Senaste kommentarerna i forumet

Vad härligt att läsa. Det hjälper och ger lite skjuts åt en som tog beslut om nykterhet för bara ett halvår sedan.
Bra gjort och stark karaktär!

vad härligt att fira två år. Så stark du är..
Jag är nykter sedan 39 dagar!!!!! Kämpar på efter år av smygsupande och festande.
Hur känns det idag? Tänker du mycket på a??? Känner du sug??? Har det varit svårt??? oj ursäkta men jag tänker på det vidare nyktra livet en del. Svara om du känner för det annars önskar jag fortsatt lycka till....//mod60

Tackar, det värmer! Som sagt, den sköna känslan går inte att beskriva med ord!

Du kommer att bli starkare av att låta bli alkoholen. Det är jag helt övertygad om. Din självkänsla och styrka kommer att växa så du orkar att ta dig ur en dålig relation. Styrke kramar.

I en destruktiv relation sedan många år, flera gånger har jag försökt ta mej ur denna relation och när jag inte lyckats har självkänslan åkt ner ett pinne hål och jag har ökat alkohol konsumtionen och därmed fått höra att jag aldrig kommer fixa att vara själv för då kommer jag dricka mer och detta har jag trott på. Nu har jag bestämt att bli nykter, 4:e dagen och hoppas detta ska göra mej starkare och stabilare att skapa mitt nya liv.

Stort grattis till dej!

Grattis!

Ledig från jobbet nu två dagar mitt i veckan.
Men har ingen ork och speciell lust till något.
Min kille har rest till fjällen fyra dagar,kommer sakna. honom jättemycket.
Han betyder verkligen jättemycket.
Trivs verkligen så bra med honom på alla vis.
Vi var utomlands en vecka själva och det var så skönt.
Vi tycker så lika om allt.
Och ingen av oss är typen som vill tjafsa eller strida om saker,vi backar hellre.
Nu har vi inte setts så länge men snart 10månader och känslorna blir bara starkare och starkare.
Jag som inte trodde man kunde känna kärlek igen med någon ny, efter att ha levt med samma man sedan man var tonåring.
Saken är att han fortfarande är som en tonåring,min nya kille är ansvarstagande och framförallt så snäll och behandlar mig väl.
Såklart som det ska vara att man ser varandras behov...men efter det destruktiva man levt i så är det så underbart att någon ser och bekräftar en.
Jag har allt tagit mig i sista hand i familjen först mannen sedan barnen och sist mina behov.
Jag ser idag vad fel det var,men såg det inte på. Samma sätt när man levde i det.
Men drömmarna man hade att leva i huset vi hade se barn barnen växa upp så småningom om bli gamla tillsammans....
Ja livet blir inte som man tänkt sig men det kan bli bra ändå och kanske till och med ännu bättre.
Den som lever får se......jag lämnade ändå någon som betytt mycket under väldigt lång tid men som gjorde mig så illa och ledsen med sina svek....men vill aldrig någonsin leva med honom igen.

Jag blir nyfiken. Om det inte var gott eller du mådde bra av det ska du verkligen dricka. Fast du har nog svaret lät det som...... :) Jag tycker muränan skrev så bra. Man måste ju inte vara alkoholist för att låta bli alkohol. Jag har en kompis som medvetet valt bort alkoholen för att hon vill det. Hon kan dricka men vill inte. Henne tänker jag på ofta. Oj detta blev kanske lite larvig du får ursäkta. Nu ska jag se film o äta glass.
ha en skön kväll//mod60

Jaha, så är det väl bara att skriva rapport då. Jag är på en kortare arbetsresa och drack nyss en öl med kvällsmaten. Många har rapporterat här, att redan mycket små mängder (munfull) med alkohol kan kännas, då man är helt ovan. Jag instämmer och redan efter ett par klunkar började jag känna ett lätt snurr i huvudet. Måste tillstå att känslan inte är odelat behaglig, svagt dåsig och en liten aning av osäkerhet i rörelserna. Stället jag åt på hade ingen speciell öllista, så jag drack en typisk finsk mellanöl. Inte särskilt gott, a-fritt veteöl är betydligt godare, faktiskt.

Mitt uttalade mål med att dricka nu, var att börja på ett odramatiskt sätt och det verkar ha lyckats över förväntningarna. Hela upplevelsen blev just så "meh!", som jag hade hoppats.Inget jag åtminstone just nu upplever att jag vill göra om, eller ha mera av.

Fan vad fånigt det känns att skriva det här, men nu är det skrivet, så det är väl bara att trycka på "spara".

Tack för svaret! Jag får ofta höra av min vän som är Nykter att han har en enorm rädsla inför sklismässaan att han hellre lever i en känslokall relation än våga gå vidare. Jag tror att man riskerar återfall om man fortsätter leva känsloisolerad fast man längtar efter kärleken...har jag rätt i det tror ni?

Jag har inget underlag för det här, men jag tror inte att man generellt kan säga så. Det är så väldigt individuellt. Många nyktra alkoholister har lärt sig massor om livet och om sig själva och snarare blivit starkare personer.

...det blir nog svårt för mig att bortförklara varför jag avstår från njutning i så fall. Men jag har en bakdörr på glänt. Om det visar sig att det känns för besvärligt att hålla efter hur mycket jag dricker, om jag till exempel börjar få kraftigare sug igen, så då kan jag kanske rycka på axlarna och mena att "det är det inte värt" - Inte så litet "surt sa räven..." i det ;)

Ja, det stämmer nog... Det är inte första gången jag frågar - som sagt - i lite olika former. Börjar få dåligt minne, tror jag! ;-)

Jag kan instämma i alla dina punkter, dvs varför man skulle fundera på att dricka igen. Det är ju detta man brottas med de dagar som nykterheten känns sisådär. Jag tänkte också ett tag på att jag inte ville definiera mig som alkoholist/beroende eller vad man nu vill sätta för etikett. Eller ja, det vill jag väl inte nu heller. Men nu tänker jag mer att man måste ju inte vara alkoholist för att välja bort alkoholen i livet. Då känns det så himla mycket bättre. Om jag har valt bort alkoholen, så är det ett VAL, inte ett måste eller krav. Lura sig själv med semantik har ju funkat bra förut! ;-)

Frågan är fri, blott den är hövlig. Gäller åtminstone i mina trådar, så fråga på bara

Jo, jag har nog svarat på din fråga, flera gånger på litet olika sätt, ända från mitt första inlägg här. Enkelt svar - allt det där.

Jag är hedonist - Jag älskar livets njutningar och det är klart bara båg att försöka påstå att alkoholen inte erbjuder njutning. Både via de ofantligt många intrikata smakkombinationerna, som olika drycker erbjuder och de olika former som ruset kan ta. Det skall fan till att jag helt skulle ge upp en sådan njutning utan kamp.

Utanförskap, eller kanske ännu starkare självbild - Det bjuder starkt emot att definiera mig själv som alkoholist, som en som verkligen inte klarar av att umgås på ett vettigt sätt med alkoholen. Inför andra, men kanske ännu mera inför mig själv. Däremot känner jag väldigt litet behov av att sitta och bli ordentligt full tillsammans med andra, det har jag egentligen inte trivts med på väldigt länge.

Nyfikenhet - Det här är nog den allra viktigaste orsaken och jag skrev om den redan i mitt allra första inlägg här. "Curiosity killed the cat" och jag är i högsta grad en katt. Jag har nu gjort en enorm förändring på hur jag ser på alkoholen. En verklig game-changer, vilket jag aldrig tidigare gjort. Nu behöver jag veta hur den förändringen påverkar mig i alla situationer. Om jag bara slutar med drickandet nu kommer jag för alltid att fundera på om det verkligen var nödvändigt för mig att göra så. Den osäkerheten passar helt enkelt inte min natur och skulle med rätt stor säkerhet utvecklas till något som gnagar på mig inifrån.

Framförallt den här sista aspekten har jag diskuterat med min fru och hon verkar förstå den helt, även om hon nog visar en del nervositet inför tanken på att jag skall dricka. Barnen har en stark "alkohol är bara dåligt" inställning (kan inte skylla dem för det), och med dem har jag inte tagit upp frågan.

Hej Stingo,

Tack för att du delar med dig. Det du och mulletant skriver är viktigt på många plan.

* Återfall/avbrott - en personlig definitionsfråga. Om jag får exemplifiera med Berra. Han skrev för ett tag sedan att han råkade dricka ur den sista läsken i en flaska, som råkade vara sonens grogg. Är det ett återfall? Nä - han var ju inte ens medveten om vad han gjorde. Är ditt portvin det? Ja för vissa, men inte för dig. Om tanken är evig nykterhet = återfall. Om tanken är "normaldrickande" = ej återfall.

* Att dricka av "fel" orsaker. Om man tänker att man ska övergå till normaldrickande, så ska man nog ALDRIG dricka när man blir sugen. Starkt av dig Stingo. Bra att du hade huvudet med dig. Men om man bara ska dricka när man inte är sugen - då kommer man kanske inte att dricka...? Tja, det där visar sig väl. Poängen är i alla fall att inte falla för drickandet när suget sätter in - då är man nog tillbaka på ruta 1 väldigt snabbt.

* Att belöna sig. Oj vad jag har tänkt på detta, som du vet. Belöning eller tröst - med allehanda medel... Det var ju därför jag plockade bort godiset också. Jag har tänkt så här. Inte för att jag har någon direkt plan på att börja dricka igen, men om jag skulle göra som du, så måste just detta bort. Så länge jag belönar/tröstar mig genom att stoppa något i munnen, så är det farligt för mig. Så länge alkoholen kan spela en roll, vara en grej, vara något som jag tar till --> så kommer det aldrig att funka. Det var det jag menade med att "vi behöver nya champagnekorkar i livet".

* Att det finns magiska gränser som skakar om oss. Ja, det låter fånigt, men typ halvår, år eller annan personlig gräns blir gärna omvälvande. Då är det som att man plötsligt blir medveten om att man varit nykter en lång tid. Då infinner sig kanske en tanke om omvärdering av beslut, utvärdering av perioden osv. Fånigt men sant.

En annan sak som jag funderade lite över. Du har säkert skrivit om det, men jag har glömt. Varför skulle du vilja dricka igen? Handlar det verkligen om alkoholens smak eller om rus eller handlar det om utanförskapet eller annat? Har du diskuterat detta med din fru och barn? Hur ser de i så fall på det hela? Förlåt att jag frågar en massa, men jag är genuint intresserad... Du behöver inte svara om du inte vill.

Kram

och även i relationer så kan man ju gå in i missbruk.De flesta upplever ju en känsla av starkt rus i början av en relation som påminner om berusning.Även en ganska bra bit in i relationen så får du en kick av samlivet eller närheten det ger.Men sen när vardagen smyger sig på och man får jobba lite hårdare på alla fronter för att nå fram till varann så uteblir ofta kicken.Då blir det mer nån form av stilla samförstånd eller äta korv och makaroner där det tidigare smakade biff och bea.

Det jag tänker som inte riktigt håller i artikeln är ju dels soldaternas drogande för att stå ut med sin verklighet.De är ju faktiskt inne i den mest grabbiga gemenskap de antagligen nånsin kommer att vara med i,även om det är under hemska förhållanden.Inte den isolerade råtta han beskriver.

Sen så är ju isoleringen,dvs viljan att dra sig undan för att få droga ifred en vanlig företeelse längre ned spiralen av missbruk.Dvs tvärt emot råttans beteende som så fort han fick sin lilla familj mat på bordet osv avstod från drogerna.

Däremot människans behov av tröst oavsett om vi är en missbrukarpersonlighet eller inte är ju stor.Vad vill vi egentligen ha tröst för,eller lindring mot?Vår egen tomhet eller bristen på jakt efter föda och tak över huvudet kanske.Dvs våra basala livsbehov är tillfredsställda och därför kan vi vigda vyerna och ha mer krav på att livet ska ge oss tillfredsställelse.
Ja,snillen spekulerar och du får säkert mer reflexioner på denna artikel

Blev och fundera över det där med belöning och tröst, efter min lilla episod igår. Vi är alla(?) vana att både belöna och trösta oss med alkohol och det är säkert väldigt många normaldrickare också. Alkohol har bara så stark belönande verkan (och tröst är egentligen en form av belöning, det med). Att vi dessutom ofta medvetet använder a som belöning förstärker säkert den verkan.

Men hur belönar och tröstar man sig själv utan a? Vi är vana att få belöningar av andra mänskor, börjande med att mamma och pappa blir glada när vi som små barn gjort något bra eller tar oss i famn när vi är ledsna. Men som vuxen finns det ofta inte en annan mänska "till hands", vi behöver klara oss själva. Det är nog ett område där jag själv fortfarande är väldigt svag: hur hitta på bra belöningar och tröst åt mig själv, som inte innehåller alkohol, (nikotin), socker, fett... helst kanske inte går via munnen alls?

Nästa gång jag känner mig som igår skall jag i alla fall ta till det där äldsta tricket och säga till min fru att jag behöver kramar. Vi gjorde ofta sånt förut, men det har fallit bort i den kyligare stämningen mellan oss. Tror att det kunde göra gott åt förhållandet också.

Här finns en artikel (på engelska), som löst berör det jag nyss skrev. Den får mycket kritik i diskussionen under, men jag tycker den är intressant i alla fall. Skulle gärna höra kommentarer om vad ni tycker om den.
http://www.huffingtonpost.com/johann-hari/the-real-cause-of-addicti_b_6…

Nej, mulletant, jag upplever inte det där glaset som ett avbrott. I ett mycket tidigare skede av nykterheten hade det kanske varit det. För någon annan kanske det hade varit det. Om jag hade tagit det i går kväll hade det kanske varit det. Jag tror att det är mera fråga om vad som händer inne i våra skallar, än om hur mycket vi dricker som avgör vad som är ett avbrott och vad som inte är det.Och för mig var det där portvinsglaset, i det sammanhanget, inte någon stor sak.

Jag vill påpeka att jag talar om att "övergå till ett måttligt drickande", inte "återgå till ett normaldrickande" (hoppas jag varit noga med det). Jag har inget normaldrickande att återgå till. Ett bekymmerslöst "normaldrickande" ligger väldigt långt framåt vägen för mig, om jag någonsin når det. Inom överskådlig framtid gäller stenhård kontroll om jag inte föredrar totalabstinens.

idag som de flesta dagar. Kanske man värdesätter vardagslyckan mer... och helgen!.... när man är fri från oro men medveten om vad oron innebär. Konkret och tydligt medveten. Vilken frihet att leva utan beroende. Låter som en lovsång och det är det. Så många situationer utan förhandlingar, utan oro, utan bråk och gräl, utan ensam ledsenhet, utan skam, utan att behöva hålla masken... Ja, jag är så tacksam för att ha återtagit mitt liv. / mt

att inte falla för suget och dricka i den sinnesstämning du beskriver. Jag har följt din resa och gratulerar till 6 månader! Tar mig friheten att påminna om det lilla glaset portvin alldeles nyligen. Enligt dem som tänker strikt betyder det att nykterheten är bruten. I början av min tid här på forum, för fyra år sen, tänkte jag annorlunda än jag gör idag och skulle också bortsett från det. Här har jag inte mött någon, tror jag, som fixat det där som alla (tror jag) eller de flesta drömmer om, att återgå till s.k normaldrickande, att ha kontroll. Men enligt forskningen finns de så jag önskar dig fortsatt varmt lycka till! Ha en fin dag! / mt

Klokt och starkt att du låter bli - att dricka av "fel" anledning. Hoppas att du kan stå emot, snart har suget gått över...... Bra att låta kloka hjärnan bestämma över, ibland, lättövertalade kroppen. Själv hade jag en god vän som sov över. Vi var ut och käkade middag igår, och jag drack 2 glas vin. Gick bra - inget sug efter mer. Han lämnade en oöppnad flaska vin här. Jag har tittat på den ett par gånger under eftermiddagen - men nej! Faktiskt inte sugen - mer att det skulle "vara gott" - men det är kanske att lura sig själv?! Den får stå så länge - så får vi se när den är "mogen" att konsumeras - eller är det kanske jag som bör vara "mogen".

Känner en ovan oro i kroppen... Går av och an till kylskåpet... tar en nollöl, en sanbitter... fan i helvete, jag känner alkosug. Tittar på kalendern... det här är mitt sex-månadersveckoslut. På måndag blir det ett halvår av nykterhet för mig. Vad är det för jävla magi i sex månader?, i ett år...? Många andra har berättat om liknande, eller till och med tagit återfall vid just de här tidpunkterna.

Nu undrar ni kanske vad mitt problem är, jag hade ju tänkt börja normaldricka igen så varför tar mig inte en liten? Det är bara det att just till den här känslan vill jag inte börja dricka. Det skulle bli fel, komma för nära det där tvångsmässiga... Så jag får låta bli. Så väldigt farligt är det här ändå inte. Jag har klarat långt värre sug tidigare, men jag börjar bli ovan och det är egentligen en bra sak..

Hur är det med Hertan? Hoppas du mår bra så här en bit in i 2015.

Kram
/A

Har haft det ganska tufft under delar av julledigheten. Började tvivla på det mesta, tyckte att saker och ting var ganska meningslösa, bråkade med hustrun etc etc. Hade jag inte varit vit under hela hösten, dvs etablerat vanan, hade jag säkert hällt i mig alkohol i en tröstlös jakt på lyckan.

Nu gjorde jag inte det, och nu mår jag bättre igen. Att inte dricka är inget problem för mig just nu, det är "resten" som ställer till det ibland. Men just nu är jag vid gott mod.

Vardag och mycket att göra som känns tillräckligt meningsfullt räcker oftast för mig, men ibland kommer en avgrund av tomhet som sveper över mig, inifrån, och tar bort all positiv energi och livsgnista. Jag känner mig ensam, rädd och liten, men framförallt är allting meningslöst. Som att vara i en djup depression. Oftast skakar jag av mig det snabbt, men runt nyår satt det i någon vecka och var riktigt jobbigt, både för mig själv och de närmaste runt mig.