Senaste kommentarerna i forumet

Hej vill sluta
Iag ska inte jag heller dricka, i morgon är det fem veckor
och jag mår ju så himla bra nu. Jag får bara inte sabba det.
Det är väl underbart att vi inte ska dricka idag. Just nu
känner jag mig stark. Blev så himla rädd när jag säckade ihop
den 10 september, min man hörde en duns från köket där låg
jag har han berättat med kramper i kroppen. Själv minns jag
inget förrän på sjukhuset. Hade natriumbrist visste knappt
vad det var, men jag hade för lite salt i kroppen på grund
av att jag hade druckigt hårt flera månader. Snacka om mega-
ångest och rädslan att dö. På grund av den upplevelsen tror
jag det blir lättare denna gång efter ett antal återfall.
Du är duktig
Må bra
Kram Konstnären

Därför kan jag säga att jag även vet vad som funkar. Även om min startsträcka har varit löjligt lååååååång.
Så kanske. Jag hopas det.
Idag skall jag inte dricka....
Även du konstnären?
Kram/A

Viktoria.

Jag skriver svar senare i kväll för nu är jag på jobbet
. Finns inte direkt tid att skriva.

Jag lever iallafall.

vi hade ett sjuhelvetes gräl igår - efter ett till synes löjligt missförstånd. Ett tag tänkte jag faktiskt att han druckit - och att det är helt hans ensak. Intressant känsla. Men sen vände allt och det var hans handlande som förde dit - hans initiativ och att jag tog emot...

Man måste vara två för att gräla och två för att bli sams. Vet inte om jag kan säga att det rensade luften för det var ett så obetydligt moln... Jag blev dock medveten om att jag släpar på en del grums inombords som blev klarare för mig själv... en del följde med i stormen, resten får jag ta hand om efterhand - det handlar inte om vårt liv utan om mig och andra relationer.

Underbar morgon, höstguld. Lev väl alla / mt

- jag är inne på tredje portionen Zoega redan - mullegubben har bara hunnit till första muggen :) Det blir en solig och fin dag här hos oss. Höstsol ♥
Kramar / mt

- så exakt på kornet du beskriver mitt ställningstagande då, för snart tre år sen. Jag har inte heller upplevt att jag ställt ultimatum... inte direkt - bara delgivit och klargjort mitt eget ställningstagande. Skillnaden? Tja, den blev tydlig de gånger han sa något om att han är ställd under ultimatum... eller så. Då konstaterade jag att "det är helt ditt eget val - jag har gjort mitt"... Frågan om ultimatum har ju diskuterats många gånger här på forum, framförallt betydelsen av att stå fast vid det när man väl uttalat det - annars bara flyttar man gränserna. Just nu tänker jag att det avgörande är att man fattat ett beslut för sig själv, för sin egen del. Det (svåra) blir ganska enkelt då. Men vägen dit är troligen längre än att peka på den andre och tala om vad han/hon ska, vad jag kräver av hen för att stanna kvar. Det är det egna, personliga valet det handlar om.
Varm kram ♥ / mt

God morgon fina du! Kändes gott att se att vi var här samtidigt♥ Kaffet är på G...

Idag har mina tankar rört sig kring min kommande födelsedag och firandet som hör i hop med densamma. Hur ska bjudningen se ut? Hur vill jag ha det med alkoholintaget? Andras alltså. Kommer det att bli konstigt för min man eftersom hans nykterhet är nyare än min och ännu inte självklar på samma sätt.

Även detta har rört sig i mina tankar under veckan. Detta med den sk "påtvingade" nykterheten (en användare påminde mig).
Alltså, man kan ju välja att se det så - som att den i vårt fall är påtvingad min man av mig. Eftersom han med all säkerhet inte valt den vägen utan min påverkan.
Fast jag känner inte så, att jag tvingat honom. Jag har däremot fattat beslutet för min egen del. Jag, som nu efter lång kamp själv är nykter kommer inte att leva tillsammans med, eller i närheten av, någon som har alkoholproblem eller ens dricker sig märkbart berusad.
Ultimatum? Tja, kanske. Fast det har aldrig varit menat som ett hot från min sida, bara en delgivning om hur jag beslutat mig för att leva - jag har inget annat val känns det som. Och med tillägget att jag har en innerlig önskan om att vi fortsätter vårt gemensamma liv.
Påtvingat? Nej, jag vägrar ta på mig ansvaret för någon annans val, han var fri att fortsätta tuta på. Bara utan mig då. Jag har varit tydlig med förutsättningarna den här gången så att säga. Men visst ser jag en moloken min vid något tillfälle. Och visst är jag på det klara med att han inte hade valt nykterheten om han inte behövt. Men kan det få bara vara okej så? Är det något så konstigt och fel med det? Vi är ju tvungna att förändra, lära om och kompromissa på en massa olika vis både i våra nära relationer och i samhället i övrigt genom hela livet, inte är det alltid till vår stora förnöjsamhet. So what?! Är det livsviktigt att båda jublar över beslutet, eller kan man få det att funka ändå? Jag tror faktiskt det.
Visst, i den bästa av världar vill båda i ett par samma saker, av samma anledningar, samtidigt. Alltid. I den bästa av världar...
I min värld är det helt okej att han "gått med på" att vara nykter, han verkar tydligen ändå tycka att det är värt uppoffringen eftersom han valt att stanna kvar. Jag har faktiskt också offrat för kärleken, vad går jag inte in på här, men det är så lekens regler är...
Kanske går det att förstå vad jag vill få fram här, kanske inte alls? John Blund står vid sängkanten så lite suddiga är tankarna.
Sov Gott mina fina medkämpar♥

Hej vill.sluta
Jag är kvar på banan och tänker stanna. Kändes underbart
att lägga sig nykter en fredagkväll efter två ramlösa.
När jag var som mest aktiv brukade slinka ner en liter
vin och ett par drinkar innan maten. Får ångest bara jag
tänker på det.
Idag ska jag inte dricka vad som än händer. Första glaset
sen är det katastrof för mig.
Vi tänker så här vi är duktiga vi är värda ett fint liv
i med och motgångar.
Tack för att du tänkte på mig det värmer ända in i själen
Kram
Konstnären

Läste att du kände dig ensam, kan vara skönt att veta att i detta forum är det svårt att vara ensam.
Och vi alla sitter i samma sits.
Ta ett nytt beslut varje fc dag om: "Idag skall jag inte dricka"

Ocj när denna dag är slut kan du bocka av Dag 1.

Lite sent omsider, välkommen hit!
/A

Känner avsaknaden av forumet när jag inte varit så aktiv.
Betydelsen du har är enorm!
Tack.
/A

Är du kvar på banan, om inte så skäms absolut inte.
Kolla bara på mig, men pröva ta ett beslut på morgonen.
-Idag skall jag inte dricka!

Lycka till!
/A

Nej, inte nykter sedan 2009, men hittade hit då i augusti och började använda forumet. Snubblade in och ut här med några återfall under hösten och det sista i februari 2010. Sedan dess nykter. 40 ljus på tårtan nästa gång.

<3

2009?

Det är ett bra tag du! :)

Har du varit nykter sedan dess?

Att du svarade på mitt inlägg fick mig att inse att jag inte var ensam och det känns skönt.

Får man fråga hur gammal du är?

Det är det som är det fina vet du, här är man inte lika ensam. Forumet har varit mitt AA på något vis. Har läst och läst och skrivit, många kvällar då suget härjat har jag "bott" här.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Medberoende

vet inte om det är den bästa förklaringen. Forumet här har ju också en anhörigdel där medberoende hjälper varandra.

Dra på smilbanden du ;) inga problem.

Ja. det är faktiskt riktigt skönt men jag vet ju som du säger, att det är bara jag som måste ta steget och jobba
men ensamheten knäcker mig. Kanske borde skriva här lite oftare från och med nu då?
Vad är ett medberoende?

Haha, förlåt mig men drar på smilbanden nu! Ja du, att tvingas sitta fast här på forumet med oss andra alkisar i ett år eller så kanske inte är någon lek det heller! Fast bättre än alternativet. Bli inte livrädd nu, men jag har häckat här sedan 2009, haha! Fast nykter är jag ju nu i alla fall!

Du, vad skönt att höra att det finns någon trots allt som inte hör till ditt missbrukarliv. Jag menar förstås inte att någon annan kan göra jobbet, där står vi trots allt själva. Men stöd behöver vi. Det viktiga tänker jag, är att detta stöd kommer från någon som också värnar sina egna gränser, för att inte hamna i ett medberoende.

Jag förstår precis vad du menar.

Det var därför jag valde att skriva här.

Men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag känner mig uppsprättad och öppen.

Jag har ett par men dom är spridda över landet. Jag ska ner på en tripp nu den 8 nov till en bra
vän som jag igentligen tycker om men vågar inte riktigt säga vad jag tycker i rädsla av att hon
inte besvarar mina känslor. Hon dricker inte ofta och vet om min bakgrund men vet nog inte riktigt
hur illa det är.

Jag är beredd att kapa allt för att bli fri. Om jag är tvungen att sitta här eller något annat forum
i ett år eller längre för att slippa alkoholträsket så är det värt det.

Att våga vara och visa sig svag kan ibland vara väldigt starkt. Förstår du hur jag menar? Jag är inte hemma på vad för slags vårdvägar som finns att välja på i ditt läge, du skriver att du har/haft kontakt med socialtjänst och beroendevård sedan tidigare. Och jag hör att du känner dig väldigt ensam, men finns det någon enda person som du tror skulle kunna hjälpa dig vidare, stötta dig i detta? Det kan ju vara väldigt svårt om man hamnat i läget att man bara har likasinnade vänner, nästan omöjligt kan jag tänka mig. Forumet har varit en slags fristad för mig, en plats där igenkänningen varit stor, där andra vet av egen erfarenhet precis vad jag går igenom, och just därför har det varit så befriande att få skriva av sig här. Utan den hjälp från andra som jag fått hade jag inte klarat att bli nykter. Ensam är inte stark.

Jag vill sluta men ångesten tar över. Jag klarar inte av att hantera den. Det är därför jag fortsätter.

Dom vill att man ska vara totalt nykter och drogfri till 100% och det är ju inte så konstigt egentligen.
Blanda ritalin eller concerta med alkohol och stora doser gräs är ju bäddat för att gå åt helvete.

Att göra en lång historia kort;

Varit i socialtjänstens klor och beroende vårdens klor sedan 1993 ungefär. 7 olika fosterhem
och massor av praktikplatser som har resulterat att jag har fått sparken på grund av missbruk.

Nu har jag jobbat arslet av mig i ca 3 år med ett pågående alkoholmissbruk och jag har hållt masken men
känner någonstans att jag är på kanten av vansinne och är rädd att prata om det för min chef.

Tänker mer tanken att bryta till 100% med alla som nyttjar droger och mycket alkohol och sköta det privat.
Vill inte att jobbet får reda på det. If you catch my drift?

Jag har förlorat allt jag äger och har och familjen är inte mycket att hurra för.

Mamma som är psykiskt instabil och en far som är grovt alkoholiserad och där har jag inte mycket att hämta.

Jag är fruktansvärt ensam och instabil som satan. Vill bara bli stark och ta tag i sitsen med min son och
bli en bra pappa trots att han sitter i fosterhem.

Jag vet att dom har gått igenom samma sak som jag gör nu men jag känner mig inte stark. Inte stark någonstans.

Hej Henke, Det river i mig då jag läser din historia. Så stora förluster i ditt liv. Att du hittat hit och valt att skriva är en början eller hur? Ett första steg. Vet att det funnits fler här på forumet som haft samma diagnos som du, och det verkar inte ovanligt att man innan diagnos och rätt medicinering under många år självmedicinerat med droger och alkohol. Hur är det, är det så att man inte får ADHD-medicin om man dricker alkohol? Tänker eftersom du skriver att du har "chans" att få men inte kan sluta? Har inte samma läkare isåfall möjlighet att erbjuda eller skriva remiss till beroendevård?
Och du, en annan sak, det här med att du inte orkar se alla som lyckats. Du vet ju inte hur många försök dom har bakom sig, hur många "misslyckanden". Vi är så lika vi missbrukare, det är därför vi är bra på att stötta och hjälpa varandra - här och på AA - alla har vi ju varit där för allra första gången. Dom har varit där du är nu, och någon kommer efter dig...
Fint att ha dig här! Kram Victoria

Har varit på ett CA hittills men är för fucked för att gå på fler. Inte själv iaf.
Åratal sen jag gick på NA sist. Varför jag inte pallar går är för att se alla som har lyckats, känner mig som ett bottenskrap.

apa85 !!

Ett snabbt svar : Sök hjälp på en beroendemottagning, gå på AA eller NA, ta ett beslut varje morgon om att inte dricka, läs och skriv av dig här !

Kram !