Senaste kommentarerna i forumet

... och du... folkomröstningen i UK är den 23.6, så det är inte så konstigt att du inte hittar resultatet ;-)

Ja, det är kanske möjligt att du är lite dåligt mottaglig. När du skriver om terapin så känns det som att du stretar emot allt du orkar. Det är ju lite svårt att nå en person som inte vill bli nådd. Jag kan naturligtvis vara helt fel ute, men jag tänker att du kanske känner dig sårbar genom att öppna dig för någon. Det är inte konstigt i så fall. Särskilt om man inte brukar prata om känslor och sina innersta tankar. Eller så passar ni bara inte ihop. Jag skrev om snipiga tanten ovan. Har ett annat exempel. Hade precis skilt mig och blev ivägskickad till typ företagshälsan. När kuratorn öppnade munnen ville jag bara hoppa upp och strypa henne. Vad hon än sa, så högg jag som en jäkla kobra på henne. Vet inte varför det blev så, men jag var inte redo för samtal, kände mig utfläkt på ett sätt som jag inte klarade av då, i kombination med att vi antagligen inte "klickade". Även om jag i dagsläget är väldigt nöjd med min nuvarande psykolog, så har jag inte precis tyckt att det varit angenämt att gå dit. Det har varit jäkligt tufft och ångestfyllt, men jag kände det som att jag inte hade något val den här gången. Inget annat val än att kämpa mig igenom det. Men visst körde vi också fast för ca ett år sedan. Då sa han att om jag inte försökte mer/kämpade hårdare med att försöka känna, så kunde han inte hjälpa mig. Men sedan är det kanske inte så konstigt att du är skeptisk. Jag antar att du fortfarande kämpar med att acceptera att du har en "premiär med fnurra i känslolivet" eller hur du nu skrev ovan. Och att gå från att försöka acceptera det till att söka göra något åt det kan så klart vara jobbigt. Du får ha tålamod med dig själv kanske?

Nu ska jag snart försöka orka förflytta mig från soffan till sängen. Kram och god natt

Take my Word for it! Det var då tusan att du har så svårt att begripa att du bara är SÅ bra!
Jag är ju en skeptiker, det vet du. Har nu haft två samtal, och det känns ungefär som;
"När jag nu säger si, så kommer han fråga så"
Kontentan är väl ungefär att han tycker jag är en smart kille som försökt göra allt så bra jag kan,
men pga. Av yttre omständigheter har drabbats av utmattnings depression. Tjoho, och hur fixar jag det lite
snabbt och lätt? Skitirriterande, ja du vet nog... Annars är han väl som psykologer är mest? Schysst inlyssnande, säkert
en lång egen historia av terapi, och ungar har han med tre damer, så en och annan snyting har han säkert åkt på...
Nej, jag har svårt för det här. "Ja, hur mådde den lille PP som barn?" Han märker att jag inte direkt är helt "frälst" av
skrynkleriet, och frågade "vad vill du att jag ska göra?" Ja, jag vill bli frisk....Det är väl inte så svårt att fatta, eller?
Kanske är jag dåligt mottaglig?

Fredagskram, trevlig helg!

//PP

Vad jag blir glad av att du/ni är så starka och önskat er en härlig semester
Kram på dig

Var hos en vän idag på lunch. Vi har inte träffats på länge. Jag förklarade hur illa det var med mig och sambons drickande, och att vi faktiskt är glada att det går så bra som det gör. Jag fick verkligen berätta många av våra sämsta gånger med A för att hon förhoppningsvis ska förstå. Vi diskuterade ev. semesterresa tillsammans med våra män. Jag förklarade att hon och sambon kan semestra med oss utan A. Och att dom kanske kan"festa" av sig med andra vänner och åka en mer hälsosam resa med oss. Vännen sa att hon har inga problem med det. Hon skulle prata med mannen om resan. Hennes man(mycket god vän till mig) tycker det är konstigt att vi inte kan vara med på fester osv och dricka a-fritt. Jag sa att det kanske vi kan längre fram, men känner på mig att det kan bli svårt. Efterhand förstod vännen att våra A-problem är större än vad dom trott. Jag sa att hade våra fester alltid varit så roliga och bra som vi haft tillsammans så hade vi inte haft problem. Utan att det är alla övriga dagar vi dricker A som är problemet.Jag vill inte riskera mitt fina liv för vänner som ev ej förstår mitt missbruk. Tänker på A-lagarna som oftast inte har så stora chanser på hemmaplan. För så fort dom lämnat behandlingshem så står "kompisarna" utanför dörren med bolagskassar. Då gäller det att stå emot. Jag kan välja vänner. Dom som förstår min/vår situation och dom som inte gör det. Att många förminskar a-problemet är ju förödande för oss med missbruk. Ser fram emot en ledig fredagskväll. Solen skiner, något gott att äta och bara må väl både ikväll och i morgon..

INGA öl i helgen wohooo!!!

Nu är ångesten borta och jag mår bättre nu. Solen skiner och det skulle sitta fint med en hög pilsner men samtidigt minns jag hur jag mådde i måndags. NEJ det blir inga öl i helgen!!!

Tack för fina rader i min tråd. Dem blev jag väldigt glad över. Nu känns det mest som att jag ställer till oreda för allt och alla, i vart fall IRL. Så att man skulle kunna berika någons liv känns lite smått overkligt för närvarande ;-)

Tänker på det här med tålamod igen. Du får försöka använda din otålighet som en drivkraft för att orka bli bra igen. Inte som ett hinder som istället stressar dig. Varje dag av livet som vi inte mår bra är också en dag av livet. Jag tror verkligen att, när du är igenom det här, så kommer du känna dig både starkare och helare än på länge. Kanske någonsin. Vi mår ju dåligt av en anledning. Tidigare dövade vi oss med alkohol och då känner man inte så mycket. Men nu står vi där, utlämnade, nakna och ärliga... och måste ta tag i det som skaver i själen. För något år sedan, så kände jag att jag inte kunde begripa varför jag valt att gå och må så dåligt under så många år. Ska man bli 40 och inte våga dra ut liken ur garderoben?! Tydligen. Men nu känner jag mer tacksamhet - bättre sent, än aldrig liksom. Eller vad säger du?

Så bra att du faktiskt har träffat någon för samtal. Är det psykoterapi, kbt, kurator, prälle eller liknande? För egen del ska jag avsluta hos min psykolog om någon vecka. Det känns vääääääldigt konstigt, men om han tror att jag är flygfärdig, så får jag nog lita på det. Sedan vet jag ju var han håller till, om det skulle knipa... Det är ju dock inte alltid man trivs ihop med den första man träffar. I så fall kan du alltid byta. Det handlar om personkemi helt enkelt. Jag har avverkat några terapeuter och psykologer och läkare och annat innan jag träffade på min nuvarande (och snart frånvarande) psykolog. Det var lite otippat att vi skulle funka, om jag säger så. Vid en första anblick är vi oerhört olika - han har knasiga kläder, spelar i band och är storrökare. Men vad spelar det för roll. Han är extremt skicklig på det han gör och har nog hittat på både det ena och det andra i sitt liv ;-) Det gör mig trygg i att kunna berätta och älta mina dumheter. Sedan är han så otroligt lugn och trygg i sig själv och det smittar av sig. Det är ganska häftigt att prata med någon som är så oerhört självklar i sig själv och samtidigt ödmjuk och inlyssnande. Hoppas verkligen att du hittat/hittar någon du trivs med på motsvarande sätt. En tidigare terapeut som jag gått hos var en äldre dam i dräkt, som med snipig mun hade svårt att dölja vad hon tyckte om vissa saker som jag berättade... Det blev inte så många träffar jag kan jag säga...

Ha en riktigt härlig fredag!

Hej min kära vän,

Läser vad du skriver både i min och andras trådar och blir lite (mycket) tårögd. Nu har du börjat få tillbaka kraften, glädjen, orken och energin igen. Tar till mig vad du skriver om tacksamhet och påminner mig om att jag behöver bli bättre på det igen. Tänk att livet kan pendla så mellan nattsvart mörker och ljus glädje... allt på grund av den där jävla alkoholen. Tänker på hur du beskriver din tillvaro medan du dricker och hur extremt stor skillnaden är när du är nykter. Obegripligt att vi utsätter oss för den här drogen. Men begripligt när man förstår vad alkoholen gör med våra stackars hjärnor.

Skickar stora varma famnar med kramar till dig och önskar dig en jättefin fredag!

Godmorgon. Jag är oxså uppe med tuppen idag klev jag upp ur bädden kvart i 5. Att möta dagen tidigt gillar jag, samla kraft, djupandringar 5 minuter, vara tacksam för allt jag redan har. Sedan är jag död efter 21 på kvällen, kryper in i min bädd och läser ett par timmar. Inga frestningar så här långt, ska möta dom mentalt i så fall. Skolavslutningar här idag och många kommer att dricka alldeles för mycket, när jag var ung tyckte man det var tufft. Idag ska jag hämta ut nya glasögon, då jag la bort dom andra på fyllan, det blir en liten nätt summa. Men jag gör det nästan medd glädje, jag ska ju inte lägga pengarna på alkohol. Jag önskar dig en fin helg, och idag vad som än händer ska jag inte sträcka ut handen till glaset.
Kram till dig
Konstnären

Kaffe och vara med när dagen vaknar ger energi till resten.
Hoppas du får en fin dag med kloka val

jag är en morgonmänniska och älskar att vara uppe när dagen gryr. Det är min ställtid inför den kommande dagen.

I dag tänker jag rätt och slätt bara finnas till och existera i tillvaron. Nykter och neutral.

Ha en bra dag alla forumanvändare

Jag håller på med dieter och äter heller inte godis. Belönar mig någon enstaka gång med en chipspåse.

Ha en bra dag

Finfint Konstnären? Du har inte berättat hur detbgick/går med stugan. Ligger det fortsatt ner?

//PP

Jag vet, försöker inte vara otålig, men va fasiken... jag ÄR ju tyvärr lite otålig....
Vill komma åter till livet, till min Kraft jag alltid haft både privat och i yrket.
Men nu, lugn o fin Pellepennan. Och du Muränan, allt bra?
Får läsa ifatt lite ikväll.

//PP

Nä, jag förstår. Men när har man egentligen tid - eller lust - att må så...? Det passar väl aldrig bra? Ska jag vara lite tråkig? ... Tålamod Pelle. Tålamod, precis som med nykterheten. Vägen tillbaka till gott mående tar tid, men om man förvaltar den där tiden väl, så brukar man komma starkare ut på andra sidan, om du förstår hur jag menar.

<3

Precis så som du beskriver. Jag har bara inte tid att vara så'n, men det är kanske just de tankarna som är problemet.
Har alla fall träffat "skrynklaren" två gånger nu. Han säger att det inte är något farligt, förutom att det är en utmattnings-
Depreson. Ja, jävla lätt för honom att säga. Hej å hå, och sedan ses vi om en månad. Men det är klart, han sa att jag kommer lösa det,
men som sagt när? Förbaskat skönt att inte ha alkoholen att dras med i alla fall. Berättade även om det....
Kram Muränan

//PP

Hej på dig,

Du skriver väldigt insiktsfullt och jag har funderat några dagar på det du skrev om rädslan för suget. Måste verkligen hålla med dig i detta. När man inser att beroendet fungerar på ett visst sätt och att det som händer faktiskt följer ett visst mönster, så blir till en styrka när suget vill ta över. Jag slutade med godis m.m. i februari och känner igen varje steg i processen från alkoholen. På något sätt kan jag därför enklare "vila i" att det går, det löser sig, och acceptera att det går upp och ner.

Kram på dig

Hej finaste du,

så härligt att läsa att det går så bra för dig. Det är skönt att läsa att du kan vända det hela och komma igen. <3

Puss i pannan och ha en härlig kväll

Hallo där vännen,

Inte så konstigt att du känner dig tom på energi. Det är ju liksom en del av depressionen. Jag har ju varit nere i depression flera gånger och brukar också känna så. Dessutom blir jag alldeles tom inuti. Som om det ekar där inne. Men det vänder nog snart ska du se. Du har sökt hjälp och du håller på och skaffar dig insikt i det hela, så det går åt rätt håll i alla fall.

Famnen full med kramar till dig

Tack för frågan. Kan kanske beskriva det som att jag håller mig flytande...
varken mer eller mindre. Men det ska nog bättra på sig. Är bara så tom på energi
vilket är otroligt frustrerande. Hur går det själv?

//PP

för kommentarerna och frågorna i min tråd.

Kaffe och snus konsumerar jag i stora mängder. Visst är koffein och nikotin beroendeframkallande på liknande sätt som alkohol, men den stora skillnaden är att de inte är sinnesförändrande. Sällan man ser ångestfyllda snusvrak. Så dessa två "kompisarna" tänker jag inte sluta med. Men starkt gjort av dig att sluta på ett såpass enkelt sätt.

Nästan så lätt var det första gången jag slutade med alkoholen. Jag hade druckit alldeles för mycket, och tänkte ungefär "Nej, nu får det f-n i mig vara slut på detta!", och så slutade jag.

Betydligt svårare var det andra gången. Då var jag ju också mer skadad. Som jag försöker beskriva det i inlägg #17 "Den mentala kampen ...", var jag rädd för att drabbas av suget i början på nykterheten, och var därför tvungen att försöka förstå mina inre processer. När jag kom till rätta med det, samt med en del stöd från bl.a. AA, började nykterheten fungera bra.

Nu är jag ännu mer skadad, och det kommer att krävas ännu mer styrka och mental säkerhet för att lyckas. Det är därför jag skriver så mycket om hur jag jobbar med den mentala biten (en del tycker säkert jag är tjatig).
Men jag har en fördel av att ha gått igenom "att skaffa mig ett nyktert liv" tidigare, jag har erfarenhet och vet vad som krävs. Dessutom håller jag på att ordna med fler livlinor (yttre verktyg) nu, så jag har ytterligare stöd.

Så om inledningen på första nykterheten var som att gå upp för en kulle, var den andra som att klättra upp för ett berg. Nu är jag på väg mot Mount Everest topp.

Du har ju varit nykter länge nu Vilja, hur fungerar det för dig?
Tvekar du ibland, eller är du trygg i din nykterhet?

Styrka, värme och kramar sänder jag över via nätet. Sköt om dig

Hoppas allt är bra nu!
?????

Stärkande att få följa dig och dina kloka tankar.
Kram och hoppas du får en fin dag