Senaste kommentarerna i forumet

Lever rubriken på min tråd just nu. Verkligheten, om jag skulle beskriva den med två olika uppsättningar av glasögen, den ena problemorienterad och den andra utifrån acceptans.
Den problemorienterade är - mycket förenklad och kortfattad - ungefär så här:
Jag är alkoholist och har ADHD, behöver höga doser av medicin både för att fungera dagtid och för att sova. Jag är i en skilsmässoprocess där mannen i fråga valt att inte medverka till någon som helst planering, inte delta i barnen eller hushållet, ligger passiv och deprimerad i soffan, som en manifestation över mitt svek, och missköter sin hälsa. Som ett resultat av det är de två yngsta barnen mer konfliktbenägna och överaktiva än vanligt och det är jag som måste lugna, aktivera, stötta och medla.
Äldsta dottern får ingen hjälp från soc eller BUP när det gäller psykiskt mående, skolgång, mm och allt som har med henne att göra hänger på mig. Nu ligger det dessutom ett hot om LVU som skulle vara katastrofalt för henne och ta henne tillbaka där hon var för ett halvår sedan, krossa det hon och jag byggt upp i form av framtidshopp och känslomässig kontakt. Yngste sonen flyr in i datorspelen.
Framtiden är oviss. Jag vet inte om jag klarar ekonomin som ensamförsörjare och ensam låntagare till huset, som dessutom är i stort behov av renovering. Mannen är passiv så jag måste ordna boende åt honom om han ska kunna flytta. Arbetsbelastningen är hög genom många politiska uppdrag och heltidsjobb på annan ort dvs dyr och tidskrävande pendling.
Jag skulle kunna välja att se det så. Och måste se det så för att kunna göra det som krävs. Inte blunda för verkligheten.
Så kommer vi till acceptans, leva här och nu och gå i min värderiktning. Jag gör det! Mår bra, är nykter, tar tag i det som krävs en sak i taget.
Vilar när jag kan, djupa andetag, bara vara i nuet, tanka kraft. Får energi genom träningen, vännerna och närheten till barnen. Valen i vardagen föregås inte lika ofta av en massa tvivel och tankekaos. Frågorna jag ställer mig är "varför inte? vad behöver jag göra just nu och vad kan vänta? vad är viktigast?"
Igår mekade jag med min cykel och fick damp hundra gånger, vrålade i frustration för att sedan återgå till verket. Och klarade av det. Förra veckan var jag på banken för rådgivning och lärde mig sedan betala räkningar, hantera konton - något jag delegerat till mannen men egentligen kunnat hela tiden. Gårdagen fortsatte med att fungera som sambandscentral, köra iväg för att låna lite verktyg av en kompis för äldsta sonens bilmekande, gymma med yngste sonen (vi hade två timmar med fin samvaro på gymmet, jag coachade istället för att fokusera på att träna själv, vilket är nytt för mig som aldrig kan missa ett pass) spontanhandla kläder med mellanbarnen (också nytt för mig som avskyr affärer och får kaos i hjärnan när jag går i ett köpcentrum)
Väl hemma laddade jag grillen trots halvkasst väder och belönades med nöjda barn som åt sig proppmätta. Därefter tog jag en promenad till sjön för en simtur i skymningen. Ut från huset där musik dånade och mannen plötsligt var på tillkämpat och alkoholinfluerat gott humör. Lite sorgsen över att barnen var glada över den tillfälliga förändringen, men ändå visste att det var något som skavde. Avslutade dagen med att boka bostadsvärdering och beställa skor till sonen via nätet, nattning av yngsta barnen och lite snack med äldste sonen som kom hem vid tio efter att ha flytt fältet efter middagen, i egen fin bil som han lagt ner möda på. Stolthet och tacksamhet genomsyrar mig när jag ser på min fina kloka nyligen vuxne son, som tittade på mig med medkänsla i blicken innan han tidigare stack iväg.
När jag väljer att se på livet så som jag vill se på det innehåller mina dagar mångfaldigt fler glädjeämnen än bekymmer. Jag följer mina värderingar och mitt hjärta i det jag väljer. Gör sådant som får mig att känna livslust, utan dåligt samvete, för om allt hänger på mig är det även omsorgsfullt mot mina närmaste att göra saker för min egen skull. Som att träna, träffa vänner, dra mig undan för att vila.
Kommer på mig själv med att räkna tomflaskor och kolla utgiftsposter till systembolaget för mannens del. Den senaste tiden slår det mig att alkoholisten i familjen alltid kan hämta på kvällarna, lugnar äldsta dottern om hon är orolig över att lillasyster varit ensam med pappa som druckit genom att kolla läget och återkoppla till henne, är både mamma och pappa som hjälper till med bilmekning, läxor eller sminkval, den stabila, den man kan luta sig mot.
Trots mina återfall de senaste åren är jag i barnens ögon den som alltid är nykter, den som aldrig viker undan eller sviker. Kanske har återfallen inte skadat dem. Nej, tiden däremellan värderas högre. Nu kan jag inte, och det finns inte minsta spår av önskan, ta ett återfall. Vem ska då stå för tryggheten?
Ser med tillförsikt på den nya friheten som väntar och all energi jag kan slösa med utan att bli dämpad av tungsinnet i hemmaluften. Självförtroende har alltid funnits, nu känns det även som självkänslan växer till sig. Jag är värd detta.

Hej,
Att stå bredvid någon som är sjuk i sitt beroende är extremt på alla vis. Han sörjer gissningsvis sin förlust just nu. En sorg över att förlora sin allra bästa vän, tryggheten. Kommer ut i ilska och frustration. Du kan bara rädda dig själv i detta nu. Hur lång tid det tar innan han når sin insikt går aldrig att svara på. Det du beskriver låter inte som en person son innerligt förstått att han är sjuk i sitt beroende. Du behöver tänka på dig själv just nu så att du inte själv går under. Att du satt stopp och sagt att det räcker nu, visar på kärlek och omsorg om honom. Tyvärr inser vi inte det när vi är sjuka.
Jag upprepar mig men ta hand om dig!❤️
Kram Ellan

Hej Leno,
Välkommen hit. Jag kanske missförstår dig när jag läser ditt inlägg men vill börja med att betona att beroende, riskbruk, missbruk etc har absolut ingenting med intelligens att göra. Och räknat till antalet är "parkbänkalkisarna" en väldigt liten del av oss beroendesjuka. De har hamnat långt ner på skalan. Konsekvenserna av drickandet och framförallt hur vi dricker och hur vi blir är starka varningsklockor.
När ett visst alkoholintag uppnås händer det saker i vår hjärna. Reptilhjärnan tar över, logiken suddas ut. Därav tas beslut som vi annars inte skulle ta. Konsekvenstänket är för många obefintligt. Som alkoholist, jag är en nykter sådan, väljer jag dock att avstå helt. Jag har inte haft några problem med sug, tack o lov, men jag vet inte vad som skulle hända om jag provar. Eller det vet jag. Min hjärna skulle slå om direkt och jag skulle dricka mer.
Läs gärna boken Kidnappad hjärna (Miki Agerberg), den innhåller vetenskapliga fakta och har hjälpt mig att förstå vad som faktiskt händer med oss.
Ta hand om dig,
Kram
Ellan!

När den första tanken automatisk dyker upp i sinnet, t.ex intensiva tillbakablickar på varför jag började dricka, så blir jag omstörtad men också glad. Men värdera eller analysera gör jag
inte, det blev mest en reflektion.

Automatiska tankar som gäller alkohol, vilket jag förmodar att du tänker på, tanke känsla och handling kan ju vara bra att hålla mer koll på, varje fall så här i början. Senare får jag väl bena ut, varför jag har börjat o.s.v

Mycke tack!

Det stämmer så väldigt bra. Nykterheten först, det är viktigast i alla lägen. Att sedan ventilera tankar och känslor du har just nu gör det enklare att stå ut. Nästa steg kan vara att ta hand om ditt inte och vad som egentligen finns där.
Jag reflekterar ofta över mina automatiska tankar. Sådant som bara dyker upp. Händer det något runt mig så dyker ofta en första tanke upp. I början var det att jag ville förtränga, döva etc. Var vaksam på dessa och våga stå kvar och fundera på den första tanken som kommer. Vi behöver inte alltid agera på den första tanken. Tanke, känsla, handling... Ta hand om dig! Och blir det jobbigt, prata med någon, skriv här eller prova ett AA-möte. Du är värd att få må bra!
Kram!?

Om du överhuvudtaget inte börjar dricka så löser sig det problemet, således?

Missbruk? Absolut att det är ett missbruk. Det är anledningen att jag är här! Nyktra till!

Att du inte kan sluta dricka när alla kompisar gått hem är ju ett tydligt missbruk.

Varför vill du sluta dricka? Ingen eller inget kan tvinga dig att sluta dricka, det handlar bara om din egen vilja.

Därför att när jag krökar till, så gör jag det ordentligt. Efter halv vinaren till middagen, så frågar jag runt om någon hänger på till krogen. Om ingen hakar på, inga problem, jag sticker ut själv och kommer hem kl 5. Det är inte normalt. Resten av middagsgänget gick hem nöjda.

Vad gör du här då om du älskar alkohol och inte vet något bättre än att bli berusad? Så länge ingen annan (fru, sambo, barn) blir påverkad är det fullt upp till dig att supa skallen av dig. För du mår nog inte så bra speciellt länge. Alkohol har tyvärr den effekten.

Menade verkligen det jag sa. Lärare för mig är inte ett kall utan ett yrke vilket som helst. Problemet med mig att jag hjälper andra mer än mig själv. Jag uppskattade verkligen ditt inlägg, det var så målande. Tack för din tid och dina kloka ord.

Det första svaret var utmärkt, men väldigt självklart. De sociala konsekvenser jag fått pga mina alkoholproblem är små, därför att jag är intelligent nog och vet fortfarande att läsa sociala signaler (dvs jag struntar inte i de signaler jag får från välmenade vänner/bekanta). Men jag är långt ifrån en social katastrof, dvs att förlora jobbet och bli en parkbänksalkis.

Det andra svaret är mer konstifikt? Allergi? Jag älskar alkohol och jag vet ingenting bättre än att bli berusad! Är inte det ganska exakt motsatt till allergi? Sen vet jag att mina hjäncellers kärlek till alkohol är någonting att frukta. Det är anledningen till att jag uppsökt detta fora.
Hälsningar.

Ja, ju mer jag dyker i det här desto mer förstår jag vidden av problemet. Det är sm å steg på vägen till att tillfriskna.
Just nu har jag ingen hjälp! Förutom tabletter och att stålsätta mig.Men jag jag tror att det kommer, när tiden och jag är mogen. En känsla bara!

dricka alkoholfritt. Har träffat flera personer som börjat med det. Övergått till lättöl, folköl, starköl och sedan varit tillbaka i skiten. Själva smaken har triggat dem till mer. Jag har oxå hört lite olika tankar kring detta men jag väljer att avstå.
Grattis till veckan!!!?

Antagligen vill dom att du ska ta en sak i taget, koncentrera dig på att bli av med alkoholen, – vilket är ett stort jobb i sig, för att sedan börja ta tag i "allt det andra", som också kan vara ett stort jobb och som förutsätter nykterhet för att man ska orka med det. Alkoholen kan ligga som ett hinder för att bearbeta känslor och känslorna som rivs upp kan trigga alkoholsug. Ungefär så har jag upplevt det för egen del. Nu, när jag efter många om och men är fri från a-beroende och kan koncentrera mig på att ta upp "allt det andra" i lugn och ro. Får du någon hjälp förutom tabletter för att hantera ditt beroende? Mindfulness (i grupp med medsystrar) var för mig ett viktigt verktyg en period.
Lycka nu till och ta en dag i taget!

din berättelse! En fantastisk helg önskar jag dig.

Vilken underbar lista och tråd, ger inspiration! Tack för att du delat med dig.

Japp bitterheten är något jag måste släppa. Jag är en person med hög moral och stort ansvarstagande och det är väl därför jag ser ned på mig och min gärning så hårt. Belastar mig så hårt och lägger all skam och skuld på mig själv. När sedan min arbetsgivare inte litar på mig trots 15 månader helnykter. Så länge har jag aldrig varit utan alkohol. Jag har bestämt mig att ställa mig över dessa människor som försöker förkrympa mig som människa, som försöker nedvärdera. Jag ska bli en bra egoist. En egoist som tänker på sig själv och sitt mående. Som tar hand om sig själv på jobbet och inte de andra. En egoist som lägger tid på sitt eget arbete istället för att hela tiden bistå andra genom att offra sitt eget. Kanske är det inte egoism utan helt enkelt att bry sig om sig själv.
Jag är en person som bryr mig om andra men vänder mig själv ryggen. Jag hoppas att ni får en toppenhelg alla där ute för nu ska värmen och solen komma.
Säger som Tony Richardsson Jag ä inte bitter.

Vet inte om jag skrivit i din tråd förut, men har följt dig sporadiskt. A-historiken kanske ser annorlunda ut men vi har ungefär samma "frihetsdatum" skulle jag tro, då min sista kontakt med skiten var 29/1.
Och visst är det så. Den inre beslutsamheten är så befriande. För mig krävde det flera månaders jobb med mig själv på molekylnivå? innan de vita knogarna byttes mot ett personligt tyst löfte och acceptans.
Stort grattis till oss Lim,och er andra som fattat beslutet, högsta vinsten är själslig befrielse!

Tack vare rätt inställning, beslutsamhet och tankeverksamhet, har det gått så bra för dig. Dina sug minskar i antal och styrka, dina tankar på alkohol leder inte till obehag eller sug. Till slut upphör sugen helt. Du har befriat dig från alkoholen.
Du har gjort helt rätt, det har gått bra för dig, och det kommer att fortsätta gå bra. Du har lagt grunden för en stabil och varaktig nykterhet. Bra jobbat!

Önskar dig en fortsatt fungerande nykterhet, ett liv i frihet, ett riktigt liv. Kramar!

Hej aeromagnus,
jag kikade in på forumet och såg ditt inlägg. Så tråkigt och så trista människor du har runt omkring dig.
Ge inte upp, magnus.
Kör ditt race.
Kör ditt race.
Och låt din arbetsgivare harva omkring och tro att hen är nåt. Men låt inte din låga bli kontaminerad av strunt. Du är till för dina elever!!! Vad jag kommer ihåg har du berättat att de tycker om dig och uppskattar dig. Eller hur, är det inte så?
Jag önskar att du kunde strunta i viktigpettrarna (zombierna).
God natt från Ursula.

Att vara vid vatten är härligt så det ska jag absolut försöka vara i sommar ?

Nu har jag varit helt fri från A i tre månader. Det känns varken långt eller kort. För det är inte tiden som är det viktigaste utan det är känslan och beslutsamheten som är det viktiga. Om jag hade satt ett mål att vara nykter i bara tre månader så hade de månaderna inte betytt nåt, om jag hade börjat dricka igen. För då vore jag ändå fast i alkoholens vidriga fängelse. Och samma film hade spelats upp igen. Jag är glad för dessa tre månader. Men jag var glad också efter en månad. För beslutet var förankrat i mig lika mycket då som det är idag. (Även om det i och för sig är lättare nu i och med att min kropp är avgiftad).

Jag tycker jag ser pigg och frisk ut även när jag är trött och förkyld. För jag är renad från giftet och jag är äntligen fri.

Jag vet att jag inte skriver om hur jag var när jag drack. Alla pinsamheter och idiotiska saker jag gjort. Men då och då tänker jag på dem och får ont i bröstet av ånger. Jag skriver mer om hur bra det känns utan alkohol, för det känns mer peppande för mig att tänka på. Ångest över det förflutna har jag haft så mycket redan så en sådan ångest ska inte min framtid präglas av. Jag ska aldrig dricka igen så några nya anledningar till ångest pga alkohol ska jag aldrig skaffa mig.

Jag har dock några specifika minnen jag plockar fram ibland när ett litet sug kommer. Minnena är som slutscener av hur kvällen slutar om jag exempelvis dricker vin när jag donar i trädgården. Jag kan inte ens skriva ner dem. Men tänker jag på det så förvinner suget fort som blixten.

Godnatt alla, var rädda om er själva.

När vänder det? När kan min bitterhet släppa? Just nu lever jag för min son. Han ska få en bra uppväxt. Jag fick inte denna gång eller en förstelärartjänst. Vem vill ha en alkoholist? Vem vill ha någon som inte säger ja till allt och som ställer krav? Vem vill ha någon som slåss för allas välbefinnande? Inte min rektor och arbetsgivare. Hade ett koncept klart om studieteknik och motivation som jag nu deletade från min skolas konto. Imorgon kommer jag avsäga mig mitt jobb i trygghetsteamet och göra som alla mina andra kollegor. Ägna mig åt mig själv, aldrig protestera, svälja allt och bli ja-sägare. Kommer inte lyckas med detta så jag får väl låsa in mig i kemisalen.

Nästa fredag 19e maj ska jag ha uppföljning av min rehabilitering. Min arbetsgivare vill inte säga upp mitt kontrakt trots att jag lämnat blod en gång i månaden, tagit antabus 3 gånger i veckan under övervakning. Jag vet inte mer vad jag kan göra.
Nu kryper jag ned hos min son, håller om honom och försöker ta nya tag men glädjen just nu att leva är inte så hög.

Förnuftet säger gå, hjärtat säger stanna. Just nu ger relationen mig inte något men jag hoppas på att det ska bli bättre.
Jag är dock på väg att sakta, sakta förbereda mig för ett avslut.