Senaste kommentarerna i forumet

Ja det hoppas jag oxå att det är ? Vi märker vi märker ^^

Ja men precis. Det är som en jäkla dans detta där i början när man lär sig fallgropar och trillar titt som tätt. Det viktiga är vad du gör med det. Självklart är det okej att vara ledsen för att man känner att man misslyckats. Men om du verkligen tänker efter så är misslyckandet bara en känsla, du bestämmer hur du går vidare.
Ska du ta på dig offerkoftan och fortsätta misslyckas eller ska du testa ett annat sätt? Se hur mycket du faktiskt gör för att förändra ditt liv? Ger dig en klapp på axeln att du försöker. Fokusera på det braiga? Stanna upp i nuet och ta in det? Ifrågasätt dina tankar. Varför tänker jag såhär nu? Döm inte dem bara iaktta och ifrågasätt.
Du kommer klara det, om du verkligen verkligen försöker.

Puss på dig!

Tack för att du delar med dig av din erfarenhet. I vissa stycken känner jag igen mig själv mycket tydligt. I andra något mindre. 4,2 promille måste nästan varit livshotande!
Tack också för att du visar en väg ut. Alkoholismen kan behandlas!
vänligen
Ikaros

Förresten. Jag har inte skrivit här så ofta som jag tänkte. Jag läser litegrann men jag läser nästan mindre nu när jag har ett konto här. Känner att min alkoholproblematik är så fjuttig på nåt sätt. Eftersom jag inte har ett beroende (nu, längre, än)....

Men ja... det är ju ett beroende jag är här för att hindra. Så jag kommer fortsätta läsa och heja på alla här. Lider med er som lider just nu av den vidriga alkoholen. Det kan verkligen drabba vem som helst... ?

Nu har det gått tre veckor sedan jag registrerade mig här. Vill mest skriva nu för att inte tappa bort min tråd. Jag har druckit ett glas vin denna tid och det var borta på en middag. Eller det var knappt ett glas men nästan.

I övrigt går det bra. Mår väldigt bra psykiskt av det här alkoholstoppet. Tror också det är bra att stoppa innan våren och sommaren så att jag är avvänjd när värmen kommer och det är lätt att bli sugen... Har jag fått in vanan då redan kan det gå bra utan alkohol.

Jag vet att jag inte kommer att dricka hemma men blir jag bjuden på en middag eller så är jag osäker faktiskt. Men jag hoppas jag säger nej. Jag har inga besvär med att säga nej och tänker aldrig att någon ska undra varför men däremot vet jag inte om jag bara får lust att tacka ja liksom. Men jag tror inte det.

En sak som är bra för mig när jag tänker på "årshjulet" med högtider... midsommar, jul osv är att jag i flera år varit nykter dessa perioder. Tror jag druckit alkohol en enda midsommar i mitt liv. Så den triggern har jag inte. Däremot när solen skiner på framsidan av mitt hus... då kommer en särskild känsla. Men den arbetas sakta men säkert bort ☺

Det gäller att hålla sig sysselsatt också tror jag. Gå ut, åka och bada, träna, hitta på små saker när man är ledig som gör att man inte har tid över till att börja romantisera ett glas vin.

Just nu känns det så lätt. Just nu.

(Jag sover bättre också nu än för tre veckor sedan).

Vad kul med jobbet, grattis! :D 4 år är en lång tid och förhoppningsvis är det värt varenda timme :)

Det är fint att du säger att jag utvecklas för just nu känns det bara som att jag går baklänges, kanske är det de som behövs för att kunna komma framåt. Lite som när en bil kör fast, då måste den backa lite för att kunna komma framåt med förnyad kraft.

Låter som att du utvecklas, bra att du tänker efter och problematiserar alkoholen. Du är på god väg, fasten det inte känns så nu. Men du är på väg.
Ta en timme för timme, det är bra. Be alkoholen och dess tankar kring det bara dra åt helvete. Du förtjänar vila nu, och återuppbyggnad.

Jag fick jobbet! Börjar jobba i morgon :D ÄNTLIGEN!! 4års studier och jag fick det jag ville, och de ville ha miiiiiig YAAAAY!!! :D

Så fint <3 Det kommer du klara av galant!
Det finns ingenting som stoppar dig ifrån att bli den du vill vara förutom dig själv!
Någonting vi har som de andra inte har är denna kampen som gör oss dubbelt så starka. Efter detta är vi svåra att bräcka. Varje dag lägger vi till styrka och erfarenhet i bagaget.

Jag kände mig lite tom häromdagen efter uppbrott med en pojkvän och även efter ett tag utan alkohol och då sa min underbara vän såhär:
Nu har du vårstädat i ditt förråd. Du har tagit bort massa gamla saker du inte längre vill ha och slängt dem. Du har skurat alla väggar och lister, allt är skinande rent. Det är klart att det känns lite tomt! Men nu är du redo för att fylla på med massor av nya grejer! Denna gången kan du välja ut vad som platsar med mer omsorg.

Vilket pepp jag fick då! Ha en härlig onsdag. KRAM!

En dag i veckan, sjukskriven 25% sedan december. ADHD som sårbarhetsfaktor i kombination med hög belastning. FK bråkar lite men jag försöker få dem att förstå hur jag fungerar. Kan jobba hur mycket som helst tills jag kraschar. Det fungerar bara att inte vara på jobbet alls en hel dag annars skulle jag ändå köra på för fullt och förmodligen göra 120% arbete på 75% tid. Och idag var sonen sjuk. Vi har promenerat, lyssnat på musik, jag har masserat honom och vi har haft prat o mys. Bonusdag helt enkelt, även för honom då huvudvärken han var hemma för släppte efter lunch. Nu vilar vi.

Jsg släpper på kontrollen och tankarna på allt som måste göras här hemma,och det är skönt...
Jag vilar kroppen och hjärnan. Andas djupa andetag medan dammråttorna växer i hörnen och telefonsamtalen förblir oringda.
Skriver och läser. Blundar och lyssnar på mina egna andetag.
Ibland dyker tanken upp om att jag inte får något gjort, att jag förspiller min tid. En tanke som brukar leda till panik. Får inte panik. Konstaterar bara att det här är hemläxan.
Jag har stressat sönder både hjärnan och kroppen. Diagnos utmattningssyndrom står det ju i läkarintyget. Jag är sliten. Det allra bästa jag kan göra just nu är att bara ligga här och umgås med mig själv. Om det skulle till rätt medicin för att klara det må det väl vara så. Jag är pragmatisk. Alla vägar som leder i rätt riktning är ok.
Jag sover sju timmar per natt, vaknar halv sex varje morgon, hyfsat utvilad, tränar varje dag, men kan tillåta mig dra ner på mängd och intensitet om jag känner mig trött.
Jag kan låta bli att planera och kontrollera varje minut av dagen. Det måste inte bli helt rätt. Jag får missa saker. Och oj, vad jag missar och låter bli. Väljer bort. Det jag istället väljer är återhämtning. Tristess, ja. Och det är den svåraste utmaningen av alla.
Kan man sova mitt på dagen? Tydligen. Nickade precis till?

... Jag klarade mig inte längre än 10 dagar. Sedan blev det ett flera dagars långt utspel med alkohol i olika former. Jag lyckades nästan hålla det på en stabil nivå, så att jag la mig innan jag blev för full men i förrgår blev det alldeles för mkt igen. Igår drack jag bort de sista ölen, det lockade och drog för mkt när de stod i kylen. Idag ska jag hälla ut vinet. Egentligen vill jag skriva att jag ska hålla mig nykter nu men det vore nog oklokt, för man vet ju faktiskt aldrig. Det jag vet är att jag inte kommer dricka inom den närmaste timmen. Mitt en dag i taget verkar bli ersatt med en timme i taget.

Oj vilken rörig text. Nåväl, hoppas allt är fint med dig och att arbetsintervjun leder någonvart!

... Jag klarade mig inte längre än 10 dagar. Sedan blev det ett flera dagars långt utspel med alkohol i olika former. Jag lyckades nästan hålla det på en stabil nivå, så att jag la mig innan jag blev för full men i förrgår blev det alldeles för mkt igen. Igår drack jag bort de sista ölen, det lockade och drog för mkt när de stod i kylen. Idag ska jag hälla ut vinet. Egentligen vill jag skriva att jag ska hålla mig nykter nu men det vore nog oklokt, för man vet ju faktiskt aldrig. Det jag vet är att jag inte kommer dricka inom den närmaste timmen. Mitt en dag i taget verkar bli ersatt med en timme i taget.

Oj vilken rörig text. Nåväl, hoppas allt är fint med dig och att arbetsintervjun leder någonvart!

Vaniljsmak?:)

Såg svaren från er nu.
Gav lite upp när jag ntte kom in på sidan några dagar. Alltså att försöka komma in här, inte med mitt liv lixom.

Var på arbetsintervju idag, gick bra :D Är fortsatt nykter och tamefan rökfri. Så det går bra.
Har lite i skolan som stressar och känner mig lite plufsigare än vanligt, men antar att det var "sluta röka kilon" som satte sig.
Men alltså, hellre plufsig än rökare. Hur går det för dig Sisyfos?

Ja och för er bofaste, vinargott och vill kan ska? Hur går det? ^^

Jag blir tårögd! Du har så rätt. Jag vet precis vem mitt drömjag är och hon dricker inte alls. Hon är ansvarstagande och en förebild för barnen jag önskar att jag kommer få en dag. Mitt drömjag går gärna upp tidigt på morgonen och cyklar till jobbet. Hon löptränar långpass på helgerna och äter nyttigt. Mitt drömjag röker inte (som jag alltid gör när jag dricker). Mitt drömjag gör bra val!

Jag ska försöka hålla fokus! Tack <3

Dag 52! Det är jättemycket! Grattis Grattis, så starkt.
Jag själv är på dag 45 dagar idag!

Du har väldigt svart på vitt vad det är du vill göra. Sluta dricka. Fast du är rädd, så vet du ändå det innerst inne.
Man får vara rädd! Det är normalt. Man är rädd för att "miss out". För att inte passa in, vad andra ska säga osv. Jag är jätterädd för det: Att inte passa in.

Någonting som hjälper mig jätte, jättemycket är att visualisera mitt drömliv. Mitt drömjag är en pigg, välmående, spontan och livsglad tjej. Livet är lättsamt med kvalitativa relationer och roliga saker nästan varje dag. Mitt drömjag och mitt drömliv går inte ihop med alkohol, bakisångest och att sova bort hela dagen. Jag VÄLJER bort det. Det tas inte ifrån mig, jag väljer bort det. För mig är det inte värt det.

I ditt drömliv kanske du ser ett barn? Ditt drömjag är kanske att vara en bra mamma. Passar det att dricka då?

Vad är din drivkraft? Hitta den och fokusera. Håll fokus. Bygg ditt drömliv. Allt kommer gå bra <3

Jag vet precis vad ni menar. Tanken på att aldrig mer få dricka ett glas rödvin (Som jag ÄLSKAR) skrämmer mig fruktansvärt. Inte nog med det, jag pllågas av tankar om hur orättvist det är att jag ska behöva ge upp detta på grund av att det var 10e gång kan gå åt helvete. Men jag har ju insett att jag inte kommer kunna undvika att den där 10e gången kommer.

När jag var i 20-års åldern kunde jag dölja mitt problem i alla andra som också blev för fulla och hade svårt att kontrollera sitt intag. Men nu, vid 30 går det inte att dölja i andra längre. Nu ser jag mitt problem på ett annat sätt. Vill jag vara 30 och dricka på detta viset? Vill jag vara 40 och dricka på detta viset? 50? Hur länge får det hålla på innan jag sätter stopp?

Även om jag har så många lyckade gånger av att kunna kontrollera mitt drickande så kommer den där gången alltid komma. När jag glömmer en detalj i mitt pussel. Min partner har påpekat att det kanske inte är den bästa idén för oss att skaffa barn så länge jag har det här problemet. Min älskade partner som detta så många gånger gått ut över. Kan jag vara en förälder och bete mig såhär?

För mig blir alla svaren att det måste vara slut nu. Att aldrig mer dricka vin skrämmer mig. Men att vara förälder till ett oskyldigt barn, att vara 40 eller 50 och fortfarande bete mig såhär skrämmer mig ännu mer. Dag 52. Det går upp och ner i att hantera det här. Men dagarna tickar uppåt.

Oj oj våren är ju här vissa dagar.
Idag är det snö i Sthlm men under där spirar våren...

Glad att du känner lugnet. Så gör jag med men vet
att det kan ändras fort.

Du kliver mot ett år! :)
Stort

Bra jobbat, Aeromagnus! Ska tjata på dig lite, nu igen. Du fick ta del sv lärarlönelyftet! Det betyder att någon såg att du gör ett bra jobb! Tala om det för dig själv också. Och du, det är inte sämre att hålla sig nykter på antabus. Det är väldigt klokt helt enkelt. Du har varit nykter väldigt många dagar de senaste åren också. Både med och utan antabus. Önskar dig en fin semester!

Instämmer! Fantastiska rader MT och mycket sanna även för många av oss i beroendeträsket. Att bära mycket...ja, det är nog så för mig också men på ett annat sätt. Sakta, gradvis skakar jag av mig bördan, men rätt var det är är jag där igen. Lite offerkofta givetvis. Lite självgodhet i att ta ansvar, planera, styra upp och bära. Och när man inte orkar, finner ro, då är det a som lindrar. Men där får jag inte längre nån ro, så jag får väl liksom du mt hitta andra vägar och styrka nog att se skillnaden i mitt och andras. Det är bara sig själv, sina egna känslor och sina egna tankar man har makt att förändra.

Hej!
Nu var det ett tag sedan. Hut mås det?
Kramar

Nej inte fyra, men väl tre årstider har jag nu levt nykter. Sommar, höst och vinter.
Återstår då våren, så är hela kalendervarvet gjort.

Jag känner mer och mer att jag närmar mig ett tillstånd med stor trygghet gentemot alkohol. Sugen blir glesare och svagare. Tankar finns dock dagligen, men dessa är lätta att styra i rätt riktning.

Så läget är helt under kontroll, och kommer så att förbli.

Ha en bra vecka alla kämpar

Jag måste närma mig det där vardagstråkiga, att inte uppleva någonting särskilt. Inga starka känslor eller intryck. Inte agera. Inte åstadkomma eller uppleva någonting särskilt. Bara acceptera vardagen och vara i kontakt med känslan av ingenting. Till och med sätta ord på det väcker motstånd. Fingrarna gör motstånd när de närmar sig tangentbordet. Nej! Skriv det inte. Håll insikten hemlig!
Det är därför hjälpen känns hoppfull till en början, nyhetens behag, för att sedan sluta fungera. Nya insikter och beteenden räcker inte hur välgörande de än är. Jag lutar mig inte tillbaka, nöjd som det är, utan drar igång analyserandet i syfte att förstå mer av det som inte kan förstås. Ställer frågor omöjliga att besvara. Var det inte mer än så här? För om det bara är så här står jag inte ut!
Framtiden tornar upp sig som en enda grå och händelselös vardag. Bara vara...Slår ifrån mig det direkt. Att leta fel på mig själv är ett sätt att slippa tomhetskänslan.
Medicin som dämpar obehaget känns bra ett tag, till även avsaknad av panik och rastlöshet blir vardag. Då vill jag känna något annat och är tillbaka i den välkända känslan igen.

Vissa människor har ett undvikandebeteende som rör undvikande av situationer eller tillstånd som skapar obehagliga känslor. Generaliserat ångestsyndrom innebär en konstant självgenererande oro. En irrationell rädsla för allt som skulle kunna hända.
Jag kanske snarare har ett "uppsökandebeteende". Generaliserat upplevelsesyndrom. Söker upp förändrade tillstånd i kroppen eller hjärnan för att jag egentligen undviker att inte uppleva.

Jag fick i uppgift att stanna upp och utforska känslan så fort det började krypa i kroppen. Gjorde så. Blundade. Andades. Utforskade. Vad var det nu jag utforskade? Kände ju - ingenting!
I mitt huvud hördes ett tyst vrål:
Kom igen då, ångest, förhelvete, kom igen då, sorg eller rädsla eller vad fan som helst! Nähä...kände bara frustration över att obehaget var så fjuttigt. Som en liten fjantig bris, när jag satt där och välkomnade stormen. Inte mycket att hantera där.
Hur åtgärdar man ett problem som inte syns eller märks? Hur får man fatt i det? Det är just det. Att INTE åtgärda. Släppa kampen. Släppa...
Betyder det att jag måste acceptera att det är som det är?
Att jag försöker laga något som inte är trasigt. Som en reparatör som talar om för kunden att det är ett komplicerat problem det här som kommer att ta lite tid, pillar sönder lite smågrejer för att sedan omsorgsfullt sätta ihop dem och skickar en fet räkning för arbetskostnaden.
Det är därför jag inte blir avskräckt av smärtan i kroppen när jag pressar den bortom gränserna. Dör hellre plötsligt i en olycka eller hjärtinfarkt än stannar kvar i den sega slentrianen. Eller tror inte att det ska hända eftersom jag överlevt så mycket som borde tagit livet av mig. Spänningssökande personlighet i ett nötskal. Såväl inre som yttre spänning.
Jag behöver förstå meningen med det där tråkiga händelselösa för att kunna komma bort från tvånget att hela tiden uppleva och göra. Eller supa skallen av mig...

Marknadsföriing är inte min grej. Skriver för min egen skull, men blir jätteglad för kommentarer som dina. Och visst fungerar skrivande som terapi! Tack för att du läser

... är alltid fascinerande och 'spännande' läsning. Vilka härliga insikter och resonemang. Du skulle kunna bli bloggerska med tusentals följare, eller varför inte författare, om du frågar mig :-)! Skrivandet kanske är lite 'anger management'...

Jag var hos psykologen på psykmottagningen förra veckan för att göra ett MMPI-test. Det var jag som hade frågat efter möjligheten att utreda om det förutom ADHD finns fler diagnoser eller någon personlighetsstörning. Hon kunde inte se några tecken på det, men erbjöd ändå det här testet för att det skulle kunna ge vägledning i fortsatt terapi. Resultatet var inte heller, som hon uttryckte det, någon jätteöverraskning. Det enda som inte var helt väntat var att de (förväntat) höga poängen på risktagandet , spänningssökande och överaktiviteten inte verkade vara enbart i syfte att få kickar utan även att reglera ner och dämpa (spänningar).
Precis så. Alkohol brukar inte kicka upp mig utan döva, mildra bruset i hjärnan. Jag brukar sitta och känna hur spänningen rinner ur mig med början i magen, den varma bedövande känslan. Det är bara starksprit i mängder som gäller. Pang - lugn på två sekunder.
Kanske därför ingen protesterar mot mitt drickande. Jwg blir ju lugnare och snällare...
Fler områden som stack ut: Ovilja att följa lagar och regler, motstånd mot auktoriteter, självtillräcklighet. Om man bara skulle räkna testresultat (även DIP-Q som slår i taket på tre diagnoser utöver de jag redan har) utan att känna mig uppfyller jag kriterierna för antisocial personlighetsstörning med råge. Fast alla vet att jag inte äger den känslokyla och grymhet som kännetecknar en psykopat. Tanken slog mig att det är en fara om psykologn som utför testerna inte lär känna patienten och ställer följdfrågor.
Det som var mest framträdande och som jag fick rådet att jobba med är högoddsare ?impulsivitet och aggressivitet. Väldigt mycket aggressivitet som handlar om frustration eller att bli hindrad, stoppad eller vara fast.
Som ett litet bevis på det kom jag idag till jobbet med en blå svullnad på överläppen som efter ett slagsmål. Motståndaren var en takbjälke som maken hade satt fast skidor i taket med. Bråttom som jag hade igår när jag o barnen skulle åka till skidbacken blev jag rasande när skidorna inte gick att få loss varpå jag slet ner bjälken med ett vrål och den attackerade tillbaka med en smäll på käften? Sedan upptäckte jag (lite skamset) att det fanns ett gångjärn på sidan av den. Fast då stod den redan lutad mot väggen. Tur att inte framtanden rök.
Okontrollerad ilska väcker mer skam och skuld hos mig än ett återfall. I fyllan är jag sårbar, i ilskan sårar jag. Impulsiviteten gör all kunskap och behandling svår att nå när det är skarpt läge. Därför tar jag hjälp av medicin. Concerta för att få längre tid mellan reaktion och logiska tankar, quetiapin för att dämpa adrenalinpåslagen. Quetiiapin har också bra effekt mot alkoholsug när det gäller periodsupare som jag.
Man lär sig så länge man lever. Jag är lugn och mår bra nu. Hoppet är väckt. Gnistan tillbaka.
Jag tror behovet att dricka har försvunnit, fast såpass känner jag mig själv att det kan gälla idag och sedan kommer en idé som en blixt från klar himmel och överrumplar mig.
Men, fortsatt fokus på känsloreglering alltså. Hur nu det ska gå till ⚡️⚡️?
Tre veckor nykter och fler ska det bli.

Grattis till dig, Elias och fuge.
Kan inte alls sätta mig in i hur otrolig glädje ni måste känna.
Men kan ana, efter att ha läst/läser en dagbok om en karl som bestämt sig för ett nyktert liv.
Ni ha gjort de grymt, och klappa er själv på axeln, de är ni värd. Fortsätt att kämpa och grattis igen:)