Senaste kommentarerna i forumet

hade sedan ett efterspel då mannen delade ett lager, ett skikt till av det han brottats med under veckan. En självbekräftande upplevelse - jag fick bli delaktig av sånt som gjort ont i honom... och numera har jag lärt mig lyssna, bara lyssna utan att förklara, försvara det jag sagt/gjort - mina "tankar, ord och gärningar":) Det här har jag - och han - vetat så länge och upprepat i oändlighet, att alla äger rätten till sina reaktioner, känslor, tankar - samtidigt som jag äger rätten till mitt. Men att verkligen leva så är långt mer utmanande än att förstå på ett "tekniskt" plan. Det är det som inte kostar men kostar på... att handskas med sig själv.

Om verkligen viljan finns, och kunskapen, medvetenheten... tror jag, nej - jag har verkligen erfarit att nykterheten har en avgörande betydelse. Och då handlar det också om min, icke-missbrukarens, nykterhet. Redan en liten mängd alkohol gör att jag/man släpper en del av kontrollen - det är ju det som eftersträvas - "att lossa tungans band"... och då halkar det lätt iväg - då kan det bli helt omöjligt att verkligen möta den andre där han/hon är... när samtalet börjar handla om något som berör djupet inom en själv eller relationen. Då blir lätt fokus på den andre(s fel och brister) - inte på hens upplevelser/erfarenheter - och då blir det fel.

Jag har idag sökt fram sommarkylas blogg http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/ för att dela den till en medsyster, ännu ett "Vuxet barn". Så berörande, så smärtsamt. Jag tror att alla som lever nära en missbrukande anhörig, vi medberoende, kan känna igen balansgången på den tunna, tunna och sköra lina man rör sig på när man försöker balansera själva livet. Utanför linan - i tomheten - är avgrunderna av kärlek, hat, besvikelse, hopp, förtvivlan, misströstan, uppgivenhet... skuld, ansvar, frågor - hundratusen frågor och funderingar... saknad, längtan, sorg-sorg-sorg...

Jag funderar ibland varför det är så få medberoende som orkar skriva och hålla taget här... Det finns ju många fler medberoende än missbrukare. När jag skriver ur mig orden för min känsloavgrund som säkert delas av flera förstår jag - igen - tröttheten, modlösheten, uppgivenheten i det jag ibland kallat medberoendeträsket...

Mina avgrunder har idag öar av hopp, tröst, tillit, trygghet, förväntan förhoppningar, frihet... lycka, glädje, förtröstan...
Ja, idag måste jag citera en av favoritpoeterna, Eeva Kilpi:

Ja. Det finns skönhet.
Det finns kärlek.
Det finns glädje.

Alla ni som lider av världens elände.
Försvara dem!

Gör det - försvara dem! Och du som lever i mörkret idag... Ljuset finns och det kommer tillbaka. Kramar / mt

Har själv funderat jätte länge på att gå på ett möte..men min skräck har vart just det du beskriver:( Kanske inte är bästa lösningen då.. Hoppas du finner stöd på anat håll!!! All styrka och kraft till dig!!

Usch vad ledsen jag blir av att höra om era erfarenheter. Jag trivdes inte heller på AA. / M

skriver Sanna Ehdin i sin blogg idag http://blogg.passagen.se/sannaehdin/entry/medberoende_101 Hon rekommenderar 12-stegsprogram som Alanon. Hon tipsar också om en 12-stegsgrupp Co-Dependents Anonymous (CoDA) http://coda-se.se/ - en gemenskap av män och kvinnor vars gemensamma syfte är att utveckla sunda relationer. Det enda villkoret för medlemskap är en önskan om friska och kärleksfulla relationer. Varje lördag kl 13:00-14:30 hålls öppna möten i Fröjdska rummet i Hartwickska huset på Sankt Paulsgatan 39 D i Stockholm (ingång från gården). / mt

fin och innerlig text att läsa såhär på lördagsförmiddagen. Ger fortsatt hopp om framtiden! Tack för att du delar med dig.
/m

längs det oklara tankespåret och söker det ord som kunde kännas rätt för det jag kallade min process. Mitt liv, som till det yttre ser ganska likadant ut idag som för tre år sen... och som är helt annorlunda på insidan. På två - eller kanske flera lager av insidan.

Insidans yttersta lager är det som ryms innanför hemmets väggar. Några månader innan mitt uppbrott började vi, dvs mannen, med en ombyggnad som vi talat om länge och inte var helt överens om. Jag ville och han var tveksam. En anledning till att jag inte drev på mer var att jag under flera år levt med ett ständigt sökande efter kraft och mod att bryta upp. Mina tankar sysslade konstant med det. Var jag skulle kunna bo och även omgivningens reaktioner. Det avslutande "gamla livet" och inledningen av "det nya" är präglat av detta praktiska. Idag är vi båda väldigt nöjda med hur det blev.

Under fjolåret genomförde jag en arbetsförändring som innebär mindre stress, mer egentid och lägre inkomst. Det kunde jag inte ens planera innan då jag dels ville försäkra min ekonomi och dels tänkte att om jag lever ensam kommer jag att både kunna och vilja satsa tid och engagemang på jobbet. Min arbetsförändring betyder mycket för mig och enbart gott. Etthundrafemtio procent gott:) Dock - nu märker jag att, och hur jag reagerar på stress. Det har jag säkert gjort under lång tid men de finstilta reaktionerna har drunknat i bruset... i både privatlivs- och arbetsbruset.

Vi har förlorat ett vänskapssammanhang där det visat sig att vänskapen till oss handlade mer om att samlas kring alkoholhaltiga drycker än att dela varandras tankar och erfarenheter - fastän umgänget till synes tog fasta just på "djupa" samtal. Så får det vara. Vi har numera umgänge där var och en dricker vad den vill på ett okomplicerat sätt. Vägen dit har inte varit helt enkel. Jag har mina tjejkompisar - som också är gemensamma - och jag gläds i hjärtat åt mg`s samvaro i AA. Efter bara några möten såg jag att han var så lugn när han kom hem. Så har det fortsatt. Samvaro som är "på riktigt" där det inte handlar om titel och status.

Jag längtar efter och söker mig till fysisk närhet. Vill sitta nära. Vill "klappa" på honom. Vill ligga nära, tätt intill. Under många år var det inte så. Som person vill jag ha stor rörelsefrihet, jag har har behov av egentid och ensamhet och jag har stort behov av både utrymme och gränser kring min kropp. Men nu vill jag vara nära och det är så gott.

Jag kan göra egna val i till synes små saker. Jag kan gå ut och gå för att jag behöver det även om han är lite ledsen och skör. Jag behöver inte "finnas till hands" för att han inte ska känna sig övergiven. Och om han känner sig övergiven äger han rätten till sin känsla och jag behöver inte ta ansvar för den. Jag kan välja mig själv men jag vill ofta välja att vara tillsammans. Oerhörd skillnad. Handlar kanske mest om att verkligen våga överlämna ansvaret för de egna känslorna till den som äger dem. Minns en konkret situation för kanske sju år sen när det verkligen inte var så och vi band varandra och båda var förtvivlade. Fast vi visste och kunde så mycket... men då ägde vi inte makten att ta det egna ansvaret och överlämna den andres...

Allt svårigheter i detta förvärrades av alkohol, även om det handlade om dyrt vin till god mat.
I allt detta har nykterheten medfört förutsättningar att ta vår kunskap, kärlek och goda vilja i bruk.
Nykterhet ger möjlighet att besinna sig och göra bruk av sina goda intentioner.
Så tänker jag.

I min innersta insida växer tilliten. Tilliten till att jag kan ta vara på mig själv... att jag kan ta ansvar för mitt liv och "klara" mig - det har jag egentligen aldrig tvivlat på... Jag har alltid, även som litet barn förutsatts klara mig... Men till vilket pris? I boken 12 steg för hopplösa handlar de tre första stegen om Maktlöshet-Tillit-Överlämnnde. Min utmaning är att våga känna... våga ha... tillit. Att våga överlämna mig till livet och ha tillit till att det ordnar sig. En obegripligt stor utmaning för ett "Vuxet barn". Jag övar... idag känns det så att när tillitsgrodden tagit fast - i hjärtväggen - då växer den vidare... men inte av sig själv ändå. Nej, den måste nog ha näring eller åtminstone måste jag passa mig för ogräs... det finns hela tiden frön också till sådant.

I min innersta insida växer tilliten - inte bara till att jag ska klara mig utan till att det goda finns. För mig. Jag behöver inte kämpa, behöver inte anstränga mig så mycket, inte "lyckas". Jag duger, jag "är värd" - detta uttjatade uttryck... Jag känner sinnesro - det inser jag när jag kommer i obalans, då ser jag vad jag saknar och jag har vägar att hitta tillbaka. Eller låta vara... låta det vara obekvämt i visshet att det går över. Jag kan ställa vardagsproblem i relation till hur det var och hur det är... och då blir det mesta hanterligt. Överkomligt. Ibland futtigt.

Jag läste nyligen att tillit och respekt är receptet för att bra förhållande. Det kan inte köpas... det är typiskt sånt som inte kostar men som kostar på... det kräver att båda verkligen vill. Kärlek och vilja. Kärlek utan vilja är sentimentalitet och vilja utan kärlek är manipulation skrev Erich Fromm för länge sen. Vi såg en dokumentär om Liv Ullman där hon beskrev livet och relationen med Ingmar B. Så mycket kände jag igen, alla lappar med ord och enkla bilder. Värmen, innerligheten och smärtan. En så djup samhörighet bortom orden... bortom allt. Som vi brukar skriva här - man känner igen det inre mönstret oberoende av ramen. Och vi är kvar.

Nu sjunger Barbro Hörberg Gamla älskade barn... Lisa Syrén spelar musik från min barndom och ungdom. Jag dricker lördagskaffe och har haft min tanketimme - som är minst en-och-en-halv-timme eller två. Gott kaffe, bra musik två långa lediga dagar... lördagslycka. Och så läser jag igenom - är detta jag? Ja... olika lager, olika sidor av mig... och så kan påminna den som ev läser att jag är en ganska krass person och inte särskilt kramgo:) Varje insida har sin utsida... och varje utsida sina insidor... forum är en plats där jag tar mig plats att veckla ut och betrakta olika sidor av mig. Tack och lov att vi fick ett livsforum!/ mt

PS Kan tillägga att jag skriver detta efter en ganska tuff vecka för både mg och mig. Vi har vardera mött olika utmaningar som förr kunde tagit musten av oss och orsakat (vi skulle låtit det orsaka) både förargelse och dålig stämning. Vi förnekar inget idag, sopar inte under mattan, men vi låter inte dagliga bekymmer överväldiga oss. Var och en tar hand om sig och vi kan be varandra om hjälp när vi behöver. DS

din insats på semestern... Semesterresor brukar inte behöva ha några gamla mönster för att man ska kunna ägna sig åt alkoholdrickande, det brukar nog kunna ordna sig på första försöket. Vad jag vill säga är att jag tycker det var starkt gjort! Skönt att ha det med i ryggsäcken!
/m

Jodå, det gick bra. Kanske mest för att jag aldrig varit på en sådan här resa förut, fanns inga vanor att bryta då. En vecka till för dej, sedan är du välkommen hem till snö, is, kyla, blåst och mörker! :-)

Kram tebaks!!

som man tycker om är som balsam för själen!

/MB

MB och ni som tittat in på min tråd. Ja, 2014 ska bli ett bra år, utan alkohol. Var på en fantastiskt konsert i kväll, det är sinnesförändrade upplevelse på riktigt.
ha de
Fenix

Hej MB! Såg att du klarade semestern. Snyggt jobbat!

Kram från Fia

Hoppas att 2014 blir ett strålande år som vi kommer ihåg det mesta av.

Kram!
/MB

".....Men tycker du inte det är läskigt att vara ute i skogen helt själv?", brukar de fråga. Då brukar jag svara att jag ju inte är själv. Skogen håller mig ju sällskap. Jag fylls alltid av en trygghetskänsla när jag är i skogen, och en känsla av att det är någon som håller ett vakande öga på mig, så att jag inte ska råka illa ut.

Har även flera gånger slagits av att naturen är gratis! "Man behöver inte ens betala inträde! Den bara finns där för alla att ta del av", brukar jag tänka.

Förr var det som att jag alltid låg på minus, och var tvungen att dricka mig upp till 0. 0 var neutralläge, där jag varken kände mig ledsen eller glad, utan ok. Vid 0-strecket kunde jag börja uppskatta saker i min omgivning, såsom en skogspromenad eller en konsert exempelvis. Innan jag nådde den gränsen var det ingen idé att aktivera sig, för jag kunde inte ta in och känna saker ordentligt då. Jag är glad att jag sakta men säkert börjar bekanta mig med vad som finns ovanför noll, ÄVEN i nyktert tillstånd. Att jag verkligen kan känna vinden mot ansiktet, höra susen och känna lukterna fast jag inte druckit. Tror att det kallas att leva i nuet.

..det bara funkar helt enkelt.
De brukar säga att man färgas av sin miljö, bor man i en stressig miljö med högt tempo eller ett arbete med tidspress, ja då krävs det en högre "motkälla" till stressen.
Så ju mer man stressar, desto mer tid behöver man lägga på att stressa av.
Lite granna som om man har en färghink där man försöker hålla en rosa färg, ju mer av den röda färgen (stress) som hälls i, desto mer av den vita färgen (harmoni) behövs för att kompensera, helt rött är farligt, helt vitt är...färglöst, tomt och blekt ett neutrum.

Jag brukar då och då tvinga ut mig på en naturboost genom att ta bilen till en liten vackert belägen sjö där det är helt lugnt, ett kyrktorn tittar upp i en skogsdunge på en udde och reflekteras i vattenspegeln beroende på vind, den bilden är lika fin oavsett ljuset, dag, morgon, skymning eller natt.
Tidigare hade jag fiskekort där och åkte dit flera gånger i veckan, bara för att få vara med mig själv, och naturen.
Oavsett vilket jädrans humör man än var på, så kom jag alltid hem fullständigt uttömd på dålig energi.

Om vädret var trist så klädde jag mig i passande utstyrsel ändå, klafsade igenom kohagen i de höga bondstövlar mellan koblaffarna,
Stannade till i vattenbrynet och lyssnade på skvalpandet mot de stora stenarna, ibland var vattnet mörkblått med silveryta, ibland i det starka solljuset så var det ljusgrönt och de låg bruna delar av trädgrenar precis under vattenytan, en snok kunde vingla förbi i strandkanten, de är fantastiska simmare.
Gräsänder, vildminkar, abborre, talgoxe, storgäddan, ekoxe, fjärilar, daggmaskar, är några av mina följeslagare på utflykten.
Nyfikna ungdjur bland kossorna är också en rolig upplevelse, de kommer alltid i flock, och den evigheten den främsta kvigan tar på sig innan den till slut vågar lukta på handen kräver sitt tålamod, men man har ju tid att orka vänta.

På vägen hem passerar jag den gamla stockbron över ån, och där tar det min evighet att komma över, det är så mycket det ska tittas på.
Alnarna och oxlarna som ramar in åns kanter, fiskarna som gömmer sig i skuggan av bron, kämpar för att hålla emot strömmen.
Vintertid så har isen miljoners ansikten, tunn klaris till tjock mjölkis med skrovlig yta, blad som frusit inne, små pölar på ytan som rinner ihop osv.

Ibland tar det en timme, oftast två tre, någon gång har jag pressat in det på en halvtimme mellan två tidsscheman, och det funkar också.
Frugan brukar fråga vad jag har gjort, du skulle ju bara gå ett varv runt sjön, tja idag hade naturen mycket att säga till mig brukar jag svara,
Och frugan brukar vika ner kragen på min skjorta och inspektera ...ja hon gav dig inga sugmärken i alla fall...
Lite halvallvarlig i sitt sätt att skämta, hon får sin poäng, jag hämtar stövlarna i hallen och visar upp trampdynan, kolla färsk koskit!
Hon heter Rosa och vi körde bara lite bajssex idag, och det är väl okej med dig?
Haha, det där vill jag höra mer utvecklat säger hon, vänta så sätter jag på hurran först...

Så får vi i vårat förhållande tillsammans lite glädje av att jag har varit ute och slarvat i naturen.
Hursomhelst jag kommer aldrig därifrån med ett sämre humör än när jag bestämde mig för att åka iväg första gången.

Sådana lyckopiller har de ännu inte lyckats tillverka och stoppa ner i en burk, det måste upplevas!

Berra

Hej!

Jag var på ett AA-möte, men tyckte att det var obehagligt. Grät när jag gick hem.

Vissa människor finner en trygghet i ritualer, andra inte. För mig kändes det väldigt oavslappnat, och stolpigt. Trodde mer att det skulle vara ett forum att prata fritt i. Kanske har jag inte funnit rätt grupp? Kanske borde jag ge det ett nytt försök? För jag vill ju gärna prata med människor som har samma problem som jag.

Hej!

Känner igen mig!

Av allt umgänge jag hade förut när jag drack, blev bara två personer kvar, och de är riktiga vänner. Det enda sättet jag hittills känt till för att träffa nya människor är att vara full, annars vågar jag inte ta kontakt. Så nog är det svårt alltid.

Det jag skulle göra om jag haft normala arbetstider (jobbar extrem skiftgång med oregelbundna arbetstider) är att kolla om det finns någon kul kvällskurs genom typ ABF, gå med i någon förening för foto, måleri, husdjur eller liknande, om man har ett sådant intresse. Ett annat alternativ är att engagera sig politiskt.

Har också märkt att alkoholen tar mindre av min tankeverksamhet om jag fyller min tid med vettiga göromål.

Ja, kanske är det väldigt vanligt det här jag beskriver, och som du Berra upplevt. Kanske bottnar det i att man inte riktigt vet vem man är. Hela ens identitet har ju tidigare kretsat runt alkoholen.

Känner också igen mig med det du nämner om all tid man har nu. Inga bakfylledagar och dagen efter bakfylledagen, då man mest känner sig helt tom och orkeslös, om man haft sig en rejäl bläcka. Tror det är jätteviktigt att fylla den nyvunna tiden med aktiviteter. Själv tränar jag mycket, läser böcker och går ofta på bio. Försöker vara stolt över vad jag åstadkommit istället för att känna mig misslyckad.
Men ibland faller jag igenom och är otröstlig. Kanske är det bra? Det kanske är nyttigt för mig att vara ledsen. Det kunde jag nämligen aldrig vara förr. Tillät mig inte att vara det. Tänkte att folk skulle bli arga om jag inte var glad. Det där skådespelet bubblade ju ofta över på fyllan och resulterade ibland i fyllegråt.

Min dröm är nu att flytta till en mindre stad, där jag har nära till naturen som jag saknar här. I skogen blir jag alltid lugn och harmonisk och kriget med mig själv avstannar för en stund.

- mg har samma "läggning" som din man beträffande urvalet av vänner... ändå är han sannerligen en "riktig karl".

Det gör inget alls att det ni och andra för ett samtal i min tråd. Jag har själv tagit plats i andras trådar och det jag velat "ha" i min egen tråd har jag klistrat dit. Min tråd har ett stort värde för mig, den inrymmer så mycket av min process (funderade vilket ord jag ska använda och hittade inget riktigt rätt).

Sköt om er och om varandra/ mt

Tack markatta för respons och mt för utrymmet. Precis som markatta känner jag att detta kanske hör hemma i min egen tråd, men nu hamnade det här. Mitt arbete med att förstå den där processen som håller kvinnor kvar hos de sjuka männen. För jag förstår inte alltid utan läser de vidrigaste skildringar och tänker ; "Men lämna nu, bara gå!"

Jag hade på något undermedvetet sätt inte glömt men förträngt min tid med kulmagecharmören. Kanske eftersom jag senare i livet träffade en riktigt bra man. Min nuvarande. Ett "bevis" på detta tycker jag är att de flesta av hans vänner är kvinnor och bögar. Han är inte rädd och därför behöver han inte slå eller förtrycka. Men visst kysste jag många grodor innan jag hittade rätt.

Jag är glad för att markattas alkis har fått hjälp med sin (som jag ser det, icke alkoholrelaterade promblematik) och att du mt har fått din nyktre man. Alla kvinnor förtjänar en värdig partner. Min man är fortfarande glad i alkohol. Men det är inte samma problem för mig längre. Visst blir han sinnesförändrad av det. Sentimental och dansglad och när en två meter lång karl dansar loss till sin ungdoms punkmusik är det inte alltid vackert. Men jag kan unna honom det, jag har slutat triggas av hans och andras drickande. Jag tror jag börjar glimta på vuxendörren. Inse att jag själv inte är Guds gåva till resten av mänskligheten.

Jag tror även att det självklart finns ett mörkertal av de otäcka männen (kvinnorna) här på forum. De som förtrycker sin partner. Kanske genom slag men antagligen oftare genom att dra på sig offerkoftan och sura när något går emot. Jag önskar också att de vågade skriva om det. På ett anonymt forum som detta kanske det skulle kunna hjälpa både förövare och offer att se hur tankarna går?

Tack för utrymmme än en gång mt -ska försöka hålla mig "hemma" i fortsättningen. Nu blir det sol och bad med en lite halvbakis karl som kommer att slumra i skuggan. Men eftersom jag är en god kvinna så ska jag inte rynka på näsan när han tar in en öl till lunch.

Fia

Har haft det svårt att kunna umgås i början av min nykterhet med nya och gamla vänner,
Alkoholen gjorde mig så mycket mer självsäker, pratig, stilig och hur jag ägde hela världen.

När jag slutade med alkoholen så kände jag mig väldigt osäker på hur jag skulle förhålla mig till andra människor,
Och det syntes ju naturligtvis, tidigare så ledde jag utan problem diskussionerna, snackade på inandningen som de sa då.
Munnen gick i ett och det fanns inget som det inte gick att prata om, kunde lägga ut en krok som var ett känsligt kapitel bara för att hålla konversationen igång...då!

Sedan blev det annat ljud i källan, när inte alkoholen fanns med och stöttade min självsäkerhet, jag blev tom och blev den där typen som satt inne i hörnet i köket på festerna, och det blev ganska uppenbart att jag hade förändrats, markant.
Folk som kände mig såg ju att jag inte var den jag brukade vara, utan den där Mr Nobody.
De spände ögonen i mig och frågade vad det var som hade hänt, ungefär som om jag hade sorg.
Försökte till en början skylla på att jag var fyllechaffis eller käkade penicillin, men då började de hitta lösningar åt mig för att kunna dricka, och det var ju inte det jag ville.
Kände mig obekväm till en början och höll mig borta ifrån festerna, ville inte utsätta mig för en provokation, jag hade det jobbigt ändå med mina egna tankar.

Men det blev ju ingen lösning på problemet, det var ju som om jag smet ifrån mina egna problem, liksom gömde mig ifrån allt och alla.
Så jag valde att vara stark i min övertygelse och inte låta mig provoceras av andras klart-att-man-ska-dricka-mentalitet,
Problemet var ju att de drack, och inte att jag inte drack, det var de som hade fel inställning till hur man umgås.
Visst hade många vänner som vi inte kunde umgås med utan alkoholen, och det var ju inga riktiga kompisar, utan fyllvänner.
De försvann inom ett halvår ett år, enda klistret i det umgänget var ju alkoholen.

Bekantskapskretsen utkristalliserades till de som var de riktiga vännerna, inte lika många, och inte lika trångt på födelsedagsfesterna,
Men det kändes mera genuint på något sätt.

Vid några fester så spelade jag en roll, låtsades att jag hade en enormt självförtroende, kom dit och var ett självsäkert äckel,
Men blev spydig och alltför kaxig och glömde bort att jag saknade både empati och möjligheten att kunna lyssna.
Folk trodde naturligtvis att jag hade förvärmt ordentligt innan och bara var på ett jävligt humör,
Men jag trivdes aldrig i den rollen, även om den kändes väldigt ballt till en början, kolla vem som kommer här, det är ju jag!
Man märkte hur olika personer dras till de som har ett gott självförtroende, vill vara nära dem för att få lite överskottsenergi.

Det blev ett väldigt tramsande med konstiga roller, och jag slutade spela roll, och blev sedan bara den jag borde ha varit hela tiden.
När jag är glad så bjuder jag på det, när jag är ledsen söker jag empati och förståelse, är jag arg försöker jag dämpa det för att inte bjussa på allt för många dåliga vibbar, det ska ju trots allt vara en trevlig tillställning.

Idag ikläder jag mig glädjen att få vara inbjuden och önskad på en tillställning, och att det ska bli kul att få lära känna några nya personligheter, och få höra hur livet går för de som jag redan känner, dvs visa ett intresse för de som finns runt omkring mig.
Inte bara förvänta mig att jag självklart ska vara inbjuden, och att det blir ingen fest utan mig, annars så är det inga kompisar.
Folk ska vilja umgås med mig för att jag är den jag är, och inte för den jag låtsas vara, en självgod jäkel.

Jag behöver också bara berätta hur det egentligen ligger till med mitt drickande för de som verkligen behöver veta det, lite hemlig kan jag fortfarande få vara.
Och det är bara riktiga vänner som kan bevara en hemlighet, och de måste urskiljas med största möjliga försiktighet.
Bara där jag förväntar mig att det aldrig slår tillbaka på mig vågar jag delge mina yttersta hemligheter, de andra ger jag små hintar om det och de får ta sina egna slutsatser, men jag säger det aldrig i klartext, ofta sätter jag dem in i min roll, hur skulle du göra då?
Jo jag kan vara av en komplex natur och tala i tungor, ännu roligare kan det vara att sätta griller i huvudet på de som redan är fulla,
Och se hur deras slutledningsförmåga kan komma till ett riktig svar, eller slå helt tokigt...
En liten elak lek jag kan förströ mig med när jag har det nyktert tråkigt på en och annan fest, men gränsen är väldigt hårfin.

Jo jag har också insett vidden av att skapa sig en ny "hobby" när man har slutat dricka, man får plötsligt väldigt mycket tid över till något annat intresse.
Och där gäller det att man inte börjar dricka av ren tristess, utan något som tar fokuset ifrån önskan om en ny verklighetsflykt.

Jag har fått ett nytt intresse inför min mentala hälsa och försöker finna nya trådar till mitt välmående,
Att kunna stanna upp emellanåt och bara känna att det här känns väldigt bra, istället för bakfylleångesten tidigare.
Det är en framgång för mig, en utveckling jag gärna vill kunna utveckla ännu mera.
Och så har vi forumet som jag ger och tar mycket energi till, men det är bara för att jag vill, inte ett måste.

Berra

i att inte planera att skriva något, sedan läser jag något som provocerar fram känslor och minnen och plötsligt ser jag mina ord där på skärmen. Upplevde samma sak på alanon, hade inte tänkt säga något men hör sedan min egen röst dela. Och det har alltid känts bättre efteråt.

Jag är glad att du skrev om din upplevelse. Det hjälper mig och jag är säker på att det hjälper andra. Desto fler berättelser ju mer nyanserad blir bilden av "offret" och det blir lättare att acceptera att det kan hända vem som helst. Jag ser dig som en stark kvinna, blir lättare att se mig själv som stark då också om du fattar vad jag menar. Också Mulletant och Flygcert som jag beundrar och har delat med sig. För varje person som jag inte dömer blir det också lättare att inte döma mig själv.

Starka systrar javisst! Jag är feminist och har alltid varit det. Jag har i många år jobbat mot mäns våld mot kvinnor. Jag tränar kampsport. Ändå hände detta mig. Normaliseringsprocessen och det psykiska långsamma nedbrytandet gjorde att jag vägrade acceptera, se verkligheten. Jag hade kunnat försvara mig men det gjorde jag inte. För jag låtsades att jag inte var där, att det inte hände mig.

Jag är så mycket starkare idag. Jag får inte ens ångest över att prata om det. Säkert har det också underlättat i min process att mannen som utsatte mig för detta har sökt hjälp, att vi har kunnat prata om det, att jag har förstått våldsmekanismen från hans sida, att det inte hade ett skit att göra med mig och att jag nu inte känner mig det minsta rädd för honom. Men det är ändå viktigt för mig att fortsätta prata om det för att inte komma tillbaka till det att jag tänkte att det inte hände mig.

Borde kanske lagt detta i min egen tråd men ville också svara till Fia här.

Hej mt och markatta! Jag tänker ofta att nu jävlar skriver jag inte en rad till på detta forum. Där vilket psykfall som helst kan läsa mina ord och eventuellt senare vända de orden emot mig. Men sen läser jag era texter och dras tillbaka. Det finns styrka där ute. Det finns mod och medmänsklighet. Starka systrar (nej, jag är inte feminist, men kanske borde bli) som ger mig saker att tänka på. Just kvinnomisshandel har jag själv fått bevittna de närmaste dagarna. Otroligt nog men kanske inte så var det min man som såg det först och uppmärksammade mig. Vi befinner oss på en relativt liten charterort, ser samma människor varje dag. Äter lunch på samma strandkrog. De senaste dagarna ddhar ett danskt par börjat dyka upp samtidigt. De uppför sig minst sagt underligt. Hon skrattar för högt och rensar/benar hans fisk. Låter ju inte mycket när jag sätter det på pränt. Men iaf så näm
ner jag detta för mannen efter lunchen.

- Vilket underligt par.
- Men herregud Fia. Ser du verkligen inte att hon är en nedtryckt kvinna? Att han bestämde vad hon skulle äta? Att han bestämde att hon skulle ta en öl till? Att han bestämde att det var dags för henne att gå upp på rummet, inte stranden, utan rummet medans han tar in en ny öl?

Nej till min skam kan jag erkänna att jag såg inget den dagen, men däremot dagen efter. Och jag fattar ingenting? Jag har en enda gång i min ungdom haft en karismatisk pojkvän som fick mig att ta ut hindersprövning (hallå, jag var 19 år) och han var råalkis. På den tiden drack jag ytterst lite själv. Men allt "normaliserades", jag tappade kontakten med vänner. Flyttade ihop med galningen medans omvärlden "inte förstod".

Sen kom dagen när jag förstod. När han lulla runt med en sax och hotade ömsom med att ta livet av sig själv eller mig eftersom jag inte älskade honom nog. Lyckades övertyga fanskapet om att jag skulle till bensinstation och handla och smet iväg. Till Mexico. Givetvis kom äcklet efter. Efter att ha misshandlat min mor och på så sätt ha fått fram en adress. Men han kom försent. The "spell" var borta. Jag såg en patetisk kille med en liten kulmage.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg. Men det kändes bra att skriva av sig. Så Tack mt för utrymmet.

Min slutsats är att alla missbrukare är inte onda. Men missbruk KAN ge bränsle till det onda som bor inom oss.

Fia

Ps: så hur gick det för kulmagecharmören? Han söp ihjäl sig vid 35.

Visst är det så. Normaliseringsprocessen gör det så mycket svårare att bryta sig loss. Det är ju det som är så jävligt med våld i nära relationer, att det ofta kommer smygande, till skillnad från om man skulle få en smäll av en främling på gatan eller bli kallad något fult. Då är det tydligt, svart/vitt, att den här personen vill man inte ha något med att göra och att denne agerat fel.

Också samhällets syn på vad som är våld i nära relation och hur det visas i media påverkar oss. Om den enda referensramen är filmen "Sova med fienden" är det lätt att inte ta sina problem på allvar. "Sova med fienden" är ett praktexempel på vad som jag tidigare trodde var den typiska misshandelsrelationen. Många filmer som skildrar detta visar också rollerna så, mannen som oerhört kall, kvinnan liten och rädd, hatar mannen men vågar inte lämna, vågar inte säga emot. Men så ser inte alla relationer ut. I verkligheten så har vi ofta en ibland kärleksfull relation, gör roliga saker tillsammans för att sedan vända på en femöring vid ett bråk eller så. Våldet går ofta i cykler och ibland kan stunderna utan våld vara mycket intima. För mig och många fler så var det också det svåra, att när det var bra så var det så jävla bra och jag ville verkligen bevara det, trots att en oro fanns ständigt närvarande att det skulle kunna hända igen så kämpade jag med att stänga av den oron.

Också hade jag svårare att se mig som en utsatt då min roll inte alls såg ut som Julia Roberts i den nämnda filmen. Dels var inte våldet så grovt eller frekvent, jag hade inga blåtiror att dölja, men mest för att jag inte var så passiv som rollfiguren. Jag kröp inte ihop bara han var arg på mig, tvärtom så var det ofta jag som var argast. Jag skrek och sa riktigt elaka saker. Jag såg mig då inte som ett offer eftersom jag själv hade varit aktiv i "bråket".

I både hans mansgrupp och i min grupp hos kvinnojouren var det första vi gjorde att ta upp frågan "Vad är våld?". För mig och många andra var det smärtsamt att inse att vardagen varit kantad av våld, att det inte "bara" var de situationer då det kom en smäll utan även det tysta eller uttalade hotet, gliringarna, de förklädda skämten, varje form av oönskad fysisk beröring, en näve genom en skåplucka. Flygcert har tidigare nämnt en svensk film som heter "Vi" som jag tycker belyser verklighetstroget hur normaliseringsprocessen kan se ut och hur det psykiska våldet tar utrymme i vardagen.

Som du skriver MT så ser mönstret likartat ut men det finns stora olikheter hos individerna. Det har jag sett i min grupp. Någon har haft en man a la Sova med fienden men de flesta har haft relationer med ömsom våld, ömsom kärleksfullt beteende. En del av tjejerna har varit tysta, rädda och försiktiga, andra har skrikit och gapat. Vissa har medvetet provocerat fram ett våldsamt beteende, tryckt på knappar, inte för att de gillar att få en smäll men för att de velat åtminstone behålla kontrollen över när det ska ske, "få det gjort". Vissa har slagit tillbaka.

Många av berättelserna rymmer alkohol eller droger. Många har sett alkoholen som boven i dramat då det grövsta våldet förekommit då men förbisett det där nedbrytande vardagliga våldet, det psykiska. Därför brukar jag här tjata om att våld i nära relation och missbruk inte är samma sak. Missbruk förvärrar men det våldsamma beteendet försvinner inte per automatik bara för att en slutar dricka.

Jobbiga känslor väcks av att tänka på detta men också en stor tacksamhet över att vara fri ifrån det.

du sätter ord på det jag tänkte men inte kunde formulera. Jag tror att för många är det just så som du beskriver - man "ser", inser, förstår inte vad man är en del av. I synnerhet när alkoholen finns med som en del i våldsproblematiken är det ju lätt att tro att alla problem beror på alkoholen. Tack för att du redde ut det där. Fastän mönstret är så lika finns ändå olikheter - därför är jag just nu så tacksam över att Carina B tar upp det här temat i sin blogg denna månad.
Kramar - till er alla medsystrar / mt

kollat det - hittade Stockholm och det ligger bra till avståndsmässigt. Och det kan ju Västerås också göra - ligga inom rimligt avstånd. Ska du dit?