Senaste kommentarerna i forumet

Om detta egentligen inte gav dig nått vettigt svar utan bara var mitt svammel

Det e svårt. Inte lätt. Vissa säger att det e lätt jag håller inte med.
Sanningen är att man måste verkligen vilja.
Man har ett val hela tiden. Du kan dricka 15 öl om du vill. Men vad ger det dig? Om du tycker allt som händer under och efter detta är värt det så kör.
Jag kan bara säga att för mig så är det verkligen inte värt det. Jag kan oxå nu i helgen på lördag tex, dricka mig dyngrak. Frun och barnen är borta. Jag har chansen . Ska jag ta den? Om svaret är ja hur kommer jag må på söndag? Vill jag det? Nej nej nej. Jag hoppar över

Pi31415 och miss lyckad, tack för era kommentarer.

Ja tänk om det är så att min tråd löper längs ett nyktert liv! Vad fint det vore! Så himla fint! Jag önskar det av hela mitt hjärta.

Jag har haft så mycket att göra hela våren. Alltså mer än nånsin förr egentligen vilket gjort att jag varit ledig i knappt en dag per vecka. Allt som jag gjort och klarat av kommer leda till nåt väldigt bra och jag kan verkligen säga med hundra procents säkerhet att om inte den här våren också varit nykter hade jag inte varit i mål nu. Men det är jag nu. Jag har jobbat heltid och studerat heltid samtidigt i ett par månader nu och trots det faktiskt haft ork och kraft över till hem och barn osv. Trött, ja! Men hade jag varit i en period av drickande hade jag behövt ge upp. Jag hade inte klarat det. Och hade jag gett upp pga. Alkohol kan ni ju gissa hur dåligt jag hade mått nu?!

Jag är en ganska orolig person och har fortfarande ångest ibland både med och utan anledning, men jag känner mig ändå i grund och botten som en trygg person nu och utan lik i garderoben att ha ångest över.

En sak dock, om jag känner mig risig, ful, upplåst pga pms, grå... då blir jag lite extra nere av det. Det är nog för att jag förväntar mig att jämt känna mig lite skinande. För det gör jag oftast. Inte så att jag går omkring och känner mig snygg, men jag känner mig frisk och sund och jag tycker mina ögon har ett sken av välmående. Så när jag inte ser mig själv så i spegeln så tänker jag att jag ser ut som när jag drack. Men jag måste lära mig att acceptera dåliga dagar även som nykter. Man kan inte alltid skina som jag ?????

Hur som helst. Snart ska jag ta ett stort glas isvatten och lägga mig och läsa medan barnen leker i sommarkvällen.

En stund i alla fall. Sedan måste jag sova för jobbet finns ju kvar imorgon trots att jag klarat av mina studier!

Och vet ni en sak.... jag har funderat lite på det här med att vara öppen med sina alkoholproblem. Jag har ju varit det delvis med min närmaste familj och jag har beskrivit mitt förhållande till alkohol och får stöttning. Men jag har aldrig nånsin berättat om hur ofta jag faktiskt druckit mig full och hur ofta jag varit bakis och vad otroligt många minnesluckor jag har haft ibland. Och hur besatt jag varit av alkohol i perioder.

Men nångång, kanske när jag når min årsdag av nykterhet, ska jag berätta sanningen. Så att alla förstår hur viktigt det är att jag fortsätter vara nykter. Anledningen till att jag vill vänta med den ärligheten är inte för att jag tror jag ska ångra mig utan för att jag vill att alla jag berättar för ska se mig som nykterist innan de ser på mig som alkoholist.

Nykteristen är den jag är och alkoholisten är den jag var nära att bli.

Kram på er alla och kämpa på ❤ Det är värt allt med denna sinnesfrid.

Du gör helt rätt och tack och lov för dig och dina barn att du är så stark och klok ❤❤

Jag har börjat drömma på natten ibland att min man börjat dricka igen. De drömmarna är värre än de drömmar jag har om att jag själv dricker. För maktlöshet över någon annans drickande är för mig ännu mer ångestfyllt. Men skulle den drömmen bli sann tänker jag göra samma som du och separera.

Hejar på dig och hoppas din sambo inser nångång vad han gör.

Kram!

Du skriver ju som ett proffs! Du är en duktig författare, men hur är du som medmänniska? (Det ständiga problemet. Det är där a kommer in?)

❤️ Stark du är ❤️

en bra lösning för dig miss lyckad.
Jag menar om separationen kan ske utan ovänskap och bråk.
Och separation är ju den enda vettiga lösningen när inte din sambo klarar att välja dig och barnen i stället för alkoholen.

Väldigt positivt också att din nykterhet verkar stabil och säker. Men det är naturligt också, nu när du har ett stort tidsavstånd, samt att du får uppleva alla positiva vinster med nykterheten.

Hoppas du snart hittar ett fint hus, och att separationen avlöper på ett bra sätt.

Många kramar till dig miss lyckad!

Sambon har kontaktat banken idag om att lösa ut mig. Känns skönt. Vi har pratat om att försöka vara vänner. Och att separationen inte ska bli en bitter historia. Hoppas vi kan sköta det. Jag har pratat med honom om hans drickande, och att han inte ska supa bort sonen också... Jag har sagt till honom att han är en fin pappa och att det vore synd att förstöra det med alkohol. Vi har alla våra utmaningar och val. Jag tänker på er på forumet som också har alkohol som fiende i livet. Oavsett som beroende eller som anhörig. Många av oss är ju både och. Det går att sluta med alkohol. Faktiskt lättare än vad många tror. Det krävs ju livsstilsförändringar. Jag har fått ett liv som inte består av skuld, skam, oro, ångest, minnesbortfall och en massa fysiska krämpor. Livet är för kort för att missbrukas bort... Kram

Så skönt att höra att du landat i ditt singelskap, åtminstone fysiskt. Allt löser sig. Det värsta är över. Gå igenom din kalender och avboka allt som inte är absolut nödvändigt. Prioritera sådant som ger dig energi. En lugn och trevlig sommar önskar jag dig och dina barn!

Godförmiddag på dig pp
Tänkte bara tala om att idag en stor sol på himlen, tror inte du har det ha ha, vet naturligtvis inte. Känns som livet vänt för mig och jag ska vara rädd om det. Är du ute och guppar i båten, eller det kanske är racerbåt. Kollar runt lite på beg. husbilar men tar det lugnt, Gagarin jobbar ju ett tag till, och så måste hitta vinterförvaring för lilla pärlan. I morse höll en gammal gubbe som bor här, fast inte i samma hus som jag, jo han förstörde nästan min dag. Denna nya dag. Jag har alltid min hund lös då hon följer mig som en skugga, gick över gården i morse, och plötsligt slår han upp sitt fönster och skriker ta din hundjävel och dra åt helvete. Först blev jag rädd. Lugnade ner mig och frågade vad han menade, svar jag ser dig och din förbannade hund varje morgon och nu är jag trött på det. Jag kände hur jag exploderade och vräkte ur mig innan du ringer vaktmästaren som han sa att han skulle, så hoppas jag du får en en hjärtattack, så arg som du är. Känner honom inte alls. Ångrade mig under promenaden, vad sa jag till honom, du har just önskat livet ur en medmänniska. Fick ågren, var tvungen att gå förbi senare men som tur var stod han kvar i fönstret o hytte med näven till mig, sen slåppte ångesten.
Fin dag vännen Kram konstnären

Singel. Ensamstående med ansvar för fyra barn, varav tre minderåriga, och med ett alldeles för stort hus i behov av renovering. Jag tar det dag för dag. Paniken kommer då och då. Hur ska jag orka jobba heltid och ha extra uppdrag kvällstid och samtidigt finnas för mina barn? Och jag vet att jag kommer att orka!
Vaknade i morse med en sprängande huvudvärk och inser att det går lite för fort, det är lite för mycket. Jag behöver bromsa. Saknar de långa sommarledigheterna när barnen var yngre och jag kunde ta föräldraledigt nästan hela sommarlovet. Saknar de där dagarna av ingenting, av bara njuta av dagen och sommaren och dofterna och fågelkvitter. Jag räcker till, men nätt och jämt, och på marginalen finns ingen tid för "ingenting". Eller är jag på högvarv igen och ser till att inte skapa luckor för tomrum som även skulle vara den vila jag behöver?
För första gången på över en månad kom en längtan efter "att radera hårddisken" över mig igår. Det är ännu långt till återfall och bara omöjligheten i detta fungerar som mentalt antabus. Dricker jag rasar allt. Så jag dricker inte.
Prat om, och tankar på alkohol är ett varningstecken jag känner igen. Jag kan inte hindra att tankarna kommer. Igår när jag och en kollega gick förbi systembolaget under en promenad uttryckte jag både min längtan och fruktan. Sa att jag borde gå in dit nu och prata med alla som jobbar där. Se till att de kommer ihåg mig och be dem neka mig att köpa om jag någon gång kommer dit. Lite skämtsamt, men med ett allvar bakom.
Flera ensamma kvällar har passerat senaste månaden. Kvällar utan barn och utan jobb dagen efter. Jag har vilat då. Ingen alkohol, ingen längtan efter det. Så säker i nykterheten. Tills nu.
När det går för fort. När jag märker hur hjärnan kokar igen. När stressen tar över. Då är det fara.
Så hur hanterar jag detta?
Läser. Skriver. Tränar. Det kommer att gå bra. Kanske måste jag be om några extra semesterdagar för att förebygga.
Idag är jag ledig. Ska simma i sjön och köpa lite fröer och planteringsjord. Njuta av sommardagen med min yngsta dotter.

gamla Bond-filmer, mycket för att skurkarna alltid har enorma anläggningar gömda någonstans. Som den där boven som bor i en gigantisk undervattensbubbla, jag kommer särskilt ihåg scenen där den höjer sig ur vattnet och man ser hur stor den är. Jag har upplevt något liknande två gånger i mitt liv och de är etsade i mitt minne. Första gången var på sjuttiotalet, jag hade en liten segelbåt som jag ofta var ute med, ensam för det mesta, ibland gav jag mig ut på lite längre resor. Just den här gången hade jag varit i Västervik och var på väg tillbaka till Mälaren via Södertälje kanal. Det var tidigt på morgonen, dimslöjorna drev längs med vattenytan och var tidvis täta, vinden var svag och allt var lugnt. Då hör jag ett brusande och porlande, som ett vattenfall men ändå inte. Dimman gjorde det svårt att avgöra var ljudet kom ifrån men plötsligt tornade fören på ett stort fartyg upp sig framför mig. Det första jag såg var bogsvallet, sedan fören som verkade resa sig ur vattnet i all oändlighet, sikten var för dålig för att jag skulle se ända upp till relingen. Det var en mäktig känsla.

Den andra gången var på nittiotalet, min äldsta son och jag var i Skottland och jobbade, vi hade fått en eftermiddag ledigt och gav oss ut på sightseeing. Framåt kvällen hade vi kört vilse och hade ingen aning om var vi var, vi körde österut på en liten slingrig väg, det var allt vi visste. Mörkret hade börjat falla, det var den där tiden på dagen då allt blir svartvitt, som i en gammal film noir från femtiotalet. Vi såg inte särskilt långt förbi vägkanten, allt vi kunde se var skog på vår högra sida och, tja, inte skog på vår vänstra. Plötsligt ser vi en enorm mur torna upp sig framför oss, så hög att vi inte kunde se krönet. Det var som en gigantisk borg, byggd av stora stenblock som mörknat med åren och nu var nästan helt svarta. När den första skräcken lagt sig insåg vi att vi var vid foten av en damm som sträckte sig över en dalgång. Tanken på att allt som skilde oss från miljontals kubikmeter vatten var de där uppstaplade stenarna fick det att krypa längs ryggraden. Våra tankar gick till romanernas värld, öde hedar och skrämmande monster. Vi försökte senare hitta tillbaka till den, i dagsljus, men den var som försvunnen. Hade jag varit ensam hade jag nog trott att det var min fantasi som spelat mig ett spratt.

Ha en fin dag!

Jo det stämmer nog. Jag började använda forumet på försommaren i fjol, när jag bestämt mig för att leva nykter. Då, förra sommaren, gick jag från mörker till ljus. Det här är också tredje gången som jag med ett grundligt arbete bygger upp en trygg nykterhet. Sedan har jag massor av oseriösa halvhjärtade försök som periodare, med djupdykningar i mörkret. Gång på gång på gång.

Det är säkert så, att en hel del av de som ser ut att trivas på uteserveringar med ett glas, egentligen har börjat få problem. Mycket kan döljas med smink, solhattar, kepsar och/eller framtvingade leenden. Efter det där glaset följer nog en hel rad när ingen ser dem, med ångest och oro dagen efter.

Ja nog verkar det vara så, att man måste nå riktigt djupt innan man kan uppbringa tillräckligt med vilja och beslutsamhet, och börja kämpa för ett bättre liv. Och för de flesta av oss är det en lång process, ofta med flera försök. Då är det viktigt att man inte ger upp, utan tar omtag.

Jo visst gläds man och mår bra av att se att det går bra för forumvänner. Bra mående smittar av sig.

Många kramar tillbaka till dig Konstnären

tack för hälsning, blev glad. Dina ord betyder mycket för mig i mitt tänk nu, kloka. Är du glad, jag är glad. Som du skriver, komma ut i ljuset från mörkret det är fint. Måtte det vara, det är ju bara jag som kan se till att det gör det. Kommer ihåg dig från något återfall jag haft, och om jag inte har fel hade du vänt tillbaka då. Rätta mig om jag har fel. Kolsvart himmel här och det blir nog åska. Idag har jag bakat, det blev sockerkaka, inte dumt alls. Nu har sommaren kommit på rilktigt här, och inget kan fresta mig som handlar om alkohol. Jag tänker så här nu, dom får gärna sitta på uteserveringar och lapa rosevin eller vad det nu är i glasen, trevligt för dom som kan hantera det. Kanske finns det många som inte kan det, och vaknar med ångest och oro. Kanske man måste komma till ett visst stadie för att inse att det är ohållbart, tror det.
Ha det fint. och tack för du finns här
Kram konstnären

att läsa att du mår bra och är glad Konstnären.

Härligt när livet vänder från mörker till ljus. Försök att stanna kvar i den positiva känslan.

Sommarkramar

Tiden är din bästa vän just nu.❤️

Kram
Ellan!

<3<3<3

Ja det är väl det enda jag kan göra antar jag... kommer nog ta tid

Det där var riktigt trevlig läsning Konstnären! Ladda med lite nya intryck! Ja vi vet vad som är möjligt när vi väljer bort drickat! Nu husröj för att maxa priset på stugan, och köpa den där husbilen?! Inget att vänta på, världen ligger öppen så länge vi inte låser in den - med alkohol :-)
//PP

Du är ivrig, rastlös, du vill ständigt? vara någon annanstans? Du vill att vi ska visa dig hänsyn och inte stå i vägen för din strävan. Du vill få ha din plats. Du vill att vi ska visa dig hänsyn utan att blicka åt egen vinning; du vill bli sedd och älskad för den du är, du vill tala om att du är här nu. So am I.

tillbaka hemma igen har varit o hälsat på min äldsta son i ett antal dagar, och det var vad jag behövde, komma ifrån, ensam. Underbart att träffas vi bor 30 mil i från varandra. Vi har utforskat staden, den stora staden, lagat mat ihop, utan intag av alkohol för konstnären. Sonen svängde en och annan bira, bekom mig inte alls. Frihet mina vänner kallar jag det. Ska erkänna att det var flera år sedan jag inte drack vin tillsammans med sonen. Han är i den gyllene medelåldern, fick honom när jag väldigt ung. Sorgligt att skiljas, körde fort hem, hög musik, gillar att dra på, och låta tankarna flöda. Idag lite städning, och vara med hunden, hon blev skogstokig när jag kom hem, och mannnen oxså, dom kan gott sakna mig lite. Jag rymde ju från spisen och allt, haha nyttigt nyttigt, för mannen som knappt kan koka ett ägg. Det ska jag göra om. Nykter, glad, frid, ingen ångest. Vad kan man mera önska.
Kramar Konstnären

Och grattis till dina 4 viktiga månader. Vi är sköra i vår nynykterhet och jag gjorde precis som du, dvs var försiktig med mina val i början. Prioriterade min nykterhet helt. Tackade nej till fester, aw etc för jag kände mig inte redo för det. Nu är jag med om jag känner att det är ok. Mina närmaste släkt, familj och vänner vet min historia och det är skönt. Dock förstår jag din tanke om omgivningens åsikter men där väljer jag att träna på att fokusera på vad som är viktigast i mitt liv. Det är jag och min nykterhet och relationen till min man och mina barn. Sedan får de andra vara och de får ha sina tankar kvar hos sig. Jag vet hur illa det var och jag vill inte tillbaka, någonsin!
Ta det lugnt och välj med omsorg. Ställ dig frågan "är detta bra för min nykterhet?" när du ställs inför beslut.
Fortsätt på din resa, det blir bara bättre.
Kram
Ellan ❤️

Hej,
Jag har varit nykter i 14 månader och detta med att få tillbaka tilliten och förtroendet från våra nära och kära tror jag endast fungerar via handling. Dvs att vi faktiskt aktivt gör något åt våra problem och håller oss nyktra. Jag är gift och har barn och det har tagit tid men idag känner jag att min man, barnen, föräldrar och de flesta litar på mig. Jag har varit öppen mot dem, arbetar mycket med mig själv och dricker inte. De var så trötta på mina tomma ord, halvhjärtade kan själv-försök, balansgången då jag försökte bli en "normaldrickare" så det var en lättnad för alla inklusive mig själv när jag slutade försöka själv och gav upp skiten. Så min erfarenhet säger visa genom handling för löften gav jag många gånger och höll dem aldrig.
Kram
Ellan

framför allt när det gäller trista saker. Jag har aldrig varit någon kömänniska, jag finner inget nöje i att stå och titta på någons rygg. Om jag ska någonstans vill jag att bilresan ska gå så fort som möjligt så att jag kan börja njuta av den aktivitet jag är på väg till. Summa summarum; är jag uttråkad så vill jag göra något annat, något intressantare, så fort som möjligt. Det kan verka som om jag ondgör mig över människor som är i vägen, som hindrar mig i min iver att vara någon annanstans, kanske är det så, men det finns också en annan sida av saken. Vart har hänsynen tagit vägen? När blev vi så egotrippade att vi inte ägnar en tanke åt andra människor? Visst, i de allra flesta fall har jag inget reellt behov av att komma fram snabbt men det innebär ju inte att det omöjligt kan finnas dem som har det.

Damen i kassakön kanske har en ensamstående förälder bakom sig, som har lämnat sitt sovande barn hemma för att snabbt rusa ner till affären och handla lite småsaker, och nu står och oroar sig för att barnet ska vakna och ligga ensamt och skrika. Inget tungt vägande skäl att skynda sig lite, jag vet, men det finns värre exempel. Jag låg en gång i en kö på en vajerväg utan omkörningsfil, bakom en traktor vars förare satt och puttrade fram i stilla mak, hörlurar på och inte en tanke på trafiken bakom sig. Saken var den, att några bilar bakom mig låg en ambulans under utryckning, blåljus, sirener, hela konkarongen. Där fanns parkeringsfickor med jämna mellanrum men inte kunde traktorföraren tänka sig att svänga in på en sådan inte. När det så småningom blev tvåfiligt så började folk köra om traktorn utan en tanke på att dom kanske skulle låta ambulansen köra om först, resultatet blev att den inte hann om traktorn innan den tvåfiliga sektionen tog slut och blev kvar i ytterligare några kilometer. Jag har ingen aning om vem som låg i ambulansen, men jag kan livligt föreställa mig hur föraren kände sig.

Vad jag efterlyser här är vanlig enkel hänsyn, vi kanske inte har bråttom men det innebär inte att ingen annan har det heller. Och hur svårt är det egentligen att byta tillbaka till högerfilen när man har avslutat sin omkörning? Är det livsnödvändigt att twittra när man sitter vid rött ljus? Om man har en fin bil så kanske man inte behöver ta upp två platser vid köpcentrats entré, man kan kanske parkera lite längre bort? Man behöver kanske inte alltid ett skäl, man kanske inte alltid behöver få en förklaring till varför man ska låta andra människor också ta lite plats, kanske kan man bara ta lite hänsyn utan vare sig belöning eller motivering?

Ha en bra dag allihop!

Men att ta sig tid att se och reflektera så där, – då står tiden still en sekund.