Senaste kommentarerna i forumet

i nykterheten och är imponerad över din uthållighet i kampen. Var stolt! Allt gott / mt

LN, jag blir alltid lika glad av att läsa dina inlägg, kloka och roliga! Tusen kramar tillbaks, det hinns vi ju med nu när det finns tid över till väsentliga saker:-)

... på såna goda nyheter, Fenix! Det blir alldeles hjärtevarmt i hela kroppen när jag läser dina inlägg. Tusen varma kramar till dig, kära F!

för dina rader i min tråd! Du har under lång tid varit en inspiration för mig, att det går att sätta korken i flaskan. Ja, det känns som om det är över nu, jag har druckit min kvot och mer än det. Fördelarna överväger helt klart, och precis som rökningen, börjar det kännas som om jag inte behöver göra det här längre. Som jag förutspådde igår, har jag nu vaknat till en ny dag, nykter och djäkligt glad för det. Solen skiner och jag gillar dina hoppfulla rader om att det blir bättre och bättre. Nä, det blir inte så underbart om man häller i sig alkohol, det har jag ju vetat många år nu. Men lik förbannat har den osynliga kraften kört en till bolaget och suddat ut alla erfarenhet i hjärnan. Men nu är bilen uppe på den nyktra motorvägen, och avfarterna till bolaget har fått bommar där det står Vägen avstängd, kör vidare! Ha det fortsatt gott själv!

Både till födelsedagen och att du hittat nykterheten! Det gläder mej oerhört att se att du kommit så här långt, att fördelarna överväger. Då är man över det värsta! När man verkligen fått nog, druckit sin kvot, då går det nästan av sej självt sen. Det blir faktiskt bara bättre och bättre. Får man sug ibland såg är det inte farligt heller. Man känner efter och vet att det man saknar finns inte där. Det blir inte så underbart. Fast nu är det väldigt länge sen jag ens kände minsta lust att dricka. Ha det fortsatt gott!

Anders, cykeln gick åt rätt håll. Trampa på:-)

Grattis härligt bra gjort.

Tack Stingo för ditt engagemang. Gratts till 1 år som jag då.

Tack för alla era varma hälsningar. De berör och värmer.

Visst har jag saknat er alla, era berättelser, funderingar och gemenskapen här. Men samtidigt är jag övertygad om att det varit rätt för mig att dra mig tillbaka härifrån. Först nu har jag kunnat släppa de dagliga tankarna på alkohol. Att vara här för ju automatiskt tankarna ditåt. I stället har jag kanske dykt lite väl djupt i mindfulnessen, men det är i alla fall något nytt och i grunden positivt.

Livet löper mao vidare ungefär som tidigare.

Låter härligt med nykter kräftkväll......-och två månader utan A! Keep up the good work. Själv fick jag något av ett sug nu under tidiga kvällen när jag cyklade hem från badplatsen. Hela stan full av folk, fint väder och knökat på alla uteserveringar. Folk som skrattade, lite bra musik runt omkring - allting bara sådär tokmysigt som det ser ut/känns ibland. Just då så kände jag att jag skulle vilja sitta där och vara lite lullig.....-det gjorde lite ont någonstans - men jag styrde kosan hemåt istället. Lagar något gott att äta och tar en kväll framför tv´n istället. Suget gick över lika snabbt som det kom, och det känns ju jättebra. Trevlig helg själv Fenix!/Anders

Vi slutade nästan samtidigt, du och jag. Men du - du gjorde det med en fru som fortsatt. Det hade jag inte klarat. Inte det gångna året, undrar om någonsin. Verkligen strong gjort.

inte magen med alkohol i dag, men däremot fyller jag år! Passar bra tycker jag, att göra det med mer än två månaders nykterhet bakom mig. Vill bara säga det, och att jag är mycket glad för det!
Nu ska det snart ätas kräftor som sköljs ned med iskall alkoholfri öl. Mums.... I morgon vaknar jag nykter till ännu en härlig solig dag.
Ha en bra helg alla!

Ditt inlägg gör mig glad. Och jag är stolt.

Jag tänker annorlunda nu och har en plan för hur jag vill vara, vad jag vill utveckla hos mig och hur jag vill interagera med andra. Men resten av världen är ju inte alltid med på min plan. Ett par gånger de senaste månaderna har jag blivit deppig och tänkt att skita i alltihop. Känt mig motarbetad, inte haft någon som förstår mig att prata med etc etc. För mig hjälper det då att ha som regel att ta det lugn, inte göra något överilat, utan avvakta, och när jag ägnat mig åt att älta ett tag, navelskåderi och svurit över världens alla orättvisor, så inser jag i allmänhet (hittills) att jag har det rätt bra och är på rätt väg. Och att inget skulle bli bättre av att jag börja dricka igen

Måste sluta nu men återkommer i din tråd snart

Kram
/Akvariet

Min ilska gick över när han fick en hjärnblödning o vart sitt lugnaste jag.
Först då slapp jag hot o hämnd.

För mej var det annorlunda, det handlade aldrig om fysiskt våld.
Det handlade om jo anmälningar mot bup, kallelse till familjerätten, hot om jo anmälning mot 10-stegsprogram för barnen (båda är myndiga idag, dom var 4o 7 när det begav sej), hot om att gömma barnen ( han vart vräkt o flyttade 60 mil bort till kvinna) o jag kunde inte säga nej till vistelser hos honom eftersom barnen inte tog tillräckligt illa. Min fyraåring fick inte ringa hem till sin mamma för sin pappa, så storebror tog men henne o mobiltelefonen ut på gården så hon kunde ringa.

Men om jag summerar den tiden idag, så hade jag inte behövt va så rädd som jag faktiskt var.

Rädd för honom, rädd att han skulle göra nåt, rädd att mista barnen, rädd, rädd, rädd.....

Största o bästa hjälpen fick jag inte av bup, utan av kyrkan.
Av bup kände jag mej ganska lämnad.

O jag tror han kommer finnas där så långe som du tillåter honom eller tills han blir harmlös.
Du, you go girl!
Du har all rätt att vara lugn, lycklig, o tillfreds.
Oavsett vad han gör, eller vart han är.
O är du eller ert gemensamma barn under faktiskt hot (mer än rädsla o svarta ögon), då är det rakt av polis eller soc som gäller.
Fylltrattarna brukar duktigt lägga krokben för sej själva i sånna sammanhang hat jag erfarenhet av.
O alkoliserade mytomaner gör samma sak har jag erfarit.

Men det kommer finnas i din skalle tills du bearbetar det själv.
Mina stora barns pappa är sen drygt två år tillbaka död, men idag känner jag nåt annat för honom än under alla dom år jag önskar han vart överkörd av en lastbil .

Så länge han inte är ett faktiskt hot, så bara släpp honom.
Hejar på dej!

VARFÖR blir jag så arg fortfarande när jag ser idioten....
Han får mig att tända på alla cylindrar.
Känner mig så arg så det växer horn i pannan...
Allt jag vill är ju att glömma honom och allt elände han ställt till med under alla våra år tillsammans.
Såg honom idag igen,på väg med sin nya"familj"på semester.
Och vet att vår yngsta son har han inte hört av sig till på länge nu.
Han vill inte träffa sin pappa förstås....men ändå.
Jag skulle aldrig ge upp kampen om jag hade mist kontakten med mina barn.
Vad vore livet utan sina barn.Det är det finaste man fått här i livet.
Jag undrar bara hur lång tid han kommer finnas i skallen och påverka mig så negativt,trots att jag är lycklig med min nya kille?

Ja jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Ber om hjälp, får en käftsmäll. Jag är dock van och sliter vidare.

Som lärare är jag rak, ärlig och är inte rädd att säga min åsikt varken till föräldrar, kollegor eller elever. Jag förklarar ofta för mina elever att man kan komma till mig även om man gör jävligt dumma saker. Jag brukar inte skälla på dom men de får ta konsekvenserna av sitt handlande. Sårat någon, be om ursäkt. Förstört något, betala eller liknande. Allt går att fixa om man vill. Många gånger om man är ärlig kanske belöningen är just att man slipper straff. Vi har ofta heta diskussioner om hur vi ska förhålla oss till elever. Vi har ju elever med diagnoser som ADHD, Aspberger mm .vi diskuterar ofta hur vi ska bemöta dessa. Här hamnar vi ofta i konflikt. Elever med diagnoser ska man inte behandla på samma sätt. Eeeeehh jo det ska man man ska behandla dom på samma sätt som alla andra men man kanske måste bemöta dom på olika vis, göra på olika sätt men samma regler ska gälla för alla. Så på min skola har vi olika regler för olika elever. Detta är inte ok och det märker andra, att vi inte är rättvisa och särbehandlar vissa. Detta stör mig oerhört.

Det är som jag skrev i inlägg tidigare i våras. Jag är rätt man på fel plats eller fel man på rätt plats. Fick också reda på att en elev som slutade i min klass i sjuan kommer tillbaka nu i nian. Han trivdes inte. Rektorn berättade med lite cynisk ton att ja han saknar ju dig Magnus som klassföreståndare. Det kändes ju jättebra.

Ja, vad säger man?! Hö hö har den äran! :-D Nä, men allvarligt - fantastiskt bra jobbat Akvariet! Vilken resa du har gjort och fortfarande gör. Vilken enorm förändring du har gjort i ditt tankesätt. Man blir alldeles varm av att läsa det du skriver.

Tråkigt att din fru fortfarande dricker på samma sätt. Jag förstår verkligen att det sliter både på dig och relationen. Hoppas att det någon gång kan få bli en förändring där också.

Var nu stolt över ditt år. Över ditt nya liva. Över din nya livsinställning. Härligt, härligt!

Stor kram / M

Men det är ju så man blir helt jäkla galen...! Varför är alla så förbannat fega? Varför är det så fel att någon bryr sig, engagerar sig, vill slå larm, vill hjälpa och göra något? Hur kan en skola, kurator, rektor vara så flata?? Jag fattar inte. När slutade vi bry oss vad som händer?

Men inte du Mange. Nej, du bryr dig. Och du är helt fantastisk!

Kram och pepp / M

Läste hela ditt inlägg om flickan i 7:an och blev .... helt jävla bindgalen faktiskt. Mest över skolledningens svar att man inte kan lägga sig... Så ansvarslöst, så fegt och totalt jävla fel! Satte morgonkaffet i halsen och måste logga in. Håller med myrkotten, du har ändå gjort nåt väldigt viktigt, du har sett och bekräftat flickan.

Jag funderar mycket på sponsorskap och sökte info om det på Landsmötets bokdiskar. Blev tipsad om en bok som riktar sig till ungdomar och skulle så önska att något sådant , dvs Al Ateen, skulle finnas på många ställen. Inser att det är en enorm utmaning - inte minst med ordet Gud. Jag är ett Vuxet barn och fick igen möta många andra Vuxna barn och dela den smärta och kamp som går som en brinnande tråd genom livet... I många fall i generationer. Det känner jag, att det är mitt ansvar att bryta det destruktiva, dysfunktionella mönstret så gott jag förmår och jag gör mitt bästa - med stor hjälp av stegen.

All min uppskattning och support till ditt engagemang här. De betyder! / mt

Jag är inne i en tung period också, kanske inte känslomässigt utan mer fackligt. Den kommun jag jobbar i är i ett kaos och som facklig ordförande har jag nu en del att göra. Ta min arbetsgivare i örat.

Vill bara säga att jag ser ditt engagemang här på forumet, hur du hälsar nytillkomna välkomna, råder medberoende, peppar de som har en dålig dag etc. Det är stort tycker jag, själv är jag inne i en dämpad period och har svårt att orka med mig själv. Och jag tror du redan har gjort skillnad för flickan i sjuan, att hon har kunnat anförtro sig till en vuxen som tar henne på allvar. Hon har fått prata och du har lyssnat, det räcker långt. Om du är en lärare som elever kan komma till, en vuxen som bryr sig, är det en förlust om du byter yrke, såna som du behövs.

På sista tiden har jag varit en dålig forumdeltagare. Jag har knappt varit inne, och inte varit i närheten av att skriva något. Mitt fokus den senaste tiden har till stor del handlat om annat än alkohol, men när jag igår upptäckte att jag nu varit nykter i drygt ett år (Idag: 1 år och 4 dagar) så började tankarna ändå röra sig mot forumet och vad som egentligen hänt med mig under detta år.
Jag har nu varit med om att vara nykter i alla de sammanhang där de flesta av oss dricker och jag tidigare drack. Jag drack mycket, nästan alltid mest. Kräftskivor, julfirande, påsk, midsommar, semestrar. Nu dricker jag N/A-öl. Ibland ganska mycket N/A-öl. Jag gillar smaken och jag gillar det faktum att jag kan dricka mycket om jag vill utan att bli påverkad. Men jag märker också att behovet av N/A-öl för att låtsas dricka på riktigt inte alls finns hos mig längre.
Det fanns i början, det som ni alla känner igen: Vad är det för fel på dig som inte dricker? Ska du köra bil? Är du sjuk? För att undvika frågorna hade jag öl i glaset. För att smälta in. Nu finns inget sådant behov hos mig längre.
Är jag tråkig? Ja, de flesta som dricker tycker jag är tråkig. Ju mer de dricker, desto tråkigare är jag. Jag kan ställa upp på att vara tråkig, om alternativet är att dricka. Sanningen är att de som verkligen tycker jag är tråkig inte har möjlighet att bedöma det, och jag har det trevligt, men på ett helt annat sätt än tidigare. Det tog tid för mig att hitta detta andra sätt. Nu, när jag är trygg i det, så behöver jag inte gömma mig bakom N/A- öl och låtsas dricka. Jag står för att jag inte dricker, det är mitt sätt att förhålla mig till tillvaron, och jag gör ingen sak av det, jag bara undviker alkohol. Jag gör det för att jag vill det, för att jag trivs med det.
Jag tar regelmässigt med mig alkoholfri dryck när jag går bort; dels för att det ofta inte finns något sådant alternativ (och finns det så smakar det ofta inget vidare) och dels för att ge värdar och värdinnor något att tänka på. Jag vill kunna dricka gott utan att det innehåller alkohol.
Min fru dricker fortfarande. Mycket. Och det sliter hårt på henne och på oss. Detta slitage tar mycket kraft. Periodvis känns det tröstlöst, men, än så länge, har jag inte givit upp hoppet om vår relation.
Jag funderar en hel del på hur jag fungerar i relation till min omvärld. Hur egocentrisk är jag? Går jag i försvar och anklagar omgivningen när jag tar emot tankar, handlingar och beteende som inte stämmer med min värdsbild eller tar jag emot det på ett öppet sätt, ser möjligheter och undersöker om det kan tillföra något. Och omvänt: hur engagerad är jag i andra, ser jag deras tillvaro, förstår den, och tar in den, på riktigt, eller är det bara något som perifert intresserar mig. Bryr jag mig? Och om jag svarar ”ja” på frågan, gör jag det för att jag verkligen gör det eller för att vara politiskt korrekt.
Jag tänker att jag kan bli bättre på att se och ta in andra, och framför allt gäller det de som är nära mig. Och jag tänker att jag ska arbeta mer med det. Men jag tänker också på hur min tidigare överkonsumtion av alkohol förstärkte min egoistiska sida, hur drickandet verkligen gick ut över andra. Då tänker jag inte bara på de saker jag sa och gjorde när jag var full, nej kanske mer på hur mycket jag var inne i missbruket även när jag inte drack. Jag planerade för att dricka, spenderade en massa pengar på det, och tid, och kraft och energi. Inte orkar man med andra då. Var jag en egoist då? Ja, jag brydde mig verkligen inte (även om jag trodde det då). Är jag en egoist idag? Nej, i alla fall inte lika mycket som jag var då.
Hade jag av idag mött mig själv för 1,5 år sedan hade vi inte stått ut med varandra. Men idag ångrar jag inte en dag av den kamp jag haft för att sluta dricka.
Kram till alla som kämpar
/Akvariet

där, ska förstås vara skönt och inte skämt och glas i stället för gal. Ändå är jag nykter, tänk hur det sett ut i annat fall!

mig själv! Har nu varit på ännu en minisemester utan alkohol, och det är bara så skämt. Börjar kännas naturligt att bo på små hotell utanför städer, eftersom jag alltid kan köra bil. Min fru får gärna ta sina 2-3 glas vin, och jag ber om cola eller Loka, med is och citron i och då känns det mysigt att sitta och läppja på sitt gal. Tänker ibland på A, men saknar det nästan aldrig. I dag är jag t ex ensam hemma hela dagen och kvällen och även i morgon. Tidigare hade det bara funnits tvångsmässig handling, och det hade varit att i eftermiddag åka till bolaget och bunkra upp i kylen. Nu har jag i stället roliga saker att göra hemma, och kanske tar jag en vända ikväll med bilen och äter något riktigt gott på en restaurang som kan ligga var som helst! På onsdag två månader och en vecka nykter, det här börjar bli en bra sommar när nu vädret också är kanon! Kram på alla er som kämpar på.

Jag ska också lägga ut dessa rader som en "bra-att-ha" läsning då och då. Har sett det i andra trådar och stämmer precis för mig. Herregud så många gånger jag misslyckats med att lura mig att tro att jag tillhör de som kan dricka lite lagom....

"Det finns ofta en obeslutsamhet – man vill inte sluta med alkoholen samtidigt som man vill att livet ska fungera. En behandling syftar därför till att åstadkomma en vilja till verklig förändring och till insikter att det i längden inte går att kompromissa. Det går inte att dricka lite eller bara ibland.
Vi lever i en alkoholkultur. Det är svårt att avskärma sig från alkohol, inte minst mot bakgrund av att vi lever i en alkoholkultur som idag består av både av ett svenskt rusdrickande och ett mer sydländskt socialt vardagsdrickande. En del tror sig kunna fortsätta att dricka på fest och andra trevliga sociala sammanhang. Det är oftast dömt att misslyckas om man väl har utvecklat ett beroende."

Jag skulle vilja byta ut "oftast" i mitt fall till "alltid".