Senaste kommentarerna i forumet

din tråd och sätt igång skrev någon, glömt vem av alla fina människor här inne som kommenterar och peppar. Så nu gör jag det. Har varit nykter rätt många dagar de senaste veckorna, men också fallit igenom. Senast i l lördags då vi hade fest hemma, men det var planerat. Och i natt vaknade jag och kände bara att det är över. Har nu varit nykter tre dagar och känner mig så hoppfull att det är slut på skiten äntligen. I dag ska jag åter träffa min sponsor, och jag känner ett lugn i mig som jag inte gjort på mycket länge. It´s over. Total acceptans över mitt öde när det gäller alkoholen. Jag har ingen chans att kontrollera detta längre så varför ens försöka en tusende gång till.
Kram alla!

Hälsning till dej också! Jag tittar in ibland men de flesta jag kände från förr har gått vidare med sina liv. Så även jag förstås. Vi sågs lite på Facebook men jag tappade bort det lösenordet och det gjorde kanske de andra också. Vi betydde mycket för varandra då och det glömmer jag aldrig. Två och ett halvt år nu för mej, en lång tid. Tiden läker såren, sakta men säkert. Men glömma helt ska man nog inte. Aldrig tro att man är säker. Allt gott önskas dej också.

lugnt och stilla. Har än en gång här mött den första, försiktigt ställda, frågan: "överreagerar jag?" Hur många gånger har jag mött den frågan i lite olika formuleringar här? Många, många. Alltför många. I början när jag var ny här undrade jag över andras tvärsäkerhet: "Ja, det är missbruk... och förnekanden hör till bilden." Nu undrar jag inte längre, jag känner igen mönstret som insidan i min egen ficka.
Det har varit en lång väg att gå och jag lär mig fortfarande, om mönster i relationen, om medberoendets och missbrukets kraft och mönster, om livet. Jag är så oerhört tacksam att detta forum fanns för mig när jag behövde det som mest. Och att det har funnits kvar. Oändligt tacksam är jag.... och tänker på de vänner jag mött här. Vänner som finns på geografiska avstånd men nära i mitt hjärta. Vänner som vet mer om mig än de jag möter i fikarummet och andra närbelägna sammanhang.
Idag går vi tillsammans, mannen min och jag, och vi lär oss fortfarande, om oss själva och varandra, vad som händer emellan oss. En spännande och oftast trygg resa.
Allt gott till dig som läser. Det går att ta, och återta, makten över sitt liv! Adventsglädje! / mt

Det kommer vända. Alkoholen skapar mer ångest än den botar. Så bra att du insrtt dina problem och jobbar med dessa. Du är inte ensam.

Jake, välkommen hit. Starkt att erkänna att du har problem och söka proffshjälp. Jag tror du kommer att märka att skriva och läsa här kommer att stärka dig ytterligare och hjälpa dig att bestiga berg som det du möter på fredag.
/Akvariet

Nu kämpar jag på tillsammans med min familj

När jag läser din tråd så känner jag igen en del. Det mest tydliga för mig är att intagande av alkohol är en flykt och i och med att vi dricker mycket och ofta så behöver vi inte ta tag i våra liv. Men när vi slutar så kommer "det andra" i kapp och om vi inte flyr tillbaka till alkoholkonsumtion så flyr vi in i något annat eller också får vi stå ut med vårt liv och vilka vi är.

Jag håller med Stingo: det handlar om att hitta det vi gillar att göra, att göra det kontinuerligt och att utveckla det. Det behöver ju inte nödvändigtvis handlar om att man gör samma sak hela tider, det kan ju vara en poäng att prova en massa olika saker, men att hålla sig på en konstruktiv bana (t. ex. är det bättre att lära sig alla 4 simsätten bra, än att testa 4 olika nätdroger).

Jag håller med Stigsdotter: att vila i sig själv, att acceptera att man tycker, känner och är på ett visst sätt är en bra start. I nästa steg kan man, aktivt, välja hur man vill agera mot bakgrund av vad man tycker/känner/väljer. Det handlar dels om acceptans och dels om att välja sina strider.

Tycker också att du dra slutsatser av vad du har gjort tidigare i ditt liv. Använd dina erfarenheter aktivt när du bestämmer vad du ska göra härnäst, utgå inte från vad andra säger eller vad som är "normalt", utan fundera utifrån en liknande situation tidigare i ditt liv och tänk igenom om du vill att något liknande ska hända igen eller inte och bestäm ditt agerande utifrån det.

I och med att du har slutat dricka öppnar sig en massa nya möjligheter(du slipper hantera allt på din motiverande lista) och är ju fantastiskt, eller hur?
Kram
/A

<3
Sänder dig många styrkekramar !

Till avslutad behandling. Toppen att du själv är bekväm med det.

Var på mitt sista möte på öppenvårdsbehandlingen. Kändes fantastiskt bra. Skönt att slippa nu som han sa min behandlare. Känner man så är det ett gott tecken.

Hej och tack så mycket för tipset! Mycket, mycket klokt! Kanske ska jag bara sätta mig ner och låta mig känna. Jag tror ärligt talat att jag aldrig testat det. Jag tar med mig detta och ska verkligen försöka att bara finnas i det och se om det kanske försvinner istället för att bara undvika och ersätta med annat.

Tack för amatörpsykologin. Tro mig, jag har försökt. Jag kan spela bas, gitarr, skissa porträtt, meditera, löpträna, crawla, långdistanscykla, just nu håller jag på att fylla en arm (minst) med tatueringar och i januari tänkte jag prova på yoga. Jag älskar att ge mig på nya saker men tröttnar tyvärr snabbt. Usch, jag låter ju helt rabiat!

...det där att garden börjar falla. Vid ganska så samma skede, dessutom.

Igår inföll 4-månadersdagen. 4x30 dagar nykter är 120 dagar (min app som tickar säger 123 dagar, har jag tappat räkningen?). Är kanske inte så viktigt, men ändå något att notera här.

Det har hänt mycket i mitt liv under dessa dagar. Framför allt märker jag att det finns tid och ork för att göra saker som jag tidigare mest tänkt att göra men inte haft förmåga att tag i. Men utifrån ett annatperspektiv händer inte mycket: jag dricker inte, tränar mer än tidigare, mediterar, jobbar mycket, ägnar mer tid ät mina barn, min fru dricker mycket och ofta men mindre än tidigare (så alkohol finns alltid närvarande i mitt liv).

På senare tid har jag märkt en starkare dragning mot alkohol. Inte så att jag tänker mycket på det, men det kommer sug när jag, lite oförberedd, kommer i kontakt med positiva "bilder" av alkohol (på restaurangen, TV, hemma). Och det är starkt (men det försvinner fort). Julhelgen som kommer kan nog bli jobbig. Det är som jag tröttnat lite på att inte dricka, hålla garden uppe. Men en del av mig (som även fortsatt kommer att vara den starkaste) vill absolut inte tillbaka till mitt tidigare liv.
Ha en bra söndag!

Ses ju onormalt att inte dricka tyvärr. Det tittas konstigt på oss som tackar nej till ett gratis järn

Jag känner igen mig. Mycket väl.

/Lena

Tack Stigsdotter. Försöker vara engagerad lärare och medmänniska. På måndag avslutar jag min öppenvårdsbehandling ska bli jävligt skönt. Ikväll fredag ska jag bara softa och frugan ska göra plankstek.

Vad tror du om att bara känna då? Vila i dina känslosvängningar, försök titta på dem istället för att kämpa mot dem? Du behöver inte agera på dem men acceptera att de kommer, att de är en del av dig, att det är så du är? Det låter som om du försöker kämpa emot en massa saker (känslor?) genom att skapa situationer, springa vidare eller fylla på (skyla över?) med något. Jag tror du är något på spåret när du skriver "jag bara är så här". Ja det kanske är så och det behöver kanske inte vara något fel, kanske kommer det jobbiga när du försöker kämpa emot eller springa bort?

Bara några tankar som väcktes här. Ta hand och var rädd om dig!

Inte alls flummigt utan helt sant och riktigt trist. Jag tycker att det är en fråga som verkligen borde lyftas och komma fram i ljuset.
Trevlig fredagskväll!

Har du något utlopp för din extra energi? Något intresse du brinner för, eller någon stark fysisk aktivitet? Börja skulptera, eller träna jazzdans, tills du når proffsnivå... Ja, vad som nu än kan intressera dig?

Jag grubblar så jag blir blå, men ändå har ju ingen aning om vad som är rätt och fel om mig själv. Jag går till en psykologtherapeut. Hon är riktigt bra. Anledningen, i grund och botten, är att jag känner mig förvirrad, tom, rädd och ja, jag vet liksom inte vem jag är. I hela mitt liv, eller från tidiga tonår rättare sagt, har jag bara kört på. Impulsiv. Skapat dramatik. Dåliga förhållanden. Flyttat runt. Sökt äventyr. Jag försöker stilla något! Jag försöker att slippa känna! Med handling och dramatik omkring mig blir mitt inre tillfredsställt. Det kryper liksom i mig. Jag har inte märkt eller sett alla mina mönster förrän för ca två år sen. Men jag ska säga att sen jag upptäckte dem har jag mått så himla mycket sämre. Jag försöker hålla emot mina impulser, mina känslosvängningar......men istället bildas ångest. Fruktansvärd ångest. Jag antar att jag började dricka för att slippa känna så mycket. Therapeuten söker med ljus och lykta efter någonting som har fått mig att bli såhär. Föräldrar, händelser.....men jag vet att det inte finns. Jag önskar på något sätt att jag hade haft något att peka på, men det gör inte det. Jag bara är såhär. Men hur tusan ska man kunna göra förändringar då?? Håller jag emot mår jag dåligt. Följer jag mina impulser förstör jag mitt liv. Är det någon som kan känna igen sig i det här eller som bara kan ge tips?

I alla fall fick du mig att bläddra litet bakåt i din tråd och jag fastnade för en grej som du skrivit: "Svårt i ett samhälle där "en lyckad människa" alltid syns med ett glas i handen eller en flaska på fina köksbänken, eller en öl i solnedgången...".

Man vill ju tänka att man inte påverkas så mycket av reklam, film, ..., men det stämmer ju inte. Vi påverkas så in i helvete mycket. Och i de värdarna är det ju precis som du säger... Jag har brottats mycket med den tanken du beskriver, men inte tidigare så tydligt gjort kopplingen till den kommersiella kulturen. Tror jag får fundera litet vidare på det där...

Tack och förlåt om det här blev flummigt.

Länge sedan jag var här. Har inte druckit sedan i juni. Sitter och läser tillbaks i min tråd och försöker få ihop det till en längre text. Vet inte vem som ska läsa den och om någon ska läsa den, men vill inte att den ska försvinna.

Din entusiasm smittar av sig - härlig beslutsamhet som nog smittar av sig på barn och sambo också. Barnen helt säkert i alla fall, jag hoppas att din sambo inte är som min som, när jag var sådär sprudlande och lite käckt kommenterade en händelse som tidigare skulle fått mig att gå i taket av ilska, lite oroligt sa "men hur mår du egentligen??!" :-)

Tack så mycket för positiva listen här ovan. Den skriver jag under på och tar med mig denna som jag inte tänkt på men som är helt sann: "att all skit jag har bakom mig kommer få mig att växa och bli en mycket bättre människa". För så är det ju, erfarenheterna, bra som dåliga, formar ju oss särskilt om vi tillåter oss att dra lärdom från dem!

Jag tror också det är bra för er om ni får prata med någon. Jättebra om din sambo inser att han behöver och törs gå och prata med någon på egen hand. Det är kanske där man måste börja? Det kommer att ta ett tag innan tillit finns på plats igen. Önskar dig och er lycka till :-)

...och ännu mer så om det var självmord. Det är så många av våra ungdomar som går runt och mår dåligt. Du verkar vara en sådan som ändå försöker göra någon skillnad och sår frön som kanske kan rädda någon. Jag tror det är viktigt att vi ser barnen.