Senaste kommentarerna i forumet

♡

Låter som en deckare: "Nykteristen i paradiset" ;-)

Heja dig för att du är du!

Fantastiskt vad du har jobbat bra!
Sluta med a och köra på i 200 samtidigt är imponerande. Kanske har det fungerat bra just för att du slutat. Nån skrev härinne att en nykter alkis presterar 160 % (eller nåt sånt).
Sen vill jag också höja ett varningens finger... Jag tror att det egentligen är för tidigt för dig att mecka med drickande. Ett glas som funkar bra... Å så ett till och sen några fler. Man trillar så lätt tillbaka och det är så jäkla onödigt nu när du hållit dig så lång tid ändå. Ge dig skälv lite mer tid. Just den där fixeringen vid dricka el inte dricka på semestern är att betrakta som varningslampor tycker jag. Så nu har jag sagt det, säkert inte så poppis och det är ju inte säkert att det gäller dig.., men jag trillade dit många gånger på liknande sätt. Var på din vakt!

Dottern har rest med man och barn till sol och värme. Och min son med kvinna och barn bor på annan ort. Vid sådana tillfällen har jag tidigare fått en känsla av att kunna dricka, utan att bry mig. Men nu när jag lever ett nyktert liv, blir klart känslan annorlunda. En annan sorts frihet. Kan göra precis vad jag vill utom, att dricka alkohol. Har en del skam- och skuldkänslor, som jag måste jobba bort. I morgon terapi efter juluppehåll. Skall ta upp vissa alko-händelser, som jag skäms över med terapeuten. Läser AAs stora bok. I den finns många förslag till ett vidare liv i nykterhet. Och om jag lever i programmet, så kommer sinnesron.

Ja, insikt och ärlighet är nog vad som gäller.

Så starkt av dig. Hur lyckas du?

Så otroligt starkt gjort av dig. Just detta att våga informera familj samt vänner är ett jättesteg. Varför ska vi skämmas? Men ok. Stödet finns inte alltid där.

Ville bara hälsa på. Vad härligt att tentorna avklaras på löpande band. Impad!

Kram

Det gick bra, tack. Tog ett glas och sen somnade jag i hennes soffa ? Trött student.

Vi åt en riktigt god middag och idag har äntligen skrivit klart en till tenta. Nu är det bara två kvar denna veckan. Hur går det med dig? Hur lever livet? Tack för att du skrev, blev jätte glad!
Kram studenten

Härligt. Vilken envishet du har. Det där med att vara helt ärlig mot sig själv och omgivningen, verkar vara nyckeln. Hjälpte ditt första år av försök tror du? Fick du samtalsterapi och sådant på beroendemottagningen? Hur hjälpte det, tycker du? Går du på AA? Går du på antabus nu?

Vad tror du var det där sista som behövdes för att bestämma dig. Var det viktigt att berätta för andra och på vilket sätt?

(Nyfiken, vetgirig, impad ;-)

Berätta om dina sidovinster! Jag kunde tex köra mm son nyss, en lördagkväll! ?

Så bra om du vill dela med dig av goda råd och tankar som hjälp dig på vägen!
Kram

Så himla starkt att du inte har trillat dit igen, att det åtminstone bara är tankar!!! och att du skriver här!!! Försök hitta tillbaka till varför du blev nykter en gång. 2,5 år är ju helt fantastiskt! Läs på forumet, och skriv! Det ger åtminstone mig en massa energi (alltså, jag är bara nykter på 7:e dagen så jag är kanske inte den bästa att ge dig råd...) och motivation. Vad är det du behöver döva? Kan du försöka prata med någon om inte forumet räcker? Jag är också en beroendepersonlighet och vill gärna ersätta det ena med det andra - och har gjort det. Jag kommer försöka hitta nyttiga saker nu att ersätta med, och jag tror det är viktigt att inte han någon form av näringsbrist. Tränar du? Intressen? Hoppas du orkar fortsätta och tar tag i tankarna som dyker upp, det är den där lilla jäveln i huvudet som märker att du är lite svag och passar på!! Jag önskar dig jättemycket lycka till!!!

Jag skrev ett svar här tidigare r jag fick med en del.
Det är stundvis kämpigt såklart. Det gäller att inte sätta för långsiktiga mål, utan ta en dag i taget och framförallt ta livet för vad det är!
En sak måste jag tillägga också; om jag bara hade haft en aning on de sidovinster som nykterheten ger, då hade jag blivit nykter för längesen :)

Jag började märka redan för 3 PR sedan att saker inte riktigt blev som det skulle när jag drack, men första reaktionen blev att jag förnekade problemet. Men som 'tur' är blev det bara värre å värre. Tillslut sökte jag mig i förtvivlan till beroendekliniken. Jag började ta antabus, och hade ett år med kortare återfall, nykter varannan vecka mm.. Efter semestern i somras så tag jag mod till mig å la alla kort på bordet för mina närmsta vänner ang mitt missbruk och sen den dagen, tack vare att vara ärlig så har jag lyckats hålla mig nykter :)

Tvättat och strukit gardiner. Lugnt. Trött och lite tråkigt. Får lov att ha tråkigt, för att kunna ha roligt. Gick en promenad, men piggnade inte till av den. Nykter en dag i taget. I morgon AA.

Hur gick det igår? Blev det nåt vin och isåfall, hur kändes det ?

Hoppas allt gick bra.

Kram

Konstellationer av personerkommer och går. Det trista är väl att själva anledningen består. Det fantastiska är att forumet både lindrar och ibland faktiskt till och med kan bidra till att bota. Snart 5,5 år sedan jag första gången hittade hit. Är idag så tacksam att jag hittade tillbaka.
Hälsa till mullegubben så gott. Hoppas även han har det fint!

/PP

Kanske är både vi medberoende och beroende lite som allergiker.. Har vi en gång blivit överkänsliga, så måste vi vara försiktiga resten av livet?
Och ibland känns det lite som vi måste hitta orsaken till varför vi en gång i tiden valde ett beroende som ett sätt att antingen skydda oss eller fly från något.. (ja det är lite mina egna funderingar kring beroende)
För det verkar som summan av lasterna är konstant?
Kanske ska man försöka hitta något trevligt och nyttigt att bli "beroende" av istället?
Önskar dig en fortsatt beroendefri, från negativa saker, tillvaro!

Så gott att se dig titta in och skriva mulletant <3
Jag har också läst muränans tråd och det berör..
Ha en fin helg!

Att läsa sig till förståelse och kunskap är bra tycker jag, så jag lyfter den här tråden.

:)

Det här kan vara bra att tänka på.

Det nya året började sådär..
A på nyår och även den 2 jan och den 4 jan. Ångest över att jag tog bilen på tisdag morgon.. A hade troligtvis gått ur men ångesten var så påtaglig!
Ha sedan dess varit nykter!!!
Alltså nu är jag på dag 5 som helnykter!
Jag har tagit ett nytt beslut! Tre nyktra månader! Tankarna på sommaren är att dricka A-fritt.

Det som är värst är alla misslyckanden! Skammen och att hela tiden börja om..
Verkar vara en person som är känslig för stress, ensamhet och går i gång på lugnande saker kortsiktigt som A och nikotin!

Har skrivit dåligt i tråden..
Läst mycket av er andra som är som en livlina!!

Men jag ger mig aldrig!! Det ska gå någon gång att förbli nykter!!

Kram alla till er liksom jag som kämpar!!

så är min forumgata (nu santorini har vi både Holknekt och LenaPh integrerade här *skrattar* - fint sällskap:)

Blev så berörd av Muränan... och tänker på alla jag följer sporadiskt här. De långvariga, de som flyttar in och stannar länge och de som följs åt får en särskild betydelse. Många gånger har jag räknat upp de som hör till "min" självutnämnda forumfamilj, vi är de som flyttade in... inte först för det fanns ju sammanhang före min tid här... men vi som skapade vår gemenskap 2011 si-så-där... och där många ännu följs åt i olika spår. Det händer att jag undrar hur det är med Dompa idag, honom som vi följde via Florens till Australien... och många andra...

Och så, när jag har nån längre ledighet, läser mer, skriver lite - och blir fångad... det är nog den äkta tonen, livsberättelserna där en verkligen inte kan veta hur det slutar... där jag inte kan kika på sista sidan... inte ens i smyg. Nej, här pågår livet. Naket och sant i försök och misstag, framgång och fall, glädje och sorg... så mycket kamp och lidande och så mycket kärlek ... Och störst av allt ÄR kärleken. Ja, så tänker och tror jag även om anhörigsidorna oftast beskriver kärlek som gör ont. ... Aldrig, jag vill bara säga det, aldrig att utövande av makt och kontroll, underkastelse, kränkning av andra och sig själv - ALDRIG att det ska förväxlas med kärlek.

https://www.youtube.com/watch?v=fDpxy5mB0pQ

Tillbaka läser jag och märker att forumet fungerar bättre än bäst och att alla bryr sig om varandra på bästa forumvis. Aktiviteten är fortsatt hög och till det kommer kanske lite extra trådar så här års. Har haft en riktigt skön resa och kan konstatera att "paradisets" alla barägare inte i förväg planerat för att det skulle dyka upp en vuxen man och fråga om alkoholfria alternativ. På så vis har jag varit exotisk både som Nordbo och nykterist. För det är ju så att jag är nykterist, även om jag inte utåt sett presenterat mig som så.

God fortsättning till er alla

/PP

Ja, du förstår säkert att även jag undrar. Har varit borta ett tag och det har ju du med. Skicka oss ett par rader när du loggat på. Har en känsla av att det skulle göra oss och dig gott. Ta vara på dig.

Vapendragaren

/PP

Jag har läst lite bland de olika inläggen både på beroendesidan (jag har ju själv ett beroende bakom mig och jag tänker inte ta reda på hur allvarligt det är genom att fortsätta att försöka dricka "normalt")
Det slår mig, att många fortfarande har den traditionella bilden av "parkbänks-alkoholisten" på näthinnan, när man börjar diskutera beroendeproblematik..
Att förenkla beroendet till den bilden, är att göra alla en björntjänst! Beroende eller alkoholist (jag VET att ordet är väldigt laddat för en del!) kan vem som helst bli och vara!
Hen (jag använder vårt nyord för hon och han, så slipper jag skriva så mycket!) Kan sitta i snabbköpskassan, vara dina barns lärare/rektor/pedagog, busschauffören du åker med, säljaren du möter någonstans på stormarknaden, Hen, som jobbar i industrin (på vilken avdelning som helst, från "golvet", och upp i högsta chefsposition!) Sjuksköterskan på vårdhemmet/sjukhuset, läkaren, prästen.. ja, VEM som helst!

Det syns i regel inte utanpå! ( jo på parkbänks-alkoholisten, men å andra sidan är hen i regel i slutstadiet av sjukdomen)

Jag har bekanta/vänner, vars förut så framgångsrika släktingar(syskon, kusiner, far-/morbröder, mostrar/fastrar, föräldrar etc) efter många års "socialt drickande" (i överkant) utvecklat alkoholism och sedan supit bort både familj och företag!
Det har ju inte skett över en natt, men på slutet så har det inte tagit många år..
Det har varit oerhört intelligenta och kompetenta personer! (så förståndet har det inte varit fel på från början iaf)
Kanske en aning självsäkra,(utåt i alla fall) för en del av dem hade själva sagt, när de varnades.."Det är lugnt! jag har koll! Jag vet hur mycket jag dricker och jag kan bromsa när jag vill.."

Min fd, hade också ett bra jobb, innan han blev pensionär. (visserligen har han hoppat in lite extra på senare tid, men mest för ekonomins skull)
Han misskötte aldrig jobbet(var sällan sjuk) och var omtyckt, men jag funderar ändå ibland om inte hans kollegor märkte att han luktade bakfylla och var sådär disträ och vimsig som alkoholister gärna blir, trots att de är nyktra..

Efteråt slog det mig, att det bland hans kollegor fanns åtskilliga som säkert själva hade olika typer av "alkoholproblem" eller beroendeproblematik..
Jag tror att det i sådana lägen är lätt hänt att man omedvetet håller varandra om ryggen..
Man förminskar problemen, "mörkar" vissa händelser och kommer med lättköpta bortförklaringar. Kanske tom "köper" vissa halvgenomskinliga lögner..
Kanske är det så, att vi som lever med en alkoholist, märker de här små signalerna alldeles för fort och för väl?
Andra kanske inte reagerar förrän någon kommer uppenbart berusad till jobbet (eller missköter det pga sitt drickande)? För annars måste det vara lite av strutsmentalitet..?

En sak är säker, de beroende, kan verkligen strama upp sig/skärpa till sig, när det finns andra i närheten..
Precis som folk med vanlig demens, lyckas dölja det för omgivningen väldigt länge..
De blir liksom mästare att komma med bortförklaringar till diverse tabbar, glömska, felsägningar och misstag..

Ute bland folk, var min fd from som ett lam.. Ja fram till en viss grad av berusning (men då var han å andra sidan nästan aldrig ute bland folk) Då kunde han istället bli väldigt påstridig och tjatig.. Men sällan aggressiv.. Folk uppfattade honom istället som en festlig typ som gärna berättade dråpliga historier och roade andra.. (och naturligtvis bjöd laget runt..)

Jag kom ju in i hans liv i ett ganska sent skede.. Visserligen drack han inte dom mängderna då, men när jag minns tillbaks så var vinet och ölen på något sätt ständigt närvarande om så bara det där glaset till maten (och det sista ur EN flaska som delades upp i två glas medan vi satte oss och pratade om hur dagen varit..)
På bara några år så ökade mängderna och givetvis graden av berusning. Från knappt märkbart påverkad till salongsberusad och en aning till..
Jag vet att jag själv vid ett tillfälle fick en sån där uppenbarelse efter att ha druckit en flaska rosé (då hade han hällt i sig motsvarande 2 flaskor rödvin) Jag kände att jag inte var riktigt stadig på fötterna när jag gick ut och rökte och det slog mig att jag som retade mig på hans vinglande inte var en bit bättre.. jag var ju också berusad och förmodligen så syntes det lika mycket på mig! (slutade röka gjorde jag för över 2 år sedan och kom på att givetvis rökte man mer i berusat tillstånd.. det var ju också något som gick per automatik..)

Jag drog ner så jag aldrig drack mer än en liten flaska, men kom också på mig själv med att inte spara någonting, utan dricka ur allt.. (aldrig börja före kl 4 på vardagar, för jag trodde att jag hade bättre koll då *fniss, så galet jag tänkte*) Och för ett år sedan (ganska precis) så tvärslutade jag (det är en annan historia som jag berättat på anhörigsidan tror jag)

Sista året var inte roligt! Då var han något mer än salongsberusad varje vardagskväll och "klapp kanon" minst ett par gånger i månaden på helgerna. Inte EN enda dag utan någon form av alkohol! (även om han själv räknade alla "röda" dagar som alkoholfria, för att han drack lättöl och folköl istället. Fast givetvis desto fler..)

Fortfarande så VÄGRAR han att erkänna att han har ett beroende eller är alkoholist (möjligen lite småproblem ibland..) Just för att han ser parkbänks-bilden framför sig.. Sorgligt på många sätt..