Senaste kommentarerna i forumet

AnnLisbeth

Du har långa perioders nykterhet bakom dig. Jobbigt att få tankarna tillbaka. Vad är det som gör att de kommer nu tror du? Har något hänt eller är du stressad eller oroligt för något?

Funderar om inte intensiv träning med mycket endorfiner skulle kunna hjälpa eller avslappning. Kanske du behöver skratta, fysiskt ladda ur eller minska pressen och testa att ge dig och din kropp något nytt som upptar ditt hela fokus?

Hoppas du hittar stoppet!

Ms Lyckad :-)

Välkommen och bra att du är nykter nu. Ja, det här med barnen "De gör inte som man säger, utan som man gör" stämmer ju oftast och det vet vi. Har också pratat med mina barn och det var viktigt att erkänna för dem att jag blivit beroende och hur det påverkar mig. De får se sjukdomen. Jag ser nu att vännernas barn som både röker och dricker mycket tar efter tidigt.

Det är svårt att bryta med vanor och särskilt umgås med människor som vi tidigare har druckit tillsammans med. Jag tror på det där att byta ut vanorna. Göra annat som ersätter som man verkligen tycker om. Jag tycker om att yoga och träna och få saker gjort. Jag tycker om att känna mig hälsosam egentligen. Jag är med eten om att vissa vanor och vänner får bytas ut men det finns så många nya att finna som inte ens gillar att dricka alkohol.

Det går så fort utför med hälsan och livet när vi väl tillåtit oss vardagsdrickandet. Det blir bara värre. Tänk vad skönt att slippa oron, skam och planering pga av A. Det är som jag tänker en frihet att inte vilka ha A och jag är så avundsjuk på dem som inte alls har begäret!

Klart du kan sluta om du vill! Du har all insikt som behövs tror jag och nu är det väl bara att öva. Öva på att vara nykter och vad det innebär i längden. Vi vet ju att livet blir så mycket bättre om vi väljer bort nervgiftet. För min del är det vanan att inte dricka jag behöver befästa och normalisera. Det tar tid och jag behöver hitta nya strategier att hantera känslor och situationer.

Fortsatt lycka till!

Hej! Jag har kikat på forumet i flera år. Dels är jag intresserad av hur själva beroendet fungerar, hur vi fungerar som är beroende och hur människans psyke förändras av alkohol. Jag är imponerad av att människor delar med sig av sina liv. Jag har alltid funderat och tyckt om att diskuterat olika saker. Tycker att det är intressant. Jag har själv haft mest nytta av personer som lever ungefär som mig, när det kommer till råd och tankar kring beroendet. Jag tror också som i mitt fall att båda parter i en relation är alkoholberoende blir vanligare. Som sagt många närstående till mig har alkoholproblem, men det kan vara svårt att erkänna det. Jag är fortfarande i början av min nykterhet och som många sagt krävs det nytt tänkande och annat sätt att förhålla sig till vardagen. Det är mycket i mitt liv som är förknippat med alkohol som semester grillning, bastukvällar, umgänge ö.h. Jag tänker att det jag inte klarar utan alkohol får jag hoppa över. Jag har tänkt på vårt campingliv att går det inte utan A får jag strunta i det. Det är ju ett tag dit. Jag håller med vissa på forumet att det finns få som inte dricker alls i alla fall i mitt umgänge. Jag har inte berättat om mitt beslut för så många än, men vet att vissa vänner kommer att tycka att "man blivit "religiös"för att jag är nykter. Jag har 3 tankar som jag tar till när jag behöver styrka. Min far som skulle gjort allt om han hade kunnat behålla sin fru och sina barn, som han miste pga A (far dog som nykterist). Han sa till mig i en dröm att jag ska ta chansen att bli nykter, han själv skulle ge sin vänstra arm om han hade fått behålla sin familj, farsan va vänsterhänt. Jag tänker på min son som går i grundskolan, och som kanske börjar missbruka droger eller A när han blir äldre. Och om jag säger åt honom att sluta med det, och han säger till mig att" jag bad dig sluta dricka men du gjorde inte det". Vad säger jag då??.Jag har även en bekant som har druckit i många år(känner dottern) hon har haft tufft liv med alkohol, barn som drogar, osv. Hon är helt alkoholfri idag!! Henne har jag som förebild. Kan hon sluta så borde väl jag kunna. Det var mycket på en gång, men jag hoppas hitta folk här på forumet som jag kan byta tankar och åsikter med.

Finns inget där att hämta. Som jag hälsade i en annan tråd så har jag nyligen varit och hälsat på nere hos demonerna. De är sig lika och väntar på oss. Alltid redo att sätta klor i en. Alltid.

Tack Akvariet - det var väldigt fint sagt. Det värmde verkligen.

Du beskriver väldigt tydligt vad som händer med dig i #57. Jag ser det som att man gör olika saker med det där dåliga måendet. Antingen gör man som du beskriver och vänder det utåt. Föraktar andra, missunnar andra, blir svartsjuk och elak. Allt vänds utåt. Själv reagerar jag precis tvärtom. Exakt samma känslor, men vänder det inåt mot mig själv. Hatar mig själv, hackar på mig, blir elak. Samma beteende, men med olika riktning. Båda beteendena handlar dock om samma sak - man mår dåligt, men vet inte hur man ska hantera det.

Jag vet inte hur dåligt du mår, men själv sökte jag hjälp för över ett år sedan. Vet du, jag är en helt annan människa idag. Jag har fått hjälp med att gå till roten med mina problem och har en helt annan inställning både till mig själv och livet numera. Sedan är jag inte på något sätt fulländad eller färdig, utan kommer alltid vara den krackelerade person jag är. Men terapin har verkligen gjort underverk med mig. Jag går fortfarande och kommer antagligen gå under hela våren också. Men vilken resa! Vilken investering! Varför har jag väntat så många år med att försöka må bra?

Det ÄR svårt att sluta dricka. För det har varit det sätt som vi löst våra problem och svårigheter. Nu behövs nya strategier att för att hitta sig själv mitt i allt. Vi behöver nya strategier både för det svåra och för det som egentligen brukar vara lätt och roligt. Det tar tid och det är inte helt fel att få lite hjälp på vägen.

Kämpa på min vän. Kram till dig.

Ja... hur gör man...? Håller med. Även om man insett att det normala kan vara att inte dricka, så återstår en och annan situation då man känner sig allt annat än normal. Jag har ett antal sådana kvar. De är jobbiga. Men det som hjälper mig är att tänka att för varje sådan situation som jag till slut klarar av, så minskar antalet. Till slut kommer jag klara alla situationer som nykter. Märker också att man får träna på det och pröva olika strategier. Ibland funkar det, ibland inte.

Hur dejtar man nykter? Har funderat en hel del på det, eftersom en av mina vänninor nu försöker.

Alternativ 1. Direkt på. "Hej jag heter X och är alkoholist!" Sant, ärligt, rakt. Men är det så man definierar sig själv? Är detta det viktigaste som man direkt vill framhålla? "Hej jag heter X och har hösnuva!" tex. Kan bli lite aa-mötesvarning.
Alternativ 2. Undvik situationen (fika istället) tills man är ganska säker på att det inte bara är dejt, utan kan bli mer än dejt. Då kan man lägga fram det.
Alternativ 3. Indirekt. Träffas på bar och beställ a-fritt. Vid fråga, svara "jag mår bättre av att inte dricka" och gör sedan inte någon grej alls av det, utan gå bara vidare i samtalet.

Tja, vi har fnissat en hel del över detta och det finns 100 till alternativ som jag inte ska nämna här. Man får väl pröva sig fram. En och annan lär bli ivägskrämd, men då hade det ju inte funkat ändå. Hade jag träffat någon som sagt "Hej jag heter X och är galet svartsjuk men jobbar med det", så hade jag sprungit för livet. Men det beror på mina tidigare erfarenheter, så det hade aldrig funkat ändå.

Sedan ska man väl akta sig för att förringa sina problem. Då kanske det råkar bli ett glas i alla fall och DÅ har vi problem på riktigt... Det är lurigt. De allra flesta dricker ju alkohol i det här landet. Och de som inte dricker är ofta (inte alltid) träningsfanatiker, djupt religiösa eller har a-problem på ett eller annat sätt. Inget fel med det, men det är ju inte alltid som det funkar med en själv.

Men det vi här inne gärna glömmer är att även om nästa alla andra dricker, så är det inte en lika stor grej för alla - som det har varit för oss. En del dricker ett halvt glas vin och kan nästan lika gärna vara utan. Då är det inte så stort att någon väljer bort det. Vi utgår gärna från hur stort det är att inte dricka, utifrån hur vi själva ser på det. Och vårt synsätt har ju lett oss hit, men det gäller inte för alla.

Du verkar vara så lugn och trygg som person, så jag tror att det kommer lösa sig. :-)

Kram

Nu har jag snart varit nykter i 1år o tänker på vin de senaste 3veckorna, dagligen. Det är så jäkla jobbigt.
Har fått all hjälp o mediciner mot alkohol, gått 12-stegsbehandling m.m. Men det är bara vin i mitt huvud. Jag orkar snart inte mer.
Har tidigare varit nykter i 3.5 år. Aggh, så himla jobbigt. Går regelbundet på AA-möten

bra skriver, känns som om no A är det bästa, testa en längre tid, alla argument har du ju själv radat upp:-)

Helnykter utan tidigare alkoholproblem haha! Ja, det vore fint om man varit det men det är ju liksom kört nu ?
Sen är ju frågan vem som söker en så'n? Förmodligen någon som kanske själv har haft alkoholproblem, kanske vuxit upp i ett alkoholisthem och är märkt av det, eller kanske djupt religiös? Tjofaderittan!

Och sen ska tycke uppstå med. Låter hyfsat komplicerat det där ?

Börjar så smått fatta att vissa har husdjur istället. Vandrande pinnar kanske vore något?

/PP

När jag blev lobad för andra gången ja då slog det till i huvudet. Kunde ju inte fortsätta så här. Frugan tröttnade också och ställde ultimatum. Jag valde då bort alkoholen.

Jag har som du inget större problem med acceptansen att leva ett nyktert liv. Jag önskar ju mig det och det är ett val jag tar. Jag är väl medveten om att detta leder till att jag måste hitta nya vägar sociala sammanhang. Vad jag menade är att jag ännu inte är där, att jag har svaret på hur jag ska göra, eller att detta ter sig lika enkelt och "normalt" som det gjorde då jag drack. Så är de nog för alla som nyktrat till tror jag? Situationen som nykter är samtidigt biljetten till en ljus och bra framtid, samtidigt som det ibland kan vara hämmande. Jag vet att jag inte kan och vill dricka, men de fungerande verktygen att leva som nykterist har ännu inte satt sig i ryggmärgen. Det är egentligen småproblem i sammanhanget. Det gäller att hitta sitt sätt att paketera sig själv i den nya roll som den nyktre alkoholist jag blev. I veckan fick jag ex. frågan av en mycket trevlig kvinna om vi inte skulle träffas på kvällstid, ja bara gå ut på stan och ta ett glas vin. Supertrevlig och exakt det man skulle vilja göra efter en tid i singellivet. Men det är liksom någonting som knyter sig, tror ni förstår vad jag menar? Javisst hemskt gärna men jag dricker ingen alkohol kanske svaret kan vara? Eller man möts bara och beställer in ett glas juice, men samtidigt vet jag ju att frågan kommer förr eller senare. Det går tyvärr inte att umgås med folk - annat än på ett ytligt plan - utan att ha en strategi för hur man kommunicerar sitt beslut att vara nykter. Så valet blir då att faktiskt stå upp för att man är nykter alkoholist och stå för det, eller fortsätta att slingra sig i dessa sammanhang, med bieffekten att man faktiskt inte kan känna sig helt normal.

I detta exempel handlar det om att vara öppen för att eventuellt ta in en person i livet. Det bygger på att kunna vara ärlig helt och fullt. Nej, Santorini det är inte onormalt att inte dricka, men det är en sjukdom jag bär på. Det är bara så att det är en sjukdom som kanske utlöser rädslor och oro hos andra? Därav formuleringen av att det skulle vara skönt att få slippa den känslan. Det räcker ju så bra med uppgiften att inte dricka?!

Jag tror att det är sökandet efter en ny identitet jag syftar på. Här inne är det absolut inget bekymmer. Alla har ju mer eller mindre samma problem, men det är vägen ut i det verkliga livet jag syftar på, och som jag ännu inte vet hur jag ska hantera.

Borde skrivit detta i egen tråd, ursäkta att jag använde din Akvariet

Ha det fint alla!

//PP

Jag har som du inget större problem med acceptansen att leva ett nyktert liv. Jag önskar ju mig det och det är ett val jag tar. Jag är väl medveten om att detta leder till att jag måste hitta nya vägar sociala sammanhang. Vad jag menade är att jag ännu inte är där, att jag har svaret på hur jag ska göra, eller att detta ter sig lika enkelt och "normalt" som det gjorde då jag drack. Så är de nog för alla som nyktrat till tror jag? Situationen som nykter är samtidigt biljetten till en ljus och bra framtid, samtidigt som det ibland kan vara hämmande. Jag vet att jag inte kan och vill dricka, men de fungerande verktygen att leva som nykterist har ännu inte satt sig i ryggmärgen. Det är egentligen småproblem i sammanhanget. Det gäller att hitta sitt sätt att paketera sig själv i den nya roll som den nyktre alkoholist jag blev. I veckan fick jag ex. frågan av en mycket trevlig kvinna om vi inte skulle träffas på kvällstid, ja bara gå ut på stan och ta ett glas vin. Supertrevlig och exakt det man skulle vilja göra efter en tid i singellivet. Men det är liksom någonting som knyter sig, tror ni förstår vad jag menar? Javisst hemskt gärna men jag dricker ingen alkohol kanske svaret kan vara? Eller man möts bara och beställer in ett glas juice, men samtidigt vet jag ju att frågan kommer förr eller senare. Det går tyvärr inte att umgås med folk - annat än på ett ytligt plan - utan att ha en strategi för hur man kommunicerar sitt beslut att vara nykter. Så valet blir då att faktiskt stå upp för att man är nykter alkoholist och stå för det, eller fortsätta att slingra sig i dessa sammanhang, med bieffekten att man faktiskt inte kan känna sig helt normal.

I detta exempel handlar det om att vara öppen för att eventuellt ta in en person i livet. Det bygger på att kunna vara ärlig helt och fullt. Nej, Santorini det är inte onormalt att inte dricka, men det är en sjukdom jag bär på. Det är bara så att det är en sjukdom som kanske utlöser rädslor och oro hos andra? Därav formuleringen av att det skulle vara skönt att få slippa den känslan. Det räcker ju så bra med uppgiften att inte dricka?!

Jag tror att det är sökandet efter en ny identitet jag syftar på. Här inne är det absolut inget bekymmer. Alla har ju mer eller mindre samma problem, men det är vägen ut i det verkliga livet jag syftar på, och som jag ännu inte vet hur jag ska hantera.

Borde skrivit detta i egen tråd, ursäkta att jag använde din Akvariet

Ha det fint alla!

//PP

Tack för att ni tittar in i min tråd.
Precis som PP undrar jag varför jag känner ett utanförskap och precis som det är för santorini önskar jag att inte kände det.
För mig är frågan också bredare än att handla om alkohol, när jag mår bra och är i balans interagerar jag med omgivningen på ett annat sätt än när jag inte är det. Stress och att uppleva mig misslyckad på olika sätt utvecklas till en negativ spiral som gör att jag avundsjukt tittar på "alla andra" som verkar må så förbannat bra, lyckas med allting, och får mig att undra varför livet är så orättvist. Jag jämför mig själv med andra, jag är svartsjuk och ser på ett egoistiskt och onyanserat sätt till mina egna behov på bekostnad av andras. Jag beter mig som en alkoholist (går över lik för att hinna till systemet innan det stänger och en timme senare är "flodhästen i vardagsrummet", den berusade hemmatyrannen som hela familjen behöver gå på tå för resten av kvällen), fast det är inte alkoholen som är i fokus. Beteendet finns ändå hos mig, som en primitiv ryggmärgsreflex. Och när jag upptäcker det blir jag ännu mer deprimerad, eftersom det ju, självfallet, går på tvärs med allt jag vill stå för.
Och då kommer längtan efter flykt och DÅ tittar alkoholsuget in på allvar hos Akvariet. Och allt och alla kan dra åt helvete, och inget betyder något. Och, OM jag skulle börja dricka, DÅ så skulle jag verkligen tycka riktigt riktigt illa om mig själv och då finns det nog inget stopp på intaget.
Men eftersom jag tänker bryta det här så kommer jag efter helgerna och en semesterresa att hitta tillbaka till mig själv och acceptera (just det, santorini) att jag inte dricker, ta konsekvenserna av det, och gilla läget, och mig själv med alla skavanker och brister som följer med (har jag något val?). Igen: tack för att ni tittar in. Det betyder mycket för mig nu när tillvaron inte är på topp. Många argument och tankesätt som jag använder har jag hittat här och mycket av min viljestyrka mobiliseras här.
Kram
/A

Jag tycker inte numera att det normala behöver vara att dricka alkohol. Att kunna dricka alkohol. Egentligen, varför skulle det vara normalt? Är det normalt att röka? Jag förstår dock precis vad ni menar, har själv brottats med dom känslorna men det är längesen nu. Jag tror det är väldigt individuellt hur länge det tar eller hur det blir. För mej har acceptans varit viktig. Att inse att nu blev det så här, jag kan aldrig dricka mer och det är inget att tycka synd om mej för. 3,5 år för mej nu och jag är väldigt nöjd så här.

Tankarna speglar så mycket av det jag själv upplevt. Att det plötsligt i förnöjdsamheten som nykterheten innebär helt plötsligt kan komma andra tankar. "Om jag inte kan dricka kontrollerat, så blir jag ju aldrig riktigt normal". Någon dag senare slår det tillbaka och det känns bara som det är helt underbart att slippa.Det är ju det man önskar sig och den versionen jag helst vill berätta för alla. Fuderar ibland på hur länge det kan tänkas vara på det viset? För alltid?
Kan nog ibland tycka att vi borde belönats med en smula lättare väg med tanke på hur tuff resan kan vara. Tack för era delade tankar!

/PP

Tack för att du delar med dig. Jag har ingen erfarenhet av att ta ett återfall och jag har ingen större lust att ta reda på det. Jag undrar varför samma tillvaro kan uppfattas så totalt olika vid olika situationer. Jag trivdes otroligt bra i mitten av oktober och just nu tycker jag det är jobbigt. Varför? Samma jobb, samma hus, samma fru, samma barn, samma husdjur, samma allt. Men någon nyans här och där skiljer och genast funderar jag allvarligt på att sänka en normalstor pub i stan där jag bor. Vi är ju verkligen primitiva varelser.
Märkligt att det har sådan effekt att skriva av sig. Märker det nu och har noterat det förut i detta forum. Jag måste tänkta, leta efter ord, fundera på vad som är viktigt, vem jag är och vad jag vill stå för. Det stärker mig, varenda gång. Jag går gärna med dig på näste promenad. Kram

Jag blir alltid så glad över dina ord. De är som om du lindar in mitt frusna hjärta i ett varmt täcke av klokskap, inspiration och hopp. Tack

Tack för din påminnelse och för din öppenhet. Självfallet har du rätt, och jag minns. Men jag behövde hjälp att minnas. Tack.

Ibland blir jag så trött på att behöva kämpa, vara på ett annat sätt än många ("alla") andra. Alla andra som bara sitter där och dricker och skrattar och mår bra, och jag vill också sitta där och skratta, må bra, vara med och inte sticka ut. När jag mår bra och har garden uppe och kan sitta och säga "nej, jag kör" eller "nej, jag dricker inte just nu" och skratta och vara full av självförtroende, då går det bra. Men nu är jag inte där, nu skrattar jag inte alls, men jag kommer tillbaka, när jag hittat en ny väg dit, för jag har inget val. OCH JAG KOMMER INTE ATT DRICKA. Jag måste bara ta en paus från att kämpa, där på den yttre arenan, orkar inte just nu. Men jag kommer igen. Precis som du, min vän. Det är det vi gör, vi kämpar och vi kommer igen. Jag har inte druckit på 1 år 4 månader och 8 dagar och jag tänker inte göra det idag eller i morgon heller, och det är det viktiga, att varje dag bestämma sig för att inte dricka idag och inte i morgon heller.
.

Akvariet, vad jag känner igen mig och det var just så det var på hösten när jag till slut började dricka igen. Slutade med träning och mental vila och gick in i stress och jobb tunnel. Å det gick inte bra. Började till slut dricka mer och oftare än innan.

Klok du är som kommer in här och skriver innan det är för sent. Jag fick dra ner på stress rejält denna höst igen och fokuserar på yoga och promenader så ofta jag kan. Måste för att må bra.
Det går bara utför m vi inte stoppar och ger oss sinnesro och tar hand om oss. Vi blir utbrända och deprimerade. Du vill inte dit. Bestäm dig för att unna dig lugn yoga/meditation nu så du klarar att ta dig igenom tunneln.

Kramar

Konstnären,

Tänkt på dig som konstnär som målar tavlor eller jobbar med keramik. Du kanske skrivit om det förut men är du en sådan konstnär? Var kommer nickel ifrån?

Hoppas du mår bra. Lite avis på dig som kan äta bakverk och ändå vara smal men två timmarspromenaderna gör väl sitt till också. ;-)

Kramar

Många har väll påpekat det några antal gånger men man blundar ganska bra själv! Vilket sammanträffande att du nämnde det dära med boken. var nämligen och köpte min första bok i hela mitt liv igår! och det var inget lätt val att välja när man stod där i butiken. Ska givetvis kika på boken som du nämner, kanske blir min andra bok i livet :) man tackar för tipset

Då är du på rätt väg som tagit detta steg ;-) Håller med Muränan. Ju förr desto bättre. Många av oss inser till slut efter många försök att vi inte fungerar med A, längre eller aldrig gjort. Bra att du insett det nu. tänkte på en bok som ska vara rolig och bra som det länkats om i min tråd. Skål för faan. Den vill jag läsa och det kan kanske vara en väldigt bra julklapp till dig själv.

Lycka till. Vi finns här.

Tack för du svara på mitt inlägg muränan!
Låter inget vidare det dära du skriver om att ligga i cykelstället och spy ! minns min första fylla med, slutade med att jag blev ersättningsskyldig pengar till festvärden för jag hade sönder ett fönster! Redan den gången gick det snett!

Men nu får man blicka framåt och infinna sig i att alkohol är inget jag tål! Kommer inte bli lätt, därför jag blev medlem så man kanske kan söka extra stöd i dom svåraste stunderna ! Tack åter igen

Hej Förändringen,

och välkommen hit! Så bra att du har hittat hit. Man är aldrig för gammal eller ung för att ta tag i sina alkoholproblem. Bra gjort. Vet du, jag önskar verkligen, verkligen, verkligen att jag hade gjort det när jag var i din ålder. Vad livet hade kunnat se annorlunda ut. Jag började också dricka i 13-14-års åldern. Minns att jag bland de första gångerna låg bland cykelställen på skolan en fredag eftermiddag och kunde inte ens komma upp. Hade halsat vodka direkt ur flaskan. De "tuffa" grabbarna trodde att jag gjorde mig till, men insåg att så inte var fallet när jag började kräkas. Tja, det hade hög impfaktor på den tiden... Inte lika kul idag.

Kämpa på nu och välkommen hit!

"Gött att själv slippa" skriver du. Ja, jag kan bara hålla med. Så j-kla gött!

Förutom alla dumheter, elakheter och idiotiska saker som händer på fyllan, så har jag börjat inse hur många olyckor som faktiskt orsakas av alkohol. Nu menar jag inte bara sådana allvarliga saker som drunkningar och trafikolyckor. Men "vardagsolyckor" såsom att ramla i trappan, snubbla, falla osv. Det är ju ett under att man har överlevt... även om jag vaknat med otaliga blåmärken som jag inte haft en aning om hur de har tillkommit. Minns en gång att jag vaknade på morgonen med en jättebula i tinningen som var alldeles blå. Hade ingen aning vad som hänt. Inte förrän jag såg korten från den vilda festen... Jag sitter på golvet, håller mig uppe med ena handen runt en stol och i andra handen håller jag en ispåse mot huvudet. Just ja. Jag ramlade och slog huvudet i stolen och slocknade ett tag. Vad bra.

Men sådant slipper vi numera...

Kram på dig