Senaste kommentarerna i forumet

15 dagar! Fantastiskt jobbat, nu är du på rätt spår. Du gör det kalasbra ?

Du har kommit långt på vägen med två stadiga veckor att luta dig mot, jag längtar tills jag avklarat två veckor också!

God morgon vännen,

Hoppas att du mår bra och att du har haft en fin helg. Det verkar ju vara fint väder över större delen av vårt land nu.

Hur går det för mannen? Dricker han "sina två glas" eller låter han bli? Har går det själv?

Själv mår jag sådär. Jag dricker i alla fall inte. Alltid något.

Skickar jordens största kram

God morgon Pi,

fast för dig är det väl redan lunchdags - du brukar skriva i ottan! :-)

Vill bara säga att det du skriver i #211 (och över allt annars också för den delen) är mycket klokt. Bra tänk att man inte ska vara rädd för suget, för det kommer hur man än vrider och vänder på det. Däremot bör man istället vara rädd för alkoholen, eftersom det är den som gör att det går åt h-vete. Gillar den tanken.

Ha en fin dag Pi!

Måndagsångest och ångest från helgen är en oslagbar kombination! Är för övrigt lite sjuk också.

Måste försöka tänka att denna snefylla är en väckarklocka till att förbättra mitt liv. Vi alla når väll botten någon gång på ett eller annat sätt? Frågan är vad jag gör med denna lärdom?! Jag hoppas innerligt på att jag gör kloka val och väljer ett liv utan fester och dunderfyllor. För även om jag glömmer bort det ibland så saknar jag inte alls hela krogenlivet.

Hej Adde, och tack för tipset om länken!

Nej, jag har inte växt upp i missbruksfamilj, men visst var det en svår situation för mig som barn - av olika skäl - och jag skulle tyvärr kalla mig tapetblomma utan tvekan.

Det handlar nog om kränkt rätt till egna känslor, tyckanden och vilja som barn. Skadad självkänsla och tvivel på sitt värde som den man är.

Min sambo däremot hade en uppväxt med missbrukande föräldrar, så -Tapetblomma möter Rebell....! Vi säger oss själva att det inte hänt om vi varit yngre. Han hade inte sett mig.

Han är nykter sedan fem månader. Jag har inte upplevt mig särskilt medberoende, men jag har alltid som person haft svårt att kräva och förvänta mig, och även svårt att veta vad jag KAN förvänta mig.

Men det är klart, jag ÄR förvånad att han inte ägnar vår son mer tid och djupare Intresse!

Sitter och tänker att en relation kan vara som en outtalad förhandling, vad accepterar man, var når man sin gräns? Har aldrig klarat av ens att pruta...

Klart jag ska hamna i nån vrå här också, med en annan person som har klart för sig vad han vill och inte vill.

Men jag älskar framförallt vår son, och att få ta hand om honom är ändå det största i livet just nu.

Så får vi se vad som sker!

Det är skönt att gråta och ibland behövs det anonym uppriktighet i trygga omgivningar för att våga släppa fram sina hemligheter och värsta tankar. ❤️
Om du vill kan du läsa om min senaste katastrof och fest i min tråd "Beslutet är fattat". Där hittar du fler som funkar som vi.
Kram!
Du är modig som är här. Det är som det är med sådana som oss... Vi är inte som andra.

Tack för du skrev, tror jag behövde läsa det :)
Började gråta och tänkte varför stannade jag inte hemma? Varför måste jag vara så här...
Usch jag är så besviken verkligen. Så arg på mig själv.

Jag är precis som du. Många, många misstag. Har fallit massa gånger för jag lurar mig själv att eftersom jag kan dela en flaska vin med en kompis hemma kan jag dricka ute eller på fest. Nix pix, det kan jag INTE. Senaste katastrofen var förra lördagen. Nu ska jag vara vit ett tag, sedan får jag se huruvida jag ska dricka alls, eller under vissa förutsättningar.

Igår var jag ute, gick käpprätt åt helvete. Så besviken på mig själv. Men jag har inte direkt ångest heller. Känner att jag gjorde rätt val att sluta dricka och är mer taggad att fortsätta på det spåret.

Behövde jag falla en sista gång för att verkligen inse att nykterist är det jag måste bli?

om ursäkt för att jag inte läst in mig i din tråd men jag reagerade på din första mening här ovan : ".......min sambo ställde upp på att vara med vår son!"
"Ställde upp" ???????
Hur bra är din relation med barnets pappa ? Dricker han ? Eller "bara" svårt medberoende från barndomen ?
Kommer du från ett missbrukarhem ? Isf känner du kanske igen dig i detta : http://www.accentmagasin.se/missbruk/gomda-bakom-rollerna/

Jag kanske bara rör till det för dig och då ber jag återigen om ursäkt.

Kram !

och råd med napalosrot tidigare idag. Fick bra tankar tillbaka. Det är ju det som är det fina med detta forum, vi kan utbyta idéer, tankar och råd.

Det handlade om detta med hur man ska förhålla sig till de luriga sugen när man ska leva nykter. Jag har utvecklat detta tidigare (#17), men kör en förkortad variant här (även som en påminnelse till mig själv).

I början på mitt förra försök att bli nykter alkoholist (det som höll i 16 år), var mitt största problem detta hur jag skulle förhålla mig till sugen efter alkohol.

Jag var livrädd för att sugen efter alkohol skulle sätta in. Jag hade ju varit periodare och alltid ramlat dit när de starka sugen kom. Så vad skulle jag ta mig till?
Tänkte på olika aktivitetsflykter, eller geografiska flykter. Men det skulle inte hjälpa i längden. Till slut kom jag fram till att det inte var drifter och processer inombords som jag skulle vara rädd för. För i så fall var jag ju rädd för mig själv. Och man kan inte fly från sig själv.
Det som var det farliga var alkoholen. Den skulle jag vara skräckslagen för.
Så kampen skulle vara att se till att alkohol aldrig kom in i mig. Den skulle jag alltid ha på minst en armlängds avstånd.
Sug och längtan efter alkohol skulle jag däremot vara tvungen att acceptera, acceptera att det var en naturlig process inom mig p.g.a. tidigare drickande och alkoholberoende.

När jag drabbades av ett sug någon vecka senare, och tänkte dessa tankar, samt tänkte ”jag ska inte sträcka ut handen efter glaset”, så klingade suget av. Jag kände då en närmast euforisk lycka över att jag kunde klara av sugen. Jag behövde inte vara rädd för dem. Det var alkoholen som var farlig, inte något inom mig.

Jag kör med samma tankebanor nu denna gång. Åtskilliga sug har jag klarat av (senast flera kraftiga i fredags), och börjar känna mig trygg i nykterheten.

Man är inte förlorad och måste börja dricka för att man får sug, man är förlorad och börjar dricka när man sträcker ut handen efter det första glaset.

Idag bad jag om en 25 minuters springtur, och min sambo ställde upp på att vara med vår son!

Härligt! Kände mig som nyutsläppt på grönbete!

Senare bad sambon om en tjänst, helt utan förvarning. Mitt i lunchtid för sonen, men jag packade kvickt ner en matsäck, och övertalade vår kille med lock och pock.

Då säger sambon plötsligt att det måste bli om två timmar. Det visste han inte först!

Jag muttrar lite surt, kan inte hålla tillbaka det.

Då springer han högröstad efter mig och anklagar mig för att alltid vara sur så fort jag ska hjälpa till, och att han minsann kan packa upp matsäcken åt mig igen, att han aldrig ska be mig om något igen, och jag ska få gå och "lalla på".

Det är liksom inga proportioner i hur han bemöter mitt lilla sura, känner jag.

Det ligger kanske mer bakom det, för honom?

Precis som det gör för mig.

Och aldrig mötas de två, så länge man inte vill försöka förstå den andre, utan bara rättfärdiga sig själv.

Så länge man inte vill försöka nå varandra själsligen / på riktigt.

På allvar.

Min sambo upplevde en svår barndom i hemmet, där dracks det och levdes om och begicks övergrepp.

Jag kan känna att han går på "på ytan", överreagerar som idag, istället för att lyssna.

Jag försöker se något samband, men det kanske handlar om någonting annat.

Det blir automatiskt att jag först riktar blicken mot den del i hans liv, där jag vet att det var en skadlig tillvaro för honom, då som barn.

Och som naturligtvis format honom.

Inget nytt under himlen . Dag 15 nykter, känns bra

Ser att du är inloggad. Ifall du ser det här.... stora systerkramen? / mt

Härligt att läsa, försöker och vill gärna hänga på nykterheten. Ha det bäst

Önskar dig en underbar semester, vilket det garanterat kommer att bli utan a!

Nu på väg, åker till Grekland idag. Spännande att se hur det är att semestra utomlands utan a. Har tänkt mycket på vad a är egentligen. För egen del blev det ju ett medel som gjorde att mina sinnen förstärktes. Något vackert blev vackrare, var jag glad blev jag gladare, sur eller arg då blev det bråk. När man vant sig vid att förstärka känslor så blir det lite fattigt utan. Problemet blev när jag blev beroende och det gick fullständigt överstyr. A-intaget blev nästan dagligen. Nu är jag fri sedan 9 månader. Just ordet fri är bra. Frihet från alkohol, från bakrus, från skam och skuld. Nu ska jag bada och sola min "nya" kropp. Den är ju slankare och jag känner mig ofta tillfreds med kroppen. Men den största vinsten är nog min själ. Inuti känner jag mig som en vinnare redan. En som kämpat för att bli av med ett svårt beroende. Har klarat mig bra än så länge. Jag vill peppa er som kämpar alldeles i början mot a. Det är oftast svårt i början, för mig har det bara blivit lättare med tiden. . Se till så det inte finns någon a hemma. Håll dig borta från risksituationer, Gör allt som krävs för att du ska få friheten från detta ok. Tänk på all skit som hänt tack vare a-drickandet. Är det värt det? Jag kanske mässar, men har jag klarat det så klarar du det, tro mig. Ha det gott.... Kram..

Läget kompis. Fint hoppas jag, lite ont i kroppen, det är tecken på att latmasken inte intagit ditt liv.
Kram Konstnären

eller delar, bitar, fragment .... det är en underbar känsla. I min tid just nu, snart sju år efter mitt uppbrott och flera år av mestadels lugn och harmoni i livsrelationen kommer fortfarande tider när insikterna rullar in.... vågor mot min inre strand som öppnar sig för havets rörelser - alltmer, ju mer jag får uppleva av möten i sann gemenskap. Att jag får uppleva detta beror faktiskt på att mannens drickande tog sig proportioner jag inte ville, orkade finna mig i. Att jag själv lät mig övermannas, övervinnas av min inre önskan och ta tag i en ynka tråd av möjlighet till livsförändring. Den ledde och leder mig, som Ariadnes tråd, genom långa labyrinter.... och hela tiden mot ett ljus. Ja, så här känner jag mig här och nu. Tacksam, över livet och att jag erövrar det.... tillåter mig att leva mer fullt än kanske nånsin / mt

Härligt väder. Gott kaffe. Hösten i annalkande. Ja, det är verkligen skönt, att vakna nykter. Ta en tur med båten eller en skogspromenad. Jag mår jättebra. Och lever i tacksamhet. Nykter en dag i taget.

Och? Ungarna, huset, datandet, och...
har du "fixat" det du ville under din frånvaro?
Fortfarande knäpp? :-) usw...
Kram //PP

Tack pi

så kämpa på och följ den!

Då har jag varit hos en alkoholterapeut på vc. Det kändes bra och han hjälpte mig att damma av verktygen jag fått förut . Vi kom fram till att jag träffar honom 1/g månad , som en check och att jag ska gå på aamöten minst 1g/vecka. Ha en öppen och ärlig kommunikation med min man, samt fundera på om jag vill äta campral igen. Nykter på dag 11, känns detta som en riktigt bra plan. Kämpa på alla kämpar