Senaste kommentarerna i forumet

I går när jag skulle börja dammsuga bostaden fick jag en liten olustkänsla. Kom på efter ett tag att det var ett litet sug som pockade på uppmärksamhet. Inte så konstigt. Dels gillar jag inte att städa, och dessutom har jag ett otal gånger städat när jag varit berusad. Tillvägagångssättet har då varit, först intag av alkohol för att "komma igång", sedan dammsuga som en furie för att sedan snabbt kunna återvända till flaskan som man var fokuserad på, och en rejäl belöning.
Men nu ska jag ju vara nykter i fortsättningen när jag städar, och om jag då drabbas av sug, blir det nästan outhärdligt att städa. Jag måste försöka vända på detta. Och så började min fantasi löpa.

Det är ett allvarligt problem om man inte kan städa utan att känna behov av alkohol. Kanske man borde söka hjälp för det. Kanske samtalsterapi med en psykolog. "Hej, jag har ett jättestort problem. jag kan inte dammsuga utan att få ett ohanterligt sug efter alkohol. Och jag måste städa ibland. Hjälp mig!". Kanske skulle det leda till att man först blir vrängd ut och in mentalt, får barndomen belyst och skärskådad, och kanske t.o.m. får "inte kunna dricka alkohol när man dammsugar"-piller. Ta två vid svåra besvär.
Eller,
finns det alkolås till dammsugare?
Eller,
inte konstigt att man drabbas av sug när dammsugaren suger och det suger att dammsuga.

Nu blev jag såpass munter att jag småskrattande kunde dammsuga utan att det tog emot. Sedan tog jag en kopp kaffe. Som en nyttig och välförtjänt belöning.

I dag ska jag varken dammsuga eller sträcka ut någon hand efter något glas med alkohol. Däremot efter flera koppar kaffe.

Hoppas att alla ni forumbrukare får en bra söndag. Ta vara på er.

Tack för uppskattningen av min text, och tack för dikten.

Hoppas du får en bra söndag

Tack för hälsningen i min tråd.

Jag läser här att du drabbats av depression. Tråkigt och jobbigt för dig.
En sak jag funderar på, om du tidigare i ditt liv haft alkoholtriggad ångest, hur är depressionen jämfört med den?
Är det två vitt skilda mentala saker, eller hör de hemma på samma planhalva?
Du behöver inte svara om du inte orkar, eller inte vill.

Hur som helst hoppas jag att du får hjälp, och kan återvända till en lättare och gladare vardag.
Sköt om dig.

Tack för uppskattningen. Ja, det är du med staffliet, hade jag tänkt mig.

God mat du lagar, det vattnas i munnen när jag läser om vad du lagar.
Därför måste jag laga något gott själv idag. Jag ska göra en låda i ugnen med bacon, skivade tomater, hackad lök, och slutligen ett rejält lager riven ost.

John Finkelman är Jack Londons benämning för alkoholen i boken med samma namn.
Tyvärr tror jag inte boken finns på svenska längre. Jag har en över 20 år gammal version av boken på svenska.
På nätet finns den på engelska och gratis, t.o.m. som talbok.
Här en liten sammanfattning på svenska:

http://www.polkagris.nu/wiki/London,_Jack:_John_Finkelman

Ha en bra söndag, och sköt om dig

Tittade på klippet med Martin Rossman ikväll. Gav mig på riktigt ett par verktyg.
Tack för det!

Tack för rekommendationerna!

Konstigt, kände på mig att jag skulle hitta ett svar från dig efter promenixen.

Säkert en kombination men jag lutar åt det första du skrev. Kan snart inte skriva så mycket mer om detaljer, för då kan jag väl
snart lika gärna skriva under med mitt personummer, haha

Du är mycket klok Vilja, trots att du verkar vara helt galen ;-) Det känns i alla fall fint att få läsa dina fina tankar. Jag behöver liksom det,
Ynklig som jag känner mig....

Fast jag avskyr självklart att känna så, därav strulet med acceptansen just nu. Jag var ju den som stod stark hur starkt det än stormade runtikring. Dä blir no bra va det lider...

Tack bäste cyber vän, och stor varm kram

// 19xxxxxx-xxxx//PP

Tårarna bara rinner! Det du beskriver är så starkt, så poetiskt och så välformulerat!
En text att återkomma till när det är motigt och tungt!
Tack!

Sakta har jag läst igenom dina underbara rader, vad fint. är det kanske jag med staffliet, för jag vill gärna vandra med er på stigen. Stigen har jag gått i tre veckor drygt nu och ännu har jag inte vikigt av på ett sidospår. Så ska det vara och så ska det förbli. Måste säga att jag är glad att du finns här och delar med dig. En del fastnar i kärrens kvicksand och kommer aldrig loss, mycket tänkvärt. Fin lördag idag och jag ska fira med en stek, gräddsås och smörfrästa kantareller, hemmagjord gele och nypotatis, klart jag bjuder mannen, så länge han oxså håller sig på stigen får han äta min mat. Finkelman är är ett bra namn, kom ihåg en gång när jag köpt hembrännt det luktade finkel, men jag kunde greja i evigheter med allt möjligt för att ta bort smaken så att det kunde rinna ner i strupen, hua,hua.
Önskar dig en världsbra lördag
Kram konstnären

Jag vet faktiskt inte, känner inte att jag kämpar emot direkt. Jag behöver ju uppenbart lära mig någonting, om inte skulle jag ju inte landat i det jag gjort? Du har nog rätt i att det kanske handlar om att få viss acceptans för "läget". Det är ju det kluriga när jag är van vid att hantera det mesta med snabba rationella åtgärder. Ta alkoholen, där finns ju på något sätt en lösning som, trots att det kan vara svårt, så är lösningen samtidigt är så oerhört "enkel". Det är ju bara att inte dricka, och lägga dagar till varandra så blir det bra! Ett klart och definierat problem - en lösningsväg som är lätt åtminstone begripa...snipp snapp liksom ?
Detta är klurigare, det kräver kanske "ännu mer" av inre process och engagemang? Ja, du Muränan. Jag måste väl ta den tid som krävs nu, har ännu inte sett att det finns ett express-spår att ta, en Quick fix. Undrar vad han menade med att du skulle "försöka mer, kämpa hårdare" Kanske kan du hjälpa mig på traven?

Nu en runda i naturen!

God morgon, eller snarare förmiddag för dig ☺. Läser med intresse och stor behållning dina funderingar,
och all erfarenhet du delar. Snart tre veckor på stigen nu. Det är just nu många som vandrar här, känns bra!

//PP

Dina inledande rader om demonerna förde mig på ett ögonblick så där femtio år tillbaka i tiden när jag läste Tusen och en natt. Även där fanns frestande, lockande och skrämmande demoner och jag har sällan läst nån som beskriver rusets, den alkoholistiska frestelsen, så magiskt som du. Vandringen på den rusfria (paddan vill faktiskt envetet skriva riskfria!) stigen ger mig bilden av en pilgrimsvandring.... Så fint du målar med din penna!

Jag är en av de långvariga som numera sällan skriver men kontinuerligt tittar in och läser. Min tråd finns sen länge i Det vidare livet.

Många berättelser som delas här är lika intill 'förväxling och förvandling'. Bilden på tavlan innehåller samma element vare sig ramen är av av enklaste trä eller utsirad och förgylld ... Ibland verkar ramen överhuvudtaget inte finnas, livet har tappat sin form. Din berättelse om din sextonåriga nykterhet är en av dem som fick mig att haja till. Inte för återfallet utan för den insiktsfulla beskrivningen. Tack för den, jag tror att berättelser som dina är viktiga i denna speciella gemenskap.

Allt gott på din fortsatta väg framåt.... Att vandra är att sätta den ena foten framför den andra, ett steg i taget. Att följas åt och vandra tillsammans, en bit eller längre, gör vägen så mycket lättare. Jag kom att tänka på Hjalmar Gullbergs fina dikt om människors möte:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

/ mt

inombords när jag läser ditt inlägg. Det var den vackraste, mest poetiska beskrivning av vår väg jag har läst. Den tänker jag återvända till när livet känns svårt. Tack Pi!

... jag har en tid irrat runt i en dimhöljd tät skog full med kärr och sankmarker, med demoner och vålnader lurande i dimman, och värst av allt, en otäck varelse med ett falskt leende, ständigt lockande, pockande och trugande med sitt dryckeshorn fyllt med beska, sura och starka drycker... han har många namn, en del har kallat honom för John Finkelman ... han lovar att om man tar emot hans dryck så ska man nå välbefinnande och känna avkoppling ... och varje gång man gör misstaget att sträcka fram handen upptäcker man att allt är en stor lögn ... istället kommer demonerna fram ur dimman och sticker med sina ångestspjut ... man irrar ner i dyiga kärr och får kämpa för att komma loss ... ...
... men nu har jag äntligen hittat tillbaka till denna trygga och rusfria stig som löper genom skogen, här återhämtar sig sinnena och man känner tydligt dofter från blommor och hör fågelsång igen ...
jag känner igen mig, jag har vandrat på denna trygga led förr ...
... nu är jag uppe på en liten ås som stigen löper över, jag ser då vandringsleden löpa ända till horisonten, långt där framme ... jag ser att det finns många andra som vandrar längs denna stig ...
jag ser en glad och godhjärtad kvinna som slumpmässigt delar ut rabarber till andra människor för att glädja dem... jag ser en ek som växer längre fram längs leden, under detta väldiga träd sitter en klok och trygg kvinna och hämtar så mycket styrka att hon kan dela med sig till oss andra ... jag ser en kvinna som ställt upp sitt staffli och med varma färger målar av landskapet ... jag ser en ung kvinna klädd i svart och vitt som i huvudsak följer stigen, men någon enstaka gång tar ett steg vid sidan om ... hoppas hon klarar att hålla sig till stigen ... jag ser att strax bakom mig går en äldre vis man med högburet huvud, ja han har också en hund med sig som han rastar längs vägen ... jag ser en man som med sin Penna skriver ner goda råd på lappar och sätter upp längs stigen, som vägledning för oss andra ... ja, det finns många fler som vandrar längs stigen och delar med sig av visdom och erfarenheter ... ...
... jag ser också de som ibland korta stunder stannar till vid sidan av vägen och tar små färdknäppar, och försöker hålla detta till måttliga mängder ... går det? ... nej för egen del fungerar inte det, då skulle jag snart irra runt i dimman igen och falla för Finkelmans falska löften ... ...
en del kliver av stigen och är borta långa stunder ... en del hittar aldrig ut ur skogen ... en del fastnar i kärrens kvicksand och kommer aldrig loss... ...

... det är märkligt, man kan aldrig se de andra vandrarnas ansikten, än är det någon trädgren som hänger ner, eller så är det för svagt skymningsljus ... men det gör inte så mycket när man kan känna att de andra har ett vackert och varmt inre, och vill dela med sig styrka och stöd till oss andra vandrare, eller till de som ännu är kvar i skogens dimma och tvekar om de ska kliva ut på stigen ...

... nu har jag vandrat några dagar på denna rätta väg genom livet, och jag kommer att fortsätta framåt en dag till

för hälsningen. Ja, morgonen är bästa tiden på dygnet för mig också. Ofta är det också så att om man får en lugn och behaglig morgonstund som en förberedelse inför dagen, så brukar dagen avlöpa väl.

Kramar tillbaka

... och du... folkomröstningen i UK är den 23.6, så det är inte så konstigt att du inte hittar resultatet ;-)

Ja, det är kanske möjligt att du är lite dåligt mottaglig. När du skriver om terapin så känns det som att du stretar emot allt du orkar. Det är ju lite svårt att nå en person som inte vill bli nådd. Jag kan naturligtvis vara helt fel ute, men jag tänker att du kanske känner dig sårbar genom att öppna dig för någon. Det är inte konstigt i så fall. Särskilt om man inte brukar prata om känslor och sina innersta tankar. Eller så passar ni bara inte ihop. Jag skrev om snipiga tanten ovan. Har ett annat exempel. Hade precis skilt mig och blev ivägskickad till typ företagshälsan. När kuratorn öppnade munnen ville jag bara hoppa upp och strypa henne. Vad hon än sa, så högg jag som en jäkla kobra på henne. Vet inte varför det blev så, men jag var inte redo för samtal, kände mig utfläkt på ett sätt som jag inte klarade av då, i kombination med att vi antagligen inte "klickade". Även om jag i dagsläget är väldigt nöjd med min nuvarande psykolog, så har jag inte precis tyckt att det varit angenämt att gå dit. Det har varit jäkligt tufft och ångestfyllt, men jag kände det som att jag inte hade något val den här gången. Inget annat val än att kämpa mig igenom det. Men visst körde vi också fast för ca ett år sedan. Då sa han att om jag inte försökte mer/kämpade hårdare med att försöka känna, så kunde han inte hjälpa mig. Men sedan är det kanske inte så konstigt att du är skeptisk. Jag antar att du fortfarande kämpar med att acceptera att du har en "premiär med fnurra i känslolivet" eller hur du nu skrev ovan. Och att gå från att försöka acceptera det till att söka göra något åt det kan så klart vara jobbigt. Du får ha tålamod med dig själv kanske?

Nu ska jag snart försöka orka förflytta mig från soffan till sängen. Kram och god natt

Take my Word for it! Det var då tusan att du har så svårt att begripa att du bara är SÅ bra!
Jag är ju en skeptiker, det vet du. Har nu haft två samtal, och det känns ungefär som;
"När jag nu säger si, så kommer han fråga så"
Kontentan är väl ungefär att han tycker jag är en smart kille som försökt göra allt så bra jag kan,
men pga. Av yttre omständigheter har drabbats av utmattnings depression. Tjoho, och hur fixar jag det lite
snabbt och lätt? Skitirriterande, ja du vet nog... Annars är han väl som psykologer är mest? Schysst inlyssnande, säkert
en lång egen historia av terapi, och ungar har han med tre damer, så en och annan snyting har han säkert åkt på...
Nej, jag har svårt för det här. "Ja, hur mådde den lille PP som barn?" Han märker att jag inte direkt är helt "frälst" av
skrynkleriet, och frågade "vad vill du att jag ska göra?" Ja, jag vill bli frisk....Det är väl inte så svårt att fatta, eller?
Kanske är jag dåligt mottaglig?

Fredagskram, trevlig helg!

//PP

Vad jag blir glad av att du/ni är så starka och önskat er en härlig semester
Kram på dig

Var hos en vän idag på lunch. Vi har inte träffats på länge. Jag förklarade hur illa det var med mig och sambons drickande, och att vi faktiskt är glada att det går så bra som det gör. Jag fick verkligen berätta många av våra sämsta gånger med A för att hon förhoppningsvis ska förstå. Vi diskuterade ev. semesterresa tillsammans med våra män. Jag förklarade att hon och sambon kan semestra med oss utan A. Och att dom kanske kan"festa" av sig med andra vänner och åka en mer hälsosam resa med oss. Vännen sa att hon har inga problem med det. Hon skulle prata med mannen om resan. Hennes man(mycket god vän till mig) tycker det är konstigt att vi inte kan vara med på fester osv och dricka a-fritt. Jag sa att det kanske vi kan längre fram, men känner på mig att det kan bli svårt. Efterhand förstod vännen att våra A-problem är större än vad dom trott. Jag sa att hade våra fester alltid varit så roliga och bra som vi haft tillsammans så hade vi inte haft problem. Utan att det är alla övriga dagar vi dricker A som är problemet.Jag vill inte riskera mitt fina liv för vänner som ev ej förstår mitt missbruk. Tänker på A-lagarna som oftast inte har så stora chanser på hemmaplan. För så fort dom lämnat behandlingshem så står "kompisarna" utanför dörren med bolagskassar. Då gäller det att stå emot. Jag kan välja vänner. Dom som förstår min/vår situation och dom som inte gör det. Att många förminskar a-problemet är ju förödande för oss med missbruk. Ser fram emot en ledig fredagskväll. Solen skiner, något gott att äta och bara må väl både ikväll och i morgon..

INGA öl i helgen wohooo!!!

Nu är ångesten borta och jag mår bättre nu. Solen skiner och det skulle sitta fint med en hög pilsner men samtidigt minns jag hur jag mådde i måndags. NEJ det blir inga öl i helgen!!!

Tack för fina rader i min tråd. Dem blev jag väldigt glad över. Nu känns det mest som att jag ställer till oreda för allt och alla, i vart fall IRL. Så att man skulle kunna berika någons liv känns lite smått overkligt för närvarande ;-)

Tänker på det här med tålamod igen. Du får försöka använda din otålighet som en drivkraft för att orka bli bra igen. Inte som ett hinder som istället stressar dig. Varje dag av livet som vi inte mår bra är också en dag av livet. Jag tror verkligen att, när du är igenom det här, så kommer du känna dig både starkare och helare än på länge. Kanske någonsin. Vi mår ju dåligt av en anledning. Tidigare dövade vi oss med alkohol och då känner man inte så mycket. Men nu står vi där, utlämnade, nakna och ärliga... och måste ta tag i det som skaver i själen. För något år sedan, så kände jag att jag inte kunde begripa varför jag valt att gå och må så dåligt under så många år. Ska man bli 40 och inte våga dra ut liken ur garderoben?! Tydligen. Men nu känner jag mer tacksamhet - bättre sent, än aldrig liksom. Eller vad säger du?

Så bra att du faktiskt har träffat någon för samtal. Är det psykoterapi, kbt, kurator, prälle eller liknande? För egen del ska jag avsluta hos min psykolog om någon vecka. Det känns vääääääldigt konstigt, men om han tror att jag är flygfärdig, så får jag nog lita på det. Sedan vet jag ju var han håller till, om det skulle knipa... Det är ju dock inte alltid man trivs ihop med den första man träffar. I så fall kan du alltid byta. Det handlar om personkemi helt enkelt. Jag har avverkat några terapeuter och psykologer och läkare och annat innan jag träffade på min nuvarande (och snart frånvarande) psykolog. Det var lite otippat att vi skulle funka, om jag säger så. Vid en första anblick är vi oerhört olika - han har knasiga kläder, spelar i band och är storrökare. Men vad spelar det för roll. Han är extremt skicklig på det han gör och har nog hittat på både det ena och det andra i sitt liv ;-) Det gör mig trygg i att kunna berätta och älta mina dumheter. Sedan är han så otroligt lugn och trygg i sig själv och det smittar av sig. Det är ganska häftigt att prata med någon som är så oerhört självklar i sig själv och samtidigt ödmjuk och inlyssnande. Hoppas verkligen att du hittat/hittar någon du trivs med på motsvarande sätt. En tidigare terapeut som jag gått hos var en äldre dam i dräkt, som med snipig mun hade svårt att dölja vad hon tyckte om vissa saker som jag berättade... Det blev inte så många träffar jag kan jag säga...

Ha en riktigt härlig fredag!

Hej min kära vän,

Läser vad du skriver både i min och andras trådar och blir lite (mycket) tårögd. Nu har du börjat få tillbaka kraften, glädjen, orken och energin igen. Tar till mig vad du skriver om tacksamhet och påminner mig om att jag behöver bli bättre på det igen. Tänk att livet kan pendla så mellan nattsvart mörker och ljus glädje... allt på grund av den där jävla alkoholen. Tänker på hur du beskriver din tillvaro medan du dricker och hur extremt stor skillnaden är när du är nykter. Obegripligt att vi utsätter oss för den här drogen. Men begripligt när man förstår vad alkoholen gör med våra stackars hjärnor.

Skickar stora varma famnar med kramar till dig och önskar dig en jättefin fredag!

Godmorgon. Jag är oxså uppe med tuppen idag klev jag upp ur bädden kvart i 5. Att möta dagen tidigt gillar jag, samla kraft, djupandringar 5 minuter, vara tacksam för allt jag redan har. Sedan är jag död efter 21 på kvällen, kryper in i min bädd och läser ett par timmar. Inga frestningar så här långt, ska möta dom mentalt i så fall. Skolavslutningar här idag och många kommer att dricka alldeles för mycket, när jag var ung tyckte man det var tufft. Idag ska jag hämta ut nya glasögon, då jag la bort dom andra på fyllan, det blir en liten nätt summa. Men jag gör det nästan medd glädje, jag ska ju inte lägga pengarna på alkohol. Jag önskar dig en fin helg, och idag vad som än händer ska jag inte sträcka ut handen till glaset.
Kram till dig
Konstnären