Senaste kommentarerna i forumet

Jag har en plan. Den har jag haft ett tag. Det verkar inte som om sambon kan se sitt beroende som jag ser det. Alltså han dricker när jag inte sover hemma. Jag vill inte vara sambo med någon som dricker a. Det äcklar mig, jag blir förtvivlad, förbannad, har inga framtidsplaner med honom då. Jag vill spara pengar till en kontantinsats till ett eget hus. Tror jag får ihop det till hösten. Har sagt till sambon tidigare om dessa planer och att jag vill ha ut lite pengar av honom med. Just nu finns inga hus till salu i området jag vill flytta till. Tror det kommer till hösten. Jag ska inte göra som dom andra gångerna jag flyttat. Slänga mig iväg till första bästa. Nu ska jag äga mitt boende. Mitt och barnens egna hem... Jag har lite önskemål som jag fantiserar om. Huset ska vara litet, mysigt, lättskött, bra pris, öppen spis, bastu( annars har jag bröder som kan hjälpa mig att bygga en). Lättskött trädgård. Småfix på huset gör inget.Jag är faktiskt ganska händig. Både våra små och stora barn vet om min plan. Jag har även sagt det till svärmor. Att om inte sambon vill sluta med a, så måste jag flytta för min och sonens skull. Svärmor har alltid stöttat oss. Oavsett vad det gäller. Hon förstår inte hela a-problematiken trots att hon i arbetet inom psykiatrin träffat många personer med beroende. T ex att man inte kan dricka varken lättöl eller folköl som beroende för att det kan trigga igång begäret efter mer a. Sonen går i skolan på orten jag tänker på, jag har vänner där som känner till mitt a-fria liv, vilket är väldigt viktigt. Ibland ser jag fram emot flytt oavsett sambons beslut. Han skulle ju kunna ändra sig efter ett tag och börja dricka igen. Nej, jag vill ha vitt och fräscht resten av livet. Vet att jag klarar mig bättre nu än när jag var yngre. Då var det viktigare att hitta ny partner. Nu är det inte så noga. Barnen är större och kan hjälpa till om det behövs. Känner att jag dras ner av sambons trötthet och tankar på a(som han förmodligen har) Jag vill ha glädje, skratt, nyktra vänner, och ett härligt umgänge med barnen. Varför sitta hemma och leva var sitt liv utan planer på gemensam framtid? Ha en fin helg <3 Kram

Tittade på hus igår och blev väldigt taggad, bokade in mig på visningar och började måla upp bilder om hur det skulle kunna bli.
Imorse när jag vaknade slog det mig att jag missat en massa viktiga saker att tänka på. Min 18-årige son, t ex. Var ska han ta vägen? Husen jag har råd med är på runt 50 kvm och har bara ett rum utöver sovrum. Inte kan han dela rum med tre småsyskon. Och alla barnens möbler o grejer... fan. Hur ska jag tänka nu?
Måste bo kvar i kommunen för en del av min inkomst kommer från politiska uppdrag. I en annan kommun skulle det ta åratal om ens någonsin att komma upp i en ledande position i lokalpolitiken vilket är en förutsättning för att jag ens ska vilja engagera mig.
Jag vill inte bo i tätort eller lägenhet, min hjärna kräver skogen och tystnaden. Jag har inte råd med större hus än de jag tittat på om jag bor kvar i kommunen...
Hmmm. Moment 22
Hyra hus kanske?

Hej min vän,

var håller du hus? Allt bra?

Bamsekram

Hallo där!

Vad spännande med "en händelserik tid"! Förstår om du inte kan utveckla detta ytterligare här, men nyfiken blir jag allt. :-) För egen del känner jag mig lika händelserik som en kvarglömd och uppblött gammal gipsskiva på en övergiven brädgård. Tjoho! :-P

Vad fint att du faktiskt har accepterat det där med f.d. duracellkanin. Man får väl tänka att den orken och styrkan man hade, inte var på riktigt, utan konstgjord. Att det här läget som råder nu är det som är verkligt. Sedan kan man självklart påverka sin ork och styrka nu också, men på ett helt annat sätt än tidigare förstås.

Ha en fin dag!

Det är en stor sorg att separera. Man minns de fina stunderna, sörjer att de aldrig kommer igen, och att man inte ska åldras ihop. Men vägen till beslut är allra svårast. Sen är det bara att bita ihop. Det blir bra till slut!

Separationen är något av det svåraste beslut jsg någonsin tagit. Jag har inga problem med ord när det kommer till föreläsningar, debatter, argumentationer, stå upp för mina åsikter. Slå på den starkare gör jsg utan tvekan och rädsla. Men att såra någon, även om det är på ett respektfullt sätt, är så svårt. Min största broms här är mina egna skuldkänslor, inte för att jag gör fel, utan för att det sitter så djupt. Jag står lätt upp för andra, men när jag följer mitt hjärta och lyssnar på mina behov, väljer mig själv, tvekar jag.
Jag antar att det just nu är "låta vattnet bära" och använda kraften framåt som gäller.
I många fall måste den medberoende lämna förhållandet med "sin" alkoholist. I mitt fall är jag alkoholisten som måste lämna för att kunna fortsätta vara nykter.
Så, separationen och träningen är mina två ben till frihet. Från medberoendet och beroendet.

Det var kanske inte du som skulle separera? Det är inte lätt att hålla isär allas levnadsöden ?

... är det du som står och berättar om din resa ? Det är jag övertygad om. Du har ordens gåva i skrift, säkert också i tal. Och du har en enorm resa bakom dig. Du kommer enbart mötas av kärlek efteråt ❤️ Men var sak har sin tid och fokus för dig måste ju vara separationen, och träningen förstås. Varmt lycka till!

...tror jag är det rätta. Känna efter, vad är det som gör att jag får ett sug just nu, sen bara vara. Jag tolkar det så även det som Pi skriver. Jag har än inte känt av det där hemska suget men jag tror att det kommer.
Jag känner att jag måste vara beredd på problem som kan dyka upp och orka stå emot då och ha ett handlingsprogram just när det händer.
kram tack MM.

Jag märkte igår att suget faktiskt klingar efter ca. 20 minuter. Men när det kommer så tror man att det kommer sitta i för evigt men det drar över som små gråa/svarta moln. Så knepet är att ge sig själv dessa 20 minutrar. Lirka. Sitta på händerna. Min Terapeut säger att jag ska vara kvar i suget, känna efter hur det känns o.s.v. Tydligen det senaste inom KBT men det där tycker jag är svårt när hjärnan galopperar på en .....
Jag försöker nog mer dra mig bort från suget mentalt.

... jag tar till mig dina kloka ord. Självklart är det ju så att jag måste jobba med mig själv, i tankar och känslor.
kram och tack, nu fick jag en hel del att tänka på :-)

för att vara rädd och orolig för de kommande sugen Gunda, tänker så här:
"När nästa sug eller förrädiska tanke på alkohol kommer, då ska jag stanna upp och känna efter vad som egentligen händer inom mig."
Tänk dig att du är en observatör till dina egna känslor och tankar. Du kommer att upptäcka att suget/tanken inte är så märkvärdigt, och det varar inte så länge. När du upptäcker att du både kan känna efter vad som händer, och ännu bättre, bemästra sugen, ja då har du ställt dig i vinnarposition. Ett första steg där ditt sunda förnuft börjar besegra beroendehjärnan. Sedan blir du starkare. För varje sug du besegrar. De klingar dessutom av och blir svagare med tiden, för att till sist upphöra helt.

För du Gunda, vad är det egentligen som händer. Jo något inom oss. Och, vi ska inte vara rädda och oroliga för oss själva, och det som finns inom oss. Världens starkaste sug kan inte i sig ge promillehalt, däremot det första glaset. Men det finns utanför oss. Och där ska det få finnas orört.

Styrka och kram till dig Gunda!

för dit svar. Det är just det där jag är skraj för, att jag ställer till ännu med mer skada med återfallen och att jag ser till att det blir perioder istället för varjedagsdrickande.
Jag har egentligen aldrig betraktat mig som alkoholist, jag har varit en helg drickare, sällan har det blivit så att jag
fått minnesluckor inte heller har jag burit mig illa åt.
Men de senaste två åren, har varit knepiga. Jag började smyga, först med ett glas sen blev det ju mer och mer. Jag har burit mig hemskt åt, mot mig och indirekt min man.Nu har jag hållit uppe de där tre-fyra veckorna men sen började jag ju igen, nu håller jag upp.
Jag är skraj för att min hjärna är skadad, att jag kommer att utveckla ett annat beteende mot vad jag haft hittills.
Jag är rädd för att jag inte ska orka stå emot (trotts att jag tycker att de här dagarna har gått relativt bra) det är därför jag känner att jag måste få lite mer på fötterna. Mycket tankar finns i mitt huvud och hjärnan går på högvarv.
Tack för hjälpen, kram!

att det kan vara så. Vi är ju i.o.f. olika funtade vi människor, även när det gäller alkohol och beroende, så det finns inget som är generellt.

Jag drack mer kontinuerligt när jag var riktigt ung. Det var mest helgfyllor och i stort sett varje helg. När sedan de negativa sidorna av alkohol fick mig att börja utveckla alkoholrelaterad ångest, började jag ta vita perioder, för att vila och återhämta mig. Under några år i 25-årsåldern hade jag alltid en vit period på några månader på hösten, efter semesterblötan.
Men det var först efter mitt första längre uppehåll, det på 3 år, och efter att jag upptäckte att jag inte klarade att dricka måttligt, samt att ångesten p.g.a. alkohol utvecklades mycket kraftigt, som jag blev en typisk periodare.
Nu när jag tänker tillbaka, så ter det sig som en ganska naturlig utveckling. Om man t.ex. inte klarar att stå emot ett sug, när man egentligen inte vill dricka, får man ett ångestpåslag innan man börjar dricka. Då krävs mer alkohol för att dämpa ångesten, en högre promillehalt. Och dricker man våldsammare så orkar man rent fysiskt inte dricka lika länge, som när man dricker mindre mängder alkohol. Dessutom får man en betydligt kraftigare ångest efter fylleperioden. Härifrån detta stadie har utvecklingen för mig sedan varit en kraftigt nedåtgående spiral, där jag blivit mer och mer mentalt söndertrasad.

Jag skriver "man" men menar främst hur jag och min alkoholism utvecklats. Men igenkänningsfaktorn finns i flera trådar och berättelser här inne.

Låt mig tillägga att jag tror att det behövs en parameter till, för att kunna bli en mer utpräglad periodare. Och det är ett slags behov, eller nyfikenhet efter, att bli kraftigt berusad. Ganska tidigt i mitt liv hände det någon enstaka gång att jag experimenterade med riktigt kraftiga berusningar. Men det var bara någon gång, och de första gångerna var det mest obehagliga erfarenheter av dessa episoder.
Men, redan där kanske min beroendehjärna "programmerades" för höga promillehalter. När det senare i min alkoholistkarriär krävdes stora alkoholmängder för att dämpa ångest och skam, var dessa kraftiga fyllor "välkomnade" av min beroendehjärna.

Men som jag inledde, vi är ju olika som människor, inget är generellt. Det som däremot är generellt, det är att alkoholismen är progressiv. När vi väl nått ett visst stadie, kan vi aldrig "backa bandet". Jakten på den sköna berusningen med välmående, ja den kan vi lägga ner. Enda sättet att hejda sjukdomsförloppet är genom att sluta. Helt.

Ja, jag läser och ser att du kämpar Gunda. Det är kämpigt att "ta sig loss", det kommer ofta en del bakslag och återfall. Men det går att sluta. Och du är i startgroparna nu med flera nyktra dagar. De som är jobbigast. Sen går det lättare. Du både kan, och kommer, att lyckas Gunda.

Du har gett mig mycket under dessa månader jag varit med, trotts att jag tog det så kallade återfallet.
Jag vet att du var en av de första som skrev i min tråd och du var bland de första som skrev i min nya tråd.
Dina ord har vägt tungt hos mig och varit en stor hjälp i mitt arbete. Jag blir stärkt av det du skriver och av din resa.
Tack för att du delat med dig och att du har så många kloka tankar.

Nu en fråga som jag fått i huvudet, undrar om du har något svar på det? Jag är ju den som druckit varje dag, smugit och ljugit.
Tror du att när man har druckit så, kan man utveckla ett periodiskt drickande istället, genom att ha uppehåll, sen återfall.
Jag menar om man tar återfall och då blir återfallen värre och värre, sen uppehåll och så åter igen en fylla?
Vet inte om du förstår hur jag menar, men kort kan ett varje dags drickande övergå i perioddrickande?
vänligen Gunda!

Att jag bara hade en millimeter av det. Hade räckt gott o väl. För mycket var ordet. Men jag gillar att vara för mycket av allt samtidigt som det är vanskligt när luften går ur och jag finner mig helt utmattad.
Träningen har räddat mitt liv x 1000. Just nu är jag inte inne på forumet så mycket och ser det faktiskt som ett gott tecken. Alkoholen börjar försvinna ur fokus för att ge utrymme för livet, glädjen, drivet, energin, och även starka känslor såväl tunga som glädjefyllda.
Anders43, svammel är bra när det beskriver precis det man i stunden tänker och känner utan att behöva formulera. Äkta.
Positivitet är smittsamt. Man kan till och med smitta sig själv ?
Jag använder det hela tiden. I tunga tider som svart humor för att skapa distans till det svåra, och när det är en bra period kommer det liksom av sig själv.
Responsen på blogginlägget var kärleksfull, varm, fylld av respekt och jag ångrar inte för en sekund att jag skrev som jag gjorde.
Skammen måste bort för att vi alla ska kunna få den hjälp och det stöd vi behöver och raka i ryggen kunna se folk i ögonen. Vi behöver inte bara frigöra oss från alkoholens dragningskraft utan även från behovet av att dölja våra sår och skavanker.

Du är absolut inte unik i ditt dryckesmönster. Var själv precis som du. Fick en i mitt tycke bra och tänkvärd sak sagt till mig en gång: att det är inte hur ofta eller hur mycket du dricker utan vad alkoholen gör med dig och vilka konsekvenser ditt drickande ger dig som avgör om du är alkoholist eller inte! Välkommen hit!
/ Answe

Härligt att få läsa om dina tankar och känslor, önskar att jag hade en millimeter av din träningsglädje och kapacitet - då hade jag varit nöjd ?

Jag läser alla dina inlägg - och tackar för de inlägg du gjort hos mig....-mycket kloka och tänkvärda saker! Tack för det! Jag tänker lite att den här "bubblan" du beskriver här - som en lucka i verkligheten, är ju faktiskt, för min egen del lite av det jag antagligen försöker uppnå när det brister - och jag ger mig in i ett fyllerace. Lite samma känsla har iaf jag de första dagarna som flyter på i fyllan: bubbla, flykt från verkligheten osv. Där jag är dag 2-3 är oftast en "bubbla" där jag (där och då) skulle kunna tänka mig att stanna kvar länge - rent krasst sett. Inga tankar på omvärlden, "måsten", konsekvenser, framtid, dåtid, ansvar, ångest. Just där och då är livet ganska bra m.a.o. En riktigt hermetiskt tillsluten bubbla. Sen går dagarna, och kroppen börjar tala om att det är läge att lämna bubblan - och sen gör man det, och då kommer det stora "paketet från Posten" - lastat med all abstinens, ångest och mycket smärtsamma "komma tillbaks till verkligheten"-syndrom. Då är det f-n ingen bubbla längre. Verkligheten slår till så hårt att man nästan inte kan stå på benen. Så härligt att läsa om en annan "bubbla" som du varit inne i. Så positivt, stärkande, upplyftande och härligt det låter. Jag vill bara vara i sådana bubblor i framtiden. Den bubbla jag beskriver är så oerhört destruktiv - även om den är "inbillat mysig" under 1-2 dagar. Finns absolut ingenting som skulle göra att det är "värt" det. Bara lureri, och en balansgång utan dess like - med alldeles för stora "kostnader".

Känns som att jag bara svamlar....:-)....eller tänkte högt. Nåväl, vill bara tacka för dina rader - och säga att din positivitet får anses som smittsam....:-)

Tack för stöttning. Jag och sambon har separerat 3 gånger, levt ihop över 30 år, till och med skilt oss under tiden. Men det blir skilda vägar om han inte kommer till insikt. Han försöker skydda mig genom att dricka när jag har helg-jour. Tyvärr blir sonen drabbad. Det har hänt 3 gånger nu den senaste tiden. Men för mig är det 0-tolerans som gäller. Jag börjar se en förändring i hans utseende till det positiva emellanåt. Ett tag såg han alkoholiserad ut trots att han höll sig nykter. Tror det handlar om "vita knogar" Dvs man håller sig nykter trots att man vill dricka a och man tänker på nästa gång man ska få dricka. Jag har skaffat mig ett liv med vänner där a inte tar plats. Han har alltid umgåtts med vänner och alkohol. Jag har sagt till honom att han kan ta chansen på sin nya arbetsplats och skaffa vänner där inte a står i fokus. Vi får se. Han har slutat med cigg och snus för många år sedan.. Sambon har stark vilja. det beror bara på vilket val han gör. Allt har sin tid. Men min tid är dyrbar och inte förhandlingsbar... Kram..

Jag är glad för att jag tog beslutet att sluta helt. Det är betydligt enklare än att minska på a-intaget. Jag har säkert hundra gånger försökt att bara dricka någon gång i månaden, festliga tillfällen, bara helger osv osv. Tills jag tog beslutet att sluta helt. Blev ju lite illa tvungen när dåvarande chef blev uppmärksammad på mitt problem. Så ni som försöker som jag gjorde, testa att sluta helt. För mig har det inneburit : Fin kontakt med barnen som stöttar och peppar. Läkning av gamla grejor jag orsakat dom genom erkännande, samtal och förståelse. Pigg och fräsch till kropp och själ (för det mesta i alla fall) Betydligt mer pengar på kontot. (kan unna mig själv och barnen guldkant på tillvaron).. Slut med skam och skuld för mitt supande. Vågar ta plats utan att vara rädd för att bli avslöjad som aktiv beroende. Har alltid kunnat säga ifrån, men nu mer stabilt. Mitt dilemma just nu är en sambo,som ännu inte verkar ha kommit till samma insikt. han har druckit några gånger på ett år. För mig gäller ett vitt liv. Och vill han slå följe på den vita vägen så får han det. Annars får han gå fylle-vägen på egen hand. Han vet om det, men jag kommer att förtydliga detta. Tror att han som många inte tror att ett nyktert liv är bästa valet. Att han kommer att sakna nattliga svettningar, gräl, ångest, rädsla för poliskontroll på morgonen, timmar av minnesluckor, fylle-stanken i sovrummet, alla tomburkar, vinkartonger att skämmas för, barnens ilska och förtvivlan, rädsla att stinka fylla på jobbet, hjärtklappning, alkis-utseende, bråk på fyllan, alla pengar på kontot som försvunnit till bolaget och folköl, ligga i sängen och inte orka stiga upp förrän vid middagsdax, planerande för handling på olika bolag så han inte blir igenkänd. Ja listan kan fyllas på med fler saker. Jag saknar inget av detta. Känner mig just nu lycklig och fri... Kram...Detta jag skrev här är snart 1 år sedan..Tål att läsas många gånger för att jag ska minnas alkoträskets slemmiga girighet, som bara vill dra ner mig i skiten..Vill aldrig någonsin tillbaka igen..

Trainingcamp-blues...
Innan jag fortsätter min resumé av träningshelgen skulle jag vilja backa tillbaka några månader, till dagen jag bestämde mig för att åka med.
Det var inte bara för att jag tycker om att träna med klubben, eller för att en helg fylld av det roligaste jag vet är svår att motstå, även om det är skäl nog.
Jag behövde en anledning att styra upp och fokusera på att komma i form.
Dagen jag anmälde mig var 29 januari. Jag var så marinerad att ingen som helst träning var möjlig. Kanske var det just det, att jag supit bort det planerade träningspasset, som fick mig att förstå hur långt det gått den här gången. Kanske fick jag även en varningssignal av återställaren på morgonen som fick händerna att sluta skaka.
Återfallet var det värsta jag haft och jag insåg att ett till av den här sorten kan betyda katastrof. Det blir bara värre för varje gång hur många månader eller år jag än klarat av att hålla mig nykter. Enda vägen är att aldrig börja igen, aldrig väcka demonen inuti.
Att låta bli alkohol är egentligen väldigt lätt, eftersom jag aldrig varit socialdrickare.
Men min hjärna är opålitlig. När som helst kan den få en impuls och jag är förlorad, alla strategier, allt förnuft försvinner i tvånget att radera hårddisken, supa bort alla tankar och i slutänden gå vilse labyrinten för alltid. Jag fruktar destruktiviteten och lockas på samma gång.
Jag ville ha säkrare strategier än "en dag i taget" fram till sommaren då tävlingssäsongen är min broms och livlina.
Datumet för lägret var satt till vecka efter påsk. Precis vad jag behövde. Man kan inte supa bort träningspass om man vill ha en chans att hänga med med de vassaste.

I takt med att veckorna gått har kroppen känts allt starkare och trots att jag klämt in allt för många träningspass i hopp om att täppa till alla luckor och förhindra mig själv att falla igen har jag förskonats från skador. Varje gång jag känt en dragning åt fel håll har jag hoppat på cykeln, sprungit till skogs eller åkt till simhallen.

Jag vill inte det andra livet. Jag vill det liv jag har och har haft under de senaste två decennierna. Jag vill känna orken, styrkan, luften i lungorna, glädjen i den fysiska ansträngningen. Om jag måste välja mellan beroenden är valet lätt. Jag skiter i om jag är beroende av träning, för jag VILL vara det. Alternativet finns inte.

Nu kommer jag äntligen till min fortsättning på den här fantastiska och känslomässigt omtumlande helgen. För den gav så mycket mer än träningsvärk och bättre kondition.

Lördagens sista pass var löpning. Trötthet kan trollas bort med lite uppfinningsrikedom och intervaller maskerade till lek.
Middagen på kvällen föregicks av soffhäng i vågrät ställning och hosta från helvetet. Lungorna trötta också?
Konstaterade förundrat att man runt omkring mig kunde sitta och dricka en flaska öl utan att behöva tänka på morgondagens träningspass. För folk i allmänhet behöver inte tänka så!
I min värld innebär "dricka någon form av alkohol" att nästa dags träning blir lidande. Och i värsta fall resten av veckan eller månaden. Men så är det ju inte om man kan dricka en eller två öl och sedan stanna där. Jag drack vatten.

Vad som sedan hände efter middagen lämnade mig helt försvarslös inför mina egna känslor. Jag var tagen.
Föreläsningen var gripande i sig, framställd på ett fantastiskt, naket och inspirerande sätt. Mina egna tankar pågick parallellt. Hopp, förundran, lättnad och någon slags rädsla. Vad rädslan handlade om?
Här lämnar en person ut sitt liv och sitt inre och blir fullkomligt accepterad. Inte bara det. Han imponerade genom sin styrka och insikt.
Tänk om jag skulle gjort samma sak? Tänk om det i det här sällskapet skulle vara helt ok att tala om det svåra och ändå bemötas på samma sätt som innan? Ja, så skulle det faktiskt vara. Vilket innebär att jag faktiskt måste ge mitt bidrag till att bryta tabun, slänga bort den onödiga fernissan och låta solen spräcka skamtrollen.

Trots alla olikheter kände jag igen mig i så mycket.
Hur träningen, kickarna, upplevelsen av att vara levande här och nu ger så mycket glädje och energi att jag utan framtvingad positivism ärligt kan säga "jag har ett gott liv 90% av tiden, om bara 10% är en kamp är det inte illa, alltså mår jag bra"

Jag öppnade fönstret när jag kom in på hotellrummet innan jag skulle gå och lägga mig. Stod och andades, tittade på stjärnhimlen, gav frisk luft och syre åt känslorna som överväldigade mig.
Sedan sov jag längre än jag gjort på länge.

Jag tänker inte beskriva söndagens träningspass mer ingående än att det var lika kul som dagen innan och jag kunde pressa kroppen över min egen förväntan trots att den genomfört nästan lika många träningstimmar på två dagar än vanligtvis en vecka.
Energin inombords tog inte slut även om kroppen kollapsade några minuter då och då. Jag behövde verkligen de där två doppen i den kalla sjön efter sista passet. Behövde kylan.

Det jag också kan säga är att innan vi skulle åka iväg från hotellet låg jag i gräset och andades. Fann mig själv plötsligt gråta. Tårarna rann ner för kinderna. Jag vill inte härifrån!
Den bubbla jag befunnit mig i var en lucka i verkligheten. Allt bortkopplat. Här och nu. Tiden gick fort och stod stilla på samma gång. Jag vill inte härifrån. Jag vill leva i den här bubblan. Om någon ställt en flaska sprit framför mig skulle jag tittat oförstående på den. Även om jag öppnat korken och luktat skulle jag skakat på huvudet och krökt läpparna i avsmak. Behöver det inte. Inte här. Inte nu. Inte sedan. Springer hellre. Jag tränar för att överleva.

Idag har jag efter-träningsläger-blues. Kan inte träna för kroppen måste återhämta sig. Låg på endorfiner.
Imorgon simmar jag igen. I min bubbla.

Miss lyckad, jag vet vad du går igenom och jag förstår hur jobbigt det måste vara.

Min man har haft mycket värre alkoholproblematik än mig och jag är rätt säker på att detta bidragit en hel del till mina dilemman kring alkohol (har inte skrivit detta i min egen tråd) och vi var mycket nära att skiljas. Vi levde åtskilda ett par månader på mitt initiativ men tillslut fick han en ny chans. Så nu lever vi båda nyktra, vilket är så skönt och bra, precis som du beskriver tiden när din sambo inte drack.

Om min man nånsin dricker igen tänker jag lämna honom. All plåga som jag levt igenom i många år pga. Hans drickande tänker jag aldrig genomleva igen. Dessutom är min nykterhet värd så mkt och jag vet att det är svårare att hålla kvar vid den om han dricker.

I mitt äktenskap är det verkligen noll tolerans för alkohol nu. Så jag måste nästan också önska för din skull att du orkar ställa det kravet på din sambo, även fast sånt är svårt. Men din sons oro och din egen är något att ta på allvar. Vill någon hellre dricka än att göra sin familj lycklig och trygg så behöver den personen skakas om. Få sina prioriteringar rätt... Att leva med nån som dricker för mkt är faktiskt nästan värre än att själv dricka för mycket... ? så känner jag det i alla fall. Det är en sån jobbig stress och oro och den äter upp en inifrån på ett helt overkligt sätt. Samtidigt som man vill skydda alla. Det är för mycket för en människa att tvingas bära på för att ens partner inte kan ta rätt beslut.

Styrkekramar ???

Ofta är det ju så att få är så negativa vad det gäller andras rökning som just ex-rökare. Gäller nog ex-drickare också! Man vet ju hur stor skada det gör.

Ja bedrövadsambo, jag håller helt med angående spelreklam!! Det är åt h-lvete att det får göras reklam för spel och alkohol. Spelreklam är nog den reklam jag ser mest på tv. Helt fruktansvärt och jag kan inte fatta det är lagligt... Har heller ingen erfarenhet av spel men förstår ju att sådan här reklam är katastrof för spelberoende och deras anhöriga. Precis som alkohol i tv är ?