Senaste kommentarerna i forumet

Magkänslan är viktig. Kanske hade katten ont...kanske inte. Men din vän slapp den där oron hos veterinären med sprutorna. För han hade läst av dina och gubbens känslor och vetat att ngt var mkt fel. Nu fick han somna hemma. De sista känslorna han kände av från er var trygghet och kärlek. Du skrev så fint och vist om kärlekens pris och nu betalar du...men nog är det värt det. Ta hand om er nu. Kram /R

ja det känns fint att han fick somna in hemma. Jag vet faktiskt inte hur man säkert vet att djur inte lider... man får nog bara försöka tolka dem och följa den berömda magkänslan. Vi har funderat mycket, som jag skrev... inte kan jag säga säkert att vi har handlat rätt. Han är fint nerbäddad nu och ska få sin plats under körsbärsträden. Jag tror helt säkert att jag kommer att höra hans kurrande och känna åtminstone vindfläkten när han har vägarna förbi. Jag hoppas han träffar min mamma - de gillade varann. Hoppas du också kan känna närvaro av din mamma nån gång. Kram / mt

Det gör ont i hjärtat på ett alldeles speciellt sätt när ett kärt djur försvinner. Men vad fint att den fick somna still i soffan istället för att åka till veterinär. Hur vet man att kisse inte har ont och lider i onödan undrar jag. Jag vet av egen erfarenhet att man inte alltid ser när ett djur mår dåligt (om man inte vill se). Jag oroar mig lite för mina gammelkatter.

Många kramar till dig och jag hoppas att du, om du vill, får erfara det Hösttrollet beskriver.

somnade katten R♥ lugnt och stilla på pläden i soffan och begav sig vidare till de sälla jaktmarkerna. Mycket saknad. / mt

för hopplösa - Livsförändring på djupet av Olle Carlsson. Säkert en bra vägledning om man tar den på allvar och verkligen tänker igenom varje steg. Inte bara läser igenom och lägger åt sidan. Han säger (med hänvisning till en forskare) att självhjälpsböcker kan göra mer skada än veckotidningstips för att böcker ger en djupare, mer seriös förhoppning om förändring... Den här boken kräver sitt arbete men kan nog bidra till en djupare syn på livet. Ska ta den till mig och faktiskt göra uppgifterna också. / mt

Usch ja, jag vet precis hur smärtsamt det där är.

Kram till dig, gubben och katten.

/H.

Sorgen är kärlekens pris. Och kärleken - oberoende till vem eller i vilken form - är värd all sorg i världen. / mt

Blir så ledsen för din skull. Att den kära katten är på väg. Trollis har redan skrivit så klokt...så det enda jag har är; Jag beklagar att du ska behöva vara med om det. När ett kärt djur försvinner så kan det faktiskt göra minst lika ont som om det skulle gälla en människa. En del ser det inte så...jag vet att det är så. Gråt vidare i pälsen och håll din vän. Dikten var mycket vacker. Önskar dig och mulle familjen allt gott! /R

kom och drack vatten och ligger nu i min famn. Han är mycket svag nu och det är mycket sorgligt ... samtidigt mycket livsnära. Den här katten är mig mycket kär och svår att mista. Det sista han ger mig är en plats för gråten - jag bär mycket ogråten gråt inom mig ... de senaste dagarna har jag gråtit oftare och mer än jag vet inte när.

Visst är forumet min dagbok - nu i det vidare livet. En bra plats där hela jag äger rum.

/ mt

är den - eller levnadskonst...
oavlåtligen överallt bara det viktigaste hur man räddar kärleken ...

här

...för mig själv vid skrivbordet. En mycket vacker dikt!

i korthet. Sett från mitt håll:
Jag har arbetat aktivt med mitt medberoende i drygt två år och haft min bästa hjälp här på forumet. Mannen slutade dricka i ett tidigare stadium än många här. Efter att jag lämnade, dvs åkte till en vän med det nödvändigaste packat i bilen i avsikt att flytta (6.12.2010) återvände jag under kravet att han slutar dricka (det hade jag "nött" om i flera år då). Efter 2 försök att dricka socialt som resulterade i att han drack dagen efter sa jag att nu är det helt vitt som gäller. Han var nykter med vita knogar (jag lärde mig vad det var då) över ett år med några korta återfall (typ några GT under en eftermiddag). Efter ett eskalerande illabefinnande drack han sig berusad på Valborg inför familj och nära vänner - något som inte hänt förr inom familjen och ett fåtal gånger på fester med mycket alkohol. Valborgsfyllan var vägen till AA. Hans "egen" vändning kom den 1 juli... den kan jag inte riktigt förstå innebörden i - och det bekymrar mig inte... Efter det är han uppenbart nykter för sin egen skull, en avgörande skillnad.
Min räkneramsa har varit ett handtag för mig längs vägen, ett konkret bevis på att det skett en förändring. Alla + är tomma dagar då jag märkt att han druckit och sagt ifrån - men envist fortsatt räkna nyktra dagar. Parentesen med minus är dagar jag inte märkt att han druckit som han berättat efter han blev nykter för sin egen skull. Med början 6.12.2010 ser den ut så här idag 24+53+15+173+60+179(- - -)+179. Han räknar sin nykterhet fr 1.7.2012 - dvs snart 6 månader. / mt

för ditt svar som ger stor tröst. Jag känner igen mig i dina erfarenheter, tänker och känner så lika ... och mannen är än mer övertygad. Ändå kan jag känna tvekan om vi handlar rätt - ditt svar stärkte mig mycket. Vi har haft fler katter som fått dö hemma och har sin viloplats under körsbärsträden. Förvisso är döden en del en del av livet ... för ca två år sen fick jag följa min mamma den sista biten och när hon dog hade jag en stark upplevelse av hemskomst och frid.

Just nu kommer vi hem från ett besök i framtiden - vi har varit på musik- och dansföreställning med ett par av barnbarnen. Det är härligt att få vara delaktig i deras glädje. Nu blir det brasa, te och TV - vardagsmys. Kram och tack! / mt

Det finns egentligen bara två känslor.. Kärlek och Rädsla (ilska, hat, agg, är bara olika "ansikten" av rädsla)
Det bästa är, att man kan bara hysa EN av dem åt gången!
Hos djur finns bara KÄRLEK, ingen rädsla..
Även om du är sorgsen, så ser jag att det till största delen finns KÄRLEK även hos dig..

DET är bra!, för även om saknaden kommer, så tror jag inte att djur är rädda för att dö.. De uppfattar inte döden som människor..
Att "dö" dvs, kroppens död, är en naturlig process, som vi människor är rädda för..
Eftersom jag är en "blandrasig" etnisk svensk, så har jag följt döden och begravningsprocessen i ett par av våra grannländer, på nära håll, sedan jag var barn..
Visst gräts det, av "saknad", men samtidigt, så var det en naturlig del i livet.. (man föddes i "bastun" och och låg där vid sin död också..) Alla, inklusive barnen fick komma och ta farväl..
Efter det, har absolut ingen eller ingenting, kunnat skrämma mig för "spöken" andar och "döingar"..
För vem kan bli rädd för en gammelmormor/farmor, som ser ut som hen sover..?
Visst kommer du att sakna din käre kisse, men så länge den inte har smärtor, så är döden en naturlig process..
Kanske kommer du, att precis som jag, efteråt höra, tassandet, känna det lätta hoppet upp i sängen, fast "logiken" säger att det inte finns någon där...?

Kram /trollis

så rätt ... så rätt, jag är ganska så sorgsen just i nuläget. Lugn, sorgsen och lycklig på samma gång. En kär katt är på väg till en annan tillvaro och det är sorgesamt. Mycket funderande om man ska gå till veterinären - men han verkar inte lida och nånstans i mig tycker jag att han har rätt att få dö en naturlig död på sin pläd om han inte lider. Jag vill inte "köpa mig fri" från att följa honom längs vägen... Otroligt svår fråga och kontroversiell. Hur som helst så är döden och döendet nära och jag gråter många gråtar i kattens päls... Idag måste jag söka fram en av mina livsnödvändiga dikter - den finns nånstans på forumet tidigare också men det får bli en gång till... för den som läser - dikten måste läsas nästan högt tills man finner rytmen...

hur man stillar blod hur man
tämjer djur hur man finner
vägen hur man lugnar gråten
hur man stillar vreden hur
man räddar sig
ifrån sitt eget ursinne
hur man reser den slagne hur
man ser ängelen hur man
finner förlåtelsen hur man
räddar kärleken hur man
stillar åtrån hur man klär av
sig skulden hur man finner
kraften hur man lär sig
uthärda
kylan meningslösheten hur
man räddar kärleken
hur man lär sig skratta
i bedrövelsen
alla viskningar över vaggan
mot djurens päls mot barnens
kind i den älskades öra under
täcket längst fram i fören vid
grytan i mörkret vid eken i
tårar läppar lär sig ordens
smak gommen glömmer inte
ordens sträva sälta utan
uppehåll samma viskningar
oavlåtligen överallt bara det
viktigaste hur man räddar
kärleken

till dig, goá mulletant!
Även en klippa behöver lite vila.. När saker händer i ens närhet, som man inser att man inte kan påverka men som gör väldigt ont, då känns livet tufft..
Kanske påminner det en om tidigare sorger och bedrövelser..
Jag tror att det är bra att gråta, att "städa i själen".
För jag tror att det inte bara är den tillfälliga "ledsenheten" som kommer ut, utan att man får ut en massa gammalt skräp man burit på.. Och man behöver inte ens veta, vad det var..

Julen ja, för vissa är det en tid av oro, istället för den frid man önskar att det vore..
En barnens högtid, som för vissa barn känns mer som några veckor av terror, tåtassande och ovisshet..

Kriser, är ju också möjligheter.. För naturfolken, var det enklare, när man blev äldre.. Då blev man "den kloka".. medan man i vårt samhälle börjar omyndigförklara människor innan pensionsåldern.. Suck!

Speciellt vi kvinnor har det tufft, vi ska kämpa för att se ut som "tonåringar" jobba som hästar, och helst inte låtsas om våra klimakteriebesvär..
Undras just varför DET blivit så "fult".. Det är ju trots allt något som är naturligt..?

Och visst stämmer det, att idag vill alla leva för evigt, men ingen vill bli gammal..

Inte meningen att låta sorgsen.. men det blev lite av en reflexion, när jag läste ditt inlägg

Tänker på dig! / kram trollis

lite "tom" och kanske distanserad - trots att jag på några plan är väldigt nära mina känslor. Min stora omsorgsfullt nedpackade gråt är närmare än ... jag vet inte när... God gråt som jag kan dela med mannen. Det händer ganska mycket omkring som påverkar mig - kanske kan återkomma till det i helgen när jag har mera tid att sortera tankar och känslor. Mullelivet är gott och det är det viktigaste. / mt

blir några "gamla"... tycker mig ha sett det mönstret under mina snart två år här. Jag tror att "vi" som stannar kvar här (ett tag) har betydelse - för mig gav det väldigt stort hopp att se att det fanns människor som blivit nyktra och att få en "kontakt" med dem.

Problemen att ändra semester- och efter-helgenmönstret är välkända liksom barns oro inför sommar- och jullov. Visst är det tragiskt:(

Tack för morgonhälsningen Dompa - jag är åter i arbetshetsen och många problem ska lösas. Känner också tydligt att jag håller på att byta roll och att jag söker nya livsvägar. Det är också en livskris - apropå hur du funderar över ditt liv. För min del en helt naturlig livsomställning - efterlängtad men inte alls enkel. Det var fint att du mötte en klok och bra doktor.

Med önskan om en bra dag - till Dompa för dagen i Suomi - och till alla andra medvandrare! / mt

En tanke bara. Kan det vara årstiden? Att så många kraschar efter semestrarnas drickande och sedan har svårt att lägga ner när vardagen ska hanteras igen? När man inte längre "får" dricka varje dag? Tror att det kommer bli en ny topp i Januari efter helgerna. Tyvärr. Kan redan "se" jul och nyårsfirandet i vissa hem :(. Ledsna barn, uppgivna partners (oftast kvinnor?), misshandel och sedan massjukskrivningar som följd. Varje år. Jag förstår vad du mt, trollis och Stigsdotter syftar på...med mer resurser. Men jag fattar verkligen inte vad man kan göra...så länge de sjuka själva vägrar att se.

Ja, nu var även jag här och negga lite på morgonen...när det enda jag faktiskt ville var att önska mt en riktigt God morgon och en fin dag! Ha ha, ja...vad man än säger om oss alkies...vi är en munter skara ;-). /R

igen. Sovit gott i egna sängen.

Har anledning att tänka vidare på det Stigsdotter och trollis tog upp - kunskapen om den-ännu-fungerande-missbrukaren och om medberoende är begränsad och finns hos ett fåtal. För 10-15 år sen visade en doktorsavhandling (intervjuer med sjuksystrar) att på medicinska och kirurgiska avdelningar fanns inga kvinnor som varit utsatta för våld i familjen ... däremot inom psykiatrin. Verkligheten var och är förstås att på med & kir (typ) "ser" man inte, frågar inte och då finns inte problemet. Någon här berättade att h*n själv tagit upp alkohol hos företagssköterskan som blev förvånad. Så är det. Jag tror att vi som insett har ett ansvar... jag är säker på det. Vi kan bidra till att göra skillnad åtminstone för någon - det gör vi redan här!

Ha en bra dag alla! / mt

Känns skönt att läsa det du berättar om, känner som du i stort och mycket.
Men karraktären vacklar imellanåt, och ja. Jag har i generna då både morfar och farfar drack = var alkolister.
Det är den där stoppgenen som saknas.
Beumdrar dig för hur pass bra det går.
Kom tillbaka och läs läs och skriv lite, det hjälper!
Keep smiling!
//A

Halli hallå !
Då var det dags för en 3 veckors strikthet. Jag kommer vara själv härhemma så det
är bara till att hitta på andra saker ! Är fan inte värt att riskera några utflykter
nu när det går bra. 2 månader med "normalt" alkohol intag. Sjukt stolt ;)
Nu jävlar gäller det att hålla i det här. Har varit väldigt bra med min nya terapeut
också. Vi har hittat en hel del orsaker till mitt beteende. Han sa till och med - Hade
jag varit du och suttit där och grubblat vetifan om jag inte hade supit till också. Skämt
åsido. Jag behöver mer stimulans. Speciellt när jag är själv. SÅ nu har det sökts extrajobb,
ska ha planeringsmöte inför 2013 med nuvarande kollega, samt lite annat.
Känns bra nu. Hoppas ngn kan se detta som motiverande, om det gäller att sluta dricka
eller få kontroll på ett eller annat sätt. Oavsett så säger jag som min farbror -
Tricket med livet är att må bra. Hur man sen går tillväga är ganska oväsentligt.
Ta hand om er allihopa, och försök njuta av livet. // D

efter en alldeles härlig resa till långt-bort-i-norr där vi bland annat upplevt ett fantastiskt uruppförande av Benny Andersson-musik.

Stigsdotter och trollis - så rätt ni har. Så mycket lidande det finns under ytan, hos missbrukare och medberoende... och så många som kommer hit och försvinner. Men - en del kommer tillbaka och forskningen visar att forum gör skillnad. Kram på er forumvänner! Glad att ni finns! / mt

Ja, du Stigsdotter, jag tror samhället har börjat fungera efter devisen : Syns inte.. Finns inte! Framför allt inte om det kostar pengar...( som syns i kvartalsrapporten)
Att det kostar i det långa loppet, är det få som vill kännas vid, i denna plånboksekonomi..
Folk resonerar gärna som så, Bara JAG får lite till, så skiter jag i hur det går sen..
"alla andra idioter" får väl skylla sig själv..
Tyvärr är det ju inte så enkelt, som att t.ex. alkoholmissbruk, bara drabbar den missbrukande..

Också jag har sett hur vi får alltfler nya på forumet. Det kanske har blivit en liten fristad?
Tyvärr, ser jag också att väldigt många försvinner ganska snabbt (av olika anledningar)
Endel, vill inte släppa alkoholen, utan vill precis som alla överviktiga hitta "mirakelkuren" (så att de kan fortsätta som förut, fast utan de negativa biverkningarna..)

Hade de flesta av oss, som befinner sig här på forumet, haft en qick fix att ta till, hade vi varit miljonärer.. ;-D
/trollis/