Senaste kommentarerna i forumet

Stoppa detta nu. Barnen kan få men för livet av detta. Ni är värda bättre. Han tar inte sitt ansvar.

Nu räcker det med otrevligheter. Barnen och du mår inte bra. Tyvärr är det inget att hoppas på mer. Tvungen att välja nu för allas bästa. Han tar ju inte sitt ansvar varför lägga mer energi på honom som barnen behöver istället. Som barn till föräldrar som super så kan man få många men för livet. Mycket att arbeta med. Du och barnen är värda bättre.

Läst denna tråd som är kort men väldigt glad att du tog dig bort från det liv du hade för din sons skull framförallt. Har varit med om misshandel från en man som jag älskade. Superbra två år sedan började misshandeln med upptrappning. Helt oväntat. Jag anmälde till slut. Rättegång och skitjobbigt men det var bra. Det satte punkt för min del. Hade nog varit död idag annars.
Detta är ungefär 23 år sedan. Min första stor kärlek som förvandlades till monster helt plötsligt med A och kanske annat som jag inte visste om. Bottnade i hans mindervärdeskomplex gentemot mig har jag förstått senare. Har tre fina söner idag, nykter man och har själv slutat att dricka då det började att styra mitt liv för mycket och gav negativa konsekvenser. Hoppas verkligen inte min barn börjar dricka. Har pratat mycket om alla skador på kroppen och negativa konsekvenser av drickandet med dem.
Var rädd om dig och sonen!
/v

Hallo alla kämpar....
JAg mår så himla bra.
Bodelningen på väg att bli uppklarad.
Mitt nya hus mår så bra i.....så fridfullt och lugnt.
Trädgårdsarbete idag lite jobbigt.
Men sen hem till min nya kärlek.
Pizza och trevligt sällskap.
Imorgon till Sthlm med övernattning....båt tur..godman framför allt en super härlig man.......

Hallo alla kämpar....
JAg mår så himla bra.
Bodelningen på väg att bli uppklarad.
Mitt nya hus mår så bra i.....så fridfullt och lugnt.
Trädgårdsarbete idag lite jobbigt.
Men sen hem till min nya kärlek.
Pizza och trevligt sällskap.
Imorgon till Sthlm med övernattning....båt tur..godman framför allt en super härlig man.......

och jag får vakna i förvissning om ännu en trygg dag i livet, fri från oro över alkoholens vidrigheter. Så oändligt mycket jag har att vara tacksam över - också att jag själv hittade kraft att ta makten över mitt liv. "Modet att förändra det jag kan....".

Så många jag mött och följt här, människor som i sin tur följt mig och delat mina motgångar, besvikeleser och min glädje över framsteg. Nyss tackade jag "gubbarna" A&B i A:s tråd, via andra vägar kan jag tacka Lelas, lillablå, vana och victoria och här på forum finns ännu flygcert som en långtidsföljare och forumvän. Framtidsdrömmar - hoppas det går bättre och bättre för dig i ditt "nya" liv. Nyare forumvänner vars inlägg jag saknar idag är konstnären och Kastellen - hoppas allt är bra med er. Izzy och Yogi - hur går det för er? Och Sorgsen... för dig bär jag en oro i mitt hjärta.

Många, många fler har jag mött här, Stigsdotter och santorini som vände väg och lever gott och nyktert - fina ni! Och Dompa... hoppas du har det fint där långt, långt borta. Fenix - ditt senaste inlägg andades misströstan och oro - hoppas du orkat vända ännu en gång.

För en tid sen kom jag att tänka på en dikt - den kom så starkt för mig av ett inlägg här... jag måste gräva i mina gömmor och hittade den. Jag vet inte vilket perspektiv Artur Lundqvist hade när han skrev dikten men den berörde mig direkt då när jag skrev av den för länge, länge sen. Jag berörs fortfarande. Dikten sätter ord på den maktlöshet jag kan känna i möten med missbruk, medberoende, närståendevåld... En enda rad kan jag inte omfatta, det är raden "men det är svårt att känna för så små ting"...

I närhetsperspektivet, möten med människor, direkt eller indirekt, som är på väg utför berörs jag, känner jag - och det är jag är jag tacksam för.

Jag ser ett skeppsbrott i ett öga,
ett mycket litet men alldeles klart skeppsbrott
(eller om det är ögat som är mycket stort?).
Fartyget kastas hit och dit av väldiga vågor,
bryts ner, överspolas av vattenberg,
tycks förlorat men höjer sig på nytt,
skälvande.
Spillror sopas undan, fartyget skalas av, blir naket och hjälplöst.
Människor spills ut på däck,
små och svarta som myror,
spottas iväg, spolas bort.
Båtar sättas ut, nötskal som krossas eller kantrar,
försvinner.
Det finns ingenting jag kan göra utom att se,
försöka minnas det, känna något,
men det är svårt att känna för så små ting
också om de är alldeles klara
(eller om det är ögat som är mycket stort?)

Artur Lundqvist

Kvinna2, många på den fb-sidan är där med "vanliga" namn men du kan skapa ett fb-konto under ett nickname och söka om medlemskap på det. Och igen vill jag uppmanan dig att skriva här i tråden om hur du har det - för din egen skull, och att söka dig till Alanon!
Håll taget om ditt liv! Kram / mt

Hur går det för dig?

nu måste jag ta ett avsked från alkoholvärlden. drack igår gick och lade mig med min dotter som sedan vaknade på natten och kunde inte väcka mig, som ringde efter mormor...., jag skämms och mår vidrigt. Nu får det inte bli mer alkohol!

Tack för ditt svar. Ja det är väl det svåra att man inser men ändå försöker förneka verkligheten att man själv kanske överdriver men de mängder han förbrukar är ju alkoholism. Jag blir arg på mig själv hur jag slösat bort år på detta, men det är ju klart att det funnits bra stunder. Samtidigt är jag väl fortfarande förtjust i honom, men man måste tänka på sitt eget liv. Den där facebook sidan då kan väl ej vara anonym?

för dina ord! De värmer - och "allt" är så ömsesidigt. Fullt upp nu omkring mig med många barnbarn i olika åldrar. (Och de vuxna barnen, inte minst:)
Ha det gott ♥ / mt

verkar se klart att det är bara du som kan förändra ditt liv men är fångad i det medberoendemönster som vi alla här känner igen.

Det verkar vara låg aktivitet här just nu - det du kan göra själv är att läsa andras trådar, särskilt de där du känner igen ditt eget mönster. Så rekommenderar jag Carina Bångs blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/ där finns hur mycket som helst att läsa. Det finns också en fb-sida där det verkar vara aktivitet, du kan gå in på eget namn eller skapa ett nick https://www.facebook.com/groups/117797758244316/

Fortsätt skriva här i tråden om hur du har det - för din egen skull, det hjälper otroligt för att reda ut de egna tankarna. Bäst av allt är om du går till Alanon - där möter du mänskor som vet från sin egen insida vad du går igenom.

Håll taget om ditt liv! Kram / mt

Käre Fenix,

Hur ser livet ut just nu?
Skänker dig mina tankar och en önskan att du mår bra.

LP

Skickar dig många fina tankar och mycket värme idag!

Jag tror att jag tänker på dig nästan varje dag - så stor viktiga tankar och tankesätt du fört in i mitt liv, blir alldeles rörd och berörd när jag tänker på det... Är så glad att du känner sådan lycka och harmoni i ditt och ert liv - önskar dig oändligt mycket mer av just det!
Utseende spelar ingen roll, men jag ser dig framför mig, och jag blir alldeles rörd - bilden av dig ger mig harmoni, på något sätt!

Tänker just nu (återigen) mycket på den där gången när jag skrivit till någon att "magkänslan kommer, du behöver inte bestämma dig för att lämna idag/nu, det kommer...", och du bemötte det med att någonting i stil med att "nej, alla lämnar faktiskt inte, en del stannar och går under" - jag är snabb med att tänka att jag hade det inte så dåligt och det är inget speciellt jag gjort genom att lämna - men jag arbetar på att lyfta mig själv: jag vet att du påtalat för mig någon gång för länge sedan att ja, det finns alltid de som har det värre, men det spelar ingen roll: jag hade det tillräckligt dåligt för att det inte skulle vara bra och jag lämnade faktiskt - och jag tar makten över mitt liv - precis som du gjort!
Jag beundrar dig, och inspireras av dig - återigen tack, tack för att du hjälper mig!
Kram

- vilken bra metafor med ägget. Jag visste hela tiden att vi har en bra substans, ett bra innehåll i vårt liv. Att vi hade en djup gemenskap - under skalet. Så för mig låter det fint att knacka på skalet och låta det brista.... Så bra att du går på anhörigmöten. Fortsätt med det och att hålla fokus på dig. Var stolt över dig och din nykterhet. Den är din! Kramar och ha en fin dag du också / mt

Vad underbart härligt det låter 2 år. Jag vet inte om vi tillsammans kommer så långt mannen och jag. Allt känns som ett äggskal.
Knackar man lite går det sönder. Visserligen är mannen nykter nu, och jag är så trött. Har varit på anhörigmöten och det ger mig
mycket. Självkänslan växer i alla fall, och det är gott nog. Man är inte ensam. Just nu har jag inga svar på hur vi ska kunna gå vidare.
Tiden får utvisa och jag måste komma tillbaka mentalt. Förr hade lösningen varit alkohol för mig, men inte idag.
Ha en fin dag
Kram Konstnären

2 års nykterhet, det är den 1 juli han ser som sin "nykterhetsdag" - vet inte vad han skulle kalla det. Då hade han en avgörande insikt. För mig är hans verkliga vändning 2 månader tidigare. Dessutom har han ytterligare ett datum som är väldigt viktigt för honom, det är något över 200 dagar nu. Dessa olika märkesdagar belyser bra den långa vägen från beroende till frihet, vi har många gånger talat om att nykterhet är långt mer än att sluta dricka. Eller rättare sagt, att sluta dricka är bara en del av att leva ett nyktert liv. En nödvändig men inte tillräcklig del - kanske är det inte så för alla men för mig är det så klart att det är så. Det är tre år nu sen vi hade den första (i det närmaste) alkoholfria sommaren. En sommar jag både hade det mycket bra och ändå tidvis tungt och osäkert. Sommaren två år tidigare var kanske den tyngsta där en familjeangelägenhet hejdade mitt uppbrott, dvs jag lät angelägenheten hejda mig. Året emellan var uppfyllt av annat. Men nu är livet gott. Så gott. Oändligt tacksam är jag. / mt

Jag tror att du egentligen vet varför det blir så här. Vi alkisar har ett blåögt sätt att se på alkohol, vi kommer bara ihåg det som var bra med det. Det är som de flesta som sitter och pratar lumparminnen, det är bara allt som var kul man kommer ihåg, man vill inte minnas eländet. Ibland kommer man ju inte heller ihåg eländet för att man söp bort skallen...

Det är därför jag är tillbaka här, jag vill inte glömma hur det faktiskt var att vara aktiv alkoholist, jag måste grotta ner mej i eländeskänslorna, skammen, ångesten, förnekelsen för att vaccinera mej mot återfall. Läste hela min tråd i natt. Mycket känslor kom tillbaka, inte riktigt som om det var igår, men som i förra veckan!

Slå inte för mycket på dej själv, gjort är gjort, och nu har du skrivit ner här hur det känns. Glöm inte att logga in här då och då för att påminna dej själv om att roligare än såhär blir det inte. Kommer aldrig mera att vara särskilt charmerande, kul eller intressant för oss att dricka - det stadiet i livet har vi passerat.

Kram!
/MB

Tack sommar12 för att du delar med dig även av detta svåra. Vi har kanske inte "träffats" här på forumet, minns inte riktigt. Men det betyder så mycket för mig att få läsa det du beskriver, och igenkänningen är stor. Du berör! Ville bara säga det. Varma tankar till dig/V

hänvisning till det jag fått höra från andra i din ålder så är det nog jätteläge för dig att sluta med alkohol. Helt.

Att kröka hårt när kroppen inte är riktigt färdigutvecklad sätter avgjort sina spår och många organ är väldigt sårbara. Fast du har fått bra värden så säger ju inte det hela sanningen om hur det står till inombords.Visserligen är kroppen en fenomenal maskin som är otrolig på att reparera och hålla underhållet på topp men det finns gränser. Jag har träffat unga som har ledsmärtor liknande de som vi gamla får och i en del fall en begynnade demens (som iofs verkar stanna av när man väljer nykterheten), konditionsproblem som kan ge hjärtbesvär mfl olika symptom på för hårt drickande.

Varför inte söka dig till AA eller YPAA ? Du är inte på långa vägar ensam om din sjukdom.

Kram ♥

Känns som att vakna ur en ond dröm.
Hur gick det här till?
Hur kunde det gå så fort?
Har det varit på väg hela våren?
Varför är jag inte starkare?
Varför måste jag testa?
Varför är det så viktigt för mig att kunna dricka och att göra det?

Stark ångest och så många gamla invanda känslor som kommer upp.
Vågar inte kolla mailen för tänk om jag mailade något konstigt till någon, undrar om jag messade någon?
Har jag sagt något som jag borde ha koll på?
Har något gått sönder?
Har jag ätit upp alla snacks, godis, glass?
Hur ska jag göra nästa gång?

Någonstans längst där inne finns känslan som jag nästan glömt bort. Den där sköna, fria känslan som jag hade i början av min nykterhet. Känslan av att jag är jag i alla lägen och att jag har koll på vad jag gör och inte gör.
Varför har jag tappat den?
Varför uppskattar jag den inte längre?
Och hur kan det gå så fort och varför väljer jag att dricka igen?
Andra gången på ett halvår som jag gjort detta efter att varit nykter i ett år.

att höra av dig! Än bättre att du simmar i nyktra vatten och trivs med livet! Bättre kan det inte va'. Kram tillbaka / mt

Ville bara slänga in ett par rader, jag har inte varit inloggad på några månader och är lite nyfiken på hur det går för mina kamrater på Nykterhetens stig. Jag har fortfarande kvar Antabus i medicinskåpet, ett återfall, men annars har jag varit nykter i ett och ett halvt år nu. Känns underbart!

Du får gärna lita ner en rad om du kommer förbi!

Kram!
/MB

Tittar in, har semester nu, trivs som fisken i vattnet med mitt nya nyktra liv. Adde, vännen, håller ett öga på mej och har varit ett mycket bra mentalt stöd, trots att han kanske inte ens vet det själv... :-)

Kommer att titta in lite mer nu när jag har lite extra tid. Svårt att låta bli att "lägga näsan i blöt"!

Kram alla som kommer ihåg mej och är kvar här!

Som tur är blev jag inte dålig i natt eller idag. Har varit tillsammans med min familj och njutit varje sekund.
För varje sekund jag kom ifrån gårdagen desto bättre har jag känt mig, och desto mer som mig själv.
Jag är inte den jag var förut, jag är inte samma människa.
Jag drack upp allt vin i går som jag alltid har gjort, jag kommer alltid dricka för mycket om jag inte väljer att inte dricka alls.
Och det väljer jag igen, och igen, och igen tills jag inte faller mer.
Det var inte alls som jag hade hoppats igår, jag kan inte njuta av vinet (som inte smakade särskilt gott) för jag tänker bara på nästa glas..
Det är verkligen som ett gift för mig.
Jag är ledsen för att jag så lätt gav efter, men det kändes som att jag var tvungen att "få det ur kroppen".
Men samtidigt kan jag nu gå vidare med sommaren utan att känna att jag missar något.
Svårt i ett samhälle där "en lyckad människa" alltid syns med ett glas i handen eller en flaska på fina köksbänken,
eller en öl i solnedgången...