Senaste kommentarerna i forumet

apa85 !!

Ett snabbt svar : Sök hjälp på en beroendemottagning, gå på AA eller NA, ta ett beslut varje morgon om att inte dricka, läs och skriv av dig här !

Kram !

Hej
Håller med dig om att när suget kommer tänker jag att det ska nog gå
denna gången. Men nu har jag lärt mig att det funkar inte, kan gå 2-3
gånger. Men efter min sista resa för drygt 4 veckor sedan då jag
small dit ordentligt med kramper i hela kroppen har jag bestämt att
inte det där första glaset. Alkoholen har förstört så mycket, ljugit
för många, och så den hemska ångesten som kommer, och stressen att
man har hemma så det räcker. Skulle jag dricka nu så vore det en
katastrof.
Kommer den där rösten som säger ett litet glas är väl inte så farligt
då ska jag tänka bort den för det funkar efter någon timmer känns det bättre.
Vi kämpar på här, tur att vi har varandra känner mig stark av det.
Ingen ångest eller stress, dessutom märks det i plånboken
Kram alla
Konstnären

mycket om ansvarsFULL. Det känns så bra att läsa om andra som kämpat med samma sak.

Tack för dina ord. Känner mig riktigt peppad.

Jag med Fenix! Även jag skrev ett mejl till Camilla och fick ett fint svar. Hon är nog en av de goda människorna. Liksom du. Kanske liksom jag en dag också när jag slutat vara så arg.

Du får en virituell kram! Fia

det också, alkohol är mycket överskattat och nykterhet är underskattat.

Tror i och för sej att jag aldrig ens har funderat eller tänkt på nykterhet, det är från födseln ett normaltillstånd som man tar för givet... ända tills man upptäcker att man dricker för mycket. Men för mej var det nog att jag ville slippa dricka, inte själva nykterheten som var moroten, men nu när jag tänker på det så ser jag ju att jag är tillbaka i normaltillstånd, alltså så som människan är skapad - nykter...

Djupt filosofiskt så här fram på nattkröken. :-)

Kram!
/MB

är en gudagåva ibland, som nu när man öppnar sin tråd och ser två inlägg som gör mig väldigt glad och nöjd med att vara nykter. Fia, gissade att Camilla skulle kunna ha skrivit en bok som passade bra. Den passar bra för alla att läsa som har alkoholproblem, men kanske särskilt bra om man har en liknande historia. Skrev ett mejl till henne när jag läst boken, och fick ett verkligen fint svar tillbaks. Och så till Mazza, verkligen kul att höra av ngn som man aldrig trodde skulle dyka upp igen. Jag tror mig komma ihåg att du var lite omtänksamt tuff mot mig när jag vacklade omkring som mest, och det är helt ok tycker jag om man har en god vilja i botten. Alkohol är mkt överskattat, och nykterheten underskattad, så bra tankeslinga att nöta in i huvet. Och så sann, precis så känns det varje gång det dyker upp tankar på att dricka. Tack och lov väldigt sällan får jag säga, och aldrig på allvar att jag skulle ens vilja överväga att göra det. Är rädd på ett nyttigt sätt för vad alkoholen skulle göra med mig. Återfall efter fyra år låter ruggigt, men tid är relativt så det är väl bara att vandra vidare med ännu en erfarenhet av alkoholens baksidor med sig.
Fenix

Jaja, alla försök räknas, så nu är det bara att gå på nästa rond!

tjena fenix. du flyger än ser jag. många år sedan jag var här nu. har gjort testet alla före mig kan vittna om inte fungerar i längden. återfall alltså. första tiden, några månader fungerade det hyfsat men sen mest en pina. nu nykter sedan i somras och för den som inte riktigt tagit in det: alkohol är fruktansvärt överskattat och nykterhet ännu mer underskattat. mina 4 nyktra år tror jag är en bra grund att förlita sig på när jag nu vill återgå till detta. fattar inte varför man ska testa dricka igen. 4 helt underbara nyktra år. hoppas jag förstår mina egna ord. men hoppas naturligtvis att du/ni också förstår. "underskatta inte nykterheten, den är fantastisk".

Ville bara skicka en kram till dig!

Glad att du funderar vidare på det vidare livet. Riktigt glad. Men det var inte därför jag skrev. Har precis läst om AnsvarsFULL. Den bok du rekommenderade. Ungefär som du visste hur lika vi är. Jag och Camilla. Givetvis är vi alla lika i vår sjukdom. Men hon tog tag i mig. Tack Fenix!!! Önskar dig så mycket gott och jag anar att du fixar det själv. Kanske med lite downs...vare sig det gäller vikt eller ekonomi.

Fia

Ok, ja det känns ju både bättre och intressant av att få läsa det du skriver. För när suget väl kommer så tänker man: "Ja, det kanske inte är så farligt att köpa si o så många öl, det är ju bara för denna gången." Men samtidigt så tänker jag inte göra det, för det skulle kännas som en megaförlust inför mig själv. Jag har ju sagt minst 1 år, men det blir nog fler år till, så det kommer aldrig på fråga, oavsett vad som händer.

har du, Mulletant, tipsat många om, nu har jag själv tvingats vidarebefordra tipset till en bekant. Psykiskt våld, kontrollbehov, förföljelse, inspelning av samtal, kapning av facebook - ja jisses vad hon har råkat ut. Jag är oerhört tacksam för att jag fått denna kunskap från dej. Tack!
Fredagskram!
/MB

Du är värd lyckan!
Hoppas du fortsätter njuta!

Stor kram från en som tänker på dig med tacksamhet!

är, om ej vetenskapligt bevisat, att många återfall kommer runt 3,6 och 9 månader. Jag hade min riktigta kris runt 3 månader och precis före det fick jag några sug som kom ur tomma intet. Trodde jag då. Idag kan jag se sammanhangen som jag var i då och förstår bättre varför.

Häng i och skriv av dig hur det känns !!

fredagslycklig. Hösten 2010 känns länge sen... ett annat liv. Tacksam. Än en gång: Man kan förändra sitt liv. / mt.

länk till min gamla tråd https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025

för att få reda på vad man vet, säger Margareta Strömstedt med hänvisning till Milan Kundera som sagt en bok vet mer än dess författare.
Det är därför vi lär oss så mycket av att skriva våra liv här... http://www.svt.se/sverige/tidigare-har-jag-inte-vagat-beratta-om-overgr…

Jajemän! :-)

Det är precis som Viktoria (hmm... Var det med c eller k... Suck! Huvudet...) skriver, efter ett rejält sista dopp i fyllediket i januari gav jag upp, fullständigt kapitulerade inför alkoholen. Det lugn som inträdde var underbart, helt enkelt underbart.

Jag önskar att fler kommer få känna den känslan. Det är ett oerhört stöd att ha "di gamle" på forumet, så det är till att vårda er ömt så ni orkar med oss, hihi!!
En höstkram till de som vill ha!
/MB

... att någon fanns och visade att det gick att må bättre, oavsett missbrukare eller anhörig - jag såg att det fanns andra vägar, jag fick hopp och jag gjorde min förändring!

Tack alla fina!! Och extra stor kram till dig MT!
Jag skriver ju inte heller lika ofta nu, men läser då och då och försöker göra det som jag upplever att ni gjort - försöker ge tillbaka! ALlt det jag fick när jag nästan inte överlevde, men allt det jag fick här som gjorde att jag faktiskt överlevde, jag vill ge vidare, men jag vet att det kommer finnas en gräns, precis som för er!

Tack för allt!

Det finns inget fel i hur du skriver Ulrika, stavar fel gör även jag nu och då! Ja det är inte lätt med de mänskliga relationerna i alla lägen. Familjekonstellationerna idag är ju brokiga på ett annat sätt än förr. Det kan ju vara väldigt givande, men också svårare tror jag. Jag har ju också barn från två olika relationer. Ena dottern är ju vuxen nu, 20, och andra strax över ett.
Ulrika, jag har en äldre tråd från menyn "att förändra sitt drickande", där din tråd också ligger. Där skrev jag innan jag flyttade mina inlägg hit till "det vidare livet". Varför jag avslutade den tråden? Ja, jag tyckte (och kanske andra) att mina inlägg i takt med att min nykterhet blev stabilare började handla mer och mer om annat i livet, men jag ville ändå gärna stanna kvar på forumet som för mig blivit en väldigt varm och fin plats att vara på. Så för att inte ta fokus från det alkoholreleterade och kampen mot alkoholen "flyttade" jag mig själv hit. Detta skriver jag till dig bara för att du ska veta att min igenkänning i dina inlägg i din tråd är stor, i min tidigare tråd handlar inläggen om samma kamp du utför nu!

Barn , familj., ex är aldrig lätt. Jag har 2 barn med olika pappor bor med den ena.den vuxna dotterns släppte mär han fick nya barn.jag ser att min dotter är jätte besviken, men det är hsns val och jag tycker synd om han.jag blir lite nervös när jag skriver har pågrund av att inte riktigt fattar hur allt funkar plus att jag stavar illa. Viktoria jag har läst om dig i forumet fan va duktig du har varit. Jag läser så mycket jsg kan om de som har sluta.kram till er alla som har lyckats//Pixie

Ni sätter ord på precis det jag också känner MT och NyMan. Vad härligt det känns att få lite utbyte såhär!
Önskar er en särdeles fin dag, Kram (ännu en frälst;-)

victoria, santorini och Nyman - ni ger mig en skön flash back i den "gamla" forumkänslan, att vara i dialog med de som "vet" och är i fas med det jag talar/skriver om:) Ni ingår alla i meningen "Vi "gamla" är nån annanstans på vägen nu..." även du NM som kom in senast av oss. Visst finns också de jag funderar över vart de tog vägen, hur det går - de som bara försvann, mitt i skrivandet... särskilt de jag känt ett mer personligt utbyte med efterlämnar frågetecken och ett tomrum.

Jag tänker att detta vårt samtal just nu här i "Det vidare livet" rör sig om (åtminstone är det kärnan i mitt skrivande) ansvar för andra som kämpar på en annan plats och på ett annat sätt än vi gör idag... Det är när jag läser i anhörig- och missbrukartrådarna och "hör" nödrop, vanmakt och förtvivlan som jag kan känna mig uppgiven och det är då som både ansvaret och tröttheten kan välla över mig. Jag har varit där. Jag har funderat mycket över det här och det är då jag (ibland) önskar att de som är någotsånär i samma fas skulle hitta varandras händer, ta ett stadigt tag och hänga på varandra och dela glädjeämnen och nöd - och, som ni skriver stötta varandra att hålla ut, hålla ut. Oj vad det är svårt att formulera det här - jag vill ju absolut inte såra eller på något vis klandra någon. Igen: jag har varit där. jag vet hur svårt det är.

Under lång tid upplevde jag att de som då var "gamla" på forumet, var som ränningen i väven, höll ihop det hela. Det var också de som gav mig hopp och "bevis" att förändring är möjlig. Jag tror det är vi som kan utgöra det hoppet nu. Våra trådar, våra berättelser, finns ju kvar. Och då inkluderar jag Adde, Berra, Lelas, MB, flygcert med flera... jag tror att Pia (Kvinna.mamma 46) lever ett gott liv, nu minns jag curry och några jag glömt namnet på:) Jag tror också att vi måste vara just så egocentriska som NM skriver - vårda det nyktra, goda livet, inte ta det för givet (där fick du ett rim NM:) Det har hänt att jag känt nästan-tvånget att skriva för trösta, vägleda och identifierat det som medberoendemönstret och då har jag backat. Det ska finnas både ett eget ansvar och en ömsesidighet för att det ska vara rätt - en tanke och formulering jag bara prövar här. Vet inte om det är "rätt" tänkt.

Det här utbytet är precis vad jag tänker mig att ett forum som "Det vidare livet" kan vara platsen för. Det är vad vi gör här-och-nu, delar tankar och erfarenheter om att ha förändrat livet genom att välja nykterhet. "Livsforum" skrev jag nån gång och åtminstone Dompa och jag har avhandlat en rad livsfrågor här.

Vet ni hur lycklig jag blev när jag läste santorinis ord att det nästan känns som att vara frälst ... och när NyMan bekräftade känslan. Jag har känt detsamma men inte skrivit ordet - det är ju ett så laddat ord och helt säkert en erfarenhet som inte kan beskrivas för den som inte upplevt känslan. Möjligen kan människor - om jag/vi skulle ha det intresset - kunna (tekniskt) förstå att man känner sig fri... men känslan kan nog inte översättas i ord. Vilket gör det desto mer härligt att få dela erfarenheten med er som vet vad jag talar om.

Ha en härlig dag! Tack för att ni finns - alltid i mitt hjärta / mt

Har väldigt sällan något större sug och om jag någon gång har det, så går det över rätt fort. Blir aldrig skärrad av sug och väntar bara ut det utan att störas så särdeles mycket. Att leva det här alkoholfria livet känns mestadels naturligt och jag pratar med de människor runtomkring mig som visar någon typ av genuint intresse för det, om mitt beslut att leva så här. Liksom du, antar jag, aktar jag mig för att måla upp alltför groteska bilder av hur alkoholmonstret ser ut i verkligheten, det förstår nog inte så många som inte har varit nere på botten av hålet. Men jag har inga problem med att förtälja människor som jag bryr mig om och som jag tycker att jag har en nära relation till att; jag mår bättre så här - alkoholfritt. För mig känns det viktigt; Om de visar en medmänsklig vilja att förstå, kan jag försöka förklara hur jag resonerar. Om de sedan har svårt att acceptera hur läget är, tycker jag det är deras problem. Jag har bestämt mig för att inte hamna i situationer av förvirring och missförstånd. Smyget och ljuget finns inte på menyn längre. Risken finns ju givetvis att man hamnar rätt långt ner på prioriteringslistan när det ska ställas till fest, fast då vet jag inte riktigt om jag vill gå på den ändå. Även om jag fortfarande tycker det är jävligt trevligt och kul med en bra fest fortfarande. Om folk tycker att jag måste dricka alkohol för att jag ska ha kul/vara kul att ha med på fest, får de klara sig utan mig och det tror jag de gör också. Tycker bara lite synd om de som resonerar så.. Jag anser nämligen inte att jag behöver det smörjmedlet-klarar av att ta plats och finnas med mitt i smeten utan A.

Det börjar närma sig årsdagen av när jag började skriva här på Forumet och det känns som om det har varit ett år fyllt av personlig utveckling och definition av vem jag egentligen är, givetvis uppblandat med en kort men ack så intensiv period av kaos, mörker och ångest. Mestadels har dock det här året varit ett år då jag har upptäckt en styrka och ett mod som jag absolut inte trodde att jag var ägare till. Men så är det: Jag tycker att det är jävligt modigt att försöka leva sida vid sida med ett monster som kan försöka förgöra, inte bara mig själv utan även alla runtom mig som jag älskar och bryr mig om. Just nu befinner sig monstret utslängt ur kroppen min och så är mitt absoluta mål att det ska förbli. Jag möter i princip varje dag med samma ambition, att med en lugn nyfikenhet och med ödmjuk tillförsikt se vilken riktning resan tar i nästa vägskäl. Ingen ånger, ingen bitterhet, inga illusioner om att livet ska levas enkelt och smärtfritt. Närvarande och orädd. Vi vet inte hur många dagar vi har, men vi har ansvar att fylla de vi får med drömmar,mening och kärlek. Då finns alla chanser till att det blir smått fantastiskt!

Hörs senare, Santorini, MT och alla andra goa' vänner!/NM

(Ursäkta att jag använt så mycket utrymme i din tråd, MT! Kopierar över min utgjutelse i min egen tråd ifall du vill rensa här...)