Senaste kommentarerna i forumet

Ja min största önskan är att alla som vill sluta ska kunna göra det. Det är så meningslöst att supa, knarka, spela,äta bort sitt liv. Jag blir mer och mer övertygad om att det finns missbruksgener, alltså personer som ärvt anlag för att älska kickarna mer än genomsnittet gör.

Inom oss finns alla resurser till att känna lycka, glädje, flow och kreativitet utan alkoholen.. det krävs bara lite mer övning och MOD för att våga släppa fram det. Acceptera och en vilja till förändring och en massa tålamod... En sak i taget... ni vet :)

Inom mitt yrke så möter jag många olika sorters människor och missbrukarna är till 95 procent sociala, trevliga och har massor av humor. Även sedan de har blivit nyktra. Tro inte på den inre röst som säger att du behöver alkoholen för att känna dig levande, det är hjärnan som är beroende och fångad som vill ha fast relief och följer lust-olust prinsipen. Tänk högre och använd de högre hjärnfunktionerna som är logiska, de säger sanningen.

Keep on living!

kram

Vilken bra värld vi hade haft om vi hade haft mer sådana STARKA förebilder som vågar ge sig och sig själva i detta slit och släng konsumtions samhälle där prestigen väger mest.

Nä Fenix, STRÄCK på dig du är en ledstjärna!

/A

Läste runt lite i natt och såg några av dina inlägg i andras trådar.

Du är en modig man!

Bara så/Putte

Forumsammanfattning och artikel av Camilla K. Har läst hennes bok och även haft förmånen att höra henne tala. Hon är ett föredöme som visar att det går att ta sig ur det mesta. För resten antog jag utmaningen och la upp detta på min FB-sida, får se om någon säger något :-)

Ikväll kommer programmet från Piteå orgelfestival på TV
http://www.svt.se/veckans-forestallning/benny-andersson-och-orgeln-med-…

Vi var där. Då. En härlig resa med många och enbart goda minnen.En vers ur Kristina Lugns text är så totalt rätt idag i det gnistrande vita vinterland som omger oss

En Karlavagn landar hemmavid
nu seglar jag bort med min vän
på höga moln av frid
och evig ro
en liten stund
Och natten som väntar lär oss att drömma
den saga som skrev oss
den skrevs av en vän
en skrift i snön
om hjärtats hem

har jag ännu inte modet att rekommendera denna http://www.newsmill.se/node/48583 på min helt privata fb-sida?
Det ska jag fundera vidare på... och samtala om med mina närmaste vänner och med Mg - han kan nog idag får för sig att sätta upp den på sin sida...

Sammanfatta av forumet, jag blir glad av dina rader.
Trevlig helg önskar jag er!
Kram

på nedre våningen. Jag ser att han mår så gott efter att ha varit på AA. Jag har bäddat ner mig med radion och två nya böcker - bara att välja. Katten är med också ... låg färdigt i sängen och väntade. Minus 23 på utsidan - brasa och varmt inne. / mt

den senaste tidens oro har lagt sig. En ny fas tar sin början, vävs ihop med det som redan är och finner sin form.

För två år sen när jag började skriva var forumet min fristad i universum där mina tankar hade utrymme att sväva högt och fritt och ta plats. Stämningen var ... god är för fattigt - stämningen var en helt ny upplevelse för mig... Jag hittade min plats i anhörigdelen där Lelas och jag hade tagit våra första steg bort från medberoendeträsket (det ordet kom senare) fast på olika sätt. Alexandra, ledsen, barbalala, curry och ... vad hette hette hon med sagonamnet (måste kolla sen) levde i aktiv kamp med missbrukare ... - kanske där som Framtidsdrömmar, flygcert och Sorgsen är idag - många fler steg på och var med en kortare bit på vägen. Lillablå hade lämnat - flyttade, målade, odlade på balkongen och kämpade .... Mie och märta hade hunnit längre...

Adde, Berra och Fenix fanns med från början. Jag hittade själsfränden viktoria... och vana och Pia - de är nyktra nu... och käraste Stigsdotter som har det jobbigt - du kändes som en medsyster från barndomen redan i den första raden i din tråd. Måne och denial - huspoeterna... måne tittar in ibland. Kämpar... Vid nyår för ett år sen kom santorini, kalla och Maria42. Många av oss har bostadsrätt i en personlig holk i Dompas miljonprgram.

Forumvärlden har varit i obalans några gånger längs färden, vridit och vänt sig i våndor men alltid lagt sig rätt igen, hittat balanspunkten... Två prinsessor har vi välkomnat till världen och vi har varit och är ljusbärare för en Törnrosa.

I somras blomstrade kollektivet och Nynykter skapade Filosofiska rummet som blev en fristad mitt inne i forumet. Där trivs jag ännu... Där står ljusen som lyser för Törnrosa och de omkring henne.

Rummet i rummet i gränslandet som trotsar tid och rum.

När jag tänker på kollektivet påminns jag om TP - som kom in samtidigt som jag fast genom en annan dörr - så fint att du lämnar en hälsning ibland. Så många har kommit och lämnat utan att vi vet vart ni tog vägen... både missbrukare och medberoende.

Forumet är en fristad av ett annorlunda slag.
En plats där jag aldrig är ensam men äger tid och rum. Här och nu. Där och då - som nu.

Ditt inlägg värmer på två sätt;
det känns bra att du tycker att jag skriver klokheter
lika bra känns det att du läser i lugn och ro

Ta det lugnt, ta hand om dig och dina nära och kära!

Tycker om att i lugn och ro läsa det du skriver, råden du ger.
Så mycket självklar visdom!
Tack /A

tungt som en sten, gott och drömlöst - minns i alla fall inga drömmar.

Det är när vi fastnar i gamla mönster, samtalsspår, som jag tydligaste ser hur vi förändrats. Speciellt mannen... nej, båda fast på olika sätt. Vi såg båda igår hur ett gammalt spöke (tänker på spindeln som nystade in Frodo) virar in oss i varsin kokong och fast vi ser vad som händer är vi fast i ett mönster var för sig och båda.

Mönstret - det destruktiva, osunda - har visat sig tydligt och brutits två gånger nu på kort tid. Har glömt innehållet i det första men minns tydligt (!) att mannen följande dag berättade om sin känsla "nu skulle jag ha orsak att dricka ... men spriten äger inte mig längre" och på morgonen var allt det dåliga förbi... Igår hände samma och vi möttes på ett nytt sätt...

Lika djupt som jag faller - lika stark känns öppningen mot frihet, befrielse. Just nu slår det mig att under lång tid var det säkert så att efter en kris (stor eller vardaglig) så drack vi nåt glas för att fira... bubbel eller rött/vitt. Så var det nog. Känns så totalt främmande idag. "Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams... " - innebörden i den raden kände jag igen första gången jag hörde sången. Likaså "jag skulle fastna i min ensamhet igen..." - den risken är överhängande för mig som har dragning att gå in i mig själv. Vara mig själv nog. Allt det finns kvar i mig. Idag är vår samhörighet starkare än nånsin - så känner jag det.

http://www.youtube.com/watch?v=Fmg8ZkpBPvI

Det jag skriver här är så djupt personligt att jag knappast skulle dela det någon annanstans. I precis den här formen knappt med mina närmaste vänner - det är lättare att skriva än att tala.

Jag fortsätter skriva här för det har hjälpt mig oerhört att forma, gestalta mina tankar i ord. Medvetandegöra. Ibland har någon sagt (skrivit) att det jag skriver ger hopp. I så fall är det bra.

Att jag direkt ville ropa till er, till dej,
är ett tydligt tecken på hur mycket vi alla betyder.
Och behövs... Stor kram!!

stora ting... med oss små människor. Törnrosa andas själv, jag tror faktiskt jag "hörde" lessenfruns tillrop. I natt brinner glädjens och tacksamhetens ljus.

För mig brinner också frihetens ljus - för ett ögonblick fångades vi i gamla garn och jag föll 10 000 meter... vi kom ifrån varandra ... många tankestråk drog förbi. Det var just då när fru L ropade, jag läste och var obeskrivligt glad och obeskrivligt fritt-fall-platt på samma gång... Men då kom min mullegubbe och höll om mig och ville att vi ber Sinnesrobönen. Åh vad jag grät... tacksamhetens tårar över allt som kan falla på plats... på rätt plats.

När det goda är nära... när clownen-demonen förlorar sin makt... Det kan hända mycket i en mulleholk och i och omkring en sjukhussäng den korta stunden när livet vänder sig...

Ljuset lyser starkt och klart.

Hej - har skickat lite olika hälsningar till dig, ett mail på din hotmailadress och en på msn. Spännande det här:) / mt

Har fixat ett konto nu, heter nyktervic (hjälp vad alla namn var upptagna!)och har skickat en kontaktförfrågan till er adress ... tror jag, är obefintligt teknisk. Kram Victoria

fel...lägger det i mulletants tråd

Vad gulliga ni är som skriver ihop. :-)

Kram, båda!
/H.

Mullegubben har skapat en hotmail adress som går till msn: mullegubben@hotmail.se
Även jag som finns på samma adress. Fortfarande totalt anonymt.
Nu får han skriva själv:
Hejsan victoria, mullegubben här... Japp, nu har jag skapat ett helt nytt MSN-konto med tillhörande hotmailadress, som du ser här uppe. Dit kan du sända din mailadress så addar jag dig, eller som sagt var, så addar du mig på MSN, bara välj sök kontakt (eller vad det nu heter) och då accepterar jag din förfrågan. Fullständigt säkert och jag ser fram emot det.
Finns det andra på forumet som vill ha kontakt, fråga. Jag är så otroligt lite inne här själv, tyvärr, men däremot nykter och delar gärna med mig av det jag har att erbjuda. Livet är varje dag egentligen bara i sin början.
Nu kommer gulle Mulletant igen! ... och sparar / mt

Varm kram min fina vän, och på återseende♥♥♥

Vet du Andreas, jag tycker faktiskt inte alls att du ska be mig om ursäkt. För mig ÄR det helt okej att du talar om hur du upplever mig. Snarare befriande faktiskt, för det känns betydligt ärligare. På samma sätt bestämde jag mig för att vara rak och tydlig till dig i det inlägg jag skrev om hur jag upplevde det, jag övervägde att linda in det och använda en massa omskrivningar - men bestämde mig för att strunta i det, för jag ville inte att du skulle missförstå, jag var irriterad och menade allvar. Nu blev det ju kanske så ändå - eftersom du tolkade det som att jag hade något emot frekvensen av ditt användande av forumet bla, och så var det ju inte, det var inte heller det jag skrev, men jag lämnar det nu.
Då jag inte har blivit sårad, varken nu eller sist du talade om vad du kände inför mig, behöver du inte oroa dig för det. Sådant sårar inte mig särskillt, då är det värre med det inlindade, det man kan tycka sig se mellan raderna någon gång. Jag tänker inte ta på mig rollen som mobbare, glömde bara att man som kvinna inte har samma utrymme att ryta ifrån som männen, som vanligt alltså (tänker då kring detta att Dompa och VV lämnas utrymme att ryta ifrån utan att det kallas för mobbing) Vill så gärna att det ska vara en slump att det nu blev så, men mitt delvis desillusionerade jag suckar trött.
Jag lämnar er här gott folk, men INTE sårad eller i vredesmod, jag ska göra annat helt enkelt! Kanske ses vi igen, man vet ju inte när forumsuget sätter in;-) Och bättre det än alkoholsug, eller hur?! Forumet har varit min livlina, jag har mött människor här som på vissa sätt kommit att stå mig närmare än de flesta i verkliga livet gjort. Jag önskar er så mycket lycka till, med all värme och kärlek. Det går, att inte bara överleva, utan att börja leva igen, utan alkohol. Kram

Mullegubben släpat hem - men det kunde lika gärna varit jag. Han har hämtat hem cikoria från Bornholm också (den trivs på vår gård) - och så smälter han ljusstumpar med stor förtjusning.
Systerkram till dig från mig

....letar vidare efter min Dueodde-sand. Du skrev någon gång att vi är lite lika du och jag. Min dåvarande tyckte inte att jag var riktigt klok när jag ville släpa hem en påse sand, blev glad att se att vi är fler tokar. Ska göra i ordning en stump-skål med sanden. Jag tycker det alltid är så mycket kvar på stumparna men är för lat att hålla på och smälta och pyssla nya ljus. Systerkram från mig

Idag kände jag mig ha anledning att googla på "Larmar och gör sig till" - då kom jag direkt till den här bilden av morbror Carl (Börje Ahlstedt) och clownen http://ingmarbergman.se/production/larmar-och-gor-sig-till-1425 ... och befann mig direkt i mötet med "demonen i duschen" - besökte min tråd och konstaterade att demonen mötte jag för nästan precis ett år sen, 24.1.2011

Skrev om demonen följande dag, det var ganska tungt här hemma då. Viktoria svarade: "Demonen...återkommande? Får en känsla av att du mött honom förr. Vik inte med blicken. Be dem du har "med" dig, brevid dig, dina följeslagare, om hjälp. Själv tar jag även till änglarna när det riktigt kniper;)" ... När jag läser i "min tråd för ett år sen" ser jag att livet igen är helt annorlunda nu - det var det faktiskt då också, men nu är det ännu långt bättre. Blir nästan förundrad när jag ser i text hur mycket jag bearbetat och delat här - och hur tacksam jag ska vara mot alla som funnits vid min sida längs vägen.

Jag tror att jag till och med håller på att förgöra demoerna... att luften går ur dem... det är nog flera... fast speciellt en.

Tänk, ett så personligt utbyte jag fick av detta "larmande" som först inte berörde direkt mig. Så kan det gå.

Är fundersam idag över lessenfrun och Törnrosa... Livet tar inte alltid de vägar vi önskar oss. Ljuset brinner med stadig låga oberoende vad det brinner för... Väntar på ett tecken - det kommer tids nog.

Pia, alltid lika positivt att läsa dina rader, även om det är svårigheter det handlar om. Fyra år, tanken svindlar, men man förstår ju att det är möjligt.
Du är en stor inspirationskälla för oss som halkar omkring. I dag känns det återigen möjligt att man ska kunna bli kvitt alkoholen för gott.
Kram,
Fenix