Senaste kommentarerna i forumet

Klichéer och självklarheter... menar du det om frånvaron av olyckan, Stigsdotter? God fortsättning även till dig

...med den insikten kommer jag att tänka på när jag nu läser om den perfekta blusen. Jag kan bli så larvigt glad av att, efter en lång tids funderande, jämförande och analyserande, få slå till på en ny pryl. Gärna en dator eller en telefon.

Eller som sist, en fin handväska. Men, då hade jag ju lärt mig det här och till och med börjat tänka att den här glädjen över någonting jag får köpa kanske bara är en del i min beroendepersonlighet. När jag satt där på tåget hem från stan och smekte den läderdoftande ytan på nya väskan sa jag plötsligt tyst för mig själv att "vad blir du så glad för, du vet ju att det går över snart!". Då blev jag lite sur på mig själv - glädjedödare där!

Schizofrent låter det, men det bjuder jag på ;-)

för dessa enkla men ack så viktiga rader! Klichéer kallar vi ju sådant som egentligen är grundläggande livsvisdom - självklarheter om man så vill. Men det är ju så lätt att glömma bort dem och betrakta dem just som sådana självklarheter trots att det krävs arbete och aktiva val för att leva i enlighet därmed.

God fortsättning önskar jag dig

Sedan ska vi ju inte ändå förringa glädjen av att hitta den "perfekta" blusen, haha. Bara förstå att blusen kommer inte att förändra så värst mycket av vikt.

Läste ditt inlägg hos Berra, och kan bara instämma. Livet har blivit lättare att se på med ljusa ögon sedan jag lärde mig uppskatta frånvaron av olycka.

Du skriver så kloka saker! Jag passar på och kopierar in det inlägg jag skrev i berras tråd, i delen förändra sitt drickande.. Hoppas du inte har något emot det.

Lycka.. hmm.. Varför tror vi

Lycka.. hmm.. Varför tror vi alltid att "lycka", ska vara så stort och himlastormande..?
För mig är lycka att vara TILLFREDS!

Tillfreds med livet och mig själv.. En sorts inre lugn, oavsett vad det är för väder eller om det är ostädat runt omkring mig..

Yttre omständigheter garanterar varken lycka eller olycka, de är bara omständigheter!
Ungefär som att känslor i sig bara är just känslor.. Vissa tycker vi bättre om och vissa sämre.

Men den enda som kan välja, är vi själva.. Det finns ingen annan människa som kan välja dina känslor!

Att vi försöker skylla på det, beror på att vi själva inte riktigt tror oss vara kapabla att styra våra känslor..
Det är ju så himla mycket enklare att skylla på utanförliggande saker, människor och "omständigheter"..

Betyder det då att man aldrig få ha "negativa" känslor? aldrig bli upprörd? Alltid "sväva på moln"?
Nej, men som Tilde säger, vi kan betrakta känlorna som "känslor" utan att ge dem för stor betydelse..

Om jag t.ex. är arg, så har jag valt att vara arg! Jag kan välja om efter bara en kort stund.. Kanske för att det inte förändrar situationen att vara "arg".
Jag kan välja en mer neutral känsla, för jag "måste" inte välja känslan: "jublande glad"..

Sedan kan jag gå vidare och se om det finns något i situationen att förändra, fråga mig vill jag? måste jag? kan jag?(rentav, behöver jag?)

Här kan man lära sig en hel del av sinnesro-bönen.. Förändra det man k a n förändra.. Lämna det man inte kan (och förhoppningsvis ha förstånd att inse skillnaden ;-D )
Kram /trollis

Kvinnor, just nu fyller det mycket av min tankeverksamhet, detta att vara kvinna. Vi lever i välfärdsland, vi äter oss mätta, är varma och våra små svälter inte i våra maktlösa famnar, jämnställdheten är mycket hög förhållandevis. Ändå verkar vi många gånger hamna i en fälla vi inte tar oss ur. Fällan står inte alltid i direkt relation till en man som håller i osten, utan fällan vi går rakt in i, i tron om att vi går mot lycka "utan att passera gå" är det polerade hemmet, de fina barnen, utlandsresorna, det "bra" jobbet och massa andra yttre omständigheter. Sedan får vi skuldkänslor för att vi trots alla vinster i livets lotteri inte är lyckliga/nöjda och mår bra.

Läste i en artikel om en grupp som forskat på det här med lycka, enligt forskningsrapporten blir vi (bla) inte lyckligare av att vi har våra barn. Hepp! Provocerande? De menade att den ackumulerade lyckoprodukten visat sig bli +/-0 efter att man räknat bort olyckskänslorna familjebildandet för med sig i form av oro, ilska, tjat och gnat, påfrestningar i relationen och stress bla. Fråga mig inte om seriositeten eller hur urvalsgruppen studierna gjorts på ser ut, men jag finner ändå tanken intressant och mig ger det en viss lättnadskänsla att annama resultatet. Jag behöver inte känna skuld över att jag inte varit lycklig trots barnen (verkar vara en stor källa till skam och skuld) Inte heller lägger jag då bördan av att vara de som ska fylla mitt liv med lycka på mina barn. Kanske luddigt beskrivet, men kan inte utveckla bättre än så just nu. Vi kvinnor har ofta skrivit om detta att vi dricker och inte mår bra TROTS att vi har "allt". Men vi har ju inte allt, vi må ha skaffat oss allt utanför vår fysiska kropp, de yttre attributen, men kärnan som sakta skrumpnar där inne i oss om vi inte vårdar den, ger den näring, får bara mindre och mindre syre och utrymme att växa. Det är den kärnan som är själva fröet till välmående, att leva i sin sanna natur, oavsett vad som drabbar oss, så tror jag (men det behöver inte alls vara sannt) Mitt missbruk har gått hand i hand med denna problematik av obalans i fokuset på det yttre och det inre, skuld och skam. Vad som är hönan och ägget kan nog variera. Jag blir glad och stärkt av att läsa här på forumet om hur starka kloka kvinnor kämpar och visar sådan kraft att förändra, för sig själva i första hand, vilket i förlängningen också kommer att innebära en helt annan plattform för våra barn, som får finnas för sin egen skull, som får växa upp med föräldrar som tar ansvar för sitt eget välmående och sin egen utveckling och därmed lämnar utrymme för barnen att växa sig starka och friska i sinnet. Möjligen kommer våra hem damma igen något oftare ju längre in i tillfrisknandet/utvecklingen vi kommer.

Dagens boktips från mig: "Konsten att vara kvinna" av Caitlin Moran

Dagens Lisa Ekdal: http://www.youtube.com/watch?v=gBzb8G0AZG8

här hos oss. Egentligen bättre:) / mt

Skrivit inlägg på inlägg denna morgon. Vad beror detta nyvunna forumintresse på? Jo, Mammy Blue och Morlas inlägg till varandra på en tråd som ger mig goda vibbar och minnen av ett forum som räddade mig. Tack fina modiga kvinnor!

har varit en fin dag med Mullegubbe och nära vän. God middag och samtal om väsentligheter.
Avslutning med OD Caprice... Uppsalaminnen - en fin tid.
Släcker alla ljus till natten ... önskar och ber om tröst och beskydd till alla som lider. / mt

Jo du mt...den kommer jag ihåg. Var "vuxen" när jag såg den men blev så berörd. Framför allt av Ebbas "kärlekshistoria" med sin lille pojkvän. En av de fina serierna...annars har jag tyvärr lite svårt för svensk film. Känns som det alltid är samma gubbar/damer i rollerna. Har faktiskt därför aldrig sett Fanny och Alexander (mer än fem minuter kanske). Men den där Fru Ekdahl tycks ju kunna lära mig ngt. Kanske dags att se filmen?

Tänker på Lisa E:s ord som Victoria citerade. Jag tänkte nyligen på Jonas Gardells ord som var liknande; "Det är ens förbannade skyldighet att ta emot kärleken i vilken form den än kommer" typ...minns inte exakt.

Mycket att tänka på...även din reflektion över härskarringen. Har hört ngnstans att för J.R.R. Tolkiens (? Orkar inte googla)var härskarringen en symbol på hans våda över sin homosexualitet. Vet inte om det är sant...kan ju vara det.. - Många manliga hjältar i de böckerna - men funkar lika bra som en symbol på beroendet...hur det än ser ut.

Mycket att grunna på...som vanligt ;-). Skönt att ni har det bra nu! /R

är också Ringen, Härskarringen. Såg en del av Sagan om konungens återkomst igår (i den dåliga stämningen) och tänkte direkt att kokosnöten = ringens kraft och makt över människan. De stora symbolerna i livet genomsyrar allt och finns överallt...

Har inte sett Fanny och Alexander på ett par år och känner att det måste bli repris - nästa jul kanske:) hur livet ser ut då månntro? Tänker ofta på det kloka fru Ekdahl (Gunn Wållgren) säger: Det man inte blandar sig i behöver man inte dra sig ur. Så är det - och en skön konst att avväga när man ska handla och när man ska låta vara.

Nu ska jag njuta av sol, blå himmel, lätt hjärta och förväntan inför en trevlig eftermiddag med nära vän till oss båda. / mt

Lisa Ekdahl, Ebba & Didrik och Kärlekens lov...

http://www.youtube.com/watch?v=XGJVPzHkBp8

Didrik är 12 och lillsyster Ebba är 9...

Ebba kastar en hastig blick på sin storebror.
- Mm, svara Didrik
Hon är tyst ett ögonblick. Hon samlar sig.
- Didrik... säger hon. Jag skulle vilja fråga dig om en sak...
- Mm, svara Didrik.
- Vad är kärlek?
Didrik slutar spela. Han ser sin spegelbild i det blankpolerade pianot.
- Hur känns det? Kärlek? frågar Ebba allvarligt. Är det liksom varmt och ljust?
- Mm, svara Didrik.
- Och så vill man vara med den man tycker om precis hela tiden?
- Mm, svara Didrik.
- Och drömmer om den på nätterna också kanske?
- Mm...
- Och så vill man ge bort allt man har.
- Mm, svar Didrik och ett ljus far över hans ögon.
- Då vet jag vad kärlek är.
(Herrström, Christina: Didrik. 1989)

och så rätt. Från början till slut. Pussar och kramar också dagligen och sover numera helst tätt intill - det sista har kommit helt av sig själv - var bara en trevlig och oväntad upptäckt:)
Söndagshälsningar med sol! / A

"passion av det slaget är en nåd som drabbar få
det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå" Lisa E

det är nog kärlek. (Känner du till Ebba och Didrik? Böcker och TV-serie från 80-talet nånting...?)
Att få uppleva djup kärlek är nåd.

Tack Dompa - du har så rätt och jag känner alltid - ja! - att du menar väl.

Relationskonfrontationer är oundvikliga när man lever nära, visst är det så, och i bästa fall för de framåt. Jag tror att vårt trassel handlar om vardagsfrågor (speciellt en) som vi måste klargöra) i skuggan av medberoende och missbruk och att konfrontationen är ett steg på vägen till befrielse och frihet. Vardagsfrågor... typ som att viktorias man inte förstår att man kan hänga en ny tavla där det råkar finnas en spik:) Strukturella frågor och dess djupare betydelse och konsekvenser.

Det finns ingen Al-anongrupp i min närhet och igår saknade jag den som jag inte har tillgång till. En plats med människor som upplevt detsamma, att dela med. Därför är forumet livsviktigt för mig för att öka min medvetenhet om medberoendets ansikte och uttryck. Tack alla som med era olika berättelser bidrar till mitt tillfrisknande.
Samtal pågår... för framåt och läker det som varit trasigt, gått sönder. / mt

Vad ska jag fylla resten av mitt liv med? Det är tankar som rör sig i mitt huvud sedan en liten tid. Nu, väl förankrad i nykterheten och något läkt efter en traumatisk tid och stor sorg, finns utrymme att börja så smått och försiktigt tänka framtid. Hur vill jag ha det, hur ska jag/vi välja för att må så bra i livet som möjligt, ha roligt, minska oro och stress över sådant vi faktiskt kan påverka. Har börjat se vilka tillkortakomanden jag har som är hinder för harmoni i livet och kärleksfulla relationer (något av det viktigaste) börjar också göra något åt det. För just det, det hjälper ju inte att bara vara medveten om de egna bristerna, självinsikt är gott men handling krävs ändå för förändring. Precis som i beroendeproblematiken och du-och-jagproblematiken, förändrar jag något av det jag gör ger det svallvågor. Nu ska jag pussa och krama min man minst en gång om dan, vilket väll kan anses som en av de lättare "åtgärdena". Och trevligare. Måste också vara vaksam på varför jag gör vissa val, för att det gör mig gott eller för att det ingår i bilden av att ha det gott? Lycklig eller lyckad...
Klyschigt kanske men det hjälper mig mycket i arbetet med att inte bara vara livsduglig utan faktiskt kunna leva ett liv där innehållet är av bestående värde (blusar och soffor har tex sällan bestående känslomässigt värde) att tänka "vad skulle syrran ha valt att göra i den här specifika situationen om hon fått leva". Jag är tacksam för den lärdomen, trots att den naturligtvis kändes onödigt dyrköpt.

Skrev mitt bludder samtidigt som du postade igen. Skönt att det har rätt upp sig...redan. Det är nog kärlek ;-)/R

Kom ihåg ditt och VV:s valda bibelcitat. Försök trösta dig med det när det skevar i vardagen. Så länge människor möts och skaver på varandra så är nog konfliktbiten oundviklig. Men då får du tvinga tanken till kärleksbudskapet tänker jag. Vad jag har förstått så har ni ju den biten...på riktigt...den enda biten som betyder. Strunta i bilden och i resan...vad som förde er dit vill jag ju skriva...men så fungerar ju inte verkligheten. För visst är det svårt när man krockar. Tänkte försöka pigga upp lite i ledsenheten....blev bara bludder. Låter det stå ändå. Kram vännen/ R

i gemenskap - "det som inte stjälper det stärker" säger Mullegubben. Vi vet inte vad som hände men tror båda att det var mest "min grej". Visst är det så att livet för en medberoende förändras när den andres nykterhet blir hens egen. Jag valde igår att lägga mig i sängen och sova gott för mitt välbefinnandes skull. Tänkte att om han vill dricka så finns det att ta av, om han inte vill har han människor att kontakta, det är hans ansvar. Mitt ansvar är att ta hand om mig. Han berättar nu att han tänkte att nu skulle jag... men att han inte var frestad: "Mig äger alkoholen inte längre". Den psykiska inställningen, säger han... en sån styrka att känna sig fri. / mt

ledsen - det är länge, länge sen senast. Något blev fel igår, i relationen, något vi inte kunde hitta tråden till att lösa upp fast vi båda ville och försökte. En vardaglig bagatell å ena sidan men viktigt för mig, och säkert lika viktig för honom att sätta fingret på, ta på allvar och fånga in. Jag vet inte om vi kan och om det är värt att reda i vad just den situationen handlade om - däremot att försöka förstå själva bilden. Var är vi nu på resan? Var är jag? Vad förde hit? / mt

hälsar tillbaka ♥

Tänkte på en sak precis, att livet blivit längre - dagarna och veckorna har utrymme för så mycket mer innehåll nu som nykter. Både känslor och aktiviteter. Återigen fylls jag av tacksamhet och stilla glädje över beslutet, genomförandet, stödet härifrån, min styrka/svaghet.
Vaknat tidigt med lillan. Kokat kaffe och dricker det samtidigt som lillan somnar om i bärselen. Gott, båda sakerna. Håller på med lite don i hemmet. Röjde ut julen redan i förrgår, det är ung så länge jag brukar stå ut. Älskar att ta fram stjärnorna och tomtarna till 1:a advent, men är absolut färdigjulad efter nyår. Levande ljus brinner dock i varje hörn hos mig då vintern här är lång och mörk. Såg en röd strimma av solen bakom berget igår, den första skymten på länge. Hopp om livet alltså! Fick en så fin litografi av mannen i julklapp, "Sovande Uggleunge" av Blaziuz, vilket resulterade i att jag var tvungen att hänga om alla tavlor i hela vardagsrummet. Detta är en av de saker min man inte fattar, att man inte bara kan hänga upp en ny tavla där det finns en ledig spik:-D
Idag ska jag jobba några timmar, men ännu kan jag morna mig en stund, och läsa lite här. Önskar er en god lördag!

- hälsa vana. Jag har ett anonymt fb-konto under namnet Mittiplaneten Johansson:)
Kram till morgonkaffet! / A - Nu är det gjort - varm hälsning med hjärta:)