Senaste kommentarerna i forumet

som vanligt, AD...!

Vore ju synd om du missar något som du kanske skulle vara hjälpt av. Och om det är så viktigt, skulle inte handläggaren kunna hjälpa dig att skaffa det intyget?
Förstår att du blev uppgiven och avbokade. Paragrafryttare är det värsta som finns.
Men den enda som mister något är du själv. Bättre sätt att uttrycka missnöje kanske är att tala om för handläggaren hur tungt det känns att möta på hinder i form av extra administration. Hen ser ju inte vad som pågår inom dig. Borde ju förstå, men ibland undrar man om en person som inte kan sätta sig in i hur klienterna har det borde ha det jobb de har...
Om du vill ha behandlingen, be om hjälp med det "krångliga". Hoppas du kan uppbringa lite energi till för detta.
Kram

Det gick ok ska lämna slumpvisa blodprov på obestämd framtid. De blev lite sura när jag inte går på aa varje vecka. Är inte så att jag inte vill utan jag hinner inte hem från jobb hämta son göra mat och åka. Nåväl jag är nykter och det ska inget få ändra på.

Lustigt att ni nämner det. Maken föreslog idag att jag borde skriva boken " från partydrottning till eremit på rekordtid". Det bleve nog ingen hit. Jag målar i stället.
Därmed menar jag inte att det inte vore kul med en skrivarkurs!

Tack snälla för din respons. Skönt att få input från den andra sidan också.
Jag tycker att det blivit värre sista en och en halv månaden och han har gjort allt för att få bort mig, behandlat mig som skit.
Igår ringde han dock efter att vi sagt godnatt i ett tidigare samtal. Han var full av ångest och illabefinnande. Jag tror att han försöker skydda sig själv och inser att han just nu inte är mycket av en partner. Dessutom så är han på väg in i en depression.
Livet med alkolisten och spelmissbrukaren var ett rent helvete och livet med den "nya" killen är även det stundtals ett helvete.
Jag biter dock ihop och hoppas på bättre tider.
Köp den där blomman Janne, för mig hade den betytt allt just nu.

Oj, vilken berättelse du lämnat i min tråd. Tack för att du delar. Tack för att du berättar hur det var... Det blir en rejäl ögonöppnare för min del också kan jag säga. Något att ha inför näthinnan när kronjuvelen av alla högtider (PP?) står inför dörren i sommarskrud - midsommar!

Vet du, jag tror verkligen att PP har rätt i det han skriver. Dvs det här med att byta inriktning i livet. Det är ju inget man gör i en hast, utan det handlar om en progression och utveckling. Jag känner att jag nu håller på och utvecklas mot ett mer hälsosamt liv över lag. Då blir alkoholen ännu svårare att börja med. Det finns så mycket annat jag kan tillåta mig att falla för och börja med innan jag kommit ända ner till alkoholen. Jag skulle tex kunna falla på att springa en dag eller äta choklad. Jag behöver liksom inte falla ända ner till rödtjutet liksom. Men jag tror på att få nya mål i livet, nya intressen. Saker jag inte gjorde när jag drack, så jag slipper att jämföra och sakna eländet.

Skrivarkurs? Vilken oerhört rolig idé. Det har jag också tänkt i flera år, men jag tar mig aldrig tiden. Det finns jättebra distanskurser på nätet tex. Jag vet att Linné universitetet har jättebra kurser på nätet i kreativt skrivande del I-III. Men om man inte orkar med en universitetsutbildning i det här läget, så finns ju medborgarskolan m.fl. Du skulle kunna skriva om din alkoholresa...?

Nu måste jag rusa. Ska köpa strumpbyxor inför kvällens festmiddag som jag är bjuden på (som nykter och köttfri och med en hel lista med matpreferenser...). Ha en fin vit fredag nu vännen! <3

ju att jag inte syftade på att sätta press, och jag vet att allt har sin egen tid. Du känner mig ju ganska väl, och jag tror att du förstår att det inte var tänk som någonting annat än att stärka dig i nykterheten. Däremot är det inte utan att jag kan bli både frustrerad och småförbannad när jag tänker på det grepp alkoholen kopplar om oss, och alla fina personer här inne som tillbringar sina liv i dess fångenskap. Ja, om jag tänker efter riktigt kan jag bli skogstokig, men vad leder det till. Guldmedalj är det inte värt Konstnären. Det är så små skillnader på att hålla sig nykter, eller att ta ett återfall. Känner mig inte det minsta duktig faktiskt, mer som stadigt växande respekt inför mig själv som lurar den saten, och fortfarande har övertaget, och det växer sig fortfarande starkare. Men.... Nu är det baskemig din tur att få styrkan, och slutgiltigt ta farväl av detta "än slank hon dit". Du vet hur du ska gå tillväga och när du väl gjort så ett år eller så, så FORTSÄTTER du bara. Det är tid att ta plats bland i vinnarna nu Konstnären, Got It? :-)
Önskar dig verkligen styrkan som krävs nu, och inte minst framöver. Vi säger ofta att det inte är för sent, men tyvärr är det inte hela sanningen. Tyvärr har ju inte all tid i världen på oss...
Kram
//PP

Tack för hälsning pp, alltid kul att få några rader från dig. Jag har varit på några AA-möten, men ärligt var det inget för mig. Tyckte inte om det där, hej jag är alkoholist det vet väl alla men det blir tjatigt, och den där hatten som går runt att man ska lägga en peng i den, nu låter jag negativ men jag håller mig till drog och alkoholhjälpen här i min stad, dom passar mig, men jag har ju svikigt många ggr.
Jag skulle vilja göra massor av nya saker och jag ska faktiskt börja en kurs i meditation som går lite djupare än den jag själv håller på med. Hoppa fallskärm kanske, nej det vågar jag inte. Skrivarkurs har jag velat göra länge men har ej blivit av, det skulle vara jättekul. Men först ska jag bygga lego med min kropp bit för bit ska den byggas upp igen har börjat så smått. 3,5 år pelle du skulle ha en guldmedalj. Har du båten kvar förresten. Tack för tips vännen kramar från konstnären

Jag är på dag åtta och sambon är väldigt glad och stöttande, men jag måste erkänna att känslorna just nu är väldigt låga från min sida. Jag tror det är hormoniellt och hoppas verkligen inte det skall vara såhär i hela fem månader till. Det var väldigt bra att få din sida av det, jag måste försöke upprätthålla en fasad iaf. Köper nog lite blommor idag. För ser jag på det rationellt så är hon min stora stöttepelare. Kanske har mitt undermedvetna fått för sig att hon är hotet mot alkoholen? Ja, inte fan vet jag men nu vet jag att jag måste hantera detta.

Tack så oerhört för din post. Den hjälper mer än du säkert trodde när du skrev den.

också, förstås. Mina biceps sväller stolt!

Min gräsklippare är manuell! Det går bra det också.

dansade runt i trädgården, det vore väl överdrivet att säga att den var graciös, mer som en nörd som försöker sig på hiphop. Rörelserna var ryckiga och verkade oplanerade men den hittade till blommorna så jag antar att den visste vad den gjorde. Jag får medge att jag hade glömt bort att dom ens existerade, fjärilarna. Ska man se fjärilar i staden så får man gå till en botanisk trädgård eller kanske en skola. I min barndoms skola var korridorerna fyllda med glasmontrar som innehöll diverse insekter på nålar samt uppstoppade djur; fåglarna var fastspikade på pinnar som skulle föreställa en naturlig miljö, en iller stod på en sten och spanade ut i intet med sina oseende glaskulor till ögon. För oss barn som framlevde våra unga liv på grusplaner och asfaltstrottoarer i höghusens skugga var det en exotisk värld det där. Vi fantiserade ofta om vad vi skulle göra om vi någonsin mötte en av de där sakerna på riktigt. Vi hade ingen aning om hur svårt det är att få syn på en iller ute i naturen, vi trodde att när man väl kom ut på landet så drällde det av liv överallt, man fick vada fram bland gigantiska ekoxar, ducka för sparvhökar och brottas med björnar bakom varje knut. Inget visste vi men fantasin var det inget fel på.

Jag har en Facebook-vän som en gång i tiden, då jag bodde i den Stora Staden, var en vän på riktigt, vi träffades ofta och gjorde stadbo-saker som att fika, gå på museer, besöka konstgallerier och så vidare. Han har nu köpt sig ett hus ute på landet och blivit reformerad. Som en ärrad veteran med snart ett halvår ute på vischan drar jag på smilbanden när jag läser hans exstatiska skildringar av naturen, ungefär som jag föreställer mig att ni härinne som redan bor naturnära måste ha gjort när jag drog igång mina storögda betraktelser av naturens under för inte så länge sedan. Samtidigt måste jag ju ge honom rätt; naturen har ett sätt att fånga en, att ge en perspektiv på livet och ro i själen. Det lär finnas vetenskapliga undersökningar som bevisar det där och det kanske inte är så konstigt att de flesta behandlingshem ligger ute i grönskan. Måhända är det avsevärda avståndet till närmsta bolag inte den enda anledningen till att de ligger som de gör. Personligen har jag tagit till mig hela den här tillbaka-till-naturen-grejen fullt ut, men alla har det inte lika lätt.

Det senaste behandlingshemmet jag var på låg långt ute i obygden, där fanns möjlighet att fiska, att promenera och att bara sitta och njuta. Jag minns ett tillfälle då vi skulle gå till en liten sjö och fiska, vi hade grillkorv med oss och de flesta av oss såg fram emot en lugn dag bakom metspöt, brasan sprakande i bakgrunden och de fjärran bergen som inramade det hela. Alla var inte lika entusiastiska dock, några klagade på att det inte fanns något slätt och stabilt att gå på, att insekterna var så närgångna och att det inte fanns kaffelatte att tillgå. Det var väl så den började antar jag, urbaniseringen; hur fantastisk naturen än är så finns det alltid utrymme för förbättringar. Och det ska jag villigt medge: om det inte hade funnits bergvärme och fibernät i det här huset hade jag nog inte varit lika entusiastisk. Lika lite som jag skulle vara beredd att gå och putta en av min ungdoms manuella gräsklippare framför mig; lika lite skulle jag vara beredd att hugga ved i veckor för att elda upp under vintern. Någon måtta får det ju ändå vara.

Ha en bra dag!

Jag försöker verkligen att lämna allt bakom mig. Jag hade nog själv gjort så här om jag vore arbetsgivare. Sedan hade jag stöttat personen och inte sett ner på personen. Jag litar inte på folk längre eftersom de runt om mig sviker (ej min familj) jag fortsätter att kämpa

Konstnären, har följt dig förr och åter tillbaka här sen december. Blev dock av med mitt gamla nick och konto jag hade för x antal år sedan. :) Jag har alltid funnit dina texter så fulla av förtröstan och tycker om hur förnuftigt du ser på livet. Vi gör alla våra vurpor mer eller mindre. Skönt att det gick bra för dig! Jag slutade gå in på forumet under en tid när jag satsade på AA-möten istället, men jag måste säga att ni här inne betyder oändligt mycket mer. Här inne finns en plats för tankar och respons.
Kram ?

Tror att Muris har en poäng här. Du har verktygen och vet hur och att du kan vara nykter, men ändå har det nu skitit sig ett par gånger...
Inget att gräva ner sig för, men kanske kan det vara ett hållbart sätt att kombinera tidigare bra erfarenheter som forumet, med något mer?
Vad som funkar för oss är olika, jag själv gick på ett AA möte, men det blev inte er på grund av praktiska anledningar. Kanske kan det även fungera med att efter en tid i nykterheten göra något nytt? Jag syftar på att förverkliga något som du kanske skulle vilja gjort, men inte blev av? Själv är jag mitt i den processen, och det är ett syfte i sig. Jag ser det som jag fått en ny chans, ja kanske lite som jag fått möjlighet till en tid av ytterligare liv på grund av att jag faktiskt valt bort alkoholen. Vad det skulle kunna vara för dig vet jag inte, det grundar sig helt på de drömmar du haft genom livet. I missbruket är den första tanken att bara återvända till livet. Det kan vara en promenad, att se lövsprickningen, att bara få andas utan att ha baksmälla och ångest. Men efter en tid kanske inte det räcker längre. Vi behöver lite mera "krydda" i livet, och då kanske risken är stor att vi faller tillbaka till det som vi är programmerade att verkligen se som krydda - ruset. Men det kan vara något annat?? Ett resmål vi drömt om, ett språk vi vill lär oss, att ta vara på en tid och helt enkelt utifrån våra förutsättningar skapa och uppleva - och då menar jag något nytt! Ja vännen, jag är fullt medveten om att det är lite tidigt och att du just nu har fullt upp med de första stegen, men kanske är det värt en tanke? Goda bakverk och blöta hundnosar i all ära, är verkligen inte det sämsta, men kanske motivationen kan vändas till något helt nytt? Kanske är det en ny twist som på sikt skapar en hållbar nykterhet, nya innehåll?. Vi är tacksamma och glada för de små framstegen, men varför i helsike ska vi på sikt nöja oss med det? Då menar jag oavsett ålder, ekonomi eller annat.
Vi kan utveckla oss genom hela livet, och det finns inget som står i vägen för den utvecklingen - skulle då vara alkoholen som i princip sätter stopp för allt om vi ägnar oss för länge åt det sällskapet. Den dödar vår förmåga att förverkliga våra drömmar
Bara mina egna funderingar, oavsett hur vad du gör önskar jag dig att du nu lägger alkoholen bakom dig - för gott ;-)
Ta väl vara på dig!
//PP

God morgon kära vita du,

hur mår du? Hur känner du dig?

Nu gäller det att ha en rejält bra plan i bagaget den här gången. Rusta dig till max. Det verkar som om tankarna på att "det funkar att dricka" kommer tidigare och tidigare nu, efter du lyckats bryta av. Vad tror du att du behöver när tankarna kommer igen? Hur fixar vi hängslen och livrem den här gången? Antabus och behandling - ja, det är ju kanonbra. Kan du inte pröva AA också? Det är väl som forumet fast i live-version. En massa goa människor som stöttar varandra. Sedan tänker jag att det ofta är bra att skriva. Antingen här eller för sig själv i tex dagboksform. Hur var det på avgiftningen, hur kändes det, vilka tankar gick genom huvudet osv. Hur var det sedan att komma hem igen osv. Det kan ju vara bra och ha att läsa när suget sätter in. Det som Pi skriver om sug är också så himla bra. Acceptera att det kommer sug, var inte rädd, men var på din vakt. Sugen kommer, men de går också.

Tusen och en kramar till dig min vän

är ingenting jag har sett fram emot med någon större förväntan. Jag provade för ett antal år sedan, med katastrofala resultat. Jag bodde då i en stor stad och efter att jag hade betat av museer, konstgallerier och andra sevärdheter återstod barerna. Och herredumilde så många barer det fanns. Jag vet inte om någon här kommer ihåg den gamla tv-serien "Cheers", den utspelar sig i en bar och handlar om det klientel som hänger där varje kväll. Så fick jag för mig att det skulle kunna vara, jag skulle hänga på mitt stamlokus var och varannan kväll, bekanta mig med lokalfolket och sitta och snacka dynga med alla och envar. Inte fasiken blev det så, inte ens i närheten. Som alkoholist hade jag bara inte förmågan att sitta och suga på en öl mer än några minuter, så efter någon timme var det dags att gå hem, medans jag fortfarande kunde hålla mig upprätt. Dessutom verkade det som om Svenska Folket inte har för vana att hänga på barer i tid och otid, det var få ansikten jag lärde mig känna igen.

Så det enda som hände var att mitt missbruk eskalerade till nya nivåer och jag gav upp hela idéen om att bli en del av barscenen i staden, i stället satt jag hemma och söp, dag in och dag ut. Den där upplevelsen har satt sina spår, forfarande har jag en, om inte skräck, så åtminstone en djupt rotad misstro mot att vara sysslolös. Ändå är det just det jag njuter mest av här uppe; att en ljum morgon som den här sitta i min stol ute på farstubron och följa hundens bökande bland den grönska som snart helt täcker de bruna resterna av förra årets växtlighet, de som jag inte hunnit rensa undan än och som med all sannolikhet kommer att bli kvar där de är till nästa år. Och jag tänker att det är så här jag vill ha det, detta är inte något som jag har byggt upp förväntningar kring, det bara är så här det är. Och jag tänker att jobbet som ligger och väntar inne på kontoret får nog vänta ett tag till, jag vill inte släppa den här känslan riktigt än.

Jag tycker jag har rätt att känna mig lite stolt ändå, normalt skulle väl ingen människa vara stolt över att arbetslusten försvunnit, men för mig innebär det att jag har funnit något annat; ett värde i att bara leva, och leva nyktert. Just nykterheten har blivit grundbulten i min tillvaro, utan den hade inget av det här hänt, jag hade inte bott här, jag hade inte kunnat njuta av en tidig morgon i naturen och jag hade inte vetat vad sinnesro är. Visst har jag dalar fortfarande, jag får ibland dåligt samvete för att jag inte får lika mycket gjort som förr: drickandet verkade trigga ett frenetiskt tempo mellan varven, jag var som en bilmotor med bara två lägen, full gas eller trasig. Nu rullar det på i ett mer rimligt tempo och även om jag känner mig otillräcklig ibland och saknar de där racen då jag fick en veckas jobb gjort på ett dygn så har jag tydliga minnen av de djupa svarta hålen däremellan, dom vill jag inte trilla ner i igen. Jag har en lång väg kvar innan groparna i min väg försvinner, men jag tycker redan nu att de börjar glesna och bli lättare att manövrera runt. På det stora hela lever jag ett gott liv och det enda jag behöver göra för att fortsätta så är att göra som Pi säger: att aldrig sträcka ut handen efter det där första glaset.

Ha en härlig dag allihop!

Heueh. (Som räven saknar hunden...)

Saknar både dig och hunden, men gjorde ju så också drog ned min närvaro här.
Hoppas att allt är bra med er båda och att trädgårdsarbetet går framåt

Ja, vad ska man säga när man läser det du skriver. Det sätt som de behandlar dig känns oerhört orättvist genom dina ögon. Du har varit nykter under väldigt lång tid, med ett återfall som du tog ansvar i och stoppade själv. Och det var över ett år sedan. Kanske skulle bitterheten få en nyans om du försöker se det från deras perspektiv. Nu tolkar du det väldigt negativt, men det kan ju vara omtanke som ligger bakom. Har i och för sig också svårt att tro det när man läser det du skriver., men det kan förändra saker bara att försöka. Bitterhet tär så enormt, så du behöver nån mer hållbar lösning än att göra avkall på det som du tycker är viktigt, såsom trygghetsgruppen. Du kommer helt enkelt inte framåt den vägen tror jag. Och du kommer inte att kunna förändra ditt engagemang, tack gode Gud för det. För såna som du behövs. Det är synd att inte din rektor verkar inse det. Tycker som många här redan har sagt: vila i det du är bra på. Vila och ta din utgångspunkt i det du lyckats med. Och då måste du kanske också lära dig se på dina problem med a med andra ögon. Det känns som att du slår så hårt på dig själv fast du har då oerhört lång period av nykterhet.

Väldigt bra förklarat
Ha en fin dag

människa skulle gå ner i en mörk fuktdrypande källare, full med spindlar, kackerlackor och råttor. Ännu mindre låsa dörren från insidan och slänga bort nyckeln.

Så ni som råkar befinna er i denna källare, uppbåda era krafter, ta er ut och lås dörren från utsidan. Då är ni ute i friheten.

Släng gärna bort nyckeln också, så den är borta för alltid.

Tack snälla pi31415 och AlkoDHyperD ?? ja visst är det en befrielse! Vilka fina kommentarer och hejarop ni ger ❤

Idag bestämde jag mig för en sak. De pengar jag förut i mina "drickarperioder" lade ner på alkohol ska gå till bra saker nu. Jag ger till två välgörenhetsorganisationer och så tänker jag liksom ringmärka vissa saker varje vecka som jag köper. Exempelvis en bukett blommor eller en god glassort till barnen etc. Att tänka när jag köper det att det är istället för alkohol.

Ofta när jag handlar tänker jag efter jag betalat "det hade blivit 70 kr dyrare förut när jag inte kunde låta bli att köpa öl". Och 70 kronor är 70 kronor. Pengar att exempelvis skicka till länder i krig. Där de gör nytta istället för att de spenderas på vin eller öl som söndrar mig inifrån och ut.

Jag har kommit till en fas nu också där jag bara inte kan begripa hur jag kunde dricka hemma medan jag gjorde "mammasaker". Lagade mat, städade, tittade på film etc. Att jag inte skämdes? Nu skäms jag bara jag tänker tanken att sitta med dem berusad och löjlig och oseriös. Alltså jag kan inte förstå att jag gjort så massor av gånger?? Så himla pinsamt. Värre än pinsamt, men just ikväll är det pinsamt jag tycker det är.

Åååååå jag är så glad över att jag aldrig ska vara så pinsam mer. Glömma bort viktiga samtal och lova saker jag sedan har svårt att hålla. Överkompensera dagen efter med skam i hela kroppen.
Tack och lov.

Godnatt alla där ute ❤

Ullabulla, just nu har jag inte ro att göra något för mig själv. Är full av ångest och anklagar mig själv för att jag flyttade och inte stannade och ställde krav om behandling.
Han är på väg bort från mig och jag känner sådan sorg över hur allt blev.

Tack för svaret.
Jag stannar inte för att rädda honom utan för att jag älskar honom och för att han tagit itu med sina problem.
Tyvärr så har han ju längre det gått börjat stöta bort mig mer och mer, säger att han inte vet vad han vill, känner osv. Han vill inte ha sex längre och det finns inte heller något "vi" utan bara "han". Det har gått fem månader sedan han började behandlingen och jag hade hoppats på att allt skulle bli bättre och inte sämre.
Jag är förtvivlad.