Senaste kommentarerna i forumet

Ja, jag kan känna igen det där när man plötsligt könner att man mår riktigt riktigt bra och är lycklig. Den könslan finns aldrig när man dricker. Flr mig finna den inte ens i fyllan. Såg på dr Phil idag och han visade två olika hjärnor. En alkoholist hjärna och en normal. Brrrt, usch! Det var inte många signaler rätt i alkis hjärnan heller. Inte många signaler alls faktiskt. Skrämmande! Tur att det är nyktert nu.

Och så kommer den där känslan, den som folk jagar i oändlighet.
Känslan som vissa vill köpa med pengar.
Känslan som pillerindustrin drivs av.
Känslan som vi alla kan skapa själva egentligen.
Känslan vissa flyr i från, känslan som vissa är rädda för.

Att vara glad.
Riktig autentisk och genuin glädje.
Den som kommer inifrån en själv.

Så här på en sketen och mulen februari måndagseftermiddag
sitter jag i soffan och känner hur glad jag är.
Jag är precis exakt vart jag ska vara just nu, och det är så skönt.
Jag behöver inte jaga glädje eller trygghet hos andra eller i alkohol längre, för det finns i mig själv

Vanligt att man dricker för att hämningarna släpper och plötsligt är den sociala ångesten som bortblåst. Inte konstigt att man gärna väljer a då. Min man dricker alltid innan sociala tillställningsr, men har turen att inte fastna. (Ironiskt nog är jag helt ohämmad i alla sammanhang även nykter, men jag ör alkoholisten i familjen.)
Jag tror kanske att du skulle vara hjälpt av att jobba med din sociala fobi. Det kan en vårdcentralskurator säkert hjälpa dig med, inte någon jätteavancerad terapi, faktiskt, även om problemet för den som har det är gigantiskt förstås.

Haha ja i wish!
En resa utomlands hade inte suttit fel just nu alltså ^^

Det går bra, inte mycket att notera här. Hade en mental rökabstinens igår som kom och gick under dagen. Även tankar kring öl florerade till och från, misstänker att det beror på kass sömn mellan fredagen och lördagen. Idag har varit normalt igen, var och tränade med mannen och sen blev det netflix å chill resten utav kvällen,
Så det är lugna puckar här :)

denna veckan som komma skall kommer jag foka på att käka normalt igen och inte äta precis exakt det som faller mog in.
Vill ladda kroppen med bra mat istället för kakor och godis (vilket har varit helt okej nu när jag lagt ner röken lixom).
Och så ska jag försöka fokusera ordentligt på plugget igen.
Woopwoop ?

Läste om epilepsi och alkohol och att man kan få ett provocerat anfall av mkt alkohol och abstinens. Alltså inte sedan för alltid ha epilepsi men man kan få anfall. Låter ju hemskt för även ett enda anfall kan ju komma vid en tidpunkt då det blir farligt. Vid bilkörning, cykling eller simning exempelvis.

När du haft sådana kraftiga återfall... Hur mår du fysiskt efteråt? Extra mkt med tanke på att du har låg alkoholtollerans. Det är så bra att du sökt hjälp. Också eftersom det annars är svårt att tro att du är alkoholist. Så lurigt med denna periodiska alkoholism....

... som har det här problemet, eller har någon närstående som har det. Tänk så på den som frågar. Den kanske själv är illa ute och letar efter någon som kan hjälpa, tänker jag.

Jag kämpar just nu med det du beskriver. För mig är gränsen heltvit eller så vet jag att a hittar mig och förgör mig. Kanske inte idag eller imorgon, kanske inte om en vecka, månad eller ett år heller. Men a hittar mig alltid. Jag försöker alltid intala mig själv att det ska gå, om du är försiktigt, om du tar bort spriten och bara dricker vin och öl, om du dricker mycket vatten. Men ingenting spelar någon roll. Det hittar mig alltid.

Så vad gör man när man måste stå till svars för det. När man är på semester eller på affärsresa. Man kan inte alltid ha bilen, man kan inte alltid gå på pencilin. Min enda väg är att orka vara ärlig. Det är så svårt och det är så jobbigt, varje ny människa är ett berg som ska bestigas. Varje förklaring.

Jag vet vem jag vill vara, och a finns inte med i det livet. Men det är så svårt att alltid behöva stå till svars för det.

Det gäller att plana ut. Samtidigt som du minskar på a. så får du tillåta dig att bygga upp något annat; ett liv som du vill leva. Kör parallellt. Det brukar funka i längden. Det är det enda som funkar.

Ja det stämmer som liknelse. Klockrent faktiskt. Det är bra att ha med sig sådana liknelser och meningar i bakhuvudet tror jag.

För ett par år sedan drömde jag en mardröm där mitt ena barn var med (vill ej återge den för det känns för privat i ett anonymt forum) och i den drömmen hade jag druckit. Den drömmen var så sjukt vidrig och jag ser den som symbolik för mitt drickande och mitt mående när jag dricker. När jag tänker på den vill jag gå med i en nykterhetsrörelse och ägna livet åt att göra alkohol olagligt typ.

För några år sedan när jag pluggade drack jag mer än vad jag gör nu när jag jobbar. Då kunde jag styra tiden lite som jag ville och det var verkligen förödande.

Nu dricker jag mig som sagt aldrig full nästan men det är ju mkt pga att det inte skulle funka i vardagen med alla krav. Det tycker jag är lite läskigt. För tänk när man blir pensionär eller kanske sjukskriven eller så. Den dagen måste jag verkligen vara klar med den här processen för annars kan jag nästan se mig själv full dagtid och dygnet runt. Hittills har jag aldrig haft det så men det skulle kunna ske i framtiden.

Jag måste ha såna katastrofala framtidstankar även om det är deprimerande. För annars kommer väl isberget och krockar med mig...

När du går på AA behöver du inte vara rädd! Bara sitt still i båten så ordnar det sig

Hur går det? Stack du iväg direkt? Tänkte på frågorna. Känner att svaren lite förändras med åren. Vad som är viktigt och vad man vill prioritera. Det är svårt ibland att reda i vad man själv vill och vad man tror skulle vara beundransvärt i andras ögon. Vad man borde vilja istället för vad man egentligen vill själv. Hoppas du har det bra och jag skulle nog kunna tänka mig att du skulle passa alldeles utmärkt på några av de saker som dök upp i ditt huvud. Även i backar på Gran Canaria.

"så är jag helt oförstående för att vi kan vara utan alkohol gott, väl och länge - och sen så är det som att Titanic krockar med isberget som vi inte såg komma emot oss - och orkestern spelar hela vägen tills sista radarmasten försvinner under ytan" Citerar detta av Anders43.

Precis så känns det.

För mig är det aldrig ett sug som trappas upp. Det är en blixt som slår rakt ner i mig.
Att jaha men vad kul - där ligger ju ett SB, nu tar vi och dricker. Totalt impulsivt.
Jag vet att det är just det där jag måste stoppa.

Jag har inte heller utvecklat (jag dricker ju sällan) någon tolerans mot A så det märks
väldigt fort på mig när jag har druckit. Redan efter en eller två öl eller några glas vin så är jag full.
Då hamnar jag i en period med katastrofalt drickande, hinner inte bli bakis.

Sen kan jag helt plötsligt bara ställa mig upp, borsta av mig och fortsätta mitt
prickfria liv. Kvar är slagfältet. Det rykande slagfältet.

Efter sista kraftiga återfallet (116 dagar sen) så tog jag hjälp av beroendekliniken.
Men även då tänkte jag - Jag är inte alkoholist, jag dricker ju mindre än de flesta och har kraftigt motstånd till A.
Ser inte heller alkoholiserad ut. Har ett bra liv med jobb, barn etc. Sköter mig prickfritt utåt sett.

Men till svar fick jag då av min läkare:
Du har fullt utvecklad sjukdom (alkoholist) och en del försöker personer vi att hjälpa till med att dricka måttligt,
vissa personer klarar av det. Du tillhör inte den gruppen. Du kommer utveckla epilepsi om du inte slutar.

Ja, som periodare blir det ju dessutom så. Man får den där härliga upplevelsen i början. Och jag mår ofta inte dåligt ens dagen efter. Dricker massor av resorb innan jag lägger mig, tar atarax mot abstinensen, äter ordentligt, slutar oftast tidigt på kvällen, inga blackouts, bestämmer en (rejält tilltagen) mängd innan jag börjar och håller mig oftast till den. Har aldrig missat jobbet, kan för det mesta träna (fast inte så bra resultat kan tilläggas), och mörkar alla risker och katastrofnära händelser för mig själv. Som när sonen plötsligt ville ut (vi bor 1.5 mil från samhället) precis när jag hällt i mig en halvflaska vodka och jag körde honom! En timme senare ringer dottern och vill hem, och jag körde igen! Går rakt, sluddrar inte, tror jag är helt opåverkad - men hade förmodligen över tre promille.
Konsekvenserna uteblir för jag inte "ser" full ut. Omgivningen tycks inte märka något, eller ens se det som ett problem, kanske inte fattar att jag druckit så mycket. Och eftersom jag mellan dessa perioder, som kan vara väldigt långa, aldrig dricker en droppe och lever hälsosamt kanske man inte upplever det som ett problem.
Kontrollen har jag för att kunna fortsätta så länge som möjligt. Skulle kunna bli dyngrak, skulle vilja det, men då skulle resan ta slut, konsekvenserna komma och jag skulle hindras från att dricka mer.
Jag är rädd att det håller på att trappas upp. Nästa gång kan katastrofen vara ett faktum. Fast så tänker man ju inte när djävulen talat övertygande nog.

Hej AlkoDHyperD. Känner verkligen igen det där med försöka återuppleva den gången man drack och man mådde så bra av det. Och det är väl också en del av alkoholens fara... nångång mår man ju bra av den och det är då man blir fast.

Håller med om att när man är fast gäller det att inte dricka en droppe igen. Det gäller att komma ihåg det när man känner sig fri från alkoholismen och beroendet eller missbruket. Minnas det dåliga som ju faktiskt är mer än det positiva med alkohol. All ångest, oro, rädsla och sorg. Usch.

Tack för ditt svar MondayMorning!

Skönt att någon förstår dubbelheten.

Det är den dubbelheten som ibland skrämmer mig och precis som du beskriver så brukar jag också falla när allt är på topp. Fastän jag inte ens är sugen. Men då kan jag nästan tvinga mig själv att bli sugen. För jag kan sakna att vara sugen?? Som att det skulle vara en bra känsla. Men det är väl det som är romantiseringen av alkohol. Att börja minnas det härliga (fast man vet att det inte slutar härligt alls).

Kram!

.....flyter, trots att något vill dra ner dig. Men din kropp och dina muskler är starkare än delar av dina hjärna. Du känner dig snart starkare när du kommer till lugnare vatten!

Aldrig skrivit här, men fascineras av dina inlägg!

Kämpar just nu med bråkig hjärna som vill förhandla med djävulen. Kanske ska lyssna på mina efna ord och bara låta hjärnan vila från trixandet och planerandet...

#1 Så otroligt bra skrivet. Passar både oss anhöriga och ni som kämpar mot alkoholdjävulen. Jag kopierar till min tråd så att jag kan komma ihåg att "vattnet bär mig". Tack för att du delar din berättelse med oss.

Jag förstår exakt vad du menar med att vara nykterist och alkoholist.
Nykteristen i mig avskyr fylla, avskyr doften av A, har aldrig dagligt sug,
känner sig inte alls alkoholiserad snarare som en helnykterist.

Jag är den som drar hem efter jobbet fast andra sitter kvar och tar ett par öl.
Helt ointressant för mig om jag är i en bra period.
Kan man negligera A på detta sätt är det svårt att känna sig alkoholiserad....

Alkoholisten i mig älskar A, går över lik för att få tag på A om det dragit igång.

Jag är också nykter i långa perioder för att sen supa ner mig,
oftast när jag är på topp - mår som bäst - är igång med träning.
Och då kommer ångesten vid intag av A.
Sen läker jag ihop i ett par månader och sen drar det igång igen.

Har funderat mycket på om jag verkligen är alkoholist med fler månader
nyktra än med fylla och svaret är ja: jag har starkt utvecklad periodisk alkoholism.
Vi är inte många som har detta mönster här inne på forumet, men vi är ett
par stycken som förstår exakt hur du har det.

Mina perioder har dock under de senaste gångerna blivit tätare
och med stora mängder (litervis med 40%) A inblandat.

Kram och ville bara säga att jag fattar absolut det du beskriver.

När man kan vara nykter länge, tro att "yes, nu kan jag hantera alkoholen!" Finns det historia av icke-kontroll är den känslan lurig som fan. Gillar metaforer, här kommer en (förlåt om jag skriver långt, läs om du orkar):
""När den falska tröstaren visar sin mjuka sida kommer den åt mig. Det är nu faran är som störst. Invaggar mig i hopp om att det är möjligt. Att jag har kontroll.
Glömda är alla gånger jag legat vaken med ångest och hjärtklappning, när jag förbannat mig själv för att jag ännu en gång fallit för frestelsen och lögnen. Då har jag för ett ögonblick sett verkligheten så som den är och att jag aldrig, aldrig kommer att ha kontroll.
Men ändå kan jag inte låta bli. Det är ensamheten och hopplösheten som alltid får mig att ge efter. Fast jag vet att allt bara blir värre. Eller är det för att jag vill att det ska bli värre?
Men lugnet som sprider sig är belöning nog. Ingenting kan mäta sig med känslan av värmen och bedövningen som sprider sig från magen och sedan genom hela kroppen.
Ibland fungerar det. Och även om nio gånger av tio lämnar mig med större ångest efteråt än innan är det den där enda, tionde gången, när lugnet ligger kvar och biverkningarna uteblir, som jag minns och sedan försöker återskapa. Om och om igen.
Är det därför jag är så försiktig? För att behålla illusionen om att jag har kontroll? För att hålla kvar hoppet om tröst?
Det är nu jag borde bli rädd. Nu när effekten var precis som jag hoppats.
Jag kommer att längta efter nästa gång. Göra allt jag kan för att få uppleva det igen och igen. Ända tills jag är tillbaka där det alltid slutar.
Och det är så jag förstår att jag faktiskt är alkoholist och alltid kommer att vara det. För att jag aldrig slutar tro på den där falska mjuka sidan. För att jag envisas med att lura mig själv gång på gång.
Om jag så klarar av att hålla mig nykter i tio år är jag fortfarande likt förbannat alkoholist. Om jag två av tre gånger klarar av att behålla kontrollen är det den tredje gången som förstör. Och jag vet aldrig innan när. Det är så jag förstår att jag är alkoholist. Jag har ju faktiskt inte kontroll, det ser ju bara ut så för att jag just den gången det gick bra helt enkelt var turen eller slumpen som avgjorde.
Jag har nog aldrig förstått att jag måste inse att det är farligt för mig att dricka oavsett hur lite. En droppe väcker monstret. Om inte första, andra eller tredje gången så vet jag ju att det alltid kommer att ta över och att jag aldrig kommer att kunna stoppa själv förrän det gått riktigt åt helvete. Hur lång tid kommer det att ta den här gången?
Idag mådde jag så bra. Vill ha det igen.""

Det är när jag mått bra av alkoholen, utan konsekvenser och haft kontroll som det slår till. Tänk om man någon gång kan lära sig det..

Tack ? Vad snälla ni är Sinnituss och Hjärnklar ❤

En annan sak apropå barn. En sak jag avskyr om jag druckit är när mina underbara barn är väldigt kramiga och jag måste undvika att andas nära dem pga alkohollukten. De kryper gärna upp hos mig och gosar. Det älskar jag men har jag druckit så blir jag så äcklad av mig själv. En mamma ska lukta kaffe på sin höjd. Så har jag känt hela mitt liv egentligen men ändå bryter jag om och om igen mot den principen. För vad??

Jag avskyr även själv när folk luktar alkohol. Jag tycker det luktar otryggt och otrevligt. Allra mest otryggt. Fy alltså.

Måtte jag aldrig lukta alkohol igen.

även jag gillade din tanke på att ta hand om dig själv som ditt eget barn. Så kärleksfullt och klokt!

Mitt i kampen. För att jag vågade se verkligheten så som den är och förbereda noga för att inte riskera att behöva bryta "loppet".
Ligger i soffan i min pappas stuga och läser. Dricker Loka. Förra helgen och helgen dessförinnan gjorde jag samma sak, men var mitt i återfallet. Dricksglaset ser likadant ut. Men då var det inte Loka utan vodka jag drack med lika stora klunkar.
Ett återfall till skulle kunna betyda döden. Så intensivt kan det vara.
Just nu känner jag mig stark och säker. Inget sug. Men att vara ensam här med ett mycket välfyllt barskåp, nä. Gillar utmaningar och var frestad att åka ensam ändå. Visst fixar jag det! Men skulle det vara värt risken?
Jag tog med mig min son. Mamma-son mysweekend. Vilar, läser, glaset är fyllt. Med Loka.

Jag gillade din tanke på att ta hand om dej själv som ditt inre barn. Det lät fint.
Jag ska också undvika alkoholångesten i framtiden det är så självklart och ändå så vet jag att jag inte lyckats med detta hittills. Jag följer inspirerart din tråd framåt. Trevlig lördag!