Senaste kommentarerna i forumet

God morgon vännen,

Hoppas att du mår bra. Du oroade ju dig lite för julen. Hur känns det nu? Såg att Blossa kommit med en helt a-fri glögg. Den var helt ok. Smakade inte saft, utan nästan som glögg.

För egen del har jag avslutat ett jätteprojekt på jobbet och flera mindre delar. Nästan kört huvudet rätt in i kaklet. Men nu är det mesta klart och under kontroll och det är så oerhört skönt. Jag sitter här i pyjamas och ska vara ledig idag. Behöver verkligen det. Får inte hamna i den här jobbcirkusen igen, utan måste vara mer rädd om mig själv.

Är det bra hemma? Mannen? Bakelserna? ;-) Har du någon bra julbakelse/kaka? Jag är dålig på att baka, men ska ta itu med hela julköksandet nu i helgen. Blir lussebullar, pepparkakor, saffransbiscotti (om jag hittar mitt recept...) och julgodis. Sedan får mannen och ena barnet rulla köttbullar. De är så bra på det. Men i år blir det ingen egen gravad lax eller inlagd sill. Husmor strejkar och ska beställa på fiskaffären. Så skönt...

Julklappsinköpen är också, nästan, under kontroll. Julstädning blir det efter köksandet... Hmm... kanske ska gå tillbaka till jobbet istället ;-)

Ha det jättebra så länge och trevlig helg!
KRAM till dig min vän

Jag jobbar med min flygrädsla

Tack för dina inlägg och ditt svar till mig. Jag funderar mycket på hur jag ska hålla mig nykter i längden. Jag har också haft mycket skoj och trevligt ihop med alkoholen men de sista åren blev det mer och mer i ensamhet och inte ett dugg kul. Bara beroende och bedövning. I sociala sammanhang inga problem. Men livet och hälsan gick i moll. Jag vet nu hur mycket alkoholen påverkar mitt liv. Men det handlar också om en rädsla för att våga leva livet fullt ut och njuta av det. Vet inte riktigt hur man gör och har inte de vanorna längre. Det finns en destruktiv sida som slår och drar ner mig, som inte vågar ta för sig av livets goda och det övar jag på. Jag övar på att leva nykter och övar på att leva utan destruktiva låtsaskompisar.

Jag märker att jag har relativt lätt för att sluta när jag bestämmer mig men eftersom jag inte haft så allvarliga följder av mitt missbruk är det lätt för mig att efter en tid glömma hur illa det var. Jag är ju normal och då kan jag väl dricka normalt. Logiskt vet jag att jag inte kan det efter ett återfall från förra nykterheten. Jag har inte alls ett normalt förhållande till alkoholen. Jag är besatt och förälskad, hur destruktivt förhållandet än är. Jag vet att vi måste vara fortsatt separerade.

Svårigheten är att hitta en ny partner. Ingen har sådan kraft och magi att bjuda på som mr A. Det där tomrummet som nu finns behöver läka ihop av livet, inte ersättas med någon ny. Jag behöver inse att livet går alldeles utmärkt att leva utan en förälskelse i någon annan. Och det tar tid. Jag behöver mycket tid och därför är jag nu beredd att ta både mediciner och annat till hjälp om jag inte klarar det med vilja. Jag tror inte riktigt jag kan lita på min vilja alla gånger. Romantikern som är en låtsaskompis jag har, är stark och har tyvärr gått hand i hand med mr Alkohol länge.

Comrade, vilken underbar berättelse och beskrivning. Den ger mig inspiration i min nykterhet. Minns mina fd tre två-åringar när jag läser. Pirater, Batman mfl har deltagit i alla möjliga slag som utspelats hemma. Vi vet att vi har superkrafter när vi är barn. :-)

Illbattingen springer runt i huset och leker. Han leker ensam men låter som en hel armé. Det är fullt fräs och rollerna är uppenbarligen många då hans röst har olika tonlägen. Låter som hela dagisgruppen är hemma hos oss och har skoj ikväll.
-Kom hit! Hjälp mig här, kompis!
-Jo, jag kommer snart, ska bara tanka raketen!

Jag ropar på honom och ser hur han motvilligt lämnar leken och pallrar sig till köket.
-Vem pratar du med?, frågar jag.
-Ingen!
-Är det dina låtsaskompisar? Vad heter de?

"Jag har inga låtsaskompisar!", surnar han till men lägger huvudet på sned och kontrar: " Har du det?". "Nja, du förstår som vuxen har man inga låtsaskompisar", säger jag och ser hur han pyser iväg till sina galaxer och planeter.

För inte kan väl jag erkänna till honom att jag faktiskt har två låtsasvänner. Dessa två bröder, två kamrater, två själsfränder. Låt mig presentera: herr Alkohol och mr Egoism!

Å, vad vi har lekt, vi tre. Vilka historier och vilka fantasier vi har vävt ihop! Om alla våra lögner kunnat omvandlats till musik så skulle våra konststycken sålt guld på varenda topplista! I denna lilla trio kunde vi spela alla instrument. Och alla musikaliska stilar låg tillgängliga för oss. Party och fest? Javisst, skruva upp volymen! Lite romantiskt för otroheten? Jäpp, den skivan har vi här! Depp och självömkan?Jodå, finns i sortimentet! Vi visste hur man lirar disco, pop, jazz, blues och gärna en skvätt klassiskt till maten...

Men en så bred repertoar har sina begränsningar. Minnet börjar svika. Vad spelade vi igår? Var? När? Reskostnaderna skenade iväg. Av nån konstig anledning uteblev gaget för precis varenda spelning vi gjorde, så ja, det blev mycket egna utlägg. Oregelbundna arbetstider gjorde att hälsan börja svaja. "Horungar!", skrek vi där i natten till den otacksamma publiken som börjat svika och gjorde att vi fick spela på allt sjaskigare syltor.

Det var förresten nånstans där vi blev kvartett. Vi hade fått en ny medlem i bandet-señor Ångest. En riktig festsabotör som sa att han har följt oss en längre tid min inte vågat hälsa. Men nu så dags! Vår konstellation fick sig ett riktigt törn. Señor Ångest tålde inte herr Alkohol men ställde alltid till ett jävla drama när denne försvann. Mr. Egoism hade börjat spela solo, snacka om att vi var missförstådda konstnärer och ville flytta till ett annat land. Och herr Alkohol han slarvade med kosten, blev större och tog allt mer plats i turnébussen.

"Hur var det med musiken?", undrar kanske den nyfikne läsaren. Ja, den blev allt mindre konsonant och allt mer lik kakofoni.

Så nu är vi här. Taktpinnen ligger i min hand och det är dags att säga adjö till det här bandet. Nej, självklart är de inte glada mina låtsasvänner. Morrar, bits och fräser. Alla kräver mer. Vi tar revansch, ge oss en chans till! Men jag inser allt mer att man kan inte spela symfonier om man inte har ett musiköra till det.

Så sluta låtsas att ni är mina vänner och jag ska sluta låtsas att ni inte finns. För visst har jag i alldeles för länge stått där likt en rödkindad femåring och skrikit:"Jag har inga låtsaskompisar!".

/comrade

Och tack till dig som tittar in!
I våras gick jag till VC och bad om hjälp. Läkaren som jobbade var rätt "förstående" gubbe (man känner alltid igen en broder) och det var inga problem att få både Campral och Antabus utskrivet. Men jag ska erkänna att jag inte varit ärlig mot mig själv och bara tagit Campral som ska då minska suget. Och som grädde på laxen kan man ju fortsätta dricka alkohol på dom! Resten kan man nog räkna ut själv. Äsch, jag går ju på Campral, vad gör en öl eller två, jag tar ju mediciner! Men det är ingen insulin som diabetiker kan ta extra om de har högt blodsocker så den medicineringen slutade i en av de värre veckorna i mitt liv. Behöver jag nämna att halvvägs i den veckan "glömde" jag ta tabletterna? Där har du min personliga recension av Campral.

Antabus. Jag reflekterat lite kring det och lutar just nu åt att det är dags att korka upp paketet nästa gång jag får ett riktigt sug. Det är nog till stor hjälp såhär i början att få ett definitivt NEJ den dagen man har tankar på alkoholen. Samtidigt är jag orolig att helt förlita mig på den, för vad händer den dagen jag slutar tar de? Tycker det finns ganska väl representerat här på forumet. Det är rätt många trådar som slutar med inlägget "nu provar jag utan antabus, hoppas att det går bra".... Så, ja, i början kan det vara till hjälp men det är "man-made solution" och jag tror nog på en större bakomverkan till förändring. På ett annat plan. Och hur man når dit är upp till var och en.

AA kan absolut vara en av dem. Jag har väl inte så stor erfarenhet av olika grupper men det är väldigt viktigt att det känns rätt. Självklart. Just avsaknaden av det roliga och glada som ett nyktert liv helt felaktigt tycks bringa har satt många käppar i hjulet för mig. Alkoholen och jag är livskamrater sen 25 år tillbaka och han har stått upp för mig när jag varit nere och ledsen, feg och rädd, orolig och nervös.... Han har roat och tröstat mig. Han har axlat den rollen och jag ger honom credd för det. Utan honom hade jag inte varit den jag är och jag hade definitivt inte suttit här.

Men man kan inte vara flygrädd fågelunge i 36 årsålder. Det funkar liksom inte så. Och det gör det inte längre. Det är ifatt mig. Jag resonerar nu att mitt liv kan inte bara vara svart och vitt hela tiden, nånstans så måste det finnas plats för gråtoner också. Det är som en röntgenbild, utan gråtoner får man inte fram någon diagnos.

Och just det var en jävla lättnad, ett hopp för mig att det finns människor som har kul även utan alkohol, som kan ta till ett ordentligt skratt när vi delar våra mörkaste stunder.

Sen har jag också varit på möten i källarlokaler med dunkel belysning, där stämningen är tryckt och ingen vill le och dela med sig, utan allting är gravallvarligt. Hade man hamnat där som en AA-rookie så hade jag nog aldrigt gått tillbaka. Jag tror man måste prova sig fram och det ska kännas rätt. Ärligt. Varmt.

Jag svek mina kamrater nyligen och tog en riktigt dum, onödig (finns det andra?) fylla. Mitt i kaosets dimma slet jag upp min telefon och ringde till en av gruppmedlemmarna. Jag förväntade mig en utskällning men han valde att ta humorn till. Jag var precis på väg att hälla i mig mer dricka men efter att ha pratat med honom avstod jag. Åtminstone i en halvtimme ))) Men det blev ett glas mindre!
Och det kändes rätt.

Så tipset är att gå. Du har inget att förlora. Och man behöver inte vara övertygad och frälst, det är jag inte heller. Kanske inte än, kanske aldrig blir. Men om det kan vara ett verktyg att nå förändring på det "andra planet" som jag nämnde tidigare så är det absolut rätt grej att prova. Om inte annat så kanske du har tur och får dig ett ordentligt skratt.
/comrade

Tack för du tittar in.
Jo, antar väl att såna drömmar är ytterligare ett kvitto på hur sjuk man är. Det glädjer mig att dock att det var "rätt" sammanhang och inte nån mysig dröm där jag sitter och förtär alkohol.

Förresten så har jag reflekterat en del angående hur här på forumet finns nån slags kultur eller slang att inte skriva ordet alkohol utan nämna det bara med ett A. "Jag dricker inta A!". Nej, det gör jag inte heller. Har aldrig provat ens. Men deremot öl, vin, vodka, gin, konjak, whiskey, hembränt, mäsk, har även serverat mig handsprit vid nåt tillfälle, ja, i stort sett allt som brinner med en blå låga.... Personligen så har det hjälp mig att ta tjuren vid hornen och erkänna att det är just alkoholen jag har problem med.

När jag vacklade som mest kring min identitet så gjorde jag nåt som verkligen hjälpte mig att nå den där tröskeln och erkänna att jag är alkoholist. Det var att googla på ordet alkohol. Och döm av min förvåning när överst i listan kommer wikisidan om etanol. C2H5OH. Det slog mig då att alla mina bekymmer beror egentligen inte på öl och sprit, utan på det som finns i det, nämligen etanol. En allergi helt enkelt. Precis som vissa är alergiska mot pollen, laktos, jordnötter så är jag allergisk mot etanol. C2H5OH.

Nåja, det har väl inte gått smärtfritt sen dess heller och jag har slarvat, snubblat och fallit. Rest mig och fallit igen. Men innerst inne så finns det en ärlig önskan att inte låta min allergi att ta över mitt liv igen.

Comrade, vilken dröm

Ja, tänk om det gick att vaccinera! Har du provat någon av medicinerna som finns. Inte jag. Det ska dämpa både sug och inte ge samma effekt när men dricker så att man slutar snabbare. Kanske finner man vaccin men det bästa är kanske att det försvinner helt. Blir förbjudet som övriga droger. Oj, vad många smyalkisar som skulle få jobbigt. Men ärligt talat, så i längden vore det bra om det nye fanns och vi slapp vänja oss att dricka det.

Vad kul det låter med en rolig grupp. Har du haft tur tror du eller är grupperna ofta roliga, ni andra som har erfarenhet? Då skulle jag definitivt kunna tänka mig att gå.

Vilken dröm och vilken tanke, vaccin mot alkoholism.
Hoppas på fler inlägg här hos den siste alkoholisten.

AnnLisbeth

Du har långa perioders nykterhet bakom dig. Jobbigt att få tankarna tillbaka. Vad är det som gör att de kommer nu tror du? Har något hänt eller är du stressad eller oroligt för något?

Funderar om inte intensiv träning med mycket endorfiner skulle kunna hjälpa eller avslappning. Kanske du behöver skratta, fysiskt ladda ur eller minska pressen och testa att ge dig och din kropp något nytt som upptar ditt hela fokus?

Hoppas du hittar stoppet!

Ms Lyckad :-)

Välkommen och bra att du är nykter nu. Ja, det här med barnen "De gör inte som man säger, utan som man gör" stämmer ju oftast och det vet vi. Har också pratat med mina barn och det var viktigt att erkänna för dem att jag blivit beroende och hur det påverkar mig. De får se sjukdomen. Jag ser nu att vännernas barn som både röker och dricker mycket tar efter tidigt.

Det är svårt att bryta med vanor och särskilt umgås med människor som vi tidigare har druckit tillsammans med. Jag tror på det där att byta ut vanorna. Göra annat som ersätter som man verkligen tycker om. Jag tycker om att yoga och träna och få saker gjort. Jag tycker om att känna mig hälsosam egentligen. Jag är med eten om att vissa vanor och vänner får bytas ut men det finns så många nya att finna som inte ens gillar att dricka alkohol.

Det går så fort utför med hälsan och livet när vi väl tillåtit oss vardagsdrickandet. Det blir bara värre. Tänk vad skönt att slippa oron, skam och planering pga av A. Det är som jag tänker en frihet att inte vilka ha A och jag är så avundsjuk på dem som inte alls har begäret!

Klart du kan sluta om du vill! Du har all insikt som behövs tror jag och nu är det väl bara att öva. Öva på att vara nykter och vad det innebär i längden. Vi vet ju att livet blir så mycket bättre om vi väljer bort nervgiftet. För min del är det vanan att inte dricka jag behöver befästa och normalisera. Det tar tid och jag behöver hitta nya strategier att hantera känslor och situationer.

Fortsatt lycka till!

Hej! Jag har kikat på forumet i flera år. Dels är jag intresserad av hur själva beroendet fungerar, hur vi fungerar som är beroende och hur människans psyke förändras av alkohol. Jag är imponerad av att människor delar med sig av sina liv. Jag har alltid funderat och tyckt om att diskuterat olika saker. Tycker att det är intressant. Jag har själv haft mest nytta av personer som lever ungefär som mig, när det kommer till råd och tankar kring beroendet. Jag tror också som i mitt fall att båda parter i en relation är alkoholberoende blir vanligare. Som sagt många närstående till mig har alkoholproblem, men det kan vara svårt att erkänna det. Jag är fortfarande i början av min nykterhet och som många sagt krävs det nytt tänkande och annat sätt att förhålla sig till vardagen. Det är mycket i mitt liv som är förknippat med alkohol som semester grillning, bastukvällar, umgänge ö.h. Jag tänker att det jag inte klarar utan alkohol får jag hoppa över. Jag har tänkt på vårt campingliv att går det inte utan A får jag strunta i det. Det är ju ett tag dit. Jag håller med vissa på forumet att det finns få som inte dricker alls i alla fall i mitt umgänge. Jag har inte berättat om mitt beslut för så många än, men vet att vissa vänner kommer att tycka att "man blivit "religiös"för att jag är nykter. Jag har 3 tankar som jag tar till när jag behöver styrka. Min far som skulle gjort allt om han hade kunnat behålla sin fru och sina barn, som han miste pga A (far dog som nykterist). Han sa till mig i en dröm att jag ska ta chansen att bli nykter, han själv skulle ge sin vänstra arm om han hade fått behålla sin familj, farsan va vänsterhänt. Jag tänker på min son som går i grundskolan, och som kanske börjar missbruka droger eller A när han blir äldre. Och om jag säger åt honom att sluta med det, och han säger till mig att" jag bad dig sluta dricka men du gjorde inte det". Vad säger jag då??.Jag har även en bekant som har druckit i många år(känner dottern) hon har haft tufft liv med alkohol, barn som drogar, osv. Hon är helt alkoholfri idag!! Henne har jag som förebild. Kan hon sluta så borde väl jag kunna. Det var mycket på en gång, men jag hoppas hitta folk här på forumet som jag kan byta tankar och åsikter med.

Finns inget där att hämta. Som jag hälsade i en annan tråd så har jag nyligen varit och hälsat på nere hos demonerna. De är sig lika och väntar på oss. Alltid redo att sätta klor i en. Alltid.

Tack Akvariet - det var väldigt fint sagt. Det värmde verkligen.

Du beskriver väldigt tydligt vad som händer med dig i #57. Jag ser det som att man gör olika saker med det där dåliga måendet. Antingen gör man som du beskriver och vänder det utåt. Föraktar andra, missunnar andra, blir svartsjuk och elak. Allt vänds utåt. Själv reagerar jag precis tvärtom. Exakt samma känslor, men vänder det inåt mot mig själv. Hatar mig själv, hackar på mig, blir elak. Samma beteende, men med olika riktning. Båda beteendena handlar dock om samma sak - man mår dåligt, men vet inte hur man ska hantera det.

Jag vet inte hur dåligt du mår, men själv sökte jag hjälp för över ett år sedan. Vet du, jag är en helt annan människa idag. Jag har fått hjälp med att gå till roten med mina problem och har en helt annan inställning både till mig själv och livet numera. Sedan är jag inte på något sätt fulländad eller färdig, utan kommer alltid vara den krackelerade person jag är. Men terapin har verkligen gjort underverk med mig. Jag går fortfarande och kommer antagligen gå under hela våren också. Men vilken resa! Vilken investering! Varför har jag väntat så många år med att försöka må bra?

Det ÄR svårt att sluta dricka. För det har varit det sätt som vi löst våra problem och svårigheter. Nu behövs nya strategier att för att hitta sig själv mitt i allt. Vi behöver nya strategier både för det svåra och för det som egentligen brukar vara lätt och roligt. Det tar tid och det är inte helt fel att få lite hjälp på vägen.

Kämpa på min vän. Kram till dig.

Ja... hur gör man...? Håller med. Även om man insett att det normala kan vara att inte dricka, så återstår en och annan situation då man känner sig allt annat än normal. Jag har ett antal sådana kvar. De är jobbiga. Men det som hjälper mig är att tänka att för varje sådan situation som jag till slut klarar av, så minskar antalet. Till slut kommer jag klara alla situationer som nykter. Märker också att man får träna på det och pröva olika strategier. Ibland funkar det, ibland inte.

Hur dejtar man nykter? Har funderat en hel del på det, eftersom en av mina vänninor nu försöker.

Alternativ 1. Direkt på. "Hej jag heter X och är alkoholist!" Sant, ärligt, rakt. Men är det så man definierar sig själv? Är detta det viktigaste som man direkt vill framhålla? "Hej jag heter X och har hösnuva!" tex. Kan bli lite aa-mötesvarning.
Alternativ 2. Undvik situationen (fika istället) tills man är ganska säker på att det inte bara är dejt, utan kan bli mer än dejt. Då kan man lägga fram det.
Alternativ 3. Indirekt. Träffas på bar och beställ a-fritt. Vid fråga, svara "jag mår bättre av att inte dricka" och gör sedan inte någon grej alls av det, utan gå bara vidare i samtalet.

Tja, vi har fnissat en hel del över detta och det finns 100 till alternativ som jag inte ska nämna här. Man får väl pröva sig fram. En och annan lär bli ivägskrämd, men då hade det ju inte funkat ändå. Hade jag träffat någon som sagt "Hej jag heter X och är galet svartsjuk men jobbar med det", så hade jag sprungit för livet. Men det beror på mina tidigare erfarenheter, så det hade aldrig funkat ändå.

Sedan ska man väl akta sig för att förringa sina problem. Då kanske det råkar bli ett glas i alla fall och DÅ har vi problem på riktigt... Det är lurigt. De allra flesta dricker ju alkohol i det här landet. Och de som inte dricker är ofta (inte alltid) träningsfanatiker, djupt religiösa eller har a-problem på ett eller annat sätt. Inget fel med det, men det är ju inte alltid som det funkar med en själv.

Men det vi här inne gärna glömmer är att även om nästa alla andra dricker, så är det inte en lika stor grej för alla - som det har varit för oss. En del dricker ett halvt glas vin och kan nästan lika gärna vara utan. Då är det inte så stort att någon väljer bort det. Vi utgår gärna från hur stort det är att inte dricka, utifrån hur vi själva ser på det. Och vårt synsätt har ju lett oss hit, men det gäller inte för alla.

Du verkar vara så lugn och trygg som person, så jag tror att det kommer lösa sig. :-)

Kram

Nu har jag snart varit nykter i 1år o tänker på vin de senaste 3veckorna, dagligen. Det är så jäkla jobbigt.
Har fått all hjälp o mediciner mot alkohol, gått 12-stegsbehandling m.m. Men det är bara vin i mitt huvud. Jag orkar snart inte mer.
Har tidigare varit nykter i 3.5 år. Aggh, så himla jobbigt. Går regelbundet på AA-möten

bra skriver, känns som om no A är det bästa, testa en längre tid, alla argument har du ju själv radat upp:-)

Helnykter utan tidigare alkoholproblem haha! Ja, det vore fint om man varit det men det är ju liksom kört nu ?
Sen är ju frågan vem som söker en så'n? Förmodligen någon som kanske själv har haft alkoholproblem, kanske vuxit upp i ett alkoholisthem och är märkt av det, eller kanske djupt religiös? Tjofaderittan!

Och sen ska tycke uppstå med. Låter hyfsat komplicerat det där ?

Börjar så smått fatta att vissa har husdjur istället. Vandrande pinnar kanske vore något?

/PP

När jag blev lobad för andra gången ja då slog det till i huvudet. Kunde ju inte fortsätta så här. Frugan tröttnade också och ställde ultimatum. Jag valde då bort alkoholen.

Jag har som du inget större problem med acceptansen att leva ett nyktert liv. Jag önskar ju mig det och det är ett val jag tar. Jag är väl medveten om att detta leder till att jag måste hitta nya vägar sociala sammanhang. Vad jag menade är att jag ännu inte är där, att jag har svaret på hur jag ska göra, eller att detta ter sig lika enkelt och "normalt" som det gjorde då jag drack. Så är de nog för alla som nyktrat till tror jag? Situationen som nykter är samtidigt biljetten till en ljus och bra framtid, samtidigt som det ibland kan vara hämmande. Jag vet att jag inte kan och vill dricka, men de fungerande verktygen att leva som nykterist har ännu inte satt sig i ryggmärgen. Det är egentligen småproblem i sammanhanget. Det gäller att hitta sitt sätt att paketera sig själv i den nya roll som den nyktre alkoholist jag blev. I veckan fick jag ex. frågan av en mycket trevlig kvinna om vi inte skulle träffas på kvällstid, ja bara gå ut på stan och ta ett glas vin. Supertrevlig och exakt det man skulle vilja göra efter en tid i singellivet. Men det är liksom någonting som knyter sig, tror ni förstår vad jag menar? Javisst hemskt gärna men jag dricker ingen alkohol kanske svaret kan vara? Eller man möts bara och beställer in ett glas juice, men samtidigt vet jag ju att frågan kommer förr eller senare. Det går tyvärr inte att umgås med folk - annat än på ett ytligt plan - utan att ha en strategi för hur man kommunicerar sitt beslut att vara nykter. Så valet blir då att faktiskt stå upp för att man är nykter alkoholist och stå för det, eller fortsätta att slingra sig i dessa sammanhang, med bieffekten att man faktiskt inte kan känna sig helt normal.

I detta exempel handlar det om att vara öppen för att eventuellt ta in en person i livet. Det bygger på att kunna vara ärlig helt och fullt. Nej, Santorini det är inte onormalt att inte dricka, men det är en sjukdom jag bär på. Det är bara så att det är en sjukdom som kanske utlöser rädslor och oro hos andra? Därav formuleringen av att det skulle vara skönt att få slippa den känslan. Det räcker ju så bra med uppgiften att inte dricka?!

Jag tror att det är sökandet efter en ny identitet jag syftar på. Här inne är det absolut inget bekymmer. Alla har ju mer eller mindre samma problem, men det är vägen ut i det verkliga livet jag syftar på, och som jag ännu inte vet hur jag ska hantera.

Borde skrivit detta i egen tråd, ursäkta att jag använde din Akvariet

Ha det fint alla!

//PP

Jag har som du inget större problem med acceptansen att leva ett nyktert liv. Jag önskar ju mig det och det är ett val jag tar. Jag är väl medveten om att detta leder till att jag måste hitta nya vägar sociala sammanhang. Vad jag menade är att jag ännu inte är där, att jag har svaret på hur jag ska göra, eller att detta ter sig lika enkelt och "normalt" som det gjorde då jag drack. Så är de nog för alla som nyktrat till tror jag? Situationen som nykter är samtidigt biljetten till en ljus och bra framtid, samtidigt som det ibland kan vara hämmande. Jag vet att jag inte kan och vill dricka, men de fungerande verktygen att leva som nykterist har ännu inte satt sig i ryggmärgen. Det är egentligen småproblem i sammanhanget. Det gäller att hitta sitt sätt att paketera sig själv i den nya roll som den nyktre alkoholist jag blev. I veckan fick jag ex. frågan av en mycket trevlig kvinna om vi inte skulle träffas på kvällstid, ja bara gå ut på stan och ta ett glas vin. Supertrevlig och exakt det man skulle vilja göra efter en tid i singellivet. Men det är liksom någonting som knyter sig, tror ni förstår vad jag menar? Javisst hemskt gärna men jag dricker ingen alkohol kanske svaret kan vara? Eller man möts bara och beställer in ett glas juice, men samtidigt vet jag ju att frågan kommer förr eller senare. Det går tyvärr inte att umgås med folk - annat än på ett ytligt plan - utan att ha en strategi för hur man kommunicerar sitt beslut att vara nykter. Så valet blir då att faktiskt stå upp för att man är nykter alkoholist och stå för det, eller fortsätta att slingra sig i dessa sammanhang, med bieffekten att man faktiskt inte kan känna sig helt normal.

I detta exempel handlar det om att vara öppen för att eventuellt ta in en person i livet. Det bygger på att kunna vara ärlig helt och fullt. Nej, Santorini det är inte onormalt att inte dricka, men det är en sjukdom jag bär på. Det är bara så att det är en sjukdom som kanske utlöser rädslor och oro hos andra? Därav formuleringen av att det skulle vara skönt att få slippa den känslan. Det räcker ju så bra med uppgiften att inte dricka?!

Jag tror att det är sökandet efter en ny identitet jag syftar på. Här inne är det absolut inget bekymmer. Alla har ju mer eller mindre samma problem, men det är vägen ut i det verkliga livet jag syftar på, och som jag ännu inte vet hur jag ska hantera.

Borde skrivit detta i egen tråd, ursäkta att jag använde din Akvariet

Ha det fint alla!

//PP

Tack för att ni tittar in i min tråd.
Precis som PP undrar jag varför jag känner ett utanförskap och precis som det är för santorini önskar jag att inte kände det.
För mig är frågan också bredare än att handla om alkohol, när jag mår bra och är i balans interagerar jag med omgivningen på ett annat sätt än när jag inte är det. Stress och att uppleva mig misslyckad på olika sätt utvecklas till en negativ spiral som gör att jag avundsjukt tittar på "alla andra" som verkar må så förbannat bra, lyckas med allting, och får mig att undra varför livet är så orättvist. Jag jämför mig själv med andra, jag är svartsjuk och ser på ett egoistiskt och onyanserat sätt till mina egna behov på bekostnad av andras. Jag beter mig som en alkoholist (går över lik för att hinna till systemet innan det stänger och en timme senare är "flodhästen i vardagsrummet", den berusade hemmatyrannen som hela familjen behöver gå på tå för resten av kvällen), fast det är inte alkoholen som är i fokus. Beteendet finns ändå hos mig, som en primitiv ryggmärgsreflex. Och när jag upptäcker det blir jag ännu mer deprimerad, eftersom det ju, självfallet, går på tvärs med allt jag vill stå för.
Och då kommer längtan efter flykt och DÅ tittar alkoholsuget in på allvar hos Akvariet. Och allt och alla kan dra åt helvete, och inget betyder något. Och, OM jag skulle börja dricka, DÅ så skulle jag verkligen tycka riktigt riktigt illa om mig själv och då finns det nog inget stopp på intaget.
Men eftersom jag tänker bryta det här så kommer jag efter helgerna och en semesterresa att hitta tillbaka till mig själv och acceptera (just det, santorini) att jag inte dricker, ta konsekvenserna av det, och gilla läget, och mig själv med alla skavanker och brister som följer med (har jag något val?). Igen: tack för att ni tittar in. Det betyder mycket för mig nu när tillvaron inte är på topp. Många argument och tankesätt som jag använder har jag hittat här och mycket av min viljestyrka mobiliseras här.
Kram
/A

Jag tycker inte numera att det normala behöver vara att dricka alkohol. Att kunna dricka alkohol. Egentligen, varför skulle det vara normalt? Är det normalt att röka? Jag förstår dock precis vad ni menar, har själv brottats med dom känslorna men det är längesen nu. Jag tror det är väldigt individuellt hur länge det tar eller hur det blir. För mej har acceptans varit viktig. Att inse att nu blev det så här, jag kan aldrig dricka mer och det är inget att tycka synd om mej för. 3,5 år för mej nu och jag är väldigt nöjd så här.

Tankarna speglar så mycket av det jag själv upplevt. Att det plötsligt i förnöjdsamheten som nykterheten innebär helt plötsligt kan komma andra tankar. "Om jag inte kan dricka kontrollerat, så blir jag ju aldrig riktigt normal". Någon dag senare slår det tillbaka och det känns bara som det är helt underbart att slippa.Det är ju det man önskar sig och den versionen jag helst vill berätta för alla. Fuderar ibland på hur länge det kan tänkas vara på det viset? För alltid?
Kan nog ibland tycka att vi borde belönats med en smula lättare väg med tanke på hur tuff resan kan vara. Tack för era delade tankar!

/PP

Tack för att du delar med dig. Jag har ingen erfarenhet av att ta ett återfall och jag har ingen större lust att ta reda på det. Jag undrar varför samma tillvaro kan uppfattas så totalt olika vid olika situationer. Jag trivdes otroligt bra i mitten av oktober och just nu tycker jag det är jobbigt. Varför? Samma jobb, samma hus, samma fru, samma barn, samma husdjur, samma allt. Men någon nyans här och där skiljer och genast funderar jag allvarligt på att sänka en normalstor pub i stan där jag bor. Vi är ju verkligen primitiva varelser.
Märkligt att det har sådan effekt att skriva av sig. Märker det nu och har noterat det förut i detta forum. Jag måste tänkta, leta efter ord, fundera på vad som är viktigt, vem jag är och vad jag vill stå för. Det stärker mig, varenda gång. Jag går gärna med dig på näste promenad. Kram

Jag blir alltid så glad över dina ord. De är som om du lindar in mitt frusna hjärta i ett varmt täcke av klokskap, inspiration och hopp. Tack

Tack för din påminnelse och för din öppenhet. Självfallet har du rätt, och jag minns. Men jag behövde hjälp att minnas. Tack.

Ibland blir jag så trött på att behöva kämpa, vara på ett annat sätt än många ("alla") andra. Alla andra som bara sitter där och dricker och skrattar och mår bra, och jag vill också sitta där och skratta, må bra, vara med och inte sticka ut. När jag mår bra och har garden uppe och kan sitta och säga "nej, jag kör" eller "nej, jag dricker inte just nu" och skratta och vara full av självförtroende, då går det bra. Men nu är jag inte där, nu skrattar jag inte alls, men jag kommer tillbaka, när jag hittat en ny väg dit, för jag har inget val. OCH JAG KOMMER INTE ATT DRICKA. Jag måste bara ta en paus från att kämpa, där på den yttre arenan, orkar inte just nu. Men jag kommer igen. Precis som du, min vän. Det är det vi gör, vi kämpar och vi kommer igen. Jag har inte druckit på 1 år 4 månader och 8 dagar och jag tänker inte göra det idag eller i morgon heller, och det är det viktiga, att varje dag bestämma sig för att inte dricka idag och inte i morgon heller.
.