Senaste kommentarerna i forumet

Min syster kom hem till mig idag och hon hade varit och handlat lite till mig och jag blev så glad över detta. Det stärkte mig mycket. Nu har jag så att jag kan laga lite god mat ikväll och distrahera tankarna lite. Lite godis och fika också. Nu skall jag ta mig en kopp kaffe och lite fika och kika på en film. Det behöver jag nu. Lite lugn och ro. Hoppas ni alla goda medmänniskor får en god helg.
Kram
Thomas

Har läst så många gånger om personer med a-beroende och som inbillar sig att man kanske kan prova att dricka lite igen..Och efter ett tag trillar tillbaka ner i träsket. Tänkte skriva att... vad är det för fel på folk?.. Men ska ju inte vara för kaxig... Kan en drogmissbrukare prova att ta en halv sil? Kan en som slutat röka, bara röka fimpar när andan faller på? Och tro att man kan sluta när som helst? Kan en spelmissbrukare bara satsa 100kr på spel i stället för 1000 kr? Och inte börja spela bort allt igen? Svaret är ju såklart NEJ... Det går ett tag sen är det kört!! Hur många miljoner människor ska behöva säga samma sak för att vi ska fatta? Dessa rader ska jag själv läsa OM jag tror att jag kan dricka lite alkohol någon mer gång...

Det som var märkligt när jag kom till piva och efter lite pratande med sköterskorna där så skulle jag ju göra utandningsprov. Blåste 0.0. Och jag sa att det kan inte stämma. Prövade om igen och samma resultat. Kanske var mätaren sönder. Det plockade fram en mätare till och samma resultat. Jag sa att det kan inte vara möjligt. Jag drack 2 öl vid halvtvåtiden och ytterligare 2 öl fram till kl 06.00. De hämtade en 3:e mätare från en annan avdelning och blåste samma resultat. Det var väl därför som de inte vill ta emot mig och så såg dem att jag var inte tillräckligt illa däran. Jag snackade med han som tog mig till AA-mötet igår och den stora anledningen till att ha kom upp till mig omgående var att jag inte skulle bli inlagd. För det kommer ställa till problem i framtiden med soc. Och kanske har han rätt i det. Jag är nu glad att jag fått lite medicin så jag kan lugna ner mig och börja bygga tillbaks till min nykterhet.

Den ligger utanför din kontroll." Du är så klok du "ADHD"!

Håller med ovanstående.. Det inlägget hjälpte mig! Har varit nykter snart 3 veckor och har känt mig "tråkig".. Inte lika sprudlande och social som jag brukar vara i nyktert tillstånd.. Hade t.o.m börjat få tankar om att ha någon regel om att "få" dricka en lördag i månaden för att få uppleva den där glädjen ibland iaf. Blir också väldigt bekräftelsesökande när jag dricker och vill ha kontakt med människor och jag håller igång relationer med andra mycket tätare nr jag druckit.. Nu orkar jag knappt höra av mig till någon, känner ingen inspiration eller motivation. Men jag förstår nu att jag måste söka bekräftelsen inom mig själv på något sätt.. Också förstått av andras erfarenheter att det faktiskt känns ganska grått och trist i början när man blivit nykter men att det går över, så det är väl bara att hänga i antar jag..:)

Såå klokt skrivet av dig AlkoDHyperD!

Hej Thomas67
Utmärkt att du är på rätt väg. Bra att medicinen hjälper. Det behöver man i början.
vänligen
Ikaros

Väldigt bra att du har fått medicin. Propavan somnar du gott på, vilket är skönt. Räddade mig vid ett kraftigt sug för ett tag sedan. Sov bort skiten! (Sover du hårt kan du inte dricka) ? Kram ❤️

Kämpa på. Du har mer kraft än du tror!

Ja det var faktiskt ett väldigt bra beslut. Jag satt och höll på att somna flera gånger men jag fixade det. Och så här efteråt känns det mycket bättre.
Nu är det resan tillbaka som gäller och jag kommer fixa detta. :-)
Vet att faran inte över på ett par dagar men jag känner mig betydligt lugnare i kroppen. Jag fixade denna dag som jag för 24 timmar trodde var ouppnåelig.

Vad hemskt det ska vara så svårt att få hjälp när man verkligen behöver det! Men bra du lyckades tvinga in dig i alla fall och att du får någon med dig på AA möte redan ikväll! Du har påbörjat resan nu, den goda resan till ett gladare liv!

Och fortsätt säga till dig själv: jag fixar dethär! ?

Nu har jag iaf brutit drickandet. kl 06.00 idag blev det sista. Sedan tog jag en taxi intill piva. Nu behövde jag verkligen hjälp. Det tyckte inte att jag hade de kriterierna att stanna kvar där. En läkare gjorde lite prover och fick lite medicin. Theralen och propavan. Så åkte jag därifrån. Hämtade medicinerna tog en pipett theralen omgående koncentrerat. Det blev starkt så jag somnade ifrån allt. Nästan dvala. Så min "gamla" kontakt ringde mig när jag satt i väntsalen på piva och underade hur läget var. Beskrev var jag var så han kom upp direkt. Så han har kört runt mig och sedan hem. Han kommer strax igen så skall vi gå på AA-möte ikväll. Känner mig fortfarande sluddrig och seg i skallen av theralenen. Men nu går det framåt iaf som nykter.

så ledsen när jag läser om bemötandet du fått :-(

Jag trodde i min enfald att det blivit bättre mot den gången 1993 när jag sökte hjälp första gången :-( Jag gjorde som du och ringde först men de tyckte inte det var så farligt och det slutade med att jag åkte in till dåvarande TNE och slog på glasdörrarna tills de släppte in mig. Jag ville ha Antabus men se det gick ju inte att bara komma och kräva !! En läkare måste undersöka först. Jag gick i spinn och skrek att "Vafan...vi är på ett sjukhus fullt med läkare !! Hämta en !!"

När jag slog mig ner på en stol och sa att jag inte flyttar på mig innan jag fått min Antabus så letade de upp nån läkartyp som lyssnade på hjärtat sen var det ok.

Så stå på dig och kräv din rätt till hjälp !! Och fundera på AA !!

Hade nästan glömt bort detta inlägg. Känns skumt denna månad och det är många tankar som dyker upp ifrån mars månad förra året. Det är väl 1-års spöket som visar sig och jag har en hel del kvar att bearbeta.
Tack för er återkoppling.
Kram!❤

Wow, vad kul att läsa ditt inlägg
Och stort grattis till ditt år som är på ingång...

Tack

<3

Möjligen så att han inte är oförutsägbar och explosiv som jag har varit, men han är helt avtrubbad känslomässigt, även mot de andra barnen. Kunde innan han blev deprimerad göra saker med dem men visar inget engagemang och intresse. Pratar inte, ger inte den närhet och värme som jag skulle önska att han gjorde och har fått kommentarer av alla barnen utom den äldste om att han är sur och tyst.
Det är jag som står för trygghet, spegling, omsorg, bekräftelse, närhet, gränssättning, förbild (!) såväl i positiv och negativ bemärkelse....som får ta känslostormarna, paniken, ilskan, rädslan men också glädjen och tacksamheten för att hon längst inne vet och även uttrycker att jag står bakom henne och stöttar henne i allt.
Förra veckan sa hon till mig: "jag kommer inte prata med pappa förrän han visar att han bryr sig om mig"
Mycket skada har hon nog tagit av min brist på känsloreglering. Och det har jag pratat med henne om. Sedan jag fick adhd-medicin kan jag reglera känslor utåt på ett mycket bättre sätt. Innan var det många raseriutbrott och hon tog mycket illa vid sig. Jag har alltid tagit ansvar för mina handlingar och bett om ursäkt, visat ärliga försök att förändra, gått ifrån, lämnat över till pappan när jag känner det komma.
Därför tar jag automatiskt även på mig skulden och ansvaret för barnens mående samtidigt som jag vet att hans osynlighet och icke-engagemang förmodligen påverkar dem mycket mer än mina humörsvängningar och de tillfällen jag druckit.
Jag kan säga att oförutsägbarheten kanske är en överdrift när det kommer till humöret för jag brukar tala om högt vad som händer i mig och ofta gå ifrån, oförutsägbarheten handlar mer om min inre stress, att jag glömmer och får infall och stressar dem genom att plötsligt utropa (om jag själv glömt tiden) jävlar nu är det bråttom! Skynda er! Eller min ständiga aktivitet och tidigare oförmåga att vara närvarande längre stunder. Nu kan jag det, är lugnare, får nästan inga utbrott och redan efter ett år har det mesta reparerats tror jag. Barn svarar snabbt på sina föräldrars beteenden, även när det är förändring åt det bättre.
Skuldkänslor är nödvändiga för självkorrigering. Jag ser det så. Tar emot dem som ett budskap, sätter ord på skulden i syfte att kunna bära den utan att gå under av den. Det hjälper. För i samma stund kommer tankar om att det finns bra saker också. Både och. Vissa sår tar tid att läka och vissa misstag tar tid att förlåta sig själv för. Det jag kan göra är att se det och göra så gott jag kan.

Har sovit några timmar. Pratade med en sköterska där vi halvtvåtiden inatt som än en gång lugnade mig i värsta tankarna. Han sa att det finns hjälp här om du vill men annars sluta drick och ta ångesten tills alkoholen gått ur. Han trodde inte att det skulle vara nån fara för de värsta tillstånden i mitt läge. Men eftersom jag vill bryta det här och nu så måste det ske nu. Annars fortsätter jag dricka i min ensamhet.

Jag har några öl kvar. Hår hushålla dessa över natten.

Jag har 2 mil dit. Inga bussar just nu. Ja taxi är det sista alternativet. Min syster kan köra in mig vid lunch imorgon.

Eller hur långt är det? Kan du gå, eller åka buss? Men annars, ta taxi!

Ja jag måste ta mig in dit. Jag försöker få tag på någon som kan köra mig in dit nu. Inte helt lätt.

Åk dit. Tala om hur du mår, att du inte klarar detta själv, säg att du håller på att ta livet av dig (för det gör du ju indirekt) vägra åka hem. Sitt bara kvar. Får du inte vård ändå så är du inte hemma, inte ensam och har gett dig själv ett "bryt"tecken. Och är dessutom nära till hjälp om du är rädd för dille eller ep.
Finns risk att bemötandet är dåligt eller nedvärderande. Låt det stå för den som uttrycker det isåfall (lättare sagt än gjort)

Livet är underbart. Ringde piva nu och skulle förbereda lite att jag tänkte komma in ikväll. Nej men du har bara druckit i 6 dagar. Troligtvis kommer du bara hit och få åka hem igen. Tack för kaffet.

Det är precis då man måste ha en plan. Vet bara inte vilken plan för att hoppa över denna smarta ide djävulen har. Jag funderara på att ringa alkohollinjen vid såna tillfällen om de kan motivera en att motstå. De jobbar med MI (motiverande samtal) specialister på att bryta vanor...

Man har förmodligen ett uppkört spår, ett "hack i vinylen" som gör att hjärnan tar denna "genväg" till välmående, för hjärnan är lat, hjärnan vill må bra. Så ser vi ut evolutionsbiologiskt, tror jag.