Senaste kommentarerna i forumet

att se dig här Mr Pianoman!
Adventsglädje! / mt

att vara människa... och så svårt att föreställa sig vad som finns bakom de dammfria och exclusiva fasaderna. Kram till er människor! / mt
(Det var Strindberg som skrev att det är synd om människorna... och inte hade han det så lätt han heller)

Ja visst, vill.sluta (visst var det Andreas?) har jag hastat omkring med ytlig andning större delen av mitt vuxna liv. En del av sjukdomsbilden, måste vara duktig och effektiv så jag kan slå mig ner med min belöning sedan (en alkis har ju knappast så dammfritt som jag?! Eller så exclusiva klänningar?! Måste bara leva på vatten och bröd för att ha råd med dom, men det är ju toppen - då håller jag ju magen platt samtidigt!!!).Låg självkänsla är grunden, höga krav på hur jag borde vara, därpå ständiga känslor av misslyckande (så klart, vem kan leva upp till det omöjliga idealet)som i sin tur ökar den dåliga självkänslan. Slå, slå, slå på mig själv ännu mer, dricka för att må lite bättre, slappna av, sudda ut det kantstötta och icke-perfekta i vindimman. Det är inte lätt att vara människa. Stackars människor (vem skrev det?)
Kram till dig A och andas ner i magen;-)

Vilken chock jag fick i morse när jag loggade in. Först trodde min morgontrötta hjärna att där stod Mrs Pianomam...alltid välkommet att höra av henne. Men sekunden efter greppade jag ju att Mrs Pianomam finns bara i min hjärna. Lelas eller H...tänker andra.

Så glad - och som skrivet chockad - av att höra av dig. Först Lillablå...nu...du. Känns som mitt förflutna hinner ikapp mig. Cirkeln fullbordas? Tack för dina goda ord...om att jag finns där...i era hjärtan. Det är stort! Ni finns ju i mitt hjärta...men av mer förståliga skäl. Ni tre (räknar in Lillablå i eran familj just nu) var ju mina guider in i ett värdigt liv.( Visst fanns där även andra...men ni betydde så mycket.) Eller jag hoppas att det blir värdigt i slutändan.

Har ju hört lite om hur det går för dig, men det är inte mkt Missus släpper igenom. Har dock förstått så mycket att du har det bra och att ni är lyckliga tillsammans. Det är stort. De flesta verkar inte klara den där biten när tre blir två. När A ryker så kommer en massa annat underliggande snask fram.

Så jag anar att nya jobbet flyter på bra. Trivs du? Kommer du att fortsätta att förbli en främling här? Pausen från forum förstod jag mkt väl. Har själv försökt att sluta hänga här...då jag är så trött på alkisDompa och vill se det riktiga livet. Men efter ett par dagar är jag här igen. Är antagligen inte riktigt färdigbakad ännu.

Än en gång...Tack för all hjälp. Framför allt med att mentalt förbereda mig på hur hemmet skulle bli. Just då var jag livrädd för vad som skulle ske. Idag förstår jag inte varför. Men jag var så skör samtidigt som där fanns skam blandat med "men-jag-har-ju-alltid-klarat-mig-själv". Då lotsade du...det är stort. Antar att min "återgåva" (det ordet finns väl inte) bör bli att en dag försöka göra detsamma för ngn annan.

Stort var det även att höra av dig. Veta att allt är bra. Håll hårt i ditt nya liv och din fina fru...men det vet jag ju att du gör! Ni förtjänar varandra. Grattis till dina två år. Även det är stort...sug på den. Två år! Kram/ Din namne R

Gjort saker fort och gescwint så att säga.
Gillar hur du skriver och sätter bokstäver på
alla tankar och ideer.
Godmorgon flickan hoppas du får en underbart härlig dag!
Kram/A

Gjort saker fort och gescwint så att säga.
Gillar hur du skriver och sätter bokstäver på
alla tankar och ideer.
Godmorgon flickan hoppas du får en underbart härlig dag!
Kram/A

Till dina två år!!
Vad härligt det måste kännas, härligt att se att det går, och att det går bra.
Kram

Ang mitt inlägg för ett par dagar sedan (6/12) om min beroendepersonlighet, hittade jag detta inlägg nu på morgonen då jag läste lite i min gamla tråd "styrkan att välja väg":

från december 2009:
"Ska använda veckan till att rensa ut lite skräp från källaren och föra till tippen. Har nämligen ett projekt som redan pågått så smått under året, nämligen gör jag mig av med prylar och kläder jag inte använder, behöver eller älskar. Slänger eller säljer. Och jag börjar se slutet på detta nu : )

Nästa steg är att from 1/1 2010, ha 6 köpfria månader. Undantaget förbrukningsvaror, mat och vissa upplevelser - som resor.
Anledningen till detta är att jag behöver komma underfund med vad det är jag egentligen behöver i mitt liv för att vara lycklig. Vad, när och hur mycket konsumerar jag av fel anledningar, som tristess, dålig självkänsla, tröst, belöning osv.
Detta hänger ju till viss del även ihop med min alkoholkonsumtion, och min tidigare rökning - som jag gett upp för 4 månader sedan. Orsakerna till destruktivitet verkar många gånger vara de samma för mig."

Två saker slår mig, att jag redan här vet att mitt beteende kring bla shopping hör ihop med missbruket, men inte förmår att göra något åt det, förändringen uteblev. Och det andra som jag också skrev om häromdagen, att vi alkisar måste hitta något att ersätta det maniska drickandet med - här ser jag hur jag kör på i 180 med att rensa och röja och greja, samt planen på en ny "kamp" med köpfria månader. Ingen rast och ingen ro! Detta lyckades naturligtvis inte heller, tror det blev en månad eller så. Igen: tiden är min vän, och det har tagit mig ända till nu nästan tre år senare att känna att dessa tankar kring mina beteenden är förankrade så pass väl att jag nog är redo nu att på riktigt göra något åt dem.

Suovas Villervalle, är saltat och rökt renkött som enl mig bäst äts skuret i tunna skivor och stekt, i pitabröd med sallad och lök och orientdressing!

Precis som du refererar till att det kan vara svårt att ta till sig det andra personer skriver om nykterheten kan även jag känna.
Men när jag läser om dig, och när du skriver
Om 2009 då du hittade hit så ger du mig hopp.
En svag strimma av hopp.
Det går, det kan gå.
Måste arbeta mer med vill.
Just nu känner jag att jag vill, men det är knepigt!
/A

Riktig hemgjord blodpalt är riktigt gott. Rökt renhjärta har jag inte ätit men jag brukar röka ett älghjärta emellanåt och det är också smaskens. Torkat kött gjorde jag också ibland och det gillade speciellt mina döttrar när dom var små och då satt vi och karvade och kände oss lite som indianer. Vad är Suovas för något?

VV

Senast jag var inloggad och skrev något. Jag behövde bryta från forumet ett tag. Och det var bra.
En liten uppdatering:

Livet rullar på.
Passerade två år för några veckor sedan
Tar det lugnt
En dag i taget
Lever och låter leva

Lever mitt liv efter bästa förmåga och alkoholen är inte en del i mitt liv just nu.

Ta hand om er, ni som läser. Och lämna gärna en rad om ni vill.

för matsedel :-) Renhjärta och blodpalt hoppar jag över hörru :-) Suovas kan gå an i ytterst små smakbitar ! Det beror på att jag en gång i tiden fick ett helt rökt sidstycke som julklapp av en leverantör och som jag ensam fick knapra i mig i ren snålhet för ingen annan i familjen tyckte om det. Jag fick min maxdos där :-)

Jag tror nog också att du plussar ett tag :-)

Kram !

Har också en särskild och hylla för livs(viktiga)böcker : )

medan jag distansjobbat och städat bokhylla. Flyttat "livsböckerna" till hyllan som inte passar där den står men inte har annan hemvist ännu - och mullegubben är fäst vid den så nu fyller jag den med en del av det bästa jag har:) Detta är att välja sina strider med omsorg som jag gör numera. Det är skillnad på det världsliga och det väsentliga i tillvaron. Ska släcka ner nu och tända ljus och eftermiddagsbrasa. Tack alla forumvänner för en trivsam dag i gott sällskap! / mt

Inget vildsvin, men rökt renhjärta, torrkött, älgkorvar högt och lågt, blodpalt och gräddstuvad suovas och kaffeost bla. Sedan såklart traditionell julmat. Åt tills jag nästan sprack! Svårföräldrarna verkade också uppskatta mitt gentila initiativ, så nu ligger man kanske på plus ett tag (nån vecka eller så).

Åh, vad mysigt att fler än jag är hemma: )
Tilde, tack för svar. Jag tror som du att det är viktigt att känna tacksamhet för det vi får så länge vi får det, och naturligtvis har du helt rätt i att lika många gånger är det vi själva som är den som (tillfälligt eller för gott) lämnar. Saknaden efter det som varfår finnas också, det är ok. Egentligen tror jag mina tankar kring detta är just tankar mer än något annat. Kanske lät det mer självömkande än det är att jag inte känner igen mig. Det är nog ett konstaterande mest av allt. Här återkommer Mulletantens rader: "I den sanna leken är skapandeprocessen viktigare än resultatet och övergångsobjektets funktion är att bli obehövligt". Obehövlig gäller dock ingen här, vi är ju vår historia, varken mer eller mindre, och i den historien lever ju alla som varit vidare i mitt sällskap så att säga.
Och hej på dig Hösttrollet! Har läst flera av dina inlägg med stor behållning, men nej, vi har nog inte "hälsat" än. Du skriver "just nu handlar det om mig" och det gör mig glad. Jag tror du gör helt rätt. När det kommer till att tillfriskna från ett missbruk måste det handla om "mig". Många gånger tror jag att just sådana som vi lägger stort (för stort?) engagemang på att rädda andra, så är vi duktiga utan att behöva ta tag i vårt eget.
Jag tror också det är så att man tar rygg på någon/några här på forumet som man lätt kan relatera till. Jag vet att jag gjorde så, och hade svårt att tro att jag var likasamma som tex Adde eller Berra som varit i det nyktra livet i ett par år redan då jag hittade hit. Jag hade inget gemensamt med dom då. Det kom senare. Dom, fast de varit nyktra så länge kunde liksom inte tillföra mig något då, jag kunde inte ta till mig det de skrev (blev rätt provocerad många gånger dessutom). Då var det lättare att ta rygg på tex Kvinna-Mamma och Måne som varit nyktra några månader (som verkade vara en ocean av tid för mig då) och Inger och Karin som kämpade med precis samma tankar och sug som mig i samma tid.
Eg är nog inte problemet att jag inte orkar stötta nya, utan kanske det det väcker i mig då de flesta kanske bara gör ett eller två inlägg med rop på hjälp och sedan försvinner. Samtidigt är det ju som Mulletant så smärtsamt påminner om. Alla får inte det omedelbara gehör de kanske behöver. Kanske inte med den värme och den närvaro de behöver just då. Minns mitt första inlägg här 2009 som faktiskt började med "Hjälp!". Jag fick direkt ett varmt och hjärtligt välkomnande, vilket jag tror varit avgörande för det som faktiskt följde.

förmiddagssällskap i mitt vardagsrum medan jag är fredagsledig... jag städar, tvättar och slår mig ner och deltar i samtalet emellanåt. Det är, som alltid, ganska stökigt här hemma hos oss (victoria du borde hjälpa mig med feng shui) men vi tänder många ljus, dricker te eller kaffe och äter pepparkakor som vi bakade med barnbarnen igår.

Du är så klok Tilde!
Tack än en gång för alla dina fina funderingar!
Visst är det så, att vi hatar att säga farväl till goda vänner i vars sällskap vi kännt oss trygga..
Men vi måste också pröva våra vingar en vacker dag..
Sedan behöver det inte vara för evigt..
Och somliga av oss har olika hållplatser här i livet..
Just nu, liftar jag med en bit till, tacksam för mina goda reskamrater.
kram /trollis

Hej Viktoria! Nej, jag tror inte att vi träffats här på forumet förut.. Men ditt inlägg väcker funderingar hos mig också...
Kanske för att den hudlösa delen under mina "taggar" har gjort sig påmind senaste veckorna..?(för just nu handlar det om mig ;-) )
Att vi är anonyma här på forumet, betyder inte att vi måste lägga ut varenda detalj i våra liv till allmänt beskådande. Kanske kan vi av olika anledningar inte heller göra det, utan att röja oss själva..? och som de hudlösa människor vi är under ytan, så klarar vi inte riktigt det..

Det är fel, att tro, att bara för att man skriver positiva saker, så finns inget negativt och vice versa.. Det vore lika horribelt som att påstå att mörker inte existerade, för att solen råkar lysa..
Jag utgår ifrån att alla är så ärliga de orkar i sina historier.. Något annat känns befängt..

Jag förstår också att sådana som hängt med ett tag, inte i längden orkar engagera sig i alla nya som trillar in.. Samma historia, nya "ansikten"..

Det tär på energin, att ständigt hålla andra under armarna, även om det i vissa stunder GER väldigt mycket tillbaks också..

Tack för att ni finns där, och hoppar in här (mer eller mindre regelbundet)Ni GÖR skilnad!

Önskar dig och alla andra en riktigt trevlig helg!/ kram /trollis

Viktoria, det du skriver om. Jag har aldrig själv tänkt tanken att vi blir varandras livlinor, men det ligger något i det. En och annan har ju försökt att ta ett kliv tillbaka från Forum senste tiden och många har reagerat och blivit ledsna. Själv har jag sett det som en saknad för stunden men eftersom vi är många här så har jag mera sett det på så vis att vi följs åt ett litet tag i livet, som ett tåg vi åker med ett tag... Ibland hoppar någon av och söker nya vägar, någon annan hoppar på och vi följs åt ett litet tag.

Jag ser hela livet på så sätt. Vi är inte garnaterade varandra... kan bara känna glädje när vi har ett bra möte och sedan bevara det i mig.

Jag tror vi är funtade så att vi känner sorg eller kanske en tomhet när någon som betyder mycket traskar vidare åt ett annat håll, men ibland är det vi själva som tar klivet. Det är livet.

Jag tror inte vi blir förpassade till källarhålan, alla är nog glada att återse någon som vi mött här förut.

Men som du skriver, många trasiga själar här på Forum... ja det är tänkvärt det du skriver.
Medmänsklighet och att bli sedd... det tycker jag är Forumet för mig, men jag har en varm famn i form av några goda människor i min "verklighet" utanför Forum, alla har ju inte det.

Önskar dig en skön dag Viktoria.
Tilde

viktiga frågor viktoria. Jag böljar också lite fram och tillbaka i min aktivitet och deltagande. Riktigt ledsen har jag blivit några gånger - men faktiskt har jag valt (för mig själv) och förmått att leva med att se konfrontationer, ifrågasättanden och besvikelser pga utebliven respons (ja!) som möjligheter att lära mig om mig själv. Beträffande ansvar kan jag känna mig helt förtvivlad ibland, speciellt när det finns barn med i bilden. Jag postar nu viktoria - utan att tänka "längre" bara för att jag ser att vi är online och det känns så mysigt! Kram / A (Nej för 17 - jag tror du hann logga ut...:)

Sedan kanske det också kommer att handla om ansvar? Vad har vi för ansvar gentemot dem vi ankrar brevid på ett forum som detta, där många gånger väldigt trasiga själar samlas och kanske använder varandra som livlinor. Förväntningarna på sådan gelike som livlina, kan de bli för stora?

Det är nog riktigt att delaktighet handlar om att själv dela med sig. Också om mottagarens förmåga att relatera till det som delas med av. Svårigheten för mig tror jag blir att jag vill skydda mig från att tömma mig rakt ut i intet. Under åren (sedan hösten 2009) har jag först "genomlevt" min historia i realtid här på forumet, sedan upprepat den genom att vara delaktig i senare tillkommande medlemmars historia. Om igen ett antal gånger. En del gånger har det blivit en tids varaktig givande "relation", många gånger lämnar den andra parten vårt hörn av världen ganska omgående för att vandra vidare till en annan plats. Jag kan nog uppleva det lite slitsamt med alla dessa korta snabba möten, och tar inte längre Alla chanser som ges, jag avvaktar lite. Har blivit ledsen då det antytts att vissa här inte är ärliga i sin historia eller bara skulle skriva om det som går bra. Jag har kännt att det bla skulle vara riktat mot mig, och det är i så fall att spotta på hela min historia. Min ärliga historia bor också här på forumet, fast några våningar längre ner - kanske i ett förråd i källaren vid det här laget:-D

nu har universum (forumet:) vänt sig runt sin axel än en gång och lagt sig tillrätta...

Jag tänker på dig victoria som inte känner dig riktigt hemma... kanske - jag måste alltid säga kanske för vi rör oss med så djupa frågor - men jag tror... att delaktigheten har att göra med att dela med sig, vara närvarande, att låta sig beröras... och, jag tänker också på mig - hur mycket tid och plats ska livsforumet få ta av annat i livet? hur långt är forumutbytet livsbejakande, bidrar till växande och tillför... när blir det tärande på det som äger rum här och nu irl?

Jag tänker också på dem som inte når fram, som inte hittar den ton som väcker gensvar... det händer.
Alla måste vi hitta vår egen väg, hitta dem där vi är någotsånär i samma fas av... av livsfrågor?
I bästa fall - och det händer! möter vi nån som hunnit ett (eller flera) steg längre, vågar ta tag.. och man tillåter sig/jag tillåter mig... jag väljer att ta ett steg i en ny riktning med en trygg vägvisare...

NU blir det julkalendern! Och sen jobbet! / mt

om barndom, om familjenätverk, om komplexa mönster... betydelsen att vara ett önskat och älskat barn.
Om betydelsen av oavlåtligen bara det viktigaste / hur man räddar kärleken... om den sista versen i sagan om Salami och Zulamit som jag skrev som sista hälsning till min far

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro.

http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/poesi/zt/vinterga.htm