela tiden varning för andningsuppehåll, men jag bad dem stänga av eller sänka gränsen, för jag andas medvetet långsamt. Ett sätt att minska huvudvärken och slappna av.

Jag blev körd till lungröntgen, alltjämt liggande helt slapp på britsen. Klarade sitta upp en stund när de röntgade. De skulle ta ledvätska från ryggen också. Ja, ja, mycket bedövning bara, såsade jag, och flöt med.

Många blodprover och mätningar senare bestämdes det att jag skulle bli kvar för vidare utredning och hamnade på medicinavdelning 1. En sköterska kom för att skriva in mig och jag måste verkat helt knäpp. -Va? Vaddå skrivas in? Jag ska utredas vidare. Felet är ju inte hittat än. Ni kan väl inte sluta utreda under natten? Viruset vilar ju inte under natten, det håller ju på att ta över hela kroppen på mig! Här kan jag ju inte bara ligga och bli uppäten inifrån..

Fortsättning följer....

Du haft i ditt liv. Det är bra att du skriver av dig. Och förhoppningsvis har du stöd på andra sätt också.
Själv gick jag på Al anon som är en självhjälpsgrupp för anhöriga som har någon i sin närhet som dricker för mycket. Jag har också varit den som dricker för mycket.
Det är också bra att ta del av andras trådar, för det kan hjälpa en att få lite mer förståelse för vad man själv går igenom.
Allt gott!

Tack Ellan för pepp och hälsning i min tråd :-))
Ja när jobbet säger ifrån så är det riktigt illa ..känner att vi har gjort en liknande resa du och jag ,
Ser att du ofta hälsar nya välkomna och delar med dig av dina erfarenheter ..
Såå inspererande att höra att det finns en väg ut ..
En väg till friheten ..utan A ..
Ha en fortsatt H ( ärlig ) Vit sommar ,
Kramar Ler

Hallå...? Var håller du hus? Ett litet livstecken vore toppen <3

Makten,övertaget som vi anhöriga ibland tycker oss ha rätt till.

Att liksom vara lite förmer än den som missbrukar.

Det ger i alla fall mig en missriktad form av kontroll.
En chans att "ge igen för gammal ost"
Eller vad jag ska säga.

Rätten att skälla och gnälla över min egen rätt bedrövliga livssituation som jag tycker alkisen ska ha all skuld för.
Det rättfärdigar att jag får stanna kvar i situationen med min alkis och slippa förändra mitt eget liv.

Jag har åtminstone koll Jag vet vad som försiggår.
Mig lurar han inte osv.

Men egentligen cementerar jag bara rollerna som rättfärdigar min egen brist på ansvar för mitt eget liv.

Att gömma sig bakom missbruket som inte är mitt.
Att förstå och förlåta den missbrukande övergrepp och dumheter i fyllan ger mig ett övertag

Jag inbillar mig någonstans att jag är bättre än den som är sjuk.

Visst finns det undantag.
När det är hot och våld inne i relationen så sätts andra krafter i spel som försvagar en.

Men om man har en vanlig snäll "fyllgubbe" så kan man ju dessutom trösta sig med det.
Han gör mig i alla fall inte illa,verbalt eller psykiskt.

Jag vet att jag på många plan är lika sjuk som alkisen i min sjukdom,.medberoendet.

Men likt arbetsnarkomanen så kan jag tom få credit för att jag stannar kvar.
Hur orkar du.
Vad duktig du är

Och där står vi mitt i vårt beroende och behöver inte flytta oss en millimeter.
Alkisen gör jobbet åt oss.
Och förändras inte han,så är vår roll också ibland rätt bekväm att vara i.

Vi är ju aldrig den som kan beskyllas för något ont.
Vi är levande änglarsom slipper ta ansvar för våra egna liv.

Ja, det är en av de många saker jag kommit att inse under bl a min tid här på forumet: man får skilja på sak och person, men inte mellan personen i berusat, respektive nyktert tillstånd, – det ligger något i uttrycket In Vino Veritas. Det är Borg, den stackarn, ett lysande exempel på. Det är inget som bara hänt honom, det är inget som "bara blev", shit happens, och allt det där tramset, när han uttrycker sina sexistiska värderingar typ "just grab them by the pussy!"

När jag får sug efter alkohol letar jag på youtub efter lämpliga filmer eller info om alkoholmissbruk. På svtplay finns en film som handlar om en mamma som har alkoholproblem. Fast filmen är gammal så ser problemet exakt likadant ut fortfarande.Dvs vi missbrukar och är beroende av ett medel som heter alkohol. Vi gör mycket idiotiskt för att kunna få i oss medlet(kör fulla, ljuger, smusslar, struntar i egna och familjens aktiviteter, använder pengar som kunde gått till roliga saker mm mm) Vi gör ännu mer katastrofala saker påverkade av alkoholen: här kan du räkna upp dina egna situationer som orsakats av fylla...Vad bra skogsfrun att du vet vad du vill och har strategier för att hålla dig nykter..Bra med ett hästntresse som tar mycket tid och ger dig energi..Kram.

Var 7.e person i Sverige har a-problem sa min förra chef när hon hade samtal med mig om mitt problem. En av mina döttrar hade mailat henne om situationen vi hade. Tack vare det så står jag nykter här idag. Det är klart att det är mitt eget intresse som har gjort nykterheten hållbar. Våra a-problem ser olika ut men det gemensamma är att vi är maktlösa mot vårt alkoholberoende. Läs på trådarna. Det finns anhörig sidor och "att förändra sitt drickande" där många skriver om sin kamp och hur man kan lösa sina problem som beroende. Du är inte ensam och med varandras hjälp tar vi en stund eller dag i taget..Styrkekram till dig...

får man höra sanningen. Eller något i den stilen. Herr Borgs göranden och låtanden har ventilerats en del, både här och i andra sociala media. Oavsett om han är alkoholist eller inte så tror jag nog att hans uppförande nyligen speglar hans inre, om än i karikerad form. Jag hävdar ofta att jag som missbrukare har två personligheter, men de omfattar bara mitt förhållande till alkoholen; när det gäller mina åsikter, politiska, sociala och professionella, är jag bara en enda person. Nu är det ju inte första gången en offentlig person oavsiktligt råkar avslöja sig själv, vi kommer väl alla ihåg uttrycket "fittstim".

På sjuttiotalet var jag en del av progg-rörelsen, eller rödvinsvänstern om ni så vill. Vi lyssnade på Nationalteatern och Hoola Bandoola och diskuterade till långt in på nätterna. Här kom jag också i kontakt med den konfronterande feminismen och även om jag inte helt höll med dem så hade vi många och långa diskussioner som fick mig att omvärdera mig själv till stora delar. Häri ligger pudelns kärna tror jag; det är bra att sådant här kommer ut i ljuset och kan diskuteras; inget är så farligt som en dold agenda. Jag tror att Borg bara är toppen på isberget, skulle man vända på en eller annan sten skulle man nog finna att antikverade åsikter om kvinnor, ras och religion existerar lite varstans.

Ändå är jag tyvärr inte bättre än någon annan. Jag hade en kollega en gång, han var i min ålder, högutbildad och ruskigt bra på sitt jobb. Jag lärde mig mycket av honom, vi trivdes bra ihop och umgicks en del även på fritiden. När han tyckte han kände mig tillräckligt väl började han öppna upp, till min fasa insåg jag att han var övertygad nazist. Jag ville inte ha mer med honom att göra, men sade jag det till honom? Nej, som så många andra svenskar är jag konflikträdd så jag ljög för att slippa träffa honom mer. Jag till och med flyttade till ett annat projekt för att inte behöva jobba med honom. Jag skäms för det där än idag, många gånger tänker jag på alla de destruktiva idéer vi låter frodas bara för att vi inte vill höra dem.

Ändå måste jag känna en tacksamhet över att leva i ett samhälle som åtminstone försöker ta itu med det som flyter upp till ytan. På andra sidan Atlanten kan man ju uttrycka sina fördomar offentligt och bli belönad med ett ovalt kontor.

Ha en bra dag!

Att folk bagatelliserar det Borg har påståtts gjort/sagt med en axelryckning är allra värst tycker jag. Sen vet vi ju faktiskt inte exakt vad han gjort, och det är bekymmersamt i sig. När han bad om ursäkt trodde jag att det var klarlagt, men tydligen gjordes ursäkten "för säkerhets skull".

Trodde inprincip det var mina egna ord :) Känner SÅ igen mig, har varit ifrån alkohol 6 månader och började efter 4-5 månader att tänka "det här hanterar jag ju", ja, för att jag inte tar första glaset.
Kämpa på!

Ångesten kommer och går lite titt som tätt...
Tänker tankar på alkohol som jag motar bort och påminner mig istället om tacksamhet(!) Att jag slipper A, försöker slappna av, försöker se och känna efter varför jag tänker på a just nu. Vilket syfte skulle a ha just nu om jag drack... Stressa ner, tristess, ensamhet..
Jag påminner mig om att a skulle förvärra allt, att a är ett gift som förgör mig och bryter ner mig. Alkoholen äter upp min själ och mitt genuina jag.

Det slår mig att, oj! Så ofta jag tänker på a och förknippar vardagen med att dricka av olika anledningar.

Jag vill njuta av livet som det är, utan giftet. Jag känner att viljan finns att låta bli a.. men vanorna är tuffa att bryta. Illusionen av vad alkohol ger i positiv bemärkelse måste jag slå hål på om och om igen!!

Jag behöver bara andas och ta det lugnt..

Skulle kanske bli det, har ju varit "alkoholisthustru" innan jag själv blev beroende. Då var sambons supande mitt mående många gånger..Som du sa värre än att missbruka själv, kanske för att man är så maktlös? kram

Undrar om det är vanligare att barnen blir det? Tänker på att dom får kanske ljuga för vänner, ej tar hem kompisar, missar kalas osv. Känner flera vuxna medberoende som haft missbruksföräldrar. Dom har typiskt medberoendebeteende. Vet inte om något av mina syskon är medberoende, kanske för att vi förstod problemet med vår alkoholberoende far. Det var inget någon dolde. Hela kvarteret visste att han drack för mycket. Vår mamma sa till oss också att det inte går att leva med honom på grund av supandet. Skilsmässan har aldrig varit någon stor grej, men däremot en saknad av min pappa...

Bra talat!! Mitt "like"!

Där har vi beskrivningen. Hjärnan blir kidnappad!! Tack! Detta ska bli mitt mantra när stegen styr mot alkoholen. Jag är kidnappad.!! Inte fan ska jag låta ngn ta mig !

Och längesedan jag läste trådar härinne.
Det har gått framåt och jag har kunnat låta bli alkoholen förutom vid några tillfällen sommaren -16. Men nu är jag på den nyktra vägen..och så ska det förbli ☺. Tänker övervinna mina baktankar som smugit sig in någonstans i min hjärna 'nu har jag varit nykter så länge..ett glas vin är väl inte så farligt?'. Nej, det kanske inte är så farligt den 1:a gången efter en lång period av nykterhet, men mina erfarenheter säger, när jag tar ett enda glas så triggar det i gång något som jag inte har kontroll över. Och jag vet aldrig när det omåttliga slår till. Så jag fortsätter min nyktra väg och håller mig till alkoholfritt.
Tack för att ni alla finns på forumet och kämpar på med alllt det innebär vad gäller alkohol. Det hjälper mig att komma ihåg varför jag väljer att hålla mig nykter. Heja oss, tillsammans är vi starka!

Tack Sannah ??⚘

Jodå många känslor är vi människor förmögna att känna. Min värsta känsla är irritation. När allt irriterar mig. Då hatar jag att leva alltså för jag det blir så svårt att inte ta ut det på andra. Och varje grej stör. Ljud, röra, att behöva prata... Jag är hellre ledsen eller arg.

Idag är jag på gott humör. Än så länge haha. Det regnar idag igen.

Meditation låter också bra. Kanske något jag kan ta till när humöret svajar. Tack för tipset!

Kram!

Jag upplever inte heller dig som medberoende. Än. För jag tänker att om du skulle stanna i relationen så skulle du kanske utveckla ett medberoende. Med tiden. Hjälpa sambon att röja undan spåren av drickandet. Ursäkta honom inför barnen. Göra saker som underlättar för honom och börja ha koll på hans konsumtion osv.

Det är också därför jag tror det är så bra att du får ett eget hem. För då slipper du förhoppningsvis nånsin leva som medberoende. Det tar mkt på krafterna. Eftersom din sambo dessutom inte tänker sluta dricka så är ju risken där om du skulle stanna kvar.

Jag ser att min kommentar verkar mena att du lever i ett medberoende redan men jag skrev för kortfattat och otydligt.

Många kramar!!

Tack Gunda jag tänker på dig också och är imponerad av att du går på aa❤Ja Sannah vi kan få svar från både drömmar och våra egna tankar. Jag funderar på medberoende. Inget verkar stämma på mig. Jag har bra självkänsla men självförtroendet pendlar. Jag vill absolut inte ha partners eller vännerjag måste hjälpa. Tvärtom eftersom jag jobbat med människor nästan jämt som behöver min hjälp, är mina vänner starka och vi hjälper varandra. Jag har alltid värjt mig för partners och vänner som verkar ha problem. Jag duger som jag är, behöver aldrig slå knut på mig själv för andra. Men mina känslor med sambon är nog tilltrasslade. Det kanske inte handlar om medberoende utan ett förhållande som varit indränkt av alkohol från alla håll? Hela vårt liv dom senaste åren har bestått av att dricka och införskaffa alkohol så fort vi var lediga från jobb eller att periodvis försöka avhålla sig från a.Är det någon som kan förklara medberoende för jag känner inte igen mig i symtomen...

Inlägg kring anders borg som fick lite motangrepp har suttit fast i mitt huvud.
Frågan om att "förlåta" en offentlig persons grova övertramp.

Hans kvinnoförakt och insida som liksom fick komma fram i ljuset pga för mycket alkohol.

Jag håller med bedrövad sambo.
Ingenstans är det ok att visa förakt för ett annat kön eller ras om man är politiker.
I mitt tycke är det inte ok om man bara är en vanlig dödlig heller.

Att sen som han gör komma med klena ursäkter och att han minsann nu ska ta tag i problemet ändrar inte faktum.

Inne i Anders Borg så ryms det ett kvinnoförakt.
Måhända är han inte ensam om det.
Kan det vara därför många svenskar (män?) Sluter upp och tonar ned eskapaden.

"Vi har väl alla.."
Nej,Vi har inte alla.
Vi som gemensam nämnare har och när inte detta kvinnoförakt i vårt inre.

Att det pyser ut i samband med för mycket alkohol är bara ett symptom i mina ögon.

Att i daglig dags hålla detta lugnt och litet.
Men under press och stress och förstås alkohol,river hål i skyddslagren och föraktet kommer

Att som människa säga "shit happens"
Och sen inte stå för det innersta i handlingen är svagt.

Kanske är man för luttrad som anhörig.
Hört för mycket dumheter,svaga ursäkter och bortförklaringar av alkisen i våra liv.

Kanske önskar man i egenskap av anhörig en äkta ursäkt,från hjärtat där insikten om vad man faktiskt gjort står tydlig.
Det gör det inte i borgs fall.

Han skyller på yttre omständigheter som lett till detta.
Han tar i mina ögon inte fullt ansvar för sina handlingar.
Basta!

Tur att jag är så bra och gör allt så rätt.?

Var så talande.
Att se en människa brytas ner av alkoholen måste vara så svårt, att inget man säger går in, att personen inte tar några argument till sig, väljer flaskan istället för kärleken.
Man hittade varandra och blev förälskad känslorna har funnits och i viss mån finns de kvar. Sen väljer personen att ta stigen mot en för tidig död är verkligeninte inte lätt.
Du är stark som orkat ta dig ut ur.
Det finns både sorg och lättnad i situationen.
Tänker på dig!
Kram