Senaste kommentarerna i forumet

När jag blev lobad för andra gången ja då slog det till i huvudet. Kunde ju inte fortsätta så här. Frugan tröttnade också och ställde ultimatum. Jag valde då bort alkoholen.

Jag har som du inget större problem med acceptansen att leva ett nyktert liv. Jag önskar ju mig det och det är ett val jag tar. Jag är väl medveten om att detta leder till att jag måste hitta nya vägar sociala sammanhang. Vad jag menade är att jag ännu inte är där, att jag har svaret på hur jag ska göra, eller att detta ter sig lika enkelt och "normalt" som det gjorde då jag drack. Så är de nog för alla som nyktrat till tror jag? Situationen som nykter är samtidigt biljetten till en ljus och bra framtid, samtidigt som det ibland kan vara hämmande. Jag vet att jag inte kan och vill dricka, men de fungerande verktygen att leva som nykterist har ännu inte satt sig i ryggmärgen. Det är egentligen småproblem i sammanhanget. Det gäller att hitta sitt sätt att paketera sig själv i den nya roll som den nyktre alkoholist jag blev. I veckan fick jag ex. frågan av en mycket trevlig kvinna om vi inte skulle träffas på kvällstid, ja bara gå ut på stan och ta ett glas vin. Supertrevlig och exakt det man skulle vilja göra efter en tid i singellivet. Men det är liksom någonting som knyter sig, tror ni förstår vad jag menar? Javisst hemskt gärna men jag dricker ingen alkohol kanske svaret kan vara? Eller man möts bara och beställer in ett glas juice, men samtidigt vet jag ju att frågan kommer förr eller senare. Det går tyvärr inte att umgås med folk - annat än på ett ytligt plan - utan att ha en strategi för hur man kommunicerar sitt beslut att vara nykter. Så valet blir då att faktiskt stå upp för att man är nykter alkoholist och stå för det, eller fortsätta att slingra sig i dessa sammanhang, med bieffekten att man faktiskt inte kan känna sig helt normal.

I detta exempel handlar det om att vara öppen för att eventuellt ta in en person i livet. Det bygger på att kunna vara ärlig helt och fullt. Nej, Santorini det är inte onormalt att inte dricka, men det är en sjukdom jag bär på. Det är bara så att det är en sjukdom som kanske utlöser rädslor och oro hos andra? Därav formuleringen av att det skulle vara skönt att få slippa den känslan. Det räcker ju så bra med uppgiften att inte dricka?!

Jag tror att det är sökandet efter en ny identitet jag syftar på. Här inne är det absolut inget bekymmer. Alla har ju mer eller mindre samma problem, men det är vägen ut i det verkliga livet jag syftar på, och som jag ännu inte vet hur jag ska hantera.

Borde skrivit detta i egen tråd, ursäkta att jag använde din Akvariet

Ha det fint alla!

//PP

Jag har som du inget större problem med acceptansen att leva ett nyktert liv. Jag önskar ju mig det och det är ett val jag tar. Jag är väl medveten om att detta leder till att jag måste hitta nya vägar sociala sammanhang. Vad jag menade är att jag ännu inte är där, att jag har svaret på hur jag ska göra, eller att detta ter sig lika enkelt och "normalt" som det gjorde då jag drack. Så är de nog för alla som nyktrat till tror jag? Situationen som nykter är samtidigt biljetten till en ljus och bra framtid, samtidigt som det ibland kan vara hämmande. Jag vet att jag inte kan och vill dricka, men de fungerande verktygen att leva som nykterist har ännu inte satt sig i ryggmärgen. Det är egentligen småproblem i sammanhanget. Det gäller att hitta sitt sätt att paketera sig själv i den nya roll som den nyktre alkoholist jag blev. I veckan fick jag ex. frågan av en mycket trevlig kvinna om vi inte skulle träffas på kvällstid, ja bara gå ut på stan och ta ett glas vin. Supertrevlig och exakt det man skulle vilja göra efter en tid i singellivet. Men det är liksom någonting som knyter sig, tror ni förstår vad jag menar? Javisst hemskt gärna men jag dricker ingen alkohol kanske svaret kan vara? Eller man möts bara och beställer in ett glas juice, men samtidigt vet jag ju att frågan kommer förr eller senare. Det går tyvärr inte att umgås med folk - annat än på ett ytligt plan - utan att ha en strategi för hur man kommunicerar sitt beslut att vara nykter. Så valet blir då att faktiskt stå upp för att man är nykter alkoholist och stå för det, eller fortsätta att slingra sig i dessa sammanhang, med bieffekten att man faktiskt inte kan känna sig helt normal.

I detta exempel handlar det om att vara öppen för att eventuellt ta in en person i livet. Det bygger på att kunna vara ärlig helt och fullt. Nej, Santorini det är inte onormalt att inte dricka, men det är en sjukdom jag bär på. Det är bara så att det är en sjukdom som kanske utlöser rädslor och oro hos andra? Därav formuleringen av att det skulle vara skönt att få slippa den känslan. Det räcker ju så bra med uppgiften att inte dricka?!

Jag tror att det är sökandet efter en ny identitet jag syftar på. Här inne är det absolut inget bekymmer. Alla har ju mer eller mindre samma problem, men det är vägen ut i det verkliga livet jag syftar på, och som jag ännu inte vet hur jag ska hantera.

Borde skrivit detta i egen tråd, ursäkta att jag använde din Akvariet

Ha det fint alla!

//PP

Tack för att ni tittar in i min tråd.
Precis som PP undrar jag varför jag känner ett utanförskap och precis som det är för santorini önskar jag att inte kände det.
För mig är frågan också bredare än att handla om alkohol, när jag mår bra och är i balans interagerar jag med omgivningen på ett annat sätt än när jag inte är det. Stress och att uppleva mig misslyckad på olika sätt utvecklas till en negativ spiral som gör att jag avundsjukt tittar på "alla andra" som verkar må så förbannat bra, lyckas med allting, och får mig att undra varför livet är så orättvist. Jag jämför mig själv med andra, jag är svartsjuk och ser på ett egoistiskt och onyanserat sätt till mina egna behov på bekostnad av andras. Jag beter mig som en alkoholist (går över lik för att hinna till systemet innan det stänger och en timme senare är "flodhästen i vardagsrummet", den berusade hemmatyrannen som hela familjen behöver gå på tå för resten av kvällen), fast det är inte alkoholen som är i fokus. Beteendet finns ändå hos mig, som en primitiv ryggmärgsreflex. Och när jag upptäcker det blir jag ännu mer deprimerad, eftersom det ju, självfallet, går på tvärs med allt jag vill stå för.
Och då kommer längtan efter flykt och DÅ tittar alkoholsuget in på allvar hos Akvariet. Och allt och alla kan dra åt helvete, och inget betyder något. Och, OM jag skulle börja dricka, DÅ så skulle jag verkligen tycka riktigt riktigt illa om mig själv och då finns det nog inget stopp på intaget.
Men eftersom jag tänker bryta det här så kommer jag efter helgerna och en semesterresa att hitta tillbaka till mig själv och acceptera (just det, santorini) att jag inte dricker, ta konsekvenserna av det, och gilla läget, och mig själv med alla skavanker och brister som följer med (har jag något val?). Igen: tack för att ni tittar in. Det betyder mycket för mig nu när tillvaron inte är på topp. Många argument och tankesätt som jag använder har jag hittat här och mycket av min viljestyrka mobiliseras här.
Kram
/A

Jag tycker inte numera att det normala behöver vara att dricka alkohol. Att kunna dricka alkohol. Egentligen, varför skulle det vara normalt? Är det normalt att röka? Jag förstår dock precis vad ni menar, har själv brottats med dom känslorna men det är längesen nu. Jag tror det är väldigt individuellt hur länge det tar eller hur det blir. För mej har acceptans varit viktig. Att inse att nu blev det så här, jag kan aldrig dricka mer och det är inget att tycka synd om mej för. 3,5 år för mej nu och jag är väldigt nöjd så här.

Tankarna speglar så mycket av det jag själv upplevt. Att det plötsligt i förnöjdsamheten som nykterheten innebär helt plötsligt kan komma andra tankar. "Om jag inte kan dricka kontrollerat, så blir jag ju aldrig riktigt normal". Någon dag senare slår det tillbaka och det känns bara som det är helt underbart att slippa.Det är ju det man önskar sig och den versionen jag helst vill berätta för alla. Fuderar ibland på hur länge det kan tänkas vara på det viset? För alltid?
Kan nog ibland tycka att vi borde belönats med en smula lättare väg med tanke på hur tuff resan kan vara. Tack för era delade tankar!

/PP

Tack för att du delar med dig. Jag har ingen erfarenhet av att ta ett återfall och jag har ingen större lust att ta reda på det. Jag undrar varför samma tillvaro kan uppfattas så totalt olika vid olika situationer. Jag trivdes otroligt bra i mitten av oktober och just nu tycker jag det är jobbigt. Varför? Samma jobb, samma hus, samma fru, samma barn, samma husdjur, samma allt. Men någon nyans här och där skiljer och genast funderar jag allvarligt på att sänka en normalstor pub i stan där jag bor. Vi är ju verkligen primitiva varelser.
Märkligt att det har sådan effekt att skriva av sig. Märker det nu och har noterat det förut i detta forum. Jag måste tänkta, leta efter ord, fundera på vad som är viktigt, vem jag är och vad jag vill stå för. Det stärker mig, varenda gång. Jag går gärna med dig på näste promenad. Kram

Jag blir alltid så glad över dina ord. De är som om du lindar in mitt frusna hjärta i ett varmt täcke av klokskap, inspiration och hopp. Tack

Tack för din påminnelse och för din öppenhet. Självfallet har du rätt, och jag minns. Men jag behövde hjälp att minnas. Tack.

Ibland blir jag så trött på att behöva kämpa, vara på ett annat sätt än många ("alla") andra. Alla andra som bara sitter där och dricker och skrattar och mår bra, och jag vill också sitta där och skratta, må bra, vara med och inte sticka ut. När jag mår bra och har garden uppe och kan sitta och säga "nej, jag kör" eller "nej, jag dricker inte just nu" och skratta och vara full av självförtroende, då går det bra. Men nu är jag inte där, nu skrattar jag inte alls, men jag kommer tillbaka, när jag hittat en ny väg dit, för jag har inget val. OCH JAG KOMMER INTE ATT DRICKA. Jag måste bara ta en paus från att kämpa, där på den yttre arenan, orkar inte just nu. Men jag kommer igen. Precis som du, min vän. Det är det vi gör, vi kämpar och vi kommer igen. Jag har inte druckit på 1 år 4 månader och 8 dagar och jag tänker inte göra det idag eller i morgon heller, och det är det viktiga, att varje dag bestämma sig för att inte dricka idag och inte i morgon heller.
.

Akvariet, vad jag känner igen mig och det var just så det var på hösten när jag till slut började dricka igen. Slutade med träning och mental vila och gick in i stress och jobb tunnel. Å det gick inte bra. Började till slut dricka mer och oftare än innan.

Klok du är som kommer in här och skriver innan det är för sent. Jag fick dra ner på stress rejält denna höst igen och fokuserar på yoga och promenader så ofta jag kan. Måste för att må bra.
Det går bara utför m vi inte stoppar och ger oss sinnesro och tar hand om oss. Vi blir utbrända och deprimerade. Du vill inte dit. Bestäm dig för att unna dig lugn yoga/meditation nu så du klarar att ta dig igenom tunneln.

Kramar

Konstnären,

Tänkt på dig som konstnär som målar tavlor eller jobbar med keramik. Du kanske skrivit om det förut men är du en sådan konstnär? Var kommer nickel ifrån?

Hoppas du mår bra. Lite avis på dig som kan äta bakverk och ändå vara smal men två timmarspromenaderna gör väl sitt till också. ;-)

Kramar

Många har väll påpekat det några antal gånger men man blundar ganska bra själv! Vilket sammanträffande att du nämnde det dära med boken. var nämligen och köpte min första bok i hela mitt liv igår! och det var inget lätt val att välja när man stod där i butiken. Ska givetvis kika på boken som du nämner, kanske blir min andra bok i livet :) man tackar för tipset

Då är du på rätt väg som tagit detta steg ;-) Håller med Muränan. Ju förr desto bättre. Många av oss inser till slut efter många försök att vi inte fungerar med A, längre eller aldrig gjort. Bra att du insett det nu. tänkte på en bok som ska vara rolig och bra som det länkats om i min tråd. Skål för faan. Den vill jag läsa och det kan kanske vara en väldigt bra julklapp till dig själv.

Lycka till. Vi finns här.

Tack för du svara på mitt inlägg muränan!
Låter inget vidare det dära du skriver om att ligga i cykelstället och spy ! minns min första fylla med, slutade med att jag blev ersättningsskyldig pengar till festvärden för jag hade sönder ett fönster! Redan den gången gick det snett!

Men nu får man blicka framåt och infinna sig i att alkohol är inget jag tål! Kommer inte bli lätt, därför jag blev medlem så man kanske kan söka extra stöd i dom svåraste stunderna ! Tack åter igen

Hej Förändringen,

och välkommen hit! Så bra att du har hittat hit. Man är aldrig för gammal eller ung för att ta tag i sina alkoholproblem. Bra gjort. Vet du, jag önskar verkligen, verkligen, verkligen att jag hade gjort det när jag var i din ålder. Vad livet hade kunnat se annorlunda ut. Jag började också dricka i 13-14-års åldern. Minns att jag bland de första gångerna låg bland cykelställen på skolan en fredag eftermiddag och kunde inte ens komma upp. Hade halsat vodka direkt ur flaskan. De "tuffa" grabbarna trodde att jag gjorde mig till, men insåg att så inte var fallet när jag började kräkas. Tja, det hade hög impfaktor på den tiden... Inte lika kul idag.

Kämpa på nu och välkommen hit!

"Gött att själv slippa" skriver du. Ja, jag kan bara hålla med. Så j-kla gött!

Förutom alla dumheter, elakheter och idiotiska saker som händer på fyllan, så har jag börjat inse hur många olyckor som faktiskt orsakas av alkohol. Nu menar jag inte bara sådana allvarliga saker som drunkningar och trafikolyckor. Men "vardagsolyckor" såsom att ramla i trappan, snubbla, falla osv. Det är ju ett under att man har överlevt... även om jag vaknat med otaliga blåmärken som jag inte haft en aning om hur de har tillkommit. Minns en gång att jag vaknade på morgonen med en jättebula i tinningen som var alldeles blå. Hade ingen aning vad som hänt. Inte förrän jag såg korten från den vilda festen... Jag sitter på golvet, håller mig uppe med ena handen runt en stol och i andra handen håller jag en ispåse mot huvudet. Just ja. Jag ramlade och slog huvudet i stolen och slocknade ett tag. Vad bra.

Men sådant slipper vi numera...

Kram på dig

Hej min fina vän,

Hur har du det? Hoppas att du haft en mysig lucia-helg.

Själv har jag konfronterats med alkoholstinna människor som tjatat och pikat och dummat sig i kvadrat. Men vet du - åt h-vete med dem allihop! Jag vet att jag mår så fantastiskt mycket bättre utan alkholdjävulen på min axel. :-)

Stor varm kram till dig <3

Hej Comrade,

Tack för att du delar med dig så öppet om vad återfallen leder till. Det du skrev träffade så rak i hjärtat på mig: "Ångesten, paniken, illamåendet, sömnlösheten, självmordstankarna. Ja, allihopa. Minns du dem? Och de finns kvar här nere." Nä, tack. Det är inget vi behöver, eller hur?

Kämpa Comrade. I det här fallet är gräset verkligen grönare på andra sidan.

Hej kära du,

Tråkigt att du inte mår bra... Det som är bra är väl att du kanske faktiskt vet varför du mår dåligt? Du verkar känna att du inte har kontroll på jobbet och arbetsbelastningen. Du nämner utbrändhet. Jag läser in nedstämdhet/depression i det du skriver. Det-spelar-ingen-roll-tänkandet.

Stress leder gärna till nedstämdhet. Det kanske finns åtgärder som du kan vidta för att lösa din arbetssituation? Du kanske ändå ska göra ett nytt försök att komma in i dina goda vanor med träning och meditation?

En sak som garanterat inte kommer att hjälpa dig i längden är att börja dricka. Men det vet du redan. Du vet också varför du inte har börjat igen. Eller hur? Egentligen är det väl inte att börja dricka som du innerst inne vill? Utan, jag antar, att du vill må bra. Och att du tror att du kommer må bra om du börjar dricka. Det är så vi har löst problemen tidigare. Men vi vet ju att det inte funkar. Frågan som du bör ställa dig är: vad kan funka för dig istället?

Förlåt att jag låter pekpinnig. Det är inte min avsikt. Vill bara få dig att kanske tänka i lite andra banor än vad du gör just nu. För en tid sedan kände jag detsamma. Det har varit så sjukt mycket på jobbet under den här hösten. Jag har stressat mig till en nivå där jag börjar gå sönder igen. Någonstans började jag tänka att jag kanske behövde börja dricka för att orka. Men jag kom på bättre tankar kan jag säga och det är jag innerligt tacksam för idag.

Kämpa på! Kram

Hej, Akvariet.
Har plöjt igenom dina inlägg här och måste ju säga att du har gjort en jäkla resa. Jag har inte ens varit i närheten av dina erfarenheter när det gäller ett nyktert liv. Men känner att jag ändå kan dela med mig ett råd, eller snarare en påminnelse, härifrån återfallsavgrunden. Fall inte för frestelsen. Hur jävla knasigt ens liv är så det inte i närheten av de demoner som bor här på botten. Ångesten, paniken, illamåendet, sömnlösheten, självmordstankarna. Ja, allihopa. Minns du dem? Och de finns kvar här nere. Jag lovar. Jag har precis mött dem. Kämpa på, så försöker jag hinna ifatt dig ))

Aeromagnus, ny här men har läst massor av dina kloka ord och tycker du är helt fantastisk. En fundering på ord du skrev i en länk "Jag visste ju att jag hade problem, men ville inte sluta. Först insåg jag inte men när det hände mig saker att jag hade stora problem. Man kan ha insikt men inte vilja att sluta"
När kom din verkliga vilja? Och hur kan man ha insikten, men där är det stopp?

Senare delen av hösten har varit tung för mig: jag har haft mycket att göra på jobbet, tappat min dagliga rutin med meditation och träning. Och, kanske som en följd av det, blivit lättretlig, märkbart stressad (på god väg att bli utbränd?) och trött. Stubinen har varit kort och jag har nästan gjort mig omöjlig, både på jobbet och hemma. Jag har lyckats utveckla ett tunnelseende som innebär att jag inte kan se andras behov eller ta till mig av andras åsikter.

Alkohol och att dricka eller inte har varit en ickefråga för för mig under det senaste halvåret eller så. Jag har haft tur och lyckats etablera vanan att inte dricka. Det har "gått bra" för mig att sluta dricka.

Men nu under november kom tankarna, suget och drömmarna som i stort sett bara kretsade kring alkohol. Många av tankarna känner jag igen från ett tidigare liv, i korthet är budskapet till mig själv följande: "eftersom det ändå gått åt h-e idag kan du lika gärna ta ett par öl". Flera gånger har jag i tankarna tagit de extra stegen in på systemet och köpt på mig en laddning, eller gått till en annan hylla i den lokala butiken, eller in på den mysiga krogen. Suget har kommit tillbaka och varit starkt. Jag vet inte varför jag inte har börjat dricka, för det har jag inte, än, men jag vet att det varit nära. Jag tror också att jag hade gillat det, i alla fall i början

Jag har inte varit inne här mycket alls den senaste tiden men den senaste månaden har jag varit inne oftare och läst och stärkts av era ord och den styrka som finns här. Jag tycker också det är skönt att det finns några nicks som man känner igen. Jag känner också redan nu att det är skönt att ta sig tid och skriva dessa rader. Det är något av en mental reningsprocess att skriva av sig lite, det blir det bättre av. Lite i alla fall.
Kram
/A

Nykter. Härligt. Varm svart vinbärssaft. Var på dagis i fredags på lussefirande med barnbarnet. Idag söndagsmöte på AA. Stoppar in AA-litteratur i min hjärna. Ger mig mer och mer sinnesro. Min man är inte inne på samma spår. Men, som min terapeut säger: Han får göra sina val och jag mina. Så får tiden utvisa. Jag är i alla fall nykter en dag i taget.

Härligt Magnus☺

Tack för omtanken. Som lärare är det bara att överleva december med tanke på anhopning av arbete betyg, möten och utveklingssamtal. Jag är nykter och mår bra av det.