Senaste kommentarerna i forumet

Om någon vill ha sällskap till sitt första AA-möte kan jag gärna följa med. Jag finns på Facebook under namnet Stigsdotter von A-hjälpen.

Tack för att du är du och för allt du gjort för mig!

Dubbelt

... För att du delar med dig!

Jag kämpar på, men just nu är det en mycket sorglig period och det är mycket tårar... och jag blir berörd av dig, yogi, Framtidsdrömmar, tänker på Sorgsen och många andra... Och här, på forumet, har jag lärt mig att låta känslorna komma, låta tårarna rinna, och acceptera att så ledßen är jag nu, men känslor ändras och lite senare är känslan kanske en annan.

Kramar

Jag blev ett riktigt fetto när jag lade av med drickat,
Men med en stor skillnad att plufsigheten försvann.
Vet inte hur jag ska förklara, men jag såg mer hälsosam ut som nyktert fetto än en alkoholiserad kolhydratsjunky.
Man kan bara säga att det syntes att kroppen inte mådde bra totalt sett.
Var tid har sin tid, när du har lappat ihop alla kommande tankar på alkoholen, så kan du funta på hur du ska komma ner i vikt.
För mig funkar 5:2 dieten eller rättare sagt 5:2 livsstilen riktigt bra, nu har den stagnerat på -10 pannor och jag får lägga in en högre växel om det ska hända något, kanske 4:3.
Jag har gått från fetma BMI (<30) till ett runt 27-29, allt rasar inte i ett huj utan i små trappsteg, så man måste ha en stor portion tålamod.
Jag kan ju fortfarande vräka i mig sådant som är gott dagen efter, men det är inte lika roligt om man tappade ett halvkilo på morgonen. Så den har en automatisk långtidsfunktion inbyggd i sig på något sätt.

Men man ska ju orka leva också, så allt måste ju avvägas på livets vågskål...

Berra

Har en sådan tur att jag kan vara ledig en dag i veckan och nu i vår är det måndagar som är min lediga dag.
Den bästa stunden är nu, när jag skickat i väg barnen till skolan, tänt en brasa och får tid att vara med mig själv.
Har precis läst boken "Barn av livet" av Tommy Hellsten och där har jag fått så mycket upplyft och "visat" för mig.
Hans bok fick mig att se en del sanningar om mig själv som jag nu behöver lite tid för att "känna".

Nu är det ju inte så att jag sitter i soffan och "känner" hela min lediga dag....
Nej, jag har ju tagit på mig städning och tvätt på mina lediga dagar....
Men jag tycker det är helt ok, tar ett badrum, sedan en kopp kaffe och lite bok, ett badrum till, kanske lunch, dammsugning och kanske en film. Alltså lite så där lagom jobbigt.

I dag har jag även som mål att gå en promenad.
Det låter ju som världens lättaste, töntigaste mål, om det ens kan vara ett mål!
Men så har det blivit.
Ersatte A med godis och glass och väger nu 16 kg för mycket, mitt BMI visar på fetma.
Har inte haft kraft att ta itu med detta och kilona har smugit sig på.
Efter mitt återfall i måndags har jag känt mig så lugn och så vilsam och trygg i mig själv och en känsla av att jag vill ta hand om mig själv har sakta och försiktigt kommit smygande.

Tänker med sorg på hur min kropp i alla år fick stå ut med mig, banta hela veckorna, tokdricka på fredag, kräkas hela natten och ev. dagen efter. Bakis-äta hela lördagen och ev. fylla på med mer vin. Tröst och ångest-äta på söndagen för att sedan straffas/banta hela veckan och sedan börja om igen. På utsidan snygg, vältränad, smal och tillsynes perfekt.

Nu har jag istället ägnat mig åt heltidsätning i 1,5 år. För om jag inte "får" dricka tänker jag minsann äta allt jag vill.
Har faktisk ätit fast att jag inte varit sugen bara för att jag minsann borde få det, jag som inte dricker.
Sanningen gör ont och jag blir ledsen när jag ser mig i det ljuset.

Men så är det, och här är jag nu. Så istället för att ge mig på ännu en diet håller jag på att jobba på en mer långsiktig plan.
Tänka mig fri från glass och godis och försöka laga den mat jag faktisk gillar och inte den som ungar och mannen gillar.
Börja smått med att gå ut och gå tre gånger i veckan.

Oj vad mycket jag har i huvudet, bäst att runda av, om det nu är någon som läser så börjar det nog bli tjatigt...
Tar en kopp kaffe till och läser färdigt en deckare jag glömt bort när jag läste "Barn av livet".
Sedan satsar jag på promenaden!

efter en till det yttre helt "händelselös" helg fylld av vanliga sysslor, lugn och ro. Gläds idag åt en betraktelse från Berra, en lång tid var det en säker avslutning på helgen och inledningen på en ny forumvecka - dessförinnan var det dagliga texter och täta kontakter. Det är en märklig men mycket god känsla hur mycket av livet jag delat och fått del av med dem som varit forumet trogna under en längre tid; Adde, Berra (alltid A och B:), viktoria, vana, Mie, lilla blå, Stigsdotter, Lelas & Mr pianoman, Dompa,santorini, Kalla (som jag saknar här)... flygcert och Framtidsdrömmar (ni hör ihop i min tankevärld), Sorgsen (vart tog du vägen?) ... från min första början fanns curry och ledsen och Tussilago... så många mänskoöden, så mycket smärta och ångest som delats på detta forum. Och så roliga tankelekar jag haft, vi har haft - med fågelholkarna och "kollektivet"... filosofiska rummet - dit har jag inte tittat in på länge och ingen annan heller. (Övergångsobjektens uppgift är att bli obehövda...)

Jag läste en forskningsrapport nyligen om varför många mänskor lever så ohälsosamt fast vi borde veta bättre... Slutsatsen var att det krävs en mognad till reflektion och att göra medvetna val och att inte heller vuxna mänskor är så mogna som vi föreställer oss. Ungefär så. Nu när jag tänkte tillbaka minns jag min lätt tilltufsade men ändå starka tro på att vi, Mm och jag, hade så mycket kunskap att ta till hjälp och att vi delade de djupaste värderingarna om rätt & fel & om livet. Bl a med Adde argumenterade jag om kunskapens (den professionella kunskapens) värde - och med Lelas. Och de tyckte lite olika men ändå lika... ha ha - det är roligt att minnas nu. Och i mycket hade de rätt och jag gjorde mina egna misstag, de behövde jag göra själv.

Idag ser jag att vi verkligen haft god hjälp av all vår kunskap - när vi valde ett nyktert liv kunde vi använda oss av den också. Jag ser också att AA tillfört något som inte kan läsas och läras ur en bok. Jag har också själv känt det på de möten jag deltagit i, både på Alanonmöten och AA:s stormöten (eller vad det heter). Där finns något bortom den "lärda kunskapen", där har jag sannerligen fått möta mina fördomar och där har jag upplevt förundran. Tacksam att jag fått ta del av detta som knappast går att fånga i ord.

Tacksam för så mycket, gör ont också i mig - så ont, så ont - när jag läser exempelvis Yogis och Framtidsdrömmars smärta. Ja, tårarna rinner och jag låter dem falla fritt. Den smärtan kunde ha varit min... den kunde verkligen ha varit min... Tacksam, tacksam... Allt gott, lev väl / mt

PS För övrigt är det ju uppenbart för den som följer detta forum att vägen till nykterhet kan se olika ut DS

Det är så skönt att läsa sådana här inlägg, de behövs.
Den känslan du målar upp smittar av sig ska du veta.
Det har gått lite vardag i min nykterhet och sådant här påminner om hur bra det kan vara, bara man inte dricker!

Ha en riktigt bra helg!

//Buzzz

Visst har man helt andra möjligheter nu. Så självklart egentligen. Själv har jag varit till gymmet och tränat en timme, känner mej stark och frisk. Maken har varit på jobb borta hela veckan och kommer hem idag först så jag får mysa med honom sen :)

När man ser det så här så inser man verkligen att det är hjärnan som spelar en spratt när/om man saknar fyllan. För i verkligheten är nykterheten så mycket bättre. Och varför skulle det vara så viktigt att kunna ta ett glas eller två? Så mycket enklare att avstå helt, annars skulle man hela tiden behöva tänka på alkohol ändå, hur mycket och när. Och för oss är loppet kört med det eftersom vi inte fungerar så att vi kan dricka måttligt. Enkelt!

också en lördag morgon vara. Har legat hos min fru ca en timme och vi har snackat och myst ihop. För ett par veckor sedan hade jag legat och förbannat mig själv för att jag drack i går och ömkat mig själv för hur djävla kass jag mår. Jag hade legat och planerat för hur jag skulle hinna till bolaget innan stängning, och om jag skulle köpa hem även för söndag kväll. Hade känt mig som en riktig looser eftersom jag skulle ha insett att helgen gått åt helvete och det skulle inte bli något slut på drickandet den här veckan heller. Så tvärtemot det kunde bli som idag, planerar för ett par kul saker, mår bra efter en helt ok sömn i natt. Samma människa men så annorlunda. För att alkoholen inte tagit över hjärnan.
Ha en bra lördag där ute
Fenix

Njut av din dag! Du behövde nog testa en gång till för att se att livet är bättre så här. Så mycket mera val, äkta glädje och för all del även äkta sorg. Man lever livet med alla sinnen, inte avtrubbad. På gott och ont. Ha en underbar dag!

Jag gör likadant, jag säger inte hela sanningen. Och förresten är sanningen den nu att jag inte vill ha alkohol och då känns det väldigt enkelt som förklaring. Lite småspydiga kommentarer har jag nog fått, om att jag är fanatisk och att man visst kan ta lite vin fast man äter enligt LCHF. Men då har jag bara låtit det passera eller sagt att det här passar mej. Jag tycker också att det är helt snett att man ska behöva känna att man måste förklara varför man inte dricker när det snarare är "drinkarna" som borde förklara sej.

Om nån uppriktigt skulle vilja veta, skulle fråga, så skulle jag kunna säga att jag fick problem, att jag har svårt att sluta när jag en gång börjar dricka. Men annars tycker jag verkligen att det är min ensak. Aldrig har nån ifrågasatt varför jag inte röker?!

Det finns nog ingen bättre plats på jorden!
Sitter i "mitt" hörn i soffan med kuddar och filt, min nya fina stora kaffekopp med mig,
nytänd brasa, ensam vaken och blickar ut över snön på vår "nya" tomt.
Vi köpte ny-gammalt hus i november och jobbade hårt november-december på att renovera den första "etappen".
Har nog inte riktigt "landat" än, då det var stress, stress före jul och sedan var vi bortresta över nyår.

Nu när vardagen är här blev jag så evinnerligt uttråkad så att jag var "tvungen" att ta mig ett återfall i måndags....
Men efter det är det som om något nytt har infunnit sig.
Jag kom ut på andra sidan med en ny sorts tacksamhet och det är den jag nu sitter och njuter av.
Tacksamhet över att jag finns här i mitt soffhörn, att jag har en familj, ett hus och ett jobb.
Tacksamhet och nästan lite kärlek över att jag är jag och att jag klarat mig igenom så mycket.

Jag trodde väl aldrig att jag vid 40 skulle gå på antidepp medicin och vara stolt över att inte dricka
och tycka att hemma-soffan är det bästa som finns.
Jag som skulle leva utomlands, jag som var utåtriktad, vacker, spontan, rolig och spännande.
Men just idag och just nu så är jag bara så glad över att jag finns, så glad över små, små saker.
En braskamin, en nybeställd bok på bordet, en smarrig ostmacka till kaffet
och en sådan enorm lättnad över att jag inte behöver strida mot vinet längre.

Du har så rätt, tänk om jag fått den frågan lite oftare, då skulle jag kanske börjat fundera lite tidigare på detta.
Jag menar nog mest att jag är trött på att dölja för alla, att inte kunna säga som det är, att inte bara få vara lite ärlig.

Har lite svårt att bestämma mig för i vilken tråd jag ska skriva, mitt "gamla" forum är det så mycket mer "liv" i..

Det här med att förklara sig - tycker inte att man alltid behöver ge skäl till varför man inte dricker... Det vore mer logiskt egentligen om den som alltid dricker eller blir fullast på festen fick frågan om varför hen gör så - eller hur? Den frågan ställs dock sällan...

/m

Hoppas det är ok med ett inhopp i din tråd.

Angående att berätta och att skämmas... Jag har inget behov av att berätta, jag ljuger heller inte om varför jag inte dricker, jag säger bara inte hela sanningen. Jag finner ingen anledning att berätta om mitt beroende, inte för att jag egentligen skäms utan nog mer för att jag inte vet vad för gott det skulle föra med sig. Skämmas eller inte, men det är många i omgivningen som inte har förståelse, eller känsla för vad ett missbruk innebär och jag vill inte ha fokus på det. När någon frågar, eller jag tackar nej, så säger jag att jag bestämde mig för att göra ett uppehåll pga att jag sover dåligt när jag druckit (sant) och att jag mår mycket bättre när jag inte dricker något (sant) och att jag bestämt mig för att fortsätta mitt uppehåll ett tag till (sant). För någon enstaka vän har jag sagt att det blivit för mycket och att det är ytterligare ett skäl. Det räcker för mig. Jag berättar heller inte hur som helst att jag gärna mular i mig en godispåse på nolltid, eller andra saker som jag kanske inte tycker att andra har någon glädje eller behov av att veta. Men det är mitt sätt att se på det. Vill du berätta för andra för att stänga den dörren ut? Att om andra vet så har du ytterligare press att avstå? Bara en undran...

Ha en bra kväll,
/m

Ja, jag vill (är inte där än) vara stolt över mig själv. Vill kunna säga som det är utan att skämmas och svamla.
Vill bara rakt upp och ner säga som det är. Mår bra idag, några dagar har gått sedan i måndags då jag helt tappade kontrollen.
Nu känns det väldigt overkligt och som att det aldrig någonsin hänt.
Tänker ändå att det är bra att det hänt, behövde bli säker.
Det är helt sant som alla säger att man inte börjar om från början efter ett långt uppehåll utan man fortsätter där man var.
Jag kände ett så starkt fysiskt behov av mer så det är helt ofattbart. Det tar över allt.

Men att idag få komma hem efter jobbet och se kvällen framför sig och veta att den blir som jag vill, alltså helt Svensson med middag med läsk och sedan godis och chips framför tv:n. Och när jag är trött kan jag gå och lägga mig och läsa och sedan vakna och minnas allt.
Jag har alltid haft svårt att komma till ro i livet, vill alltid vidare, vill alltid någon annanstans än där jag är.
Tror att vinet var så viktigt för mig, för det var de enda stunderna då tiden stod still, då jag var i nuet.
Blir så tydligt nu när jag sätter ord på det.
Försöker finna någon ro i att bara vara där jag är, men det är så svårt, så svårt.
Nu till exempel letar jag nytt jobb, funderar på att börja plugga igen,
istället för att göra det bästa av det jobb jag har,
som jag egentligen trivs med.
Är det så att jag "slarvar bort" bra saker i livet för att jag vill iväg hela tiden?

Jag vet inte varför alkohol är en sådan skam. Kan bara prata för mig och jag har själv
berättat för mina syskon och vänner att jag inte kan dricka mer, och det är bara en av
dom som tjatat på mig att du kan väl ta ett par glas. Har inte förklarat det oxså för henne
att det inte går för mig att dricka måttligt. Har vari nykter 4 månader och två veckor.
Efter sista återfallet vet jag äntligen att det är slut. Trodde verkligen att jag skulle dö.
Trots avgiftning var första två månaderna tuffa, med den lilla rösten i huvudet, nu kan du
nog pröva igen. Efter ett tiotal s.k. återfall har jag accepterat att nu är det slut.
Nu är det ingen sorg utan ren och skär lycka. Är inne i en förändringsprocess känner knappt
igen mig själv och den kommer att fortgå länge länge.
Hoppas du mår bra
Konstnären

Funderar idag på varför skammen är så stor...
Känns som att jag först nu accepterat att jag inte kan dricka, att jag faktiskt inte kan, och att jag hela tiden varit på väg rakt in i ett missbruk.
Fick det så bekräftat av mitt återfall, känns helt befriande att inte behöva tvivla.
Men varför denna skam, varför detta hymlande, varför påhittade orsaker till att tacka nej, varför, varför, varför säger jag bara inte som det är??
Vet inte när det kommer ett ske, men vet att jag snart kommer berätta varför jag inte kan dricka istället för att försöka hitta på massa lögner för att inte "störa" omgivningen.
Ingen i min släkt har sagt något på hela den tid jag varit nykter, ingen har vågat frågat ordentligt, alla har låtsats som ingenting, ingen vill ens nämna det, så skamligt är det....
Vi som försöker, som vill, som är nyktra borde sträcka på oss, berätta våra historier och vara stolta över att vi försöker leva ett bra liv.

har mitt nya år blivit två. Så bra som nu har livet aldrig varit - och då handlar det om gemenskap, innerlighet och sinnesro. Att i ord beskriva vad det innefattar är svårt, jag vet inte om det låter sig göras. Någon här på forum, Mittendaliv tror jag, frågade nyligen efter "tips på bra förhållningssätt för att slippa stress och oro för drickande?" Jag har funderat och försökt formulera mig utan att hitta de rätta orden. Nu, när jag gjorde ett nytt försök insåg jag att det jag skriver egentligen är Sinnesrobönen... jag upptäckte medan jag skrev att mina långa ordrika meningar sammanfattas i den. Jag har tidigare skrivit att jag "använt" den många år i "teknisk" bemärkelse, till exempel på jobbet när budgeten är för smal-och-kort... De här åren har jag tagit den till mig i en djupare bemärkelse, i betydelsen att att överlämna det som inte hör till mig och jag "ser" nu att så gör jag, så kan jag göra, inom fler områden än mullegubbens nykterhet. Då handlar det också om tillit som är en av mina sårbara områden... och om ansvarstagande - för mig själv, och att släppa ansvaret för det som inte hör till mig att ansvara över. Det är inte alltid enkelt. Många gånger är det svårt.

Jag ser att AA diskuteras i andra trådar. Jag har läst Stora boken och sett When Love is not Enogh och visst är mycket helt otidsenligt och väldigt "amerikanskt". Inte minst genusperspektivet som kan ge frossbrytningar... Men, om man söker och verkligen vill hitta vetekornet (Fia skriver att även en blind höna...) så kan man söka kärnan bortom de yttre attributen. Klistrar in Gudrun Schyman när hon berättar på bokmässan hur hon som bekännande ateist (antar jag att hon är) löste sitt problem med "Gud"... http://www.youtube.com/watch?v=VyznWG1fxQM

För mig är Gud inget problem i sammanhanget - men det kunde också vara något annat... för mig är det trygt att det finns något som är större än jag själv ...

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Allt fler missbrukare träder fram och berättar om missbruket och vägen till frihet. Nyligen läste jag om Ma Oftedal och hittade sedan ett samtal med henne på TV4 play. Igår var en kvinna med i Go´kväll. Sällan ser man nån medberoende, Pia Johansen är ganska ensam i den kategorin av berättare. Möjligen är det svårare att definiera vägen till frihet från medberoende. Att upphöra med ett missbruk innehåller en tydlig handlig, att-sluta-missbruket - dock, att bli nykter inrymmer så ofantligt mycket mer. I medberoendet finns inget konkret att göra eller upphöra med som är lika-för-alla - det är enbart en hel hög "ofantlligt mycket mer".

Det var morgonens flum-flum... I vår del av världen är det lite snö och rätt så kallt nu. Utomhus. På insidan är det varmt och gott att vara. För övrigt gillar jag starkt att tänka på AA och Alanon som Gemenskapen... den har jag känt varmt och starkt på de möten jag deltagit i.

Allt gott, lev väl / mt

i kväll, MB på besök:-) Nä, lider faktiskt inte märkbart av min antabus, trött är man ju hur som den här tiden och kan säga att jag mår kolossalt mkt bättre på morgonen än innan jag började med A. Nu är det dax för en ny hutt innan läggdax, och i dag har jag knappt tänkt på alkohol och har jag gjort det är det bara för att jag noterat att jag slipper dricka. Har belönat mig med lite god mat och godsaker, men det känns okay. I morgon bitti ska jag ta bilen och åka till ett frukostställe och äta hotellfrukost - bara för att jag kan!
Många gånger har jag tänkt det, men det har stupat på att jag dels inte kan köra bil så tidigt eller att jag mått så skit att jag knappt fått i mig ett knäckebröd på morgonen.
Så hemskt egentligen.
Ha de bra i kylan,
Fenix

om eventuella biiverkningar av Antabus - man väljer ju att självmant peta i sej alkohol även om man mår skit av det, så vad är då lite biverkningar av medicin?
Heja dej, Fenix!

Kram!MB

present innan läggdax, Fyllefia och Santorini i min tråd! Blir glad och får väl svårt att sova:- Innan jag tittade till datorn en sista gång, tog jag min fjärde sup antabus. Smart att ta innan läggdax så slipper man kanske eventuella obehag så här i början. Har ännu inte känt särskilt mkt negativt, och som ni så klokt skriver, vad är väl det mot att ständigt skitmående varje morgon på grund av drickandet.
Ha det bra själva på er resa, är så imponerad av er båda!
Fenix

att hitta både Fia och Fenix i samma inlägg! Glad att det går bra för er. Att du Fenix tar till den hjälp som behövs. Håller helt med Fia, det gnälls över biverkningar till antabus men herregud så man mådde av alkoholen! Magen i olag, dålig sömn, ångest, you name it! Och du Fia klarade semestern, strongt! Och grattis till m-m med flera månaders nykterhet i bagaget och LillPer som tar steget till mera hjälp. Fantastiskt! Många fler är ni som är bra på gång. Konstnären, bra jobbat! Ja ni är många, jag har inte koll på er alla. Men bra jobbat. Och många nya som tagit steget. Fortsätt kämpa, det är SÅÅ värt det!

Hej Fenix! Så nu har du börjat med antabus. Bra tänker jag och lyfter din tråd. Jag har sett så många inlägg om hur folk undviker antabus. Allt från sömnproblem till att gå på lådan. Men gav oss inte stora A liknande problem utan att vi ens tyckte det var värt att reflektera över? Jag tror (jag tror) att en stor del i att lyckas med kampen hänger på att våga ta språnget. Våga vara ärlig mot sig själv. Våga ta hjälp och våga stappla på kryckor. Där är du nu och det glädjer mig.

Fia