Senaste kommentarerna i forumet

Ger många av oss hopp och styrka både missbruk och att klara av att rädda förhållandet, kram

Följer med forum mer och mindre regelbundet, läser en del men långtifrån allt. Tänker ibland på hur mycket tid forumet fick ta under den långa period i mitt liv det var min livlina och min trygghet. Jag läste och skrev, nätter och dagar parallellt med ett krävande arbete. Jag tvekade aldrig då, kände så starkt att forumgemenskapen var en nödvändighet för mitt tillfrisknande. Tänker med värme och tacksamhet på alla jag mött här och som hjälpt mig på olika sätt, med stöd, med klargöranden, ögonöppnare, tröst och generöst delande av egna erfarenheter, framsteg och tillkortakommanden. Den långa tiden vi möttes i Filosofiska rummet (en tråd här) och delade gemenskap. Så många jag har att tacka för så mycket.

Mitt liv är så gott idag.... Ja, jag vet jag har sagt det förr. Så obeskrivligt tacksam jag är över att min man valde nykterheten, gjorde den till sin egen och har orkat hålla fast vid ett nyktert liv. För tio år sen var jag i det första skedet av insikt om hans alkoholism, för fem år sen i skedet med vita knogar och först i backspegeln kan jag se hur alkoholismen påverkade vårt och mitt liv. Jag kan också, som andra här, känna desperation över dem som lever i missbrukets skugga med i mina ögon orealistiska förhoppningar. Vägen till insikt om maktlösheten mot alkoholen är lång för de flesta. Och önskan/ viljan att tro på förändring genom kärlek och förnuft är stark.

Varför skriver jag ännu? Mycket för min egen skull, för mig är skrivandet en skapande process, en väg till insikt och klarhet. Dock har det haft, och har, betydelse att orden har en riktning till något mer än mitt eget dokument (i brist på skrivbok:) Jag vill tro att det har betydelse att det finns olika berättelser här. Min berättelse är just idag 'lycklig' - en slags parallell till aeromagnus, Berra och Ebba, exempel på människor som valt bort alkoholen och lever kvar i relationer. Det finns många fler.

Jag vill säga att det finns hopp! Det är möjligt att ta makten över sitt liv. Att förändra. Det är ingen enkel sak och i en relation handlar det om två människors förändring (minst), båda måste vilja, båda måste våga... Båda måste hålla ut.

Tack för denna plats och tack för att ni värnar om anonymiteten. Tack också för att ni öppnar en väg via admin att få kontakt. Jag har på kringelikrokvägar hittat fram till en del forumvänner. Jag tycker om att ha närmare kontaktvägar och en identitet men anonymiteten har också ett stort värde i sig. Att mötas utan alla yttre ramar bidrar till att vi möts som människor, inte som yrken och titlar, inte som bostadsorter, gator och kvarter. Vi är bara människor som delar det lidande alkoholen har skapat. Anonymiteten gör att vi möts från insidan, i det som är viktigast och berör själva livet. Det är inte vanligt att umgås så men mycket berikande. Mina möten med människor här och på AA - AlAnonkonvent har konfronterat mig med många av mina fördomar och gjort mig mer tolerant och förhoppningsvis mindre fördomsfull. För det är jag djupt tacksam!

Allt det bästa önskar jag dig som läser / mt

För mig är det stort att veta min nya väg, att påriktigt komma till insikt, att inte längre tro att jag inte är annat än alkoholist som nu väljer att vara nykter.
Har aldrig varit ute efter något Grattis! Detta är stort för mig.
Allt gott!!

Grattis brukar ju vara det normala. men räcker egentligen det till någon som har klarat tre nyktra månader?
Nej knappast. Vi som varit där vet....

Fortsatt allt gott till dig!

//PP

Tack för fina tips aeromagnus!
Yes, nu påbörjar jag min andra vecka i nykterhet. Ja, jag förstår ju nästan inte att jag har druckit under så lång tid - det är ju snarare 15 år som jag har druckit mer eller mindre dagligen. Var i morse och tog en ny dos antabus och träffade min rådgivare - och fick bra stöd och vägledning. Jag håller absolut med om att Antabusen tar bort en del av fix-idén kring alkohol. Jag kan ju omöjligt dricka med så mkt antabus jag har i kroppen för närvarande -det blir lugnare med alkoholtankarna i huvudet. Fritidsintressen är nog ett effektivt och givande bot mot sug och tankar kring alkoholen.

Jag har alltid gillat att jogga - det kanske jag kan ta upp lite mer seriöst.. ..Doktorn sa dock att jag skulle ta det lugnt med motionerande nu när jag har så mkt alkohol i blodet - skulle vänta tills i slutet av veckan - annars kunde det visst vara skadligt för hjärtat. Promenader gick dock bra. Idag har jag förutom jobbet varit ute och promenerat runt i 2 timmar. Kokade en mustig grönsakssoppa till middag och suget avtog an aning. Märker att jag sitter och spänner käkarna och är lite på helspänn. Dricker mängder med mineralvatten - jag är ju så van att hälla i mig så mkt vätska (i form av vin/öl).

En annan sak jag lägger märke till är att jag har lite mindre ångest och är mindre nojjig.
Ja nu har jag plötsligt ca 6-7 h mer per dag att hitta på att göra saker på - den tid som jag dagligen lagt på att införskaffa, dricka och återhämta mig från alkoholens alla cykler. Vad har ni andra för förslag på fritidsintressen?

Svettades inte lika mkt i natt som tidigare nätter. Alltid något. Men jag drömde att jag var på bröllop och alla var fulla inklusive jag själv som skulle hålla ett bröllopstal - och mindes inte vad jag skulle säga. Vaknade upp och trodde först att drömmen hade hänt på riktigt. Vart så glad och lättad när jag snabbt insåg att det bara varit en mardröm.

Kramar och kraft - heja alla kämpar och hjältar <3

Antabus har hjälpt mig oerhört mycket. Det tar inte bort suget men känslan av att man inte kan dricka pga just medicinen gör suget försvinner ganska snabbt. Mitt tips är att skaffa/återuppta en hobby eller ett fritidsintresse som man kan göra istället. Tiden går snabbare och man har annat än a att tänka på. Suget försvinner. Första tre dagarna när absitenensen är som värst är inte kul. När första veckan har gått är det mesta borta och efter 14 dagar ja då har man ingen abstinens kvar. Dock kommer suget att trigga dig och då måste du vara alert på dessa signaler. Imponerad av dig att bryta efter 10 års supande. Bra jobbat.

Nä tänk på all skit som inträffar om man tar första glaset. Bra kämpat. Heja dig!!!

lite komiskt inträffade på Påskmiddag i år. Var bjuden till släkt men även andra vänner till min släkting som jag inte känner satt runt bordet. När det skulle bjudas i glasen och jag tackade nej sa vederbörande högt och tydligt:

HAR DU BLIVIT ALKOHOLIST??!!

Ja, vad svarar man egentligen på en sådan fråga. Den som avböjer öl och snaps är alkoholist! Eller kanske möjligen gravid, om man är kvinna såklart...

Man upphör inte att förvånas över de små-fulla och deras taktlöshet :-)

//PP

Tack Lena & Vilja. Vet faktiskt inte om jag kan säga att jag tycker jag är harmonisk. Det jag skriver kanske framstår så? - det är ju för att man vill förklara fördelarna att avstå från alkoholen. Tycker nog idag när jag läser mitt inlägg att det framstår som lite löjeväckande klämkäckt: - halleluja för nykterheten! Känner igen den känslan efter att jag skrivit i min tråd. I och för sig stämmer det ju. Själva nykterheten är ju enbart positiv! Men det finns även andra saker som förändrades med nykterheten. Saker som isolerat betraktat inte bara är positiva. Ska sanningen fram är jag nog lite mer dämpad, sorgsen och ensam idag än när jag drack. Innan var det ju ett konstgjort "uppåt" följt av "slitenhet" när jag inte drack. Ofta var det ju både socialt och trevligt. Men jag hade egentligen aldrig depressioner eller ångest. Ångest fick jag en slev av under de fösta abstinensveckorna just när jag hade lagt av. Men den försvann faktiskt efter en ganska kort tid. Hur länge den satt i minns jag inte exakt, men den klingade av på några veckor. Det som nu sitter kvar en smula är mer det dämpade och lite ledsna. Men det är klart, det har säkert att göra med att jag dragit mig undan. Innan jag slutade dricka hade jag aldrig upplevt meningslöshet i livet. Det var en ny känsla som innan förmodligen säkert kom genom missbruket, men som låg ordentligt marinerad och vilande i alkohol. Jag hoppas och tror att det kommer bli bättre på sikt och att lite mer av riktig sprudlande livsglädje återvänder.

Det önskar jag oss alla!

//PP

Nu är det över! Jag titulerar mig nykter alkoholist. Jag ska aldrig glömma min väg, jag ska aldrig glömma hur jävligt det var.
Får aldrig glömma!
Tack till detta enorma bra forum!!
Kram alla!!

Jag tycker som du.

PP, det är alltid gott att läsa det du skriver. Harmoniska och eftertänksamma rader. Kram på dig.

Vad glad jag blev att jag kan ge dig inspiration. BRA, stå emot ölen.

Nu redan efter 1 vecka ( i morgon) helt nykter kan jag för korta stunder känna eller snarare förnimma glimtar av en storslagen glädje och harmoni som plötsligt slår emot mig. För att jag i nästa stund stångas med abstinens, frustration, ångest, svettningar igen...
Jag låter mig ändå vägledas av de där korta glimtarna av lugn och glädje. Jag följer dess väg.
Vi kan bli fria!
Ha en fin afton - vi stångas tillsammans mot det mörka och falska när A försöker kidnappa oss! Kraftkramar!

Själv har jag lyckats vara nykter hela dagen idag, trots att jag i princip stått i hallen med skorna på tre gånger för att gå och köpa öl.
Men har lyckats hejda mig (vet inte riktigt hur...)

Nu blev jag superinspirerad av dig att fortsätta! Tack!

Hej miss lyckad,
Tack för dina kloka ord och bra råd. Jag undvek faktiskt att umgås med några vänner i helgen då det alltid ska drickas i mängder.
Jag höll på att bli tokig ett tag pga abstinensen och började böla hos läkaren. Jag sa att om det är såhär det känns att vara nykter - så kommer jag inte orka stå ut med den här känslan som bara har beslagtagit hela kroppen - som en stor jätte som slänger omkring med mig. Då sa läkaren till mig att det jag upplever just nu är inte nykterhet utan jag är i abstinensfas, dvs det är som om jag har feber, influensa, frossa, ångestattacker o.s v
Jag litar på läkarens ord om att det kommer kännas bättre. 10-14 dagar sedan ska det för de flesta klinga av...
Det hjälper oerhört att läsa på det här forumet och jag blev så glad och tacksam för ditt fina svar! :)
När det var som värst gick jag ut och gick i flera timmar - för att ha något att fokusera på. Klarade inte av att ens läsa i en bok eller se en film -
Det känns som om jag håller på att vakna upp från en bubbla som jag levt och isolerat mig i under så många år... Jobbat och sen direkt hem och dricka vin/öl i smyg har varit mitt liv så länge nu. Vad har jag sysslat med egentligen? Mycket för att döva ångest. Alkoholen ledde till ännu mer ångest och sådär har jag underhållit mig själv :/
Det känns så härlig att landa i en tanke och önskan att få resa iväg, lämna från allt det där - trots att jag emellanåt känns som om jag håller på att bli tokig
Kramar tillbaka <3

Vad bra att du sökt hjälp, och att du får hjälp. Suget försvinner ofta succesivt. Jag kan bara tala om hur det är för mig och det ser säkert olika ut. Tips för den första tiden: Var egoist dvs gör det du mår bra av när det gäller sömn, mat,dryck, godis, annat ätbart, vänner och umgänge. Undvik saker som förknippas med A. T ex vissa vänner, viss mat, vissa glas, vissa ställen osv. Tänk och läs mycket om andra i samma situation, det finns filmer på Youtube som handlar om alkoholmissbruk. Det finns meditationsfilmer som kan hjälpa och distrahera. Jag tror du kan komma på själv vad du är intresserad av att läsa om och att titta på. Ha inget med A att göra nu i början. Dvs inga fester eller kalas med A. Absolut ingen A hemma. Du har fått en del mediciner och det blir ju också ett stöd. Jag hoppas och tror på dig och din nykterhet .Detta är ju mina råd, så ta bara det som passar.. Kram på dig <3

Dagarna och veckorna rullar på. tacksamheten för nykterheten är stor. Ibland kommer perioder då tankarna och läsandet på forum tar lite fart igen. Ibland går det dagar utan att jag funderar kring min nykterhet. Men det finns där i bakgrunden. Det är inte borta men jag upplever det inte som ett hot. Räknaren på mobilen har nu passerat 875 dagar. Följer den inte längre aktivt. Upplevelsen när jag tittar på den är väl ungefär som att fundera på tidens gång, på att livet fortgår i nykterhet. Det är ju fantastiskt samtidigt som det är lite oroande. Samtidigt sporrar det mig till att vilja ta ännu bättre vara på tiden och livet.

Med tidsfunderingen hoppas jag kunna sporra var och en av er som nu lämnat startlinjen och tagit ett beslut att förändra drickandet. Jag minns, och vill inte glömma hur det var i början. De första veckorna där var timma var en kamp. Timma läggs till timma och det blir så småningom allt lättare. Helt plötsligt blev timmarna till dagar, veckor och månader utan akut önskan att dricka. Efter något kvartal blev det lättare att tänka på annat om dagarna. 21'000 timmar ;-) ja så länge är det faktisk sedan jag vaknade upp till dagen som skulle bli startskottet på den nyktra vägen. De första timmarna var som sagt näst intill outhärdliga. Ja, ni som gjort samma sak eller själva befinner er där vet hur det kan vara. Men det som vi inte vet i början är hur det ser ut efter ett tag. Just med tanke på det vill jag verkligen berätta om att det blir lättare och att det är värt hela kampen, jag lovar.

Så om du kämpar just nu så försök att tänka på det. Du har påbörjat något som garanterat gör dig friskare. Timma för timma.

Jag tror att min egen förändring och mitt tillfrisknande kommer att fortsätta under en lång tid. Iofs. på ett annat sätt. Att ta sig tillbaka till utgångsläget kanske aldrig är helt möjligt? Men livskvaliteten och jag själv som person blir ju stadigt bättre och friskare. Även om jag är ett par hjärnceller fattigare tror jag faktiskt att jag kan klara mig med de som finns kvar...

Det tar sin lilla tid att komma upp ur hålet som jag så envetet och under lång tid grävde. Det är helt ok så!

//PP

Så starkt att kunna se dem man sårat och lära sig av det.
Det krävs både mod och styrka för det, full av beundran för det.
Så kram och hjälte är du

Var och shoppade med en släkting som jag festat(supit) mycket med för någon dag sedan. Hon vet att jag har slutat med A och vi har inte pratat så mycket om det. Vi umgås inte så ofta längre och det är för att vi nästan alltid druckit när vi har träffats. I bilen funderade jag kring om hon skulle köpa alkohol och vad jag skulle tycka om det? Skulle jag bli sugen? Skulle jag säga att hon inte kunde köpa det? Jag kände mig tillräckligt stark för att kunna hantera ev köp.Tyckte jag.Och om jag inte skulle kunna ta det så var jag ju tvungen att säga det i tid. Annars känns det obekvämt för oss båda. Denna släkting har inget körkort och kanske tänkte passa på att handla när vi ändå var ute och körde. Mycket riktigt sa hon lite senare att hon går till bolaget och handlar när vi ändå är i närheten. Jag gick till en annan affär under tiden. Tillbaka i bilen tittade jag hastigt vad hon köpt. Rödvin som jag avskyr som tur var. Kollade inte mer. Tänkte bara på alla gånger vi druckit och grälat och att även hennes A-konsumtion inte är helt riskfri. Jag kände mig glad och stolt när jag släppte av henne. Hade klarat av att köra A i min bil och hade inte en tanke på att köpa eller dricka något själv. Framför allt tänkte jag på alla pengar jag druckit upp. Tänkte på mina barn som har en nykter och glad mamma och som har fått mycket av sin självkänsla tillbaka.......

Tänker på er alla som också är nyktra idag, men även på er som inte har lyckats denna gång. Vi har alla varit där med ånger, dåligt samvete, dåligt mående över lag. Men en dag vänder det! Det kan handla om att man själv söker hjälp hos någon. Vårdcentral (man kan söka för tex magen och sen berätta sanningen för läkaren) Hos sin chef eller annan person som ev. kan hjälpa en mot alkoholberoendet. Plötsligt är man på gång mot nykterhet, men man måste oftast rulla igång den första stenen själv, så att dom andra stenarna också börjar rulla. Vi har egentligen bara ett val när man blivit beroende av A och det är ju att sluta med A Om man provat massor med gånger med att minska, byta sorter, vita dagar veckor osv. Och ändå mår dåligt av sitt drickande då finns det 2 val. Det första att sluta med A.... Det andra att fortsätta som förut och spiralen neråt är ett faktum. För mig hade detta säkert slutat med en massa alkoholrelaterade sjukdomar och till slut en för tidig död.....Jag är glad att mitt liv fick en vändning även om vissa situationer och dagar ibland kan kännas svårt. Var och en har sin väg att vandra och jag skickar styrka och kraft till er alla. Kram <3

Våren på väg. I dag AA-möte. Kallar det damklubben. Det är ju ett kvinnomöte. Ungefär samma kvinnor, som återkommer. Talas mycket andlighet. Det är ju huvudet, som ser till att jag håller mig nykter. Men det är också benen, som tar mig till ett möte. Ja, härligt: Nykter en dag i taget.

Jag sitter och läser kommentarerna i forum, och det slår mig hur tröstlöst det är att komma med råd (som ingen följer) Men ser också att min egen resa varit både lång och slingrig..
Man vill skaka om och skrika, "Men herre gud, VAKNA människa, Din pojkvän, sambo, partner, man, fru, flickvän kommer aldrig att överge alkoholen för DIN skull! (lika lite som den notoriskt otrogne kommer att sluta vänsterprassla, fast hen blivit påkommen för femtielfte gången)
Det spelar ingen roll HUR mycket DU älskar honom/henne, så kommer alkoholen ändå alltid att vara nummer ETT i hens liv..
När jag själv som nyvaken medberoende och nynykter alkoholist, var väldigt aktiv, så hade jag nog en besserwisser attityd som många (inte minst "alkoholisterna" retade sig på..)
Mitt råd var nämligen(och är fortfarande!) : Ta ditt pick och pack och dra! Lämna din alkoholist och låt honom eller henne slå i botten, ta ansvar för sitt drickande och rädda dig själv!
Men livet är inte så enkelt.. Många medberoende vill inte bli "räddade", vill inte rädda sig själva (eller sina barn..), för vi sitter fast i tanken att först och främst så ska alkoholisten bli nykter( räddas?)!
.. Sedan kommer allt, som genom ett trollslag, att lösa sig!
Människor som gång på gång, tar på sig de där rosa glasögonen, som man slitit av dem när man pekat på alla de stadier som man själv gick igenom..
Som ständigt kommer med alla de där ursäkterna som man hört tiotusen gånger..
- Men barnen är så små, så de förstår inte.. Dessutom är han ju så snäll mot dem och leker extra mycket med dem när han är nykter.. Jodå, jag betvivlar inte ett dugg att även alkoholister älskar sina barn och sin familj, och vill kompensera sina fyllor..( Hur många resor och utflykter har inte gjorts och hur många dyra presenter har det inte dykt upp efter en "period"?)
Min före dettas barn visste precis, hur de skulle få pappa att öppna plånboken efter ett rejält återfall, som "kompensation"!
Och varken de eller han ville se "mönstret", tvärtom blev de skitförbannade när jag talade om vad jag såg. Barnen för att de blev av med en möjlighet att få extra pengar och "alkoholisten" för att han skämdes eftersom det var så uppenbart.. Ja, barnen kände sig väl också "påkomna" i den här kohandeln.. ( som förresten återupptogs och fortfarande pågår sedan jag flyttade..)

- Men han är inte som alla andra alkoholister,( just HAN/HON är annorlunda!) för när hen är nykter så är hen världens mest kärleksfulla, smarta, snygga, trevliga, omtänksamma och generösa människa.. (att hen däremellan kan bli raka motsatsen, slätar man över och bortförklarar, ofta med ett: Jag får skylla mig själv, jag skulle nog inte ha provocerat men jag blev så arg..)
Dessutom så har hen ett ansvarsfullt jobb som hen sköter, så han sitter ju inte på någon parkbänk bland A-lagarna.. Och däremellan så är han fantastisk både på att snickra på huset, sköta trädgård och som älskare..
- Men nu har hen varit nykter i snart TVÅ veckor, så nu går det åt rätt håll ( ibland, när mannen/frun, tvingats gå på antabus..och inte kan dricka) Och sedan sorgen, frustrationen och förtvivlan när återfallen kommer på pärlband..
Varje gång tror man med en dåres envishet att NU, äntligen så ska han/hon ta tag i sitt drickande..
Nej, det kan de inte! För de är SJUKA! De kan INTE, hur gärna de än vill..
Den här sjukdomen har ett så starkt grepp om dem, så är de inte väldigt medvetna och motiverade själva, så kommer de inte att sluta dricka! (NEJ, det spelar ingen roll hur motiverad och stöttande DU är!)
Japp, det här låter verkligen nattsvart eller hur?
Det enda man som anhörig medberoende KAN göra, är att förändra sitt eget liv!
Ta ansvar för sig själv och sina barn (om man har några)
Planera för sitt EGET liv! Och det kan tyvärr innebära ett liv utan alkoholisten! Eller det innebär i 99 fall av 100 ett liv utan just den människan som är alkoholberoende, om du inte medvetet stannar kvar..
Medveten om att du lever med en alkoholist!
Medveten om att du har någon form av vinst med att stanna kvar.
Medveten om att din man/kvinna, INTE kommer att sluta dricka för din skull!
Skulle så ske, så går hen på "vita knogar", för det är ett beslut som MÅSTE komma från alkohlisten själv om det ska lyckas!
Jag har under lite mer än ett års tid, följt olika människor i deras kamp.. För det är en kamp, både för alkoholister och medberoende. Jag började att läsa i forumet långt innan jag började skriva själv..
Jag har sett "ältandet", offermentaliteten (som de flesta blir förbannade på om man petar på!) Och alla ursäkterna (jodå det finns både bra och dåliga sådana..)
Men jag ser väldigt få som lyckas ta sig någonstans.. (det är ofta ett väldigt snurrande mellan ruta ett, ruta minus två och ruta noll..)
En del påstår att de gjort ett "medvetet val" att stanna kvar och "kämpa"..?!
För vem? sig själva eller alkoholisten..?
Enligt mig, så försöker man fortfarande kontrollera en bit som man inte vare sig kan eller får bestämma över.. De som blivit medvetna om det här, är de som har störst chans att lyckas! (därmed inte sagt att det leder till att alkoholisten slutar dricka/blir nykter!)
Jodå, en alkoholist kan nog så bredvilligt med munnen stå och lova och försäkra att de vill sluta dricka.. Men sedan överlåter de "jobbet" på den medberoende..
I full förvissning (efter en massa år) att den medberoende inte går någonstans, utan snällt stannar kvar och sopar upp skärvorna efter senaste återfallet.. Tröstar, tycker synd om, gråter en skvätt.. efter att ha bannat och varit förbannade..
Kanske fixar en tid hos läkare eller beroendemottagning.. Bönar och ber hos arbetsgivare och vänner.. slätar över misstagen och sopar igen spåren så alkoholisten ska stå på ruta ett istället för noll.
Ja i sämsta fall så skiner hemmet nystädat och och alla tomflaskor undanplockade, barnen är nysnutna, vattenkammade och rena när socialen kommer på besök efter att någon gjort orosanmälan..
Den medberoende sitter där, med klumpen i magen och hoppas.. Den här gången så... NU måste väl hen fatta att det är "allvar" i alla fall..
Jodå, många gånger har hen fattat långt innan, att det är allvar.. men kan liksom inte hejda skeendet. Även om de förnekar det tom för sig själva så har de på sätt och vis sett katastrofen närma sig.
Och så här, kan det rulla på.. år efter år, antingen tills de sociala myndigheterna gått in och tvångsvårdat,( tagit hand om barnen, eller hotat med det..)eller den medberoende faktiskt fått nog och antingen sparkat ut alkoholisten eller flyttat..
Och alkoholisten då? Ja har hen inte fått en egen insikt och påbörjat en resa mot nykterhet med en egen motivation, så dricker hen än..
Inte ens då alkoholisten påbörjat sin behandling, är det någon dans på rosor. Ofta är det ett steg fram och två tillbaks i början. (en del lyckas aldrig ta sig ur sitt berioende) Det kan ta många år, innan en alkoholist är en "nykter alkoholist".. Och inte ens då är det säkert att förhållandet överlever..
Den medberoende måste ju tillfriskna från sitt medberoende också..
Titta på sina egna motiv och mönster!
Sluta skylla allt på "alkoholisten" och börja ta ansvar för sin egen bit av både förhållandet och sitt eget liv!
Och därmed låta bli att klåfingrigt styra och ställa som man varit van att göra.. För det är trots allt väldigt lockande, att få känna sig "duktig" (och smartare än sin alkoholist..)
Lev väl! Ta hand om er hur ni än gör. Jag har gjort mina val (och står för dem) Ni alla måste göra era och det som är rätt för er!
kramar/ etanolen <3

Sisyfos, segdraget är verkligen vad det är. Men det börjar bli bättre nu tack och lov! Hur är det med dig, livet leker? Kram

Vilja, vad jag vill med min Vägskål är balans. Jag vill ha mindre av det destruktiva, det mörka och det elaka som endast jag kan försakra mig själv genom att just dricka alkohol i vissa situationer.
Jag håller på att försöka lokalisera när/var/hur och varför jag känner ett behova att inte längre vara nykter. Och jag försöker att älska mig själv. Mitt mål är att helt och hållet avdramatisera alkohol, att inte sätta den på en pedistal. Om detta är att jag är helt nykter i framtiden eller inte vet jag ännu inte, men jag vet att även jag trillar av vågen om jag dricker när jag (som du är nu) är ledsen.
Och det är så orättvist mot mig själv, att "knyta fötterna i ett snöre" och sedan trilla. Det gör så ont.

Så hoppa genast upp i din skål igen, jag har ställt upp den till dig. Du kommer hitta balansen igen.
Det är okej att trilla ibland, bara du reser dig upp. Det ser värre ut än vad det är, du är okej. Du har oss, men framför allt har du dig själv. Upp igen nu gumman.

Min himmel är vit som snö, men det gör inte så mycket. Det är fint det också ☀️
Kram!

Då svär och skriker jag lite här jag också...,
FAN ??? FAN
Tack för utrymmet!
Hoppas du mår bättre igen. Verkar vara segdraget för många om det är någon tröst.

Får man svära och skrika precis hur mycket man vill. Döden kan dra åt helvete, fanskaps helvetens skit fan! FAN!
Vill skriva att det kommer bli bättre vilja, men det vet du, och till vilken tröst? Livet suger nu, det är okej att vara förbannad på döden. Men jag skriver det ändå, det kommer bli bättre. Skickar en argsint och ömsint styrkekram till dig ?

Aeromagnus, det går helt okej. Hur går dagarna för dig? :)
Kram

Stort tack för stödet!