Senaste kommentarerna i forumet

Igår var jag ute, gick käpprätt åt helvete. Så besviken på mig själv. Men jag har inte direkt ångest heller. Känner att jag gjorde rätt val att sluta dricka och är mer taggad att fortsätta på det spåret.

Behövde jag falla en sista gång för att verkligen inse att nykterist är det jag måste bli?

om ursäkt för att jag inte läst in mig i din tråd men jag reagerade på din första mening här ovan : ".......min sambo ställde upp på att vara med vår son!"
"Ställde upp" ???????
Hur bra är din relation med barnets pappa ? Dricker han ? Eller "bara" svårt medberoende från barndomen ?
Kommer du från ett missbrukarhem ? Isf känner du kanske igen dig i detta : http://www.accentmagasin.se/missbruk/gomda-bakom-rollerna/

Jag kanske bara rör till det för dig och då ber jag återigen om ursäkt.

Kram !

och råd med napalosrot tidigare idag. Fick bra tankar tillbaka. Det är ju det som är det fina med detta forum, vi kan utbyta idéer, tankar och råd.

Det handlade om detta med hur man ska förhålla sig till de luriga sugen när man ska leva nykter. Jag har utvecklat detta tidigare (#17), men kör en förkortad variant här (även som en påminnelse till mig själv).

I början på mitt förra försök att bli nykter alkoholist (det som höll i 16 år), var mitt största problem detta hur jag skulle förhålla mig till sugen efter alkohol.

Jag var livrädd för att sugen efter alkohol skulle sätta in. Jag hade ju varit periodare och alltid ramlat dit när de starka sugen kom. Så vad skulle jag ta mig till?
Tänkte på olika aktivitetsflykter, eller geografiska flykter. Men det skulle inte hjälpa i längden. Till slut kom jag fram till att det inte var drifter och processer inombords som jag skulle vara rädd för. För i så fall var jag ju rädd för mig själv. Och man kan inte fly från sig själv.
Det som var det farliga var alkoholen. Den skulle jag vara skräckslagen för.
Så kampen skulle vara att se till att alkohol aldrig kom in i mig. Den skulle jag alltid ha på minst en armlängds avstånd.
Sug och längtan efter alkohol skulle jag däremot vara tvungen att acceptera, acceptera att det var en naturlig process inom mig p.g.a. tidigare drickande och alkoholberoende.

När jag drabbades av ett sug någon vecka senare, och tänkte dessa tankar, samt tänkte ”jag ska inte sträcka ut handen efter glaset”, så klingade suget av. Jag kände då en närmast euforisk lycka över att jag kunde klara av sugen. Jag behövde inte vara rädd för dem. Det var alkoholen som var farlig, inte något inom mig.

Jag kör med samma tankebanor nu denna gång. Åtskilliga sug har jag klarat av (senast flera kraftiga i fredags), och börjar känna mig trygg i nykterheten.

Man är inte förlorad och måste börja dricka för att man får sug, man är förlorad och börjar dricka när man sträcker ut handen efter det första glaset.

Idag bad jag om en 25 minuters springtur, och min sambo ställde upp på att vara med vår son!

Härligt! Kände mig som nyutsläppt på grönbete!

Senare bad sambon om en tjänst, helt utan förvarning. Mitt i lunchtid för sonen, men jag packade kvickt ner en matsäck, och övertalade vår kille med lock och pock.

Då säger sambon plötsligt att det måste bli om två timmar. Det visste han inte först!

Jag muttrar lite surt, kan inte hålla tillbaka det.

Då springer han högröstad efter mig och anklagar mig för att alltid vara sur så fort jag ska hjälpa till, och att han minsann kan packa upp matsäcken åt mig igen, att han aldrig ska be mig om något igen, och jag ska få gå och "lalla på".

Det är liksom inga proportioner i hur han bemöter mitt lilla sura, känner jag.

Det ligger kanske mer bakom det, för honom?

Precis som det gör för mig.

Och aldrig mötas de två, så länge man inte vill försöka förstå den andre, utan bara rättfärdiga sig själv.

Så länge man inte vill försöka nå varandra själsligen / på riktigt.

På allvar.

Min sambo upplevde en svår barndom i hemmet, där dracks det och levdes om och begicks övergrepp.

Jag kan känna att han går på "på ytan", överreagerar som idag, istället för att lyssna.

Jag försöker se något samband, men det kanske handlar om någonting annat.

Det blir automatiskt att jag först riktar blicken mot den del i hans liv, där jag vet att det var en skadlig tillvaro för honom, då som barn.

Och som naturligtvis format honom.

Inget nytt under himlen . Dag 15 nykter, känns bra

Ser att du är inloggad. Ifall du ser det här.... stora systerkramen? / mt

Härligt att läsa, försöker och vill gärna hänga på nykterheten. Ha det bäst

Önskar dig en underbar semester, vilket det garanterat kommer att bli utan a!

Nu på väg, åker till Grekland idag. Spännande att se hur det är att semestra utomlands utan a. Har tänkt mycket på vad a är egentligen. För egen del blev det ju ett medel som gjorde att mina sinnen förstärktes. Något vackert blev vackrare, var jag glad blev jag gladare, sur eller arg då blev det bråk. När man vant sig vid att förstärka känslor så blir det lite fattigt utan. Problemet blev när jag blev beroende och det gick fullständigt överstyr. A-intaget blev nästan dagligen. Nu är jag fri sedan 9 månader. Just ordet fri är bra. Frihet från alkohol, från bakrus, från skam och skuld. Nu ska jag bada och sola min "nya" kropp. Den är ju slankare och jag känner mig ofta tillfreds med kroppen. Men den största vinsten är nog min själ. Inuti känner jag mig som en vinnare redan. En som kämpat för att bli av med ett svårt beroende. Har klarat mig bra än så länge. Jag vill peppa er som kämpar alldeles i början mot a. Det är oftast svårt i början, för mig har det bara blivit lättare med tiden. . Se till så det inte finns någon a hemma. Håll dig borta från risksituationer, Gör allt som krävs för att du ska få friheten från detta ok. Tänk på all skit som hänt tack vare a-drickandet. Är det värt det? Jag kanske mässar, men har jag klarat det så klarar du det, tro mig. Ha det gott.... Kram..

Läget kompis. Fint hoppas jag, lite ont i kroppen, det är tecken på att latmasken inte intagit ditt liv.
Kram Konstnären

eller delar, bitar, fragment .... det är en underbar känsla. I min tid just nu, snart sju år efter mitt uppbrott och flera år av mestadels lugn och harmoni i livsrelationen kommer fortfarande tider när insikterna rullar in.... vågor mot min inre strand som öppnar sig för havets rörelser - alltmer, ju mer jag får uppleva av möten i sann gemenskap. Att jag får uppleva detta beror faktiskt på att mannens drickande tog sig proportioner jag inte ville, orkade finna mig i. Att jag själv lät mig övermannas, övervinnas av min inre önskan och ta tag i en ynka tråd av möjlighet till livsförändring. Den ledde och leder mig, som Ariadnes tråd, genom långa labyrinter.... och hela tiden mot ett ljus. Ja, så här känner jag mig här och nu. Tacksam, över livet och att jag erövrar det.... tillåter mig att leva mer fullt än kanske nånsin / mt

Härligt väder. Gott kaffe. Hösten i annalkande. Ja, det är verkligen skönt, att vakna nykter. Ta en tur med båten eller en skogspromenad. Jag mår jättebra. Och lever i tacksamhet. Nykter en dag i taget.

Och? Ungarna, huset, datandet, och...
har du "fixat" det du ville under din frånvaro?
Fortfarande knäpp? :-) usw...
Kram //PP

Tack pi

så kämpa på och följ den!

Då har jag varit hos en alkoholterapeut på vc. Det kändes bra och han hjälpte mig att damma av verktygen jag fått förut . Vi kom fram till att jag träffar honom 1/g månad , som en check och att jag ska gå på aamöten minst 1g/vecka. Ha en öppen och ärlig kommunikation med min man, samt fundera på om jag vill äta campral igen. Nykter på dag 11, känns detta som en riktigt bra plan. Kämpa på alla kämpar

och jag själv ser att jag förändras, vilket i sin tur påverkar mina relationer OCH att mannen min fortfarande förändras vilket givetvis också påverkar hela alltihopa så klistrar jag in ett svar jag skrev till Blåklocka tidigare idag. Jag fick en djupare insikt om mig själv (vad annars?) i söndags när jag var på Malmgårdens konvent. Blev medveten om vilken kraft jag använt under största delen av mitt för att hålla kontroll över tillvaron.... inkluderande nära och kära då. Allt i bästa välmening och övertygelse om att jag vet vad som är "det bästa". Härligt, egentligen, att känna att jag inte stannat....

Här är morgonens inlägg: Så innerligt väl jag förstår att det känns hårt att läsa det Muränan skrev.... från 'den andra' sidan. Jag, som hör hemma här, instämmer i varje ord. Jag har varit där du är och de senaste åren - när jag tänker tillbaka - gjort en nästan ofattbar resa där jag lärt mig så mycket om missbruk och om medberoende. Idag är min man nykter sen flera år, vi lever fortfarande tillsammans och har ett bra liv. Vändningen för oss kom efter att jag faktiskt gick i avsikt att lämna, först då insåg han 'verkligheten'. Så länge jag bara hotade betydde hoten ingenting. Den genuina förändringen - för hans del - kom mer än ett år senare då han tog ett återfall och därefter sökte sig till AA.
Mitt verkliga förändringsarbete kom ännu senare då jag sökte mig till Alanon och på riktigt började få insikt i (nu måste jag tänka och söka orden) ... i mina medberoendemönster och -beteenden. Iofs var jag på god väg efter att ha läst och skrivit här och fått 'brutalt sann' men kärleksfull respons av samma slag som du fick av Muränan igår. Kanske jag skrev det redan, men i så fall tål det att upprepas; mest har jag lärt mig genom att läsa på missbrukarsidorna här. Ovärderligt.
Jag kan så väl känna mig in i din önskan om att bara ha ett lugnt liv. Så väl. Så många gånger jag själv gick igenom den där turbulensen-beslutsamheten-våndan-tvekan-och till slut uppgivenheten. Varje gång, tänker jag nu när jag ser tillbaka, förlorade jag en bit av mig själv. Men.... det är möjligt att ta - eller återta - makten över sitt liv. Det är sant. Jag och många andra har gjort det. Kram, kram / mt

För 3 månader sedan genomled jag en mycket hemsk dag. Hade så svåra skakningar så att jag knappt kunde dricka ur en mugg med båda händerna, svåra och smärtsamma kramper i benen, tung och ojämn hjärtrytm. En natt utan sömn, några nätter med bara lite ytlig slummer i någon timme. Men värst av allt, en tjock och kvävande ångest. Den av alkohol skapade nattsvarta ångesten.
Skakningarna och kramperna gav med sig på något dygn, ångesten avtog betydligt långsammare och klingade inte av förrän flera veckor senare.

Jag är verkligen glad idag för att jag tog beslutet att påbörja ett nyktert liv. Och som jag skrev i söndags, så känner jag mig säkrare och tryggare nu i nykterheten. Däremot borde stressen, arbetsbördan och den dåliga psykosociala miljön på mitt arbete få mig att svaja och komma ur balans. Men så är det inte, åtminstone inte nu. Kan det möjligen ha att göra med att jag genom arbetet med mig själv och min alkoholism, fått mig att kunna hålla lite distans till allt negativt på jobbet. På ett liknande sätt som att jag har en klar distans till alkoholen, den finns bara utanför mig, i världen utanför mig, på minst en armlängds avstånd. Det negativa på jobbet som jag kan undvika, dras jag inte med i. Jag sköter mitt och håller en viss distans.
Ja, man får väl se. Hösten och vintern är lång, mycket stress och sömnbrist ska man igenom. Men just nu känns det bra ut. Och påminnelser om tidigare dåligt mående p.g.a. alkoholen kan vara nyttiga.

Hoppas att ni påminner er ibland, och att ni klarar av att ha en hälsosam distans till alkoholen (minst en armlängd)

Tack Miriam!

Håller på att samla kraft för att återta något av det som tidigare var en viktig del av mitt liv, och som jag längtat efter, men inte "fått rum med" i mitt liv, p g a litet barn:-).

Och p g a att pappan inte ställt upp på mig. Och jag blir stolt-sur, och ber honom aldrig om hjälp nästan...jo, när vi/jag skulle tvätta fönster ställde han upp och tog hand om pojken. Det var mitt förslag...faktiskt.

Men min personliga önskan om någon egen tid, törs jag inte besvära med - ännu.

Men tanken att jag ska skapa mig lite egen tid på något sätt, är väckt, och att jag inte ska ge upp sådant som känns viktigt för mig i mitt liv.

Jag förtröstar på den tanken tills vidare.

Där fick ett gammalt bibliskt ord betydelse för mig också!

Hej kära du,

tack för fina hälsningen och stödet i min tråd. Jag har lugnat ner mig lite nu. Lite. Känner mig fånig som tar plats som en primadonna. Om jag hade kunnat kasta porslin i texten, så hade jag gjort det... Ja, ja... jag är väl en vildhjärna. Kan nog dra igång igen om det behövs... Startsträckan är mycket kort för närvarande. ;-)

Är det ändå inte ganska skönt att vara hemma själv med Kia när mannen jobbar? Lite i alla fall? Eller vad hade ni gjort om ni hade varit lediga tillsammans tror du? Är det något som du saknar att göra? Min man är äldre än mig, visserligen bara fem år, och jag har nog aldrig varit tillsammans med någon som varit yngre. Den övervägande parten har liksom alltid varit betydligt mycket äldre av någon anledning. Det kan jag ju fundera över någon gång... ha ha ha!

Jag har också Tolle bredvid sängen. Har läst en bit och allt är förnuftigt och riktigt och sunt och sant. Sedan blir jag bångstyrig och kan inte ta in mer och så blir boken liggande där. Sedan inser jag att jag MÅSTE (vill!) återuppta meditationen. Jobba på att vara här och nu. Men det är nu, när jag behöver det som allra mest, som det är allra svårast. Känns som om skallen ska sprängas i småbitar varje gång jag försöker gå ner i varv... ooooooooiiiiiiiiiiiiiiganganganganganagaaaaaaaaaaaaaaah liksom.

Ha en fin kväll min kära vän. Vad skulle jag göra utan dig? Puss

Dag 10 nykter, jag känner mig lugn idag. Jobbar och har en begravning av anhörig nära förestående. Känns skönt att se nyktert på tillvaron och inte smeta ner i nån självömkanstät adimma. Ledsen är jag såklart, livet självt går upp o ner. Tänker på de positiva i mitt liv. Det bär mig nykter i 24 h till.

Önskar och hoppas att det vänder snart! ? Du har kämpat dig igenom så mycket.
Tröstekram / mt

Frugan inlagd på sjukhus för sin lunginflammation. Nu vill jag ha lite medgång

Eftersom dina kamrater inte helt verkar förstå dina bekymmer skulle jag dra en nödlögn om att du tar medicin typ pencilin som gör att du inte kan dricka. När bröllopet är över, dvs nån vecka efter kanske man mer ingående förklara läget. Folk har väldigt svårt att förstå att när man fått bekymmer att dricka är det svårt att dricka socialt och fixa detta. Taskigt råd kanske men å har jag gjort många gånger för jag orkar inte förklara och försvara mig. Sjukt egentligen.

Fina vännen,

förstod nästan att du skulle pröva, efter vad du skrev. Jag hade säkerligen haft svårt själv i det fallet. Men du. Fundera lite på vad jag skriver i #404 ovan här. Vad tänker du om det?

Sedan vet du ju att det inte finns något skrivkrav. Jag blev bara lite orolig.

Puss & kram