Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen hit. Läs andras trådar, så kan du rätt snabbt skaffa dig en bild av hur de upplevt det. Många har tyckt att de första veckorna är tröga, blivit trötta och håglösa, som du skrev. Själv kände jag mig jävligt flunssig och nere i nästan en månad. Sedan svängde det rätt fort till det bättre och nu mår jag som en prins. Hur medicinerna kan inverkar (campral) känner jag inte till. Försök ta dig upp ur soffan och ut på promenader (eller något annat), det kan hjälpa med att hitta den där "go"-känslan.

Hur mycket hjälp du behöver (eller inte) beror på väldigt många olika saker. Bla på orsakerna till att du druckit. Många har märkt att de behöver stöd (terapi) efter att de varit nyktra en god stund. Inte så mycket med att hållas nyktra, utan med att få ordning på sig själva och sina liv. Om du redan är inne i hjälpsvängen, så känns det dumt att sluta med det nu, speciellt om du beskriver din tillvaro som otillfredsställande.

Du är inte trygg efter två veckor, fast det kanske känns så. Många får återfall betydligt senare än så.

Ni är alla väldigt välkomna här, närhelst ni vill. Inte mycket som händer i mitt liv just nu, förutom att jag försträckte ett muskelfäste i axeln i går kväll, så nu försöker jag balansera en värmepåse över axeln, medan jag skriver. Inte helt lätt :).

En viss skillnad märker jag efter nyåret. Från vad jag skrivit tidigare, har ni säkert förstått att mitt nykterhetslöfte var väldigt viktigt för mig. Nu har jag fortfarande inte druckit utan något löfte och det har känts bra.

Scrollade långt ner för att se hur det är med herr stingo men jag glömde att du ju flyttat! Så här kommer jag med flyttgröt och hoppas få tillfälle att hälsa på fler gånger under din resa. <3

Skickar en kram till dig m-m och önskar dig ett riktigt fantastiskt 2015. <3

Hallo Stingo och välkommen till "andra sidan"! :-)

Jag hoppas att det kommer gå bra för dig. Det är ju ändå så att vissa klarar av det där sociala drickandet. Jag gör det nog inte just nu. Höll på att falla igår, vilket jag inte var beredd på. Däremot fick jag ett ordentligt smakprov på bakfylleångest imorse i alla fall, innan kroppen fattade att "det var lugnt". Den känslan vill jag inte ha tillbaka och därmed vågar jag inte gå i de banor som du tänker nu. Men som du säger - du är du och jag är jag. Jag önskar i alla fall att det ska gå bra för din del.

Kram

Hej M!

Så trevligt att läsa några rader från dig! Hösten har varit lugnare och det visar sig ju även på antalet inlägg från oss som var aktiva under förra året.
Själv tänker jag ofta tillbaka, och känner fortfarande stor tacksamhet från stödet jag fick. Hoppas att du får ett fint år, och det gäller naturligtvis alla andra
kämpar från nu och då!

//PP

Tack för era inlägg - ja, kanske det Fia, en polerad glassig yta med något gott därinne... Kanske kan stämma?
Nyårsafton idag. Kvällen blev inte riktigt som tänkt, vårt sällskap fick en magsjukesläng och vi vill inte riskera smitta, så en ensamkväll med maken blev det. Inte fy skam det heller, känns helt ok faktiskt. Avslappnat och mysigt, förutom för hunden, som har öronen bakåtstrukna, svansen mellan benen och inte viker en cm från mig så länge smällarna håller igång. Var ute och gick innan och han kunde knappt kissa eftersom det smällde så mycket. Jag önskar för hans och alla andra rädda djurs skull att det blir ett stopp på detta.

Annars går livet framåt, ett steg bakåt då och då, men mestadels framåt. Har förhoppningar inför framtiden, hoppas att balansen och ron som jag börjar känna av nu kommer att stanna kvar. Har fortfarande problem som inte är utredda, och som stressar mig (mycket) men som ändå känns som att jag kommer att lära mig att hantera.
När det gäller alkoholen är den fortfarande ute ur livet. Känns inte som någon uppoffring att vara nykter, men tankarna kommer då och då, att jag skulle vilja klara att ta ett eller två glas vin med mannen vid vissa tillfällen. Jag tror dock inte att det skulle fungera som läget är nu, och jag har inga planer på att testa. Dricker någon folköl någon gång, typ 2,8%, väcker inget alkoholsug alls. Tänker ofta på hur det skulle varit om jag inte tagit mitt beslut för ett år och nästan tre månader sedan. Vilket skick hade jag varit i nu om jag fortsatt som jag gjorde då? Hade det gått över den där gränsen när det fått sociala konsekvenser, andra reagerat och påtalat situationen för mig? Hur det än är så känns det skönt att det inte behövde bli så. Nu kunde jag jobba med det på mitt eget sätt, med stöd från er här på forumet och min man. Och psykologen jag gick hos i vintras/våras. Allt stöd, men framför allt härifrån forumet har varit helt ovärderligt! Jag är glad och tacksam över att ha kommit såhär långt, jag lever ett annat liv nu mot hur det var tidigare, känns som att så mycket tid är bortslösad. Umgänget med andra som jag var så orolig för innan har blivit betydligt enklare utan fokusen på alkoholen - kommer det att finnas tillräckligt, när kan jag fylla på, märks det att jag druckit innan, samtal om hur ofta man dricker - ska jag mörka eller inte, tror att andra inte berättar sanningen om de säger att de knappt dricker något, tar alla bekännelser från andra om att man tar ett glas vin mitt i veckan som att det är helt ok för mig att dricka "ett glas" en vardagskväll. Livet har fått ett annat fokus helt enkelt.

Jag önskar alla er här på forumet, (och dem som kommer hit imorgon eller strax efter med nya förhoppningar inför det nya året) ett bra och så nyktert 2015 som ni vill ha det! Fortsätt kämpa, det är värt det, och det blir lättare för varje dag och vecka!

Gott Nytt År!
/m

Hej m-m. Jag tänker alltid på godiset. M&M. Kanske är du sådan? Färgad på ytan men god i mitten? Vill iaf bara önska Gott Nytt och gratulera över ringen. Den förtjänade du.

Fia

Gott nytt år. Var du än befinner dig just nu.

Fia

Ville bara säga Gott nytt år Konstnären, hoppas du är på en bra plats.

Kram

God fortsättning till dig Akvariet! Härligt att läsa att det går fint för dig. Visst kan det kännas tråkigt med nykterheten emellanåt, men alternativet är inte så jäkla lockande heller... ;-)

Kram

det blev lite felstavningar.... men det är ju en världslig sak. / mt

du är alltid välkommen att stövla in i min numera ganska sporadiska tråd! Så glad jag blev, så glad! Jag "känner" inte heller så många här numera, läser ibland men glömmer allt emellanåt hela forumet för dagar och veckor. Stigsdotter och Santorini hör av sig ibland, en del andra har jag kontakt med via Facebook. Är du kvar med familjecirkusen i Perth?
Åh, din hälsning väcker goda minnen från en svår tid, ändå var min svåraste tid den första tiden på forum och dessförinnan. Så tacksam att ha fått dela liv och tankar här... Många tankar kommer nu.... och frågor, funderingar. Hur är det med damen (!) på stranden.... :) med Strawberry och de andra. Med kattberättelserna... Med farmor? Vi har delat så mycket. Tid och tankar. Och ja, vi har det bra mg och jag - i mulleholjen med de fina färgerna. Kram och så.... / mt

Härligt att du haft ett gott julfirande bland nära o kära!

Åh som jag våndat och oroat mig innan och så blev det en super bra dag.
Första gången jag firade Jul utan honom sedan jag var tonåring.
Och det är över 30-år sedan.
Jag fick fira med mina söner min familj och min nya pojkvän.
Hade en super fin och trevlig Julafton.
Ingen oro för något.
Spelade julklappslek senare på kvällen...satt och pratade långt in på natten med en av sönerna och hans flickvän min pojkvän och jag.Vi hade det super bra.
Känns att tiden gör mirakel på ens mående.
Känner mig starkare och lyckligare ju mer tiden får gå.
Trodde aldrig jag skulle htta en ny man jag kunde älska och må så bra med och känna förtroende för....men det gick:)

Morn! Tack för ditt långa inlägg i min tråd! Jag håller med och förstår dig på alla plan. Jag förstår att ni måste ha den toleransen mot varandra, du och din partner. Detta eftersom ni har olika viljor och önskemål. Jag tycker hur som helst att det är starkt att ni håller ihop och jag tycker hur som helst att du är förbannat stark som fixar´t! Här hemma ser vår situation annorlunda ut. Vi har krav på varandra för att vi ska fixa det här. Han vill att jag ska vara nykter och jag vill att han ska vara nykter om jag ska klara av att vara nykter :). Han har inga alkoholproblem, men det har jag. Därför är ju nykterheten ett bra val för oss båda.
Du skriver även om det förflutna och att försöka gå vidare. Jag har aldrig tittat i någon spegel alls tidigare. Kört på! Inte känt efter. Snabba lösningar som kanske inte funkar i längden........som alkohol t.ex. För ca 2-3 år kom allt ikapp mig. Jag började se mina mönster, mina misstag, sårandet av människor. Det var en jäkla käftsmäll. Jag har befunnit mig i ett mörker fyllt av förakt och skam, fram tills för nyligen. Jag har fått hjälp att ändra synen på mig själv. Från att tycka att jag var elak, misslyckad osv till att börja förstå bakomliggande. Det har varit en STOR lättnad. Nu känner jag att jag kan börja titta på nuet igen!
Hoppas du har en skön jul under fällen och i snön! I Skåne har vi regn! :)
Kram!!

Jag känner igen mig i mycket som du skriver. Innan jag för något år sedan på allvar började umgås med det här forumet och gjorde mina första "riktiga" försök att dra ner/sluta så skulle det aldrig falla mig in att gå på krogen utan att dricka, eller att äta en bättre middag utan att dricka, eller att fira något utan att dricka, eller att X (fyll i det som passar: skratta, gråta, umgås, deppa, älska....) utan att dricka.
I min tråd skriver du att du beundrar min styrka att inte dricka trots att min fru gör det. Nu tror jag att det delvis är i från min fru jag får styrkan, när hon druckit beter hon sig (ibland) på ett sätt som jag absolut inte vill själv. Och det stärker mig i min övertygelse om att inte börja igen. För att vår relation ska fungera just nu, så måste vi respektera varandra och varandras val. Jag kan inte försöka tvinga på henne mina val och hon kan inte tvinga på mig hennes. Visst pratar vi om det, visst blir vi osams ibland och visst ger jag uttryck för en grundmurad uppfattning om att jag inte tycker om det hon gör. Och visst har jag, här t. ex., givit uttryck för mild (eller kanske inte så mild) panik för att jag tror att vår relation ska gå åt skogen. Men nu är grundinställningen viktig för mig, är vi inte toleranta mot hur andra väljer att leva sina liv, så är det svårt att kräva motsvarande tillbaka.

Ditt långa inlägg får mig att tänka på något som jag tror är viktigt och som jag själv försöker tänka på när jag blir deppig. Jag blir ganska ofta nedstämd för att jag tycker att jag har gjort så mycket dåliga saker i mitt liv (en del, men långt ifrån allt har med alkohol att göra). Som jag ser det fyller detta reflekterande (=deppande) en funktion, eftersom man måste inse vad man har gjort mot andra, och många av oss gör inte det i vardagen (där är alkohol en stor bov). Men det är också viktigt att acceptera och gå vidare. Det enda jag egentligen kan påverka är ju vad jag gör nu idag och i framtiden, och om jag är upptagen med vad jag gjort tidigare, och tycker mig misslyckats med, så är risken att jag inte riktigt orkar fokusera och göra det bästa av min tillvara här och nu och planera för den bästa möjliga framtiden. Det är när jag gräver ner sig i det förflutna som jag glömmer att hålla garden uppe mot alkoholen. Det är då allt blir meningslöst, när all maktlöshet kommer över en. Och det är inte konstigt för det kan vi inte göra något åt.

Ha en bra jul, Hertan
Kram
/A

God Jul alla forum-vänner. Själv firar jag en vit jul i dubbel bemärkelse, då vi befinner oss i fällen under julen. Härligt med skidåkning.
/Akvariet

Tack för ditt inlägg. Jag blir glad av att läsa att mina erfarenheter och det jag skriver här kan vara till nytta. Jag skriver ett längre inlägg i din tråd.

tänkvärda..
Jag känner också igen mig. Duktig flicka och hyperkänslig. Jag har vuxit upp i en dysfunktionell familj på så vis att känslor inte var tillåtna. Och att jag aldrig fick lära känna mitt känsloliv eller lära mig att navigera efter min inre kompass. Min mamma visste vilka känslor som var de rätta, punkt slut. Detta har aldrig synts på ytan.
Med detta vill jag säga att det inte behöver vara något jättehemskt som har hänt dig såsom våld, övergrepp eller misshandel. Känslomässig stympning kan vara förödande, fast det sker i det fördolda.
Jag vet inte om det har varit så här för dig, förstås.
Lycka till på din resa!

Rader. Sköt om dig!

för tankarna du delar med dig av! Jag är med dig! Jag har dock inte kommit så långt men en jäkla bra bit; 8 veckor imorgon! Jag, och garanterat alla andra här också, känner igen mig väldigt mycket i dina funderingar och kamp. Jag tycker du är fantastiskt stark som lyckas vara nykter trots att din partner dricker (och dessutom dricker mer än vad som är att rekomendera). Själv var jag tvungen att bli hård på den punkten. Min sambo kan inte dricka hemma och tyvärr inte heller dricka ute och komma hem lagom rund under tofflorna. Jag kan inte hantera det. Jag börjar direkt fundera på att strunta i det här tramset med avhållsamhet och istället ha lika "kul" som honom. Han förstår inte mig, men han förstår att han måste vara nykter ett tag framöver om vårt förhållande ska vara hållbart.

Garden!! Den så viktiga garden, som så lätter sjunker när man börjar tröttna eller ta för givet. Den skrämmer mig med! Jag förstår precis hur det känns. Min har sjunkit många gånger. Antabus hjälper mig när jag glömmer hålla den uppe. Tips om du känner att det börjar bli riktigt svårt! Du har kommit så jäkla långt redan.

Tack för att du delar med dig och tack för att ger mig motivation!!

Först och främst, tack Akvariet!! Du har helt rätt! En flykt från mig själv är just vad det är. Den flykten, vet jag nu, har pågått sedan jag var ca 14, alltså 22 år! Jag har aldrig sett på det så, men efter att ha kommit igång med terapin ordentligt så börjar jag förstå. Så oerhört läskigt att jag inte förstått. Jag har alltid trott att jag fattar grejer. Folk i min närhet har mer än en gång sagt att jag är klok och vettig och stark. Men i ärlighetens namn har jag aldrig tittat inåt! Jag har klampat på. Knölat in mig i fack eller rättare sagt gångar där jag tycker man BÖR vara. Har det varit väldigt knöligt har jag ansett mig själv vara svag. Aldrig någonsin lyssnat på vem jag är eller vad jag vill. Bara hur jag vill att andra ska se och uppfatta mig. Det är en av anledningarna till att jag började dricka. Jag orkade inte hålla på! Det tog så enormt mycket energi att inte vara mig själv. Jag tycker synd om tjejen där inne. Äntligen gör jag det, istället för att undra om jag är sämre än andra eller tror att jag är svag. Hon fick aldrig höras. I högstadiet upplevde jag stress. Jag har aldrig tänkt på det. Hade jag tänkt på det hade jag nog inte ens förstått det. Aldrig uppfattat det, men efter en del grävande förstår jag. Jag förstår varför jag hade ont i magen varje dag i 6 år. Jag förstår varför jag skolkade. Jag förstår varför jag plötsligt hade ett behov av att börja planera mina dagar minutiöst. Jag förstår varför jag än idag har svårt att äta lunch med alla andra. Varför jag får ont i magen när lunchen börjar närma sig. Varför jag undviker den. Varför, när jag väl utmanar ödet, får ångest i dessa stora sällskap vid borden. Stress. Jag har aldrig lyssnat! Bara kört på och över mig själv. Jag har väldigt sällan testat att vara nykter på krogen. De få gångerna har jag varit utnämnd chaufför hatade jag det. Stora folksamlingar, en massa ljud som går in i varandra, en känsla av utsatthet, nakenhet, saknad av kontroll. Ångest. Så mycket som jag inte förstått och som jag inte tillåtit mig känna. Jag har försökt få bort det tysta ropet med alkohol, galna impulser och trubbel. Allt som gör att att den viskande rösten inte går att höra. Jag tycker inte synd om mig själv men jag tycker så himla synd om barnet som gick mot tonåren och som tystades. Förlåt Frida, för att jag tappade bort dig!

Också min tredje nyktra dag idag. Kanske blir 2015 "vårt år". Någon gång måste väl även vi lyckas....
Sköt om dig/Tjalle

Tar mig friheten att stövla in här. Hoppas det är ok. Min egen tråd känns så troppo anni fa. Läser väldigt sällan. "Känner" inte de som skriver idag. Men jag minns dig och jag minns Santorini. Maria 42, ledsenfrun, Min ljuva Stigsdotter, Min mentor Lilla blå, mrs pianomam med make, Tvåbarnspappan. Den andre sjukt begåvade pappan ( du vet vem du är), Kalla. Min vän med barnet med den trassliga könsidentiten. Alla era historier bor i mig och så här till jul är det väl passande att tacka för att jag fick dela en bit av era liv. Min blodsbroder Wille.

Glad att du och mg fick till det. Kärlek, respekt, anything. /R