Senaste kommentarerna i forumet

Hälsa Vana från mig♥

över att du tittar in här ibland. Min "tråd" här på forumet är en viktig länk för mig. Det finns dagar då jag skriver mycket och har stor behållning av forumet och det finns andra dagar då jag tvivlar på att jag numera hör hemma här. Men forumet är ännu viktigt för mig som en plats för fria tankar. Min tråd här i det vidare livet ska oberoende av annat få leva kvar och jag hoppas din och Pias gör detsamma. vana finns dagligen på fb så vi har koll på varandra:)
Kram, kram - en fin dag och allt det bästa önskar dig ♥ / A

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

http://www.bibeln.se/las/2k/1_kor

Själva inklistringen inspirerad av VV i Dompas tråd.
Har dock varit på väg sen julen då vi ägnade oss åt Predikaren:)
Allt har sin tid.
Frid! / mt

- du har faktiskt (mänskligt att döma) livet framför dig!
Allt gott, lev väl, krama frun! / mt

Så fina ord. Jag blir rörd.

Ja, jag börjar bli en som "går före" nu. Jag har (och har haft) flera som jag tagit rygg på. Nu börjar det bli dags för den som vill att ta rygg på mig. Märkligt. En dag i taget blir snart en ganska lång tid. En tid som för två år sedan kändes omöjlig. Nu undrar jag vart den tiden har tagit vägen

Jag är i ett stadium i livet då jag funderar ganska mycket. Jag famlar efter något som jag inte riktigt vet vad det är. Det stör mig inte jättemycket men jag tro det kan märkas på mig att jag är lite tyst och inåtvänd emellanåt.
Jag längtar till något. Frågan är vad. Jag trivs inte riktigt i den lilla staden jag bor i. Det är för mycket inbördes beundran här. Och gnäll på småsaker.

Jag längtar hem till Göteborg. Jag är uppvuxen där, och jag saknar storstaden. Anonymiteten. Kunna sitta på ett fik bland folk och vara anonym.

Jag tror att eftersom jag gjort så stora framsteg i mitt liv senaste åren, nytt liv, nytt jobb....ja varför stanna vid det? Jag kan gå hur långt som helst.
Samtidigt har jag det väldigt bra redan som det är. Så varför grubbla? Flera människor drömmer om den typen av liv som jag har. Varför inte vara nöjd?

Men jag tar det med ro. Det växer fram allteftersom.

Jag kommer någon gång i livet jobba med missbruksfrågor. Det är jag ganska säker på. Inte ännu. Det har bara gått lite mer än två år. Men viljan finns där. Att ge av det jag har fått med mig genom denna resan.

Att jämföra med barnmorskan. Jag tror en barnmorska gör ett bättre jobb om hon själv har fött barn.
En som jobbar med missbrukare bör ha varit i skiten själv.

Men återigen. En sak och en dag i taget. Nu njuter jag av att julen är över och våren står som nästa punkt i livspusslet. Härliga vår.

Ta hand om dig, du som läser detta. Det finns ett gott liv för oss alla. Det gäller bara att finna rätt väg mot det.

kluvet och delat är det... De stunder jag stannar upp och tänker efter vet jag ju att det oupphörligt finns så mycket lidande i världen - ändå ska jag fortsätta med mitt... Därför har jag tyckt om att jobba i vården - det finns (nästan) alltid något man kan göra för att det ska vara lite bättre - även om det inte botar eller tar bort det onda. Jag tror faktiskt på riktigt att det spelar roll att tända ett ljus, att rikta sin tanke och kanske knäppa sina händer... åtminstone gör det ingen skada. Det finns en psalm som börjar Jag skulle vilja våga tro... en av de kloka prästerna sa en gång att det kan låta "lite" men det räcker... / mt

Känner lite likadant. Håller på med mitt och mitt i allt detta mitt slår det mig; Min arbetskamrat G kommer att dö snart. (28 år !!!) Lessenfruns systerdotter (20 år!!!) kämpar för sitt liv. Man blir väldigt liten då när de tankarna slår till. Samtidigt som jag vet att jag måste fortsätta med mitt. Det blir minst sagt kluvet. Ibland önskar jag att jag kunde tro (trösta mig med) på en högra makt. /R

dag, tänkt, städat pappershögar, haft möte, skrivit dokument, sammanfattat... allt i vetskapen att jag småningom - snart - ska lämna över. Tagit hem papper att sortera o slänga en del i elden. Mannen på möte, kommer snart hem. Skönt med "vanlig" fredagskväll, det har varit mycket allt möjligt nu med alla helger.

Längtar efter uteväder, att kunna gå utan rädsla att halka, känna kraft i stegen, inte ha fokus på att hålla hålla balansen. Kände en stunds fläkt av vårvind i dag efter lunch - härligt. Fast gärna får det bli lite skidföre ännu... :) Bludder, bladder - samtidigt som en ung människa kämpar för sitt liv, oroliga anhöriga vakar... barn föds, människor skrattar, gråter, älskar...
Såg TV om sjukhusclowner igår... minns "mitt" stora sjukhus, så länge sen men minns många möten där... Sorg och glädje.
Världen är så stor, min värld är så liten... men den är min. / mt

Det glädjer mig att du har funnit ett fint liv utan spriten, gratulerar till de två åren. Tack för alla dina rader här på forumet, du är ju en av dem som går före oss och varit mig till god hjälp. Det är gott att höra från dig och se att det fungerar men självklart måste man ju gå vidare i livet och prioritera, tar mycket tid att vara aktiv här! Titta in då och då när andan faller på så att vi vet hur det går för dig :-)

vännen v! Kom nyss hem släpande på två stora kassar fyllda med gamla arbetspapper som jag ska sortera och elda det som inte ska bevaras för min efterföljare. Blev glad när jag såg dig här! Till kaffet:) Kram, kram! / A

"ser" dig här:-) hejhej o kram

Önskar dig ett fint och ljust 2013 Pia, och återigen - tack för det varma mottagandet då jag hittade hit till forumet hösten 2009. Du har stor del i även mitt tillfrisknande. Kram

att du lever ett bra liv nu, vad glad jag blir! Och vilken tur att den lille pojken nu har en faster som dels kan stötta honom dels är insatt i vad hans far går igenom. God fortsättning på det nya året!

Stort grattis, och önskningar om ett fridfullt 2013 till dig DSG!

Ja vilket år det var - 2012. 2013 önskar jag frid i sinnet och utanför, mitt nyårslöfte blir att leva väl, att leva - inte överleva, till minne av älskad syster och som löfte till mina barn. Varma önskningar om samma till er Alla här på forumet♥

Hej min fina vän! Jag har landat i mitt hem långt norrut efter jul och nyårsfirande mad familj i söder. Har tillbringat nyårshelgen tillsammans med min saknade systers man och lille son. Både svårt och skönt på samma gång. "Min mamma får aldrig träffa R (min lilla)" konstaterade han, 4 år. Nej, så är det. Det smärtar mig, och har smärtat mig varje dag sedan lilla hon kom, att R inte får lära känna sin moster, en moster som är så oändligt älskad och beundrad av min stora dotter. Hon, min syster, har kunnat ta vid där mina tillkortakommanden visat sig, vara en väldigt klok vuxen, en stor tillgång i storas liv. De är dessutom vldigt lika på flera sätt, vilket glädjer mig.
Har tillbringat kaffestunden denna morgon med att läsa det som tillkommit i din tråd, och lite annat. Reflekterar över det du skrev till Dompa om föräldraskapet respektive far/morföräldraskapet. Hur det är lättare att göra rätt och bra i det senare pga livserfarenhet naturligtvis, men också för att många andra stressmoment är passerade. Alla olika roller vi (tror vi?)måste fylla/spela. Lite av det känner jag av nu då jag gäör mitt andra varv i föräldraskapet eftersom det skiljer nästan 20 år mellan mina flickor. Livet nu tillåter mig att vara närvarande och fullt ut på ett annat sätt, både känslomässigt och praktiskt. Det slår mig att detta är vad många män vittnat om då de relativt sent i livet skilt sig och startat om med ny kvinna och en ny kull barn, att de greppar möjligheten att gå upp i föräldraskapet på ett helt annat sätt än då allt annat i livet pockar på uppmärksamhet, som karriär, bygga bo och renovera, avancera på alla möjliga plan, bygga nätverk och "kraven" på att socialisera. Jag är tacksam över att jag som kvinna får möjligheten att uppleva något av den känslan.
Min andra reflektion då jag läser ikapp rör detta med hur vi upplever oss som osociala då vi skalar bort alkoholen, som kanske många gånger fungerat som socialt glidmedel. När vi (ofrånkommligt då vi tillfrisknar)väljer att leva mer och mer i sanning blir det så påtagligt overkligt och konstlat det som sägs och görs i berusning, även om det rör sig om sk salongsberusning, att det kan kännas obehagligt. Som att delta i en parallel verklighet på något vis. Sedan är det nog också en fas vi ska/bör? gå igenom i tillfrisknandet. För att hinna ikapp oss själva, hinna låta våra egna insikter förankras innan andras åsikter ock tankar får dem att skingras. Vi behöver samla ihop oss själva, alla pusselbitar som är vi, och själva lägga dem på rätt plats.
Så, detta tänker jag kring då jag läser runt för att uppdatera mig efter 2 veckors frånvaro. Önskar dig och din nyktra gubbe grattis till 1/2 året, och en fantastisk fortsättning på 2013, kramar♥

hämtat från lessenfruns tråd och hon har hämtat det från en förälder som förlorade sitt barn i tsunamin

Skört är ödet som vi fått oss givet,
Stor vår risk att trampa snett och skeft,
Farligast av allt är livet.
Det har ännu ingen överlevt

mormor och farmor och många av er här är väl i ålder med våra barn. Flera på mitt jobb är i ålder med våra barn. När de himlar sig och är trötta på sina föräldrar brukar jag tacka för tipsen:))) Jag rådfrågar dem också (på skoj och lite allvar) när jag funderar om våra barn ska fixa olika saker med barnbarnen - och de lugnar mig alltid och säger "man lär sig..."

Det är ganska härligt att jag känner mig helt "jämställd" med dem i arbetshänseende samtidigt som vi så uppenbart är olika generationer som i relation till barn- och familjeliv lever i olika världar. / mt

...god fortsättning till dig och Mullegubben. Tack för att du finns här och delar med dig av era erfarenheter. Känns lite som att ha en mormor som sprider värme och vishet :-)

... i era tankar om mingel och socialiserande. Ibland kan jag undra om det är något fel på mig som är så ointresserad av människor när det räknas som en kompetens att vara social? Jag är intresserad av människor som jag tycker om och "fastnar" för men inte alla. Min svägerska berättade nyss om en av hennes kollegor som var med på deras fest, att hon är så himla social och nyfiken på andra människor och frågar en massa. Och att hon brukar testa andra människor och blir jätteirriterad när de inte frågar tillbaka. Jag var också med på den där festen och försökte febrilt komma ihåg om jag hade pratat med henne och i så fall varit sådär otrevlig som hon inte gillar!!

Fast i mitt fall tror jag lite av det osociala var kopplat samman med drickandet, det tog så mycket resurser i anspråk att fundera över hur mycket alla andra dricker, hur mycket som finns kvar, hur jag själv ska kunna fylla på & fyllna till...

jag jobbar med mitt vanliga ännu men med fokus på att samla ihop, formulera och överlämna.

Slängde nyss iväg en egen-erfarenhets-boll till dig... det är en livsgåva att få barn (och barnbarnbarn!), att de är så tåliga (de flesta), att vi får ha dom att öva på (jo), att lära oss med och av under den tid vi har dem till låns i våra liv. / mt

Bara det...ja...och så önskar jag dig en bra dag! Du har väl trappat ner nu? Bytt arbetsuppgifter? Du skrev efter nyår... Hur känns det?

Tack för att du bollar med mig...i min osäkra papparoll. Skaffa aldrig barn!!! Det rådet kom liiite försent va? Kram/R

Gott nytt. Tack.

/putte

Underbar läsning såhär i efterhand.
Förstår att du kan förstår mycket.
Tack gör att du finns!
Kramar/A

två år sen det första + (eg ett minus) på min räkneramsa 24+53+15+173+60+179(- - -)... Nyårsdagen drack han en öl (jag hade räknat förstås) när vi städade. Det andra + är efter personalfesten med "två sociala glas till maten" - de övriga hans helt egna återfall... Nu har han varit helt nykter, vad jag vet och tror, sen 1 maj men räknar själv sin nykterhet från 1.7. I min värld idag 24+53+15+173+60+179(- - -)245 dagar.

Om jag tittar tillbaka som Lelas gjorde är våra första tio år i huvudsak helt nyktra - långt mitt krav då. Från 1985 och ca tjugo år framåt hade vi ett i huvudsak trivsamt och roligt drickande. Första gången jag fattade att han drack i enskildhet var kanske 2005. Annandag jul 2005 hade vi ett drama om alkoholens plats i vårt liv

1975-1985 - nykterhet (i huvudsak), vardagsslit, studier, hus och barn, snapsvisor dock och sporadiska fester. Jag har kontroll...
1985-2005 - eskalerande drickande, i ökande grad vin - jag noterar att jag dricker mer än jag vill där ca 2005. Drar ner.
2006-2010 - kamp, smygande, snokande, tjat, böna-och-be, hot, ångest, resonemanger och brev, bara-detta-först, försök till uppmuntran - följt av besvikelse, allt mer aktiv lägenhetsspaning. Uppbrott och återvändande 6.12.2010.
2011 - vändningen, jobbig vinter-vår, sommar i "avskildhet", vita knogar men också välsignade stunder då kritiska ögonblick upplöser sig till intet...
2012 - den verkliga vändningen, han tar ansvar - jag släpper ansvaret...
2013 -