Senaste kommentarerna i forumet

Jag sitter och läser kommentarerna i forum, och det slår mig hur tröstlöst det är att komma med råd (som ingen följer) Men ser också att min egen resa varit både lång och slingrig..
Man vill skaka om och skrika, "Men herre gud, VAKNA människa, Din pojkvän, sambo, partner, man, fru, flickvän kommer aldrig att överge alkoholen för DIN skull! (lika lite som den notoriskt otrogne kommer att sluta vänsterprassla, fast hen blivit påkommen för femtielfte gången)
Det spelar ingen roll HUR mycket DU älskar honom/henne, så kommer alkoholen ändå alltid att vara nummer ETT i hens liv..
När jag själv som nyvaken medberoende och nynykter alkoholist, var väldigt aktiv, så hade jag nog en besserwisser attityd som många (inte minst "alkoholisterna" retade sig på..)
Mitt råd var nämligen(och är fortfarande!) : Ta ditt pick och pack och dra! Lämna din alkoholist och låt honom eller henne slå i botten, ta ansvar för sitt drickande och rädda dig själv!
Men livet är inte så enkelt.. Många medberoende vill inte bli "räddade", vill inte rädda sig själva (eller sina barn..), för vi sitter fast i tanken att först och främst så ska alkoholisten bli nykter( räddas?)!
.. Sedan kommer allt, som genom ett trollslag, att lösa sig!
Människor som gång på gång, tar på sig de där rosa glasögonen, som man slitit av dem när man pekat på alla de stadier som man själv gick igenom..
Som ständigt kommer med alla de där ursäkterna som man hört tiotusen gånger..
- Men barnen är så små, så de förstår inte.. Dessutom är han ju så snäll mot dem och leker extra mycket med dem när han är nykter.. Jodå, jag betvivlar inte ett dugg att även alkoholister älskar sina barn och sin familj, och vill kompensera sina fyllor..( Hur många resor och utflykter har inte gjorts och hur många dyra presenter har det inte dykt upp efter en "period"?)
Min före dettas barn visste precis, hur de skulle få pappa att öppna plånboken efter ett rejält återfall, som "kompensation"!
Och varken de eller han ville se "mönstret", tvärtom blev de skitförbannade när jag talade om vad jag såg. Barnen för att de blev av med en möjlighet att få extra pengar och "alkoholisten" för att han skämdes eftersom det var så uppenbart.. Ja, barnen kände sig väl också "påkomna" i den här kohandeln.. ( som förresten återupptogs och fortfarande pågår sedan jag flyttade..)

- Men han är inte som alla andra alkoholister,( just HAN/HON är annorlunda!) för när hen är nykter så är hen världens mest kärleksfulla, smarta, snygga, trevliga, omtänksamma och generösa människa.. (att hen däremellan kan bli raka motsatsen, slätar man över och bortförklarar, ofta med ett: Jag får skylla mig själv, jag skulle nog inte ha provocerat men jag blev så arg..)
Dessutom så har hen ett ansvarsfullt jobb som hen sköter, så han sitter ju inte på någon parkbänk bland A-lagarna.. Och däremellan så är han fantastisk både på att snickra på huset, sköta trädgård och som älskare..
- Men nu har hen varit nykter i snart TVÅ veckor, så nu går det åt rätt håll ( ibland, när mannen/frun, tvingats gå på antabus..och inte kan dricka) Och sedan sorgen, frustrationen och förtvivlan när återfallen kommer på pärlband..
Varje gång tror man med en dåres envishet att NU, äntligen så ska han/hon ta tag i sitt drickande..
Nej, det kan de inte! För de är SJUKA! De kan INTE, hur gärna de än vill..
Den här sjukdomen har ett så starkt grepp om dem, så är de inte väldigt medvetna och motiverade själva, så kommer de inte att sluta dricka! (NEJ, det spelar ingen roll hur motiverad och stöttande DU är!)
Japp, det här låter verkligen nattsvart eller hur?
Det enda man som anhörig medberoende KAN göra, är att förändra sitt eget liv!
Ta ansvar för sig själv och sina barn (om man har några)
Planera för sitt EGET liv! Och det kan tyvärr innebära ett liv utan alkoholisten! Eller det innebär i 99 fall av 100 ett liv utan just den människan som är alkoholberoende, om du inte medvetet stannar kvar..
Medveten om att du lever med en alkoholist!
Medveten om att du har någon form av vinst med att stanna kvar.
Medveten om att din man/kvinna, INTE kommer att sluta dricka för din skull!
Skulle så ske, så går hen på "vita knogar", för det är ett beslut som MÅSTE komma från alkohlisten själv om det ska lyckas!
Jag har under lite mer än ett års tid, följt olika människor i deras kamp.. För det är en kamp, både för alkoholister och medberoende. Jag började att läsa i forumet långt innan jag började skriva själv..
Jag har sett "ältandet", offermentaliteten (som de flesta blir förbannade på om man petar på!) Och alla ursäkterna (jodå det finns både bra och dåliga sådana..)
Men jag ser väldigt få som lyckas ta sig någonstans.. (det är ofta ett väldigt snurrande mellan ruta ett, ruta minus två och ruta noll..)
En del påstår att de gjort ett "medvetet val" att stanna kvar och "kämpa"..?!
För vem? sig själva eller alkoholisten..?
Enligt mig, så försöker man fortfarande kontrollera en bit som man inte vare sig kan eller får bestämma över.. De som blivit medvetna om det här, är de som har störst chans att lyckas! (därmed inte sagt att det leder till att alkoholisten slutar dricka/blir nykter!)
Jodå, en alkoholist kan nog så bredvilligt med munnen stå och lova och försäkra att de vill sluta dricka.. Men sedan överlåter de "jobbet" på den medberoende..
I full förvissning (efter en massa år) att den medberoende inte går någonstans, utan snällt stannar kvar och sopar upp skärvorna efter senaste återfallet.. Tröstar, tycker synd om, gråter en skvätt.. efter att ha bannat och varit förbannade..
Kanske fixar en tid hos läkare eller beroendemottagning.. Bönar och ber hos arbetsgivare och vänner.. slätar över misstagen och sopar igen spåren så alkoholisten ska stå på ruta ett istället för noll.
Ja i sämsta fall så skiner hemmet nystädat och och alla tomflaskor undanplockade, barnen är nysnutna, vattenkammade och rena när socialen kommer på besök efter att någon gjort orosanmälan..
Den medberoende sitter där, med klumpen i magen och hoppas.. Den här gången så... NU måste väl hen fatta att det är "allvar" i alla fall..
Jodå, många gånger har hen fattat långt innan, att det är allvar.. men kan liksom inte hejda skeendet. Även om de förnekar det tom för sig själva så har de på sätt och vis sett katastrofen närma sig.
Och så här, kan det rulla på.. år efter år, antingen tills de sociala myndigheterna gått in och tvångsvårdat,( tagit hand om barnen, eller hotat med det..)eller den medberoende faktiskt fått nog och antingen sparkat ut alkoholisten eller flyttat..
Och alkoholisten då? Ja har hen inte fått en egen insikt och påbörjat en resa mot nykterhet med en egen motivation, så dricker hen än..
Inte ens då alkoholisten påbörjat sin behandling, är det någon dans på rosor. Ofta är det ett steg fram och två tillbaks i början. (en del lyckas aldrig ta sig ur sitt berioende) Det kan ta många år, innan en alkoholist är en "nykter alkoholist".. Och inte ens då är det säkert att förhållandet överlever..
Den medberoende måste ju tillfriskna från sitt medberoende också..
Titta på sina egna motiv och mönster!
Sluta skylla allt på "alkoholisten" och börja ta ansvar för sin egen bit av både förhållandet och sitt eget liv!
Och därmed låta bli att klåfingrigt styra och ställa som man varit van att göra.. För det är trots allt väldigt lockande, att få känna sig "duktig" (och smartare än sin alkoholist..)
Lev väl! Ta hand om er hur ni än gör. Jag har gjort mina val (och står för dem) Ni alla måste göra era och det som är rätt för er!
kramar/ etanolen <3

Sisyfos, segdraget är verkligen vad det är. Men det börjar bli bättre nu tack och lov! Hur är det med dig, livet leker? Kram

Vilja, vad jag vill med min Vägskål är balans. Jag vill ha mindre av det destruktiva, det mörka och det elaka som endast jag kan försakra mig själv genom att just dricka alkohol i vissa situationer.
Jag håller på att försöka lokalisera när/var/hur och varför jag känner ett behova att inte längre vara nykter. Och jag försöker att älska mig själv. Mitt mål är att helt och hållet avdramatisera alkohol, att inte sätta den på en pedistal. Om detta är att jag är helt nykter i framtiden eller inte vet jag ännu inte, men jag vet att även jag trillar av vågen om jag dricker när jag (som du är nu) är ledsen.
Och det är så orättvist mot mig själv, att "knyta fötterna i ett snöre" och sedan trilla. Det gör så ont.

Så hoppa genast upp i din skål igen, jag har ställt upp den till dig. Du kommer hitta balansen igen.
Det är okej att trilla ibland, bara du reser dig upp. Det ser värre ut än vad det är, du är okej. Du har oss, men framför allt har du dig själv. Upp igen nu gumman.

Min himmel är vit som snö, men det gör inte så mycket. Det är fint det också ☀️
Kram!

Då svär och skriker jag lite här jag också...,
FAN ??? FAN
Tack för utrymmet!
Hoppas du mår bättre igen. Verkar vara segdraget för många om det är någon tröst.

Får man svära och skrika precis hur mycket man vill. Döden kan dra åt helvete, fanskaps helvetens skit fan! FAN!
Vill skriva att det kommer bli bättre vilja, men det vet du, och till vilken tröst? Livet suger nu, det är okej att vara förbannad på döden. Men jag skriver det ändå, det kommer bli bättre. Skickar en argsint och ömsint styrkekram till dig ?

Aeromagnus, det går helt okej. Hur går dagarna för dig? :)
Kram

Stort tack för stödet!

Du klarade Warszawa utan en endaste kall pilsner. Det kallar jag att ha kommit långt i kampen mot A!

Härlig läsning ?Önskar dig en fin helg!

Du har kommit förbi en backe som är brant, lång och jävlig men nu är du uppe. Nu måste du hålla balansen nedför så att du inte kör i diket. Kämpa på, jag tror på dig.

Ni är ju för roliga. Hur går det för dig studenten?

Ni är underbara ni alla som orkar läsa mitt problemfyllda arbetsliv och liv. Kom hem från Polen i onsdags. Landade på Landvetter klockan 8.20. Tur det inte var på torsdagen då det var bombhot. Jag hade det fint i Polen. Vi gick runt och geocachade lite, åt gott, drack gott och bara myste. Det hade ju varit gott att ta en kall öl eller två till maten men jag fixade detta med cola zero. Jag kan ju dricka typ 20 gånger normalt men det kan spåra ur första gången, tredje gången eller nittonde gången. Det var iaf skönt att vakna upp på morgonen utvilad och på topp. Detta var nog skönt för min älskade fru.

7/4 ska jag lämna blod igen och träffa en beteendevetare. Jäkla massa möten, känns mer jobbigt än hjälp just nu.

On it ?

Låter som en Hellström låt, aj lajk.

Det låter, tro det eller ej, väldigt hälsosamt vilja. Det är okej att vara glad och ledsen samtidigt. Inte skitkul, men det kommer bli bättre. Du vet när man kan skratta med hela sig själv och verkligen bara känna iiiiiiiiiih! Vad glad jag är! Det kommer. Gör mer av det som gör dig lugn och glad, fasten det tar imot i början.

Vette fasiken om jag har något imunförsvar, är fortfarande inte helt frisk. Men jag är iaf utan feber. ?
Undrar om man kan köpa ett imunförsvar på svarta marknaden... Någon som vet? Nej? Jaha.. Nene. Okej ?
Kram

And she rises from the dead...
Herregud vad sjuk jag har varit!!
Fy fan.

Nu är jag tillbaka i vardagen igen, med förhoppningsvis ett asgarv i närheten vilja ;)
Jag mår sådär Ebba, men det är fysiskt. Psykist mår jag helt okej ändå. Tackar som frågar.
Hur mår ni?

Kram

Dag 20 som nykter. Har besvärats av en rejäl halsbränna några dagar som jag äter losec mot. Fungerar bra. Har även en lätt molande huvudvärk som blir bättre när jag äter. Om detta beror på stress, infektion i kroppen eller alkoholen vet jag inte. Det jobbigaste är att jag är apatisk, kan sitta hemma, glo i taket och leka med mobilen och dagarna bara försvinner. Har börjat tvinga mig själv att göra saker och komma ifatt med pluggandet. Trots allt det här så känner jag att jag mår bra! Knappt någon ångest eller negativa tankar. Så livet känns ok! Det enda jag saknar är motivation och energi.

Kram

... det är tusentals berättelser om problemen med att sluta.
PS Inser att funktionen besvara inte lägger sig i anslutning till kommentaren man väljer. Detta skrevs med anledning av lite skumpa på jobbet. DS

Har alltid pratat mycket med mina barn, även om mitt A-beroende .Dom har frågat varför jag måste dricka?Mitt svar har varit att jag är beroende. Men har det senaste året sett en sorg i ögonen på sonen när jag sagt att jag ska "köpa lite vin". Måste du? Har han frågat med ibland bedjande tonfall och ibland surt. Gång efter gång efter gång...... Jag låg och sov jour på jobbet en natt och började tänka på sonen. Jag mindes hans sorgsna blick när jag stannade bilen vid bolaget. Där jag låg kände jag hans sorg, hans förtvivlan av hur hans älskade mamma satt uppe var och varannan kväll och drack sig full. Hur rädd han kanske kände sig för att han inte visste hur full jag blev. Jag drack så sent jag kunde för att han skulle märka så lite som möjligt. Men även om han sov så somnade han aldrig tryggt när han visste att jag drack. Än värre var det helgkvällar när både mamma och pappa var fulla. Det kunde sluta med hög musik och ibland gräl. Jag ligger i sängen och börjar själv gråta när jag tänker på att han förmodligen många kvällar känt sig sorgsen och ledsen och rädd. Och att jag hans mamma gjort honom så illa. Som tur är är min son en stabil och smart kille. Jag pratar med honom om mitt tillfrisknande och jag har aldrig lovat barnen att jag ska sluta dricka alkohol. Däremot har jag lovat att jag ska försöka. Nu kan jag i min nykterhet känna skuld för att jag druckit så mycket och kanske skadat hans själ. Pratar dock med sonen ofta och jag känner att jag är förlåten........<3

Du berättar att du träffat en man för 5 månader sen som du älskar och som du fått reda på har alkoholproblem. Du funderar över hur du kan hjälpa honom. Det finns olika sätt att försöka påverka, samtidigt behöver han själv också vilja, att prata med honom kanske kan vara ett första steg?

Ser att du också tagit kontakt med en missbruksenhet, kanske fick du kloka råd där. Kanske har du läst runt här på forumet?

Man kan också ringa alkohollinjen 020 84 44 48 och prata eller ta kontakt med sin hemkommun som anhöriga för att få råd och tips hur man kan hantera situationen. Hur vill du själv göra?

Om du vill kanske du skapa en egen tråd här på forumet, då kan man ibland få flera svar. uppe till vänster direkt när du loggat in och ser alla trådar kan du klicka på "ny tråd".

Hoppas något här blev hjälpsamt för dig.

Vänligen
Rosette/Alkoholhjälpen

Hallå där! Hur har du haft det under påsken? Flög med kvasten över din hemort ett par varv i torsdags ;-)

Puss o kram

Börjat kunna känna glädjekänslor nu, det tog nästan tre veckor. Det känns inte längre självklart att dricka men suget finns kvar. Är fortfarande apatisk men tror att energin börjar komma tillbaka lite.
Antabus passar mig bra, även om jag skulle vilja ta ett återfall så måste jag vänta minst fem dagar innan jag kan börja borsta. På den korta tiden hinner jag ångra mig och börja äta dem igen. Känns bra att jag tog steget till beroendekliniken!

... du får miljöombyte, aeromagnus. Skönt. Njut av dagarna och kom tillbaka hem med ny energi. Fortsatt glad påsk på dig. :)

Efter en tidig resa till Landvetter så flög vi 8.00 mot Warszawa. I landade ca 9.20. Tåg från Modlin intill centrum och incheckning på Novotel. Inte mycket är öppet, knappt en restaurang öppen. Såg folk sitta med en kall öl och det kändes lite men det går bra med cola. Nu är vi trötta och imorgon blir det gamla staden, slottet och storkyrkan.

Har tänkt att gå på ett möte nu i veckorna. Ska ge det en chans. Är rädd för att klientelet ska vara samma som på beroendekliniken, bokstavsmänniskor och bänkalkisar.. Men efter vad jag läst här på forumet så är det vanligt folk där också.

Hej! Hade också problem i början med Att Gud finns med, Men som aeromagnus skriver, så är det inget religiöst. Ta för dig av det som du vill ha från ett smörgåsbord, lämna resten.
Hur som helst så är det en fin gemenskap där ingen dömer dig.
Gör ett försök och ha ett öppet sinne.
:))

Känns nytt med nya bra val, lite ljusare, frächare och ansvarsfullt. De förvånar en och får en att känna sig nöjd efteråt.