Senaste kommentarerna i forumet

Det är fantastiskt att ha möjligheten att kunna läsa hur ni reagerar och vad ni tycker om det vi gör så här på forumet. Jag har även haft lite korrespondens på facebook och mail angående nyheterna i fredags. Jag skulle gärna svara er lite längre och kanske fördjupa diskussionen. Jag vill dock inte kidnappa din tråd mulletant. Är det ok att jag svarar här eller vill du hellre att jag skapar en egen diskussion för det?

/magnus

nu har jag också läst den artikel i Svd som debatterats här och annanstans under veckan som gått. Jag reagerade som ni på flera uttalanden i artikeln. Men kanske mest på detta ang vilka man hoppas nå med budskapet om att man som beroende eller/och riskbrukare (man använder båda begreppen på olika ställen i artikeln, menar man verkligen även de som redan har beroendesjukdommen?) kan minska sitt drickande till en tillfredställande nivå. Isåfall - tillfredställande för vem? Både dem själva och anhöriga?)

Så här beskriver man på ett ställe i texten vilka man vänder sig till:
"...den kvarts miljon svenskar som har ett tydligt alkoholberoende, men som fortfarande är socialt välfungerande med exempelvis jobb och familj.

Nu undrar jag om det finns någon av de i familjen kring den alkoholberoende (vi pratar alltså ALKOHOLBEROENDE) som instämmer i att den alkoholberoende är "välfungerande"? Välfungerande i sitt familjeliv är man inte om det finns en alkoholproblematik. Punkt och slut skulle jag vilja säga, fast det säkert kan uppfattas som oresonligt.
Nä, jag tror att det är den alkoholberoende själv, om denne fortfarande är i förnekelsefasen, som skulle beskriva sig som välfungerande. Och dem som inte ingår i den närmsta kretsen familj kan säkert också luras. Men aldrig att det finns en beroende som är välfungerande i sin familj. Nästan ett hån mot barn och partner att säga så. Eller menar man bara att den alkoholberoende än så länge har sin familj kvar under samma tak? Detta är inte heller ett belägg för att man är en välfungerande familjemedlem.

Sedan detta med att 6 månader skulle vara en tidsperiod vartefter man kan utläsa någon form av varaktigt resultat ställer jag mig också frågande till. Nu har jag "bara" detta forum som referens, det räcker troligtvis inte för att göra en kvalificerad analys, men jag är tveksam. Mycket tveksam.

Det var mina reflektioner efter att ha läst artikeln.

Hej Fenix! Om du vill och orkar så skriv ner en rad. Jag vill veta att du är ok. - Och om du inte är ok, så vill jag veta att du lever. Men bara om du själv vill. Inga krav. (men du saknas, så; liiite krav)

Fia

Vad härligt att höra ifrån dig..
Kön eller ålder spelar ingen roll, det är bara otroligt fantastiskt att höra att du också valt att lägga av.. Får man fråga varför?

Jag ser framför mig en ung tjej som vill lägga av med aloholen, precis som jag. Fast jag är kille och dubbelt så gammal.
Du har allt gott framför dig.
Sluta idag så tar vi denna resa tillsammans.

Min vardag blir också liiiite lättare om jag skriver och läser här.

Tillsammans kan vi klara det.
Stor kram till dig E

LillPer

Saga, jag började gråta av ditt inlägg.
Du är så otroligt stark och jag tror på dig till 110%!
Tänk dig, den dagen du vaknar upp om tio år och har varit nykter sen idag.
När du vaknar upp, utan huvudvärk, utan att behöva gömma undan saker, slippa ljuga.
Heja dig säger jag bara, du är grym.

Hej mt! Tack för att du förklarade lite mer om din reaktion. (Inte för att jag har med det att göra) Men nu förstår jag bättre för jag blev verkligen paff över att du var så negativ. Och min egen reaktion blev inte heller helt klockren. Uttryckte mig väldigt osmidigt om att jag ser dig, Adde och Camilla K som smarta personer. Det lät ungefär som jag inte längre tänkte det. Men det gör jag - Ni är i mina ögon smarta.

Jag förstår kritiken om att budskapet på Riddargatan 1 kan få en och annan alkis ha hitta en "ursäkt". Förmodlingen samma alkisar som alltid hittar en ursäkt. Men jag välkomnar alternativet för dom som klarar av det. Nog om Riddargatan 1.

Jag förstår din rädsla när du läser om något liknande i samma skede som när din mg fortfarande lider av sviterna att ha blivit "bortvald". Av en god vän! När de vi älskar blir sårade så gör det ofta MER ont än när vi själva blir sårade. Det är väl en sida med kärlekens makt. Vi blir försvarslösa/hudlösa. Önskar i alla fall att mg mår bättre nu (och på så sätt - även du) och kan gå vidare. Det finns så gott om vänner som tolkar i "vått och torrt" precis som djävulen läser bibeln. Även jag har förlorat en massa bekanta. Fast i mitt fall är det jag som har valt bort - då jag insett att det vänskapen var grundad på var glädjen i att kunna dricka alkohol med någon som inte dömde.

Önskar er båda allt gott! Fia

Jag tror som ni att det är nyckeln. Att byta perspektiv, se nykterheten som en förmån, övertygelsen - precis det ni skriver m-m och Santorini, jag stjäl det rakt av ;-)

Idag är min känsla inför min valda väg enbart positiv. Jag står för min nykterhet rakryggad och stolt i alla lägen och sammanhang. Känner mig modern, cool och lite tjusig som inte dricker faktiskt, haha! Det enda jag sörjer är att här i Småstad är den festligaste alkoholfria drinken man kan få på lokal typ blandjuice med fruktsoda. Älskar att beställa spännande alkofria alternativ då jag är utanför Småstad. Sist en underbar giftgrön skapelse med ingefära och svartpeppar! Kul!

Däremot talar jag inte i varje läge om bakgrunden till mitt val, det tillhör något av det privata för mig, likväl som det finns mycket annat i mitt liv jag inte heller är särskilt öppen med till kreti och pleti. Jag är inte så generöst lagd på så vis. Men det hör till min personlighet snarare än pga skam.

antagligen för att jag tycker likadant:) Jag tror att det klickade för mej när jag inte längre såg nykterheten som en uppoffring utan snarare en förmån. Vid tidigare försök har jag funderat mycket på olika bortförklaringar varför jag inte dricker. Jag har undvikit fester för att det varit tråkigt att inte få dricka. Jag MÅSTE sluta dricka pga att jag drack för mycket med det var lite synd om mej för det.

Denna sista gång nådde jag visserligen botten och var faktiskt tvungen att sluta. Konsekvenserna blev för stora om jag skulle ha fortsatt. Men samtidigt var jag så trött på att alkoholen mer eller mindre styrde mitt liv så det var skönt att slippa. Det blev på nåt sätt ändå mitt eget val.

Det som jag tror är väldigt viktigt att jobba för är att sluta tycka synd om sej själv för att man inte kan dricka. Att se fördelarna istället, att man inte behöver alkoholen i sitt liv. I början måste man jobba med sej själv, ställa om hjärnan. För mej har det gått väldigt bra nu. Jag ser faktiskt bara fördelar med mitt nyktra liv. En simpel sak är att det går utmärkt att hålla vikten. Det är mycket kalorier i alkohol och levern bränner alltid alkoholen först. Om man dricker flera dar i veckan hinner levern inte med att bränna annat än alkoholen. En annan himla enkel sak är att det blir mycket pengar över till annat. Det fanns alltid pengar till vin, det hade jag råd med. Visst, men nu kan jag unna mej annat, trevligare saker.

Så jag tycker ju man skulle fokusera på allt det positiva med nykterheten istället för att kämpa för att försöka lära sej dricka "lagom" om man druckit sej till missbruk. Poängtera hur bra det går att leva utan alkohol. Som flera skrivit här så får man en massa tid över. I början hade jag svårt att använda den men man lär sej att fylla kvällarna med annat än att dricka vin och somna i soffan.

Byta perspektiv, det är en väldigt bra mening. Jag tror man förstör för sej själv om man har som mål att dricka mindre istället för att lära sej leva det rika liv som nykterheten gör. Det blir som sagts tidigare som en religion. Man blir som frälst. Och jag har inte hört om några biverkningar om man blir hög på nykterheten.

En annan sak man måste klara är att leva sitt nyktra liv men samtidigt låta andra göra sina val. Bara för att jag inte dricker kan inte jag begära att andra ska vara nyktra. Man måste lära sej leva i ett samhälle där folk dricker. När man accepterat sitt val och inte tycker synd om sej själv längre är det inget problem.

Ja det var lite reflektioner. Det känns bra att fundera över dessa saker ibland trots att jag känner mej trygg i nykterheten nu. Man får ändå inte glömma var man kommer ifrån och just såna här rapporter kan trigga igång tankar om att man kanske kan dricka ändå. Det är det som är faran med såna här rapporter för den som inte har fullt accepterat ett nyktert liv.

vartenda ord. Härlig läsning. Dricker just nu vårt senaste favoritté Clippers Cloud Nine, så smakrikt, spännande och gott. Och snyggt förpackat:)
Kram / mt

Hörde jag (eller kanske läste) tidigare i veckan är det enda som är fullständigt jämlikt fördelat. Alla har vi 24 timmar per dygn, och hur vi använder dem är helt upp till en själv. Jag håller med dig om att det känns som att man fått dubbelt av den när man inte dricker alkohol. När inte hela förmiddagarna ska gå till återhämtning och sova igen det som inte sovs under natten, och kvällarna går till att dricka och fylla på vinglaset. Det är också så skönt att kunna göra sakerna som ska göras vilken tid som helst.

Har skrivit det tidigare, men det är inspirerande att läsa om att livet fungerar minst lika bra utan alkohol, det hjälper mig att byta perspektiv, se saker med nya glasögon. Jag håller med om att det inte behöver finnas lägen där man inte kan avstå från alkohol, vare sig man befinner sig i slott eller koja. Det som krävs tror jag är att man själv är övertygad om fördelen med att avstå, så det inte låter som att man har gjort en uppoffring som tyvärr måste köra eller äter medicin eller liknande. Det är nog i de lägena det är lätt att falla till föga och ta ett glas, att "unna sig" det (när det i själva verket är så destruktivt). Ja, det var mina tankar, vet inte hur vettigt det låter, men jag känner att jag kommer mer och mer till insikt om mitt (nyktra) liv.

Ha en bra söndagskväll!
/m

En helg som snart är till ända. Lite jobb, en hel del hemma-fix, en fika på stan med dottern och hennes kompisar, lyssnat ikapp ett par radioprogram jag missat i veckan, läst en bra bok. Förundras och njuter än en gång över hur mycket tiden räcker till då alkoholen inte längre tar upp plats i våra liv. Allt får liksom plats. Jag kommer ihåg hur jag inte förstod hur andra hann med allt. Jag fattade helt enkelt inte, fick inte ihop matematiken. Själv hade jag alltid uppskjutna projekt. Mycket lite av det vi behövde fixa med huset eller trädgården blev avslutat. Jag var ständigt jagad, och släckte bränder här och där. Söndagar och måndagar var en ren skräck som bara måste överlevas, bara så.

Jag är så tacksam. I första hand över min egen nykterhet, och i andra hand över mannens. Tänker på det kloka som sas i Mulletants tråd, ang den debatt rörande missbrukares möjlighet att "återanpassas" till "normal-konsumtion". Att det är betydligt mer krävande och jobbigt att lära sig dricka med måtta, än att lära sig leva helt utan. Så tror jag definitivt. Jag hade inte orkat hålla på och mecka på det viset. Och varför eg, då jag bara ville bli lite full? Det var ju själva poängen med mitt drickande. Aldrig för att det var en social markör, eller att jag någonsin befunnit mig i ett sammanhang där det av konventionerna krävts att jag dricker vin till maten (fast jag har självklart använt mig av den ursäkten). Och jo, då har jag visst befunnit mig i både "slott och koja" i mina dagar! Trams, skulle jag vilja påstå! Jag kan också med säkerhet säga att min dotter inte mått så bra och varit så trygg i sin vetskap om mitt välmående som hon är idag, om mamma lovat dricka bara "lagom" och så mycket som det "sociala livet kräver" och utan att ta "medicinska risker" fortsättningsvis. Hepp! Ego och fegt, vilket är två av en aktiv drinkares främsta drag dessutom...
Nu blir jag avbruten, vi hörs o kram

är en blogg jag följer http://www.nt.se/bloggar/bloggentry.aspx?blogg=8018727&entry=9065750

för ditt inlägg! Vi dricker vin, samma sort, på samma sätt och av samma anledning.

Angående Per Holknekt och alla de som här berättat (vittnat!) om hur lätt det är att återfalla ifrågasätter jag värdet av den färska studie på Riddargatan 1 där man kommer fram till att "hela 65 procent med ett beroende har uppfyllt sina mål att minska drickandet eller sluta helt inom sex månader." http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nya-ron-kring-alkoholism_8728506.svd?…

Jag tror att många av oss med personlig erfarenhet av missbruk anser att sex månader är en mycket kort tid för utvärdering av resultatet.

Jag avslutar med att instämma med santorini och kopierar hennes avslutande rader, helt enkelt för att de är så bra:

Jag skulle önska att det istället för att försöka lära folk med problem att dricka måttligt kunde man ha en kampanj där man framhäver vilket bra och rikt liv det går att ha utan alkohol. Att avsaknaden av alkohol inte ger försämrad livskvalitet utan naturligtvis tvärtom. Den där vinsten man skulle få av ett glas vin den får man nog dubbelt igen om man avstår.

// mt

Jag är så glad att jag nått så långt som jag gjort, nämligen att jag är fri från sug och bara tacksam och glad över att jag inte vill ha alkohol längre. Hade detta kommit tidigare i min process hade jag kanske tagit det som en ursäkt att fortsätta. Fortsätta den för mej omöjliga kampen mot måttlighet. Det finns förmodligen olika grader av beroende eller så beror det på var i processen man är. Om man nått sin botten eller inte? Jag läser om såna som fortfarande kämpar med sug efter år av nykterhet. Jobbigt. Jag bara njuter av den frihet nykterheten gett mej. Tycker Camilla K och Sven M uttrycker det så bra. Jag är inte heller en AA-människa, man kan bli nykter på andra sätt.

Jag återkommer ständigt till Per Holknekt som var nykter i, var det sju eller nio år, och tyckte att han skulle kunna dricka måttligt igen. Det gick inte. Det går säkert bra för några men kärnfrågan är just VARFÖR måste man få dricka alkohol? Varför är det nåt man ska kämpa för att lära sej? Jag röker inte och har svårt att tro att jag missar nåt väsentligt i livet för det. Tragiskt förstås om man blir bortvald i umgänget, det har inte drabbat mej men vi har inte så stort umgänge heller. Det är kanske på nyårsafton som sällskapet tycker att jag är tråkig. För efter tolvslaget brukar det bli ganska tröttsamt att vara nykter, onekligen. Men i mitt vardagsliv känner jag bara stolthet och acceptans.

Jag har också valt att dricka alkoholfritt vin ibland eller 0,5% är det. Ger inget sug eller nån önskan om annat, bara gott som omväxling. Torres Natureo är helt ok alternativ. Men det viktiga i mitt huvud nu är att jag gör det inte för att dölja att jag inte dricker alkohol.Jag försöker inte mörka att jag är nykter, jag gör det för att det blir tråkigt med bara vatten.

Jag skulle önska att det istället för att försöka lära folk med problem att dricka måttligt kunde man ha en kampanj där man framhäver vilket bra och rikt liv det går att ha utan alkohol. Att avsaknaden av alkohol inte ger försämrad livskvalitet utan naturligtvis tvärtom. Den där vinsten man skulle få av ett glas vin den får man nog dubbelt igen om man avstår.

var jag står i frågan om att lära sig dricka måttligt. Känns bra att föra den här dialogen där vi har en vilja att mötas och förstå varandra från våra olika utsiktstorn.

Min reaktion härrör sig ur min sårbarhet, reaktionen var bara ett starkt och smärtsamt bevis på min sårbara punkt. Jag kan dessutom säga att jag blev dubbelt drabbad, min reaktion förstärktes av att maken hade en sorgeprocess senaste helg då en av de vänner som vi inte längre umgås med hade lagt ut en fredagsstaus på fb, ni vet: På väg till vart-det-nu-var för att fira helgen med goda vänner. Ni vet också hur de bifogade bilderna ser ut. Jag hade full förståelse för makens sorg "Aldrig mer..." och det innefattar långt mer än alkoholen. Det innefattar att känna sig inte inbjuden eller bortvald. Det innefattar insikten att det finns sammanhang där man inte får vara med om man inte dricker - alkoholen är en så stark del av grundtemat i samvaron. Det är sorgligt.

Alltså: jag drabbades av min sårbarhet - och hans sårbarhet, som skulle kunna utmanas till en frestelse som jag inte tänker utsätta mig för. Ett starkt hot mot min tillvaro.

Därför blev jag så innerligt glad över Camilla K´s inlägg i SvD.

Därför önskar jag att ni på Riddargatan inser (det gör ni säkert) vilket synnerligen grannlaga uppgift ni har när ni presenterar forskningsresultaten som jag i sig inte tvivlar på. Där har ni säkert en hård "kamp" att få media att inse detta - det är ju genom kvällspress, TV, radio som resultaten når folket. Att redan i ingressen, eller framförallt i ingressen, klargöra vilken grupp det handlar om. Och gärna också tala om det Magnus skrev här: att lära sig dricka måttfullt är en kamp, ofta svårare än att sluta.

Jag är väl insatt i forskningsfrågor, jag vet att alla resultat ska presenteras och jag förstår absolut nyttan med att nå den stora grupp som är er huvudsakliga(?) målgrupp. Jag förstår likväl mig och alla andra nära berörda som reagerar starkt på mediapresentationen: Alkoholister kan lära sig att dricka måttligt med små insatser och medel. Så framfördes nyheten i morgon TV. En fredag.I ett senare program var det en forskare (?) som sade att idag är det huvudsakliga problemet medicinskt medan det förr var de sociala frågorna som var det stora problemet. Därav min reaktion på detta. Vidden av de sociala problemen sträcker som ringarna på vattnet långt utanför missbrukaren och drabbar hårt - både enskilda individer och samhället.

Jag vill inte driva strid mot dem som för fram resultat av forskning. Jag ville främst skriva av mig min egen smärta, som också berörde makens - vi sörjer sällan de som valt bort oss för att vi valt bort alkoholen men den här gången drabbade det honom hårt att bli påmind om att vi inte längre är delaktiga. Just detta umgänge har vi tidigare varit oeniga om, jag har aldrig gillat deras dryckesmönster men en av dem är en person som maken verkligen tycker om. De gillar varandra men alkoholen har kommit emellan dem. Ungefär så. Komplexitetsfaktorn är hög. Och sårbarheten.

För övrigt dricker vi ju alkholsvagt vin och har gjort det ca 1½ år nu. Maken upplever verkligen att det är en tillgång att han kan dricka nollöl - han dricker ungefär som jag föreställer mig att Berra gör. Han har konstaterat att det är en känslig fråga på AA så han talar inte om det där. Många där, liksom här vågar inte och ska inte testa. Det drar igång suget. Däremot har han talat om det med personer han träffar vid nollölshyllan - både i kvartersbutiken och på storköpet - personer som slutat för att det inte höll längre och som blivit nyktra på egen hand. Som flera av dem som skriver här.

Så bra att det finns olika vägar. Informera om det alla som kan och vill. Och informera gärna om vinsterna med att leva nykter!

Söndagsfrid! / mt

När jag för tre år sedan hittade forumet, var din tråd en av de som dök upp och jag läste, Vill minnas det var svårt, och inte självklart att det skulle gå vägen. När jag nu hittat tillbaka, både till forumet och min motivation, gjorde det mig glad att se en person från då som skriver "från andra sidan" om man kan säga så :-) Stort grattis, det ger mig kraft och vilja att själv komma dit!

Hej, hej! Efter ganska mycket om-och men väljer jag att kasta mig in i debatten om Sven A:s uttalanden. Visst uttrycker han sig klumpigt, men alla av oss är inte födda till talare. Jag tror faktiskt att hans agenda är att fånga upp de där som inte skulle söka hjälp i den vanliga vårdindustrin. För det är ju en industri. Sen om industrin består av landsting, kommun eller privatägda aktörer känns som skitsamma.

Enligt mig är ALLA sätt att söka hjälp bra sätt. Och jag förvånas lite av att du mt, Adde och även Camilla Kuylenstierna reagerar så negativt på ett alternativ väg. (Eftersom jag betraktar er som som ganska smarta personer). Jag ser att både du mt och Adde har haft en stor glädje och ett bra resultat av AA. Men det passar inte alla.

När det gäller ett kvartssamtal på Riddargatan 1, så tror jag inte att det skulle passa mig. Lika lite som AA (som jag har prövat), men jag kan inte säga att det är fel för alla. Vad vet jag om vad som bor i min grannes/medmänniskas innersta?

Ser också Addes point om att alkisen nu kan slänga upp ett skriftligt bevis på att nu är det ok att dricka för professorn säger så. Men tror ni på fullt allvar att denna/denne alkis inte hade hittat ett annat skäl vid behov? Om Sven aldrig hade uttalat sig?

Visst kommer en del familjer att lida. Men de vuxna normalbegåvade medberoende har alltid en chans att välja att lämna. Och - i bästa fall - ta barnen med sig. Så tidningen på köksbordet tror jag inte spelar så stor roll. Sen finns det familjer som aldrig läks trots att alkisen har valt den "rätta" vägen via AA eller Minnesota. Där vuxna barn fortfarande känner förakt för den förälder som berövade dem barndomen.

Nu vill jag inte försvara Sven A, men jag kan inte heller riktigt förstå er ilska/sorg. Massor av grupper har reagerat skriver Adde. Är det masspykos hos en grupp med försvagad självkänsla eller har de skådat ljuset som trots allt den tysta massan inte alltid ser? Eller har gruppen rätt. Ni vet den där om att; "Om hundra miljoner flugor äter skit, så MÅSTE det vara rätt".

Som jag ser det så ska vår strid inte ägnas åt att polalisera våra trupper utan snarare mot en gemensam fiende: Missbruket.

Fia

att han/ni går ut med budskapet att det är ok att dricka lite fast man har alkoholproblem så har ni gett de alkisar som ännu inte hittat sin väg ut ett dokument att sätta upp i ansiktet på de anhöriga/vänner som med förtvivlan ser var det barkar hän. Ni ger legimitet till att fortsätta dricka för "Det har de sagt på beroendekliniken".

Jag ser ju vad socionomerna gör med människor som söker hjälp på hemmaplan med de råden. Och att hålla på med mediciner och byta ut ett missbruk mot ett annat är aldrig acceptabelt. Oavsett vad ni tycker.

Jag har aldrig någonsin sett sån storm mot Andreassons påstående som nu blåst upp, facebook, media, grupper mm mm. Äntligen är det fler som reagerar mot galenskapen att ge legimitet för att dricka fast man är sjuk. Ni förstör för familjer som har hoppats på ett tillfrisknande och det utan att skämmas !

Prime for Life har samma sak i sitt program, ett program som Andreasson själv varit med om att sänka, men som han nu stjäl punkter av. Prime anser att i början av steg 3 så är det ok att dricka OM man håller stenkoll på hur mycket man hinkar i sig. Senare i steg 3 är det för sent. VEM sätter den gränsen ?? Gör ni det på Riddargatan 1 ? Socionomerna på bykliniken ? De som inte vet hur en alkis funkar ?

Ni förstör folk och familjer med ert budskap. Slogan som "En vit Jul" faller platt till marken med ert koncept för det har ni ju sagt att det är ok att gå runt. Er "vetenskap" luktar av läkemedelsindustrins pengar.

Gör om gör rätt Magnus !

Jag kan garantera att både jag, Sven och de andra på Riddargatan 1 jobbar långsiktigt för minskad användning av alkohol. Jag tycker även att vi jobbar för normalisering av valet att vara nykter, men jag tror att det är ett område där vi kan bli bättre. Jag skulle tycka att det vore mycket spännande om vi kan i framtiden även kan sprida sådana nyheter.

Jag tar också till mig av att du och andra reagerar med oro över hur nyheten har presenterats. Det är något vi behöver diskutera.

Vad som gör mig lite orolig är att du upplever att vi skyler över de sociala konsekvenserna som alkoholen har. Som socialarbetare har jag jobbat många år på den sidan av vården och vet mycket väl vad alkoholen ställer till med. Jag tror att man har blandat ihop två olika budskap:
- Att man tror att man kommer tvingas till helnykterhet är en anledning till att personer med beroende inte söker vård.
- Att man inte tycker att man har sociala problem är en annan anledning till att man inte söker.
Personer som intervjuats i Riddargatan 1:s forskning beskriver det som att man upplever att vården endast är till för de som har svåra sociala problem. Vi försöker säga och visa att beroendevård även är till för personer som tycker att resten av livet fungerar ganska bra. Förhoppningsvis leder det till att vi kan hjälpa fler människor och få kontakt med den som dricker mycket och deras anhöriga tidigare. Som t ex de unga du möter. Tvingande socialtjänstlagstiftning är ett väldigt trubbigt verktyg. När de sociala problemen har blivit uppenbara för människor utanför familjen har det ofta gått alltför lång tid. Vi vill hjälpa människor tidigare. Om det framstår som att vi förminskar de social konsekvenserna så är det viktigt att vi blir tydligare.

/magnus

för att du inbjuder till frågor. Jag tror jag förstår grejen, att fånga upp dem som inte söker hjälp annars - och de är många. Blev i första hand mest förundrad över kraften i min egen reaktion, kan tänka mig att min man passar väl in bland kvartsmiljonen och skulle bli förtvivlad om han genom detta "stöd" fick för sig att lära sig dricka måttfullt. Nu har han inga såna planer tack och lov! Otroligt skönt för mig personligen att så många delar min reaktion, både missbrukare och anhöriga. Vore kanske skäl att fundera över hur man presenterar nyheter som denna - ett slags paradigmskifte som kan antas innebära stora risker för många människor. Också svagt tycker jag att skyla över de sociala konsekvenserna som drabbar så många barn och ungdomar. Jag jobbar i en miljö där jag möter många ungdomar från alla slags familjer och alltför många som lider av föräldrars missbruk. Och då menar jag inte familjer ur gruppen 50 000.
Jag hoppas att ni på Riddargatan 1 även arbetar långsiktigt för minskad användning av alkohol och normalisering av valet att vara nykter!
Stort tack för att du håller igång denna sidan! / mt

Eftersom jag jobbar på Riddargatan 1 och var med på konferensen igår så får jag en massa tankar av det ni skriver. Jag tänker bl a på Nick Heathers ord igår om att även om måttlighet är möjligt så är det inte en lättare eller bekvämare väg. Det är minst lika svårt om inte svårare att lära sig dricka måttligt som att lära sig leva utan. Det har jag märkt hos de som kommer till mottagningen. En del väljer också, trots att de klarar av måttlig konsumtion, att gå över till nykterhet för att de inte ser någon mening att fortsätta använda alkohol.

Måttlighet har alltid funnits som ett av alternativen i Alkoholhjälpens program. Det finns absolut tillräckligt med forskning både i Sverige och utomlands som visar att det är möjligt för en del. Om man har ett starkt beroende så är det dock väldigt få som klarar det.

Samtidigt tycker jag inte att det finns någon anledning att tveka om man känner att vara nykter kan vara rätt väg. Tvärtom finns det all anledning att vara stolt om man kan stå emot alkoholnormen som finns i vårt samhälle. Det är bra om fler väljer bort alkoholen och vågar stå för det.

Till tanten som funderar på vad du själv ska välja så vill jag säga att vi alltid rekommenderar att man börjar att vara utan alkohol en tid. Vi vet t ex från forskning att de som är utan 90 dagar har mycket bättre förutsättningar att lyckas med förändringen. Även om man på längre sikt vill kunna dricka måttligt så är det bra att först lära sig att kunna vara utan alkohol. Dessutom ger man kroppen och hjärnan bättre förutsättningar till återhämtning.

Om det är fler funderingar utifrån fredagens nyheter så får ni gärna dela med er av dem. Jag svarar gärna på frågor.

/magnus

http://www.svd.se/opinion/

Jag är ny här på Forumet, nyligen erkänt för mig själv att jag har problem med alkoholen.
Har dock ännu inte riktigt landat i mig själv:

# Vad vill jag uppnå?
# Är jag alkoholist eller befinner jag mig "bara" i riskzonen?
# Måste jag för all framtid bli alkoholfri?
# Kan jag lära mig att dricka måttligt?
# Känna att det räcker med 1 till 2 glas vin om jag dricker? Vilket fungerar ibland och ibland inte!

Gårdagens inlägg av Sven Andreasson satte myror i huvudet på mig. Funderade mycket kring frågorna ovan. Var befinner jag mig?

Just nu har jag en vit månad som mål. Därefter utvärdering och ta ställning till hur jag går vidare.

Tack för länken till Sven Melander!
Lät väldigt förnuftigt!

Idag ska jag i alla fall vara nykter!

Önskar er en fin lördag!
Tanten

säger Sven Melander i artikeln om ett liv utan alkohol. Jag kan bara hålla med. Aldrig att jag skulle börja kalkylera och planera och ständigt vara på min vakt bara för att få dricka alkohol igen. Jag kom hem kl ett inatt från en personalfest på jobbet som jag var medarrangör till. Väldigt rolig fest, jag har skrattat och dansat och haft minst lika kul som förr. Samtidigt har jag plockat bort disk emellanåt och haft fullständig koll. Sen fick några glada medarbetare skjuts hem. Faktiskt, ingen ifrågasatte mitt icke drickande.