Senaste kommentarerna i forumet

Som en av skaparen av den trista stämmningen som uppstått gör att jag som underbara Tilde beskrev.
Ibland skall man bara vara tyst.

Många härinne tycker jag marscherar på i hypertakt, må så vara.
Men att man då ruckar på hirarkin är inte acceptabelt.

Ordningen blir inte vad den en gång var. Vem som visar hur man skall gå, tycka och tänka.
Och framför allt, hur man beter sig. Skäms, inte bryta normen!

Men som du så fint beskrev när du skriver att du inte känner igen dig på forumet, kan i och för sig bero på att du dragit dig tillbaka.
Men jag vet för jag har läst många trådar tillbaka och ser hur pass du påverkat, och gör för många.

Jag kommer dra mig tillbaka och se på i tystnad.
Tackar för showen och ber om ursäkt för atrt jag ruckade på hirarkin.
Nu är ordningen återställd. Länge leve Kungen..............

Otroligt viktig mening som även jag kopierar.

Tack Viktoria!

"I den sanna leken är skapandeprocessen viktigare än resultatet och övergångsobjektets funktion är att bli obehövligt"

//A

har aldrig varit där :-) Skriv en fråga direkt till Magnus = Kontakta Alkoholhjälpen här nere på sidan. Du måste kolla med jämna mellanrum för gör du som jag och loggar in direkt på forumet så syns inte svaret.

https://www.alkoholhjalpen.se/kommentarlista?name=victoria

nä, inte den "sök". Kolla på den här länken ovan. Jag hittar den om jag googlar (alltså från min söksida då jag går ut på nätet) men hur klickar jag mig till den från alkoholhjälpssidan? och varför går det bara att komma till vissa av inläggen, tex de två allre äldsta, medans andra bara länkar till första inlägget i tråden där de är skrivna?

ner här på sidan ? Eller menar du något annat ?`

*SÖK*
*Sök på denna webbplats*

Jag vill minnas att vissa inlägg rensades bort förra gången sidan gjordes om ?

Ja tid för sig själv ÄR viktigt, fast frågar man lilla R just nu så skulle hon inte hålla med;-)
Jag retar mig på en sak, nämligen att jag inte kan hitta mina gamla inlägg, de där jag hette victoria-med-c.
Fråga nr 1: hur kommer jag till den sida här på siten som heter ung "sök kommentar av användare", där jag kan skriva in "victoria" och så listas alla inlägg gjorda av "victoria"? Saken är den att jag hittar bara den sidan då jag googlar (vanliga google) på alkoholhjälpen + victoria, hittar alltså inte menyn här. Hur?
Sedan nr 2: när jag väl kommer dit och klickar på ett inlägg så är det bara vissa som hittas. De flesta länkar bara till första sidan i den tråd de är skrivna, så ,måste jag själv leta igenom en hel tråd för att finna inlägget - liiite tjorvigt och tidsödande. Inläggen är av stor personlig vikt för mig och jag skulle gärna vilja hitta och spara dem i eget arkiv för framtiden. Frågar här och skickar även min fråga direkt till Magnus.

Jag läser det du skriver ovan mt. Och jag förstår vad du säger. Jag har liknande tankar kring mötet.
Jag känner inte riktigt igen mig på forumet längre (underbart med Berras rader just därför), och visst beror det till viss del på att jag själv dragit mig tillbaka. Av "mina" människor finns några få kvar, du bla, Berra, Adde, Fenix som återuppstått ;-). Jag saknar alla dem jag startade med, som det gänget som finns här nu och verkar ha blivit så nära och avgörande för varandra. Jag har inte hittat en plats där. Inte valt en eller inte fått en eller båda, och antar att det är helt i sin ordning, det ligger väll i processens natur måhända. Jag blev mer ordlös, och förstod inte/passade inte in i jargongen. Var ju en av initiativtagarna till rubriken "vidare livet", så kanska avskärmade jag mig "frivilligt" redan där?
Kopierar dina rader här och de får också hamna på min anslagstavla:
"I den sanna leken är skapandeprocessen viktigare än resultatet och övergångsobjektets funktion är att bli obehövligt"
Jag är så tacksam för forumet, och för dig fina kloka A.

Jag läser dina rader om Filosofiska rummet. Även Marias reaktion på samma rum. Det ÄR en bedrövlig stämning därinne just nu...säkert inte vad frk Nynykter hade i tanken. Det värsta är att jag till stor del har skapat denna stämning. Anar att du har rätt. Skapandeprocessen är viktigare än resultatet. Men jag får leva på minnena...när vi hade det riktigt bra där inne. För det hade vi! Sen förstörde vi (jag)...tycks ligga i människans natur.

Jag tror att det blir bra mt! Jag tror verkigen att det blir ok när du har trappat ner. Ett par tuffa veckor när du acklimatiserar dig i din nya tillvaro...och sen blir det bra! Du har det i dig...att skapa gott. Så ser jag det. /R

Igår tänkte jag mycket på mina prioriteringar. Igen. Hur jag väljer att använda den tid jag har och hur stor plats forumet ska få ta i mitt liv. I början av hösten skrev jag korta noteringar och sammanfattade men det räckte inte - utan att jag alls kan reda ut vad det betyder... behovet av att skriva mera, vilket betyder tänka djupare, återkom. Tänka djupare och fästa på papper, ja.

Nu är det den tiden då allt ställdes sin spets. För några veckor sen genomlevde och återupplevde jag en del av de mest smärtsamma erfarenheterna. Nästa helg blir pepparkaksbaket - den verkliga minnesdagen och på onsdagnatt är mitt två-års-jubileum - småskrattar faktiskt.

Den hemskaste natten och det bästa utfallet - bättre än jag nånsin kunde tänka mig.

Har besökt Filosofiska rummet - det är trist stämning där nu... Kanske precis så det ska gå... I den sanna leken är skapandeprocessen viktigare än resultatet och övergångsobjektets funktion är att bli obehövligt.

Allt finns och jag bär det med mig. Alltid och överallt. All Tid och Över Allt. Ja.

Läste Berras söndagskrönika och blir varm av lycka. Minns hur vi möttes här för två år sen och är så glad att han finns kvar - i precis rätt form och format. Så känns det.

Jag vet verkligen inte om jag vill möta forumfamiljen irl. Om något blir fel har jag förlorat mycket. Forumet är en kravlös plats där jag kan vara helt på mina egna villkor. Människorna här är dem jag möter genom det de skriver på raderna och det jag läser mellan raderna.

Så viktiga är ni - och jag kommer att behöva forumet fortsättningsvis. Jag behöver ha tilliten kvar. Jag vet inte idag.

Nej, idag vet jag inte det. / mt

halvåret gick på ren vilja och då går ju liksom kraften ur en när man dräneras ur.

Jag kom till en punkt när jag kände att jag för min egen nykterhets skull var tvungen att stämma i bäcken och sökte samtalshjälp. Jag fick remiss rätt snabbt till en psykolog och jag med mina tidigare erfarenheter av dem var rätt negativ från första början. Men det visade sig att vi var väldigt rätt tillsammans, allt stämde och hon har den förmågan att ställa de rätta frågorna så det funkade fint. Hon var till mycket stor hjälp för mig. Jag kan nog påstå att hon har en stor del i att jag finns kvar här.

Vi sökte tillsammans familjerådgivning via kommunen och det var ingen hit. Vi hade först en äldre kvinna som gick i pension och så provade vi en man som var rätt värdelös. Både hustrun och jag var eniga om att sluta gå hos honom för han gav inte ett smack.

Efter mitt bottennapp så har jag långsamt, mycket långsamt, byggt upp min självkänsla igen. Den kan vara lite skakig men jag vet hur jag funkar nu så livet återvänder sakta men säkert.

I min nykterhet och i AA har jag fått lära mig termen att "Lämna över" dvs att inte slåss mot väderkvarnar utan se vad jag kan påverka. Jag kan inte påverka henne utan låter henne ta besluten som krävs och väntar helt stillsamt på att hon ska komma fram till nån form av väg ut från det här.
Jag vill ha henne kvar men, som sagt, beslutet ligger hos henne.

Det finns materiella ting av högt affektionsvärde med i bilden och även ett av våra barn som är direkt beroende av vad hustrun tänker sig att göra. Och hon har blivit varse det nu, så var det inte från början.

Min mycket svaga plan är att under våren sätta ner foten, om hon inte själv tar upp tråden igen, och säga hur jag vill ha det. Jag har funderat mycket och hittat en väg ut för mig och som passar mig och som även är ett alternativ för dottern. Det händer en del annat under vintern som jag vill ska ha sin gång först, sen tar jag steget.

Jag har en överblickbar tid kvar i detta livet och den tiden vill jag tillbringa med någon som ser mig som människa och som kan älska mig för den jag är. Som ser mig och som vill kramas och kelas.

Jag tycker nog att jag är värd det.

Nu ser jag saken med andra ögon, och tyvärr.............
Jag kan bara hålla med dig om att folk skiljer sig på tok för lätt.
Vind för våg, jag tycker du är duktig.

Kämpar som en toking och är verkligen tapper som inte ger upp.

Det vrider sig i mitt hjärta då jag sätter mig in i din situation.
Du är otrolig, jag önskar dig all lycka till.

Glöm inte bort dig själv i all veva.

Du är en oerhört viktig person, för dina barn, dig själv, för alla!

För din skull så hoppas jag detta löser sig på bästa sätt!
//A

Adde, hur har du orkat? I ert fall har det varit så här över ett år, eller hur? Jag beundrar er verkligen för att ni står ut, för det är verkligen ingen söndagsskola...och jag hoppas att vi kan ha lika mycket kraft som ni...Får jag fråga om ni har gått i terapi och hur det har fungerat? Vi har ju hittills sagt att vi ger det några behandlingar och sen får vi se om det börjar hända saker...

All heder åt dig/er för att du/ni kämpat så länge med detta.

skrev i början av din tråd så är detta en kopia av mitt liv, Medardus.

Och jag sitter fortfarande och försöker fatta vad som händer. Vi är inte skilda fast hon sa det först, vi gör saker tillsammans, allt i övrigt är som vanligt.....men med skillnaden att hon flyttat ut till gäststugan. Steget längre än att ha skilda sovrum :-/

Och jag förstår inte vad som pågår.

Jag tror det stämmer Lelas men det känns inte riktigt som trötthet... mer som "bara vila" och återhämtning - om jag får leka med nyanser.

Jag känner också tydligt sista-dagarna-inför-semestern-syndromet. Jag kan räkna återstående arbetsdagar nu och mitt ena jag hinner inte sluta - tänker hur-i-hela-friden-ska jag-hinna-komma-dit jag-vill-för-att-lämna-över... medan mitt andra jag tänker jag-orkar-inte-en-dag-till-nu-får-det-vara-som-det-är... Just så går tankarna, nästan utan andhämtning.

Kram till er och varma tankar till vännen som lever i närheten av återfallet / mt

Hej på er alla, och tack för era inlägg!
Först och främst: Nej, jag tvingar inte eller försöker inte tvinga någon till någonting som denne inte vill. Däremot har jag ett ansvar för mina barn, mig själv, och den kvinna som jag har levt ihop med under en stor del av mitt liv. Jag har ett ansvar att hålla ihop familjen om vi kan. Jag har kämpat mig tillbaka, och sett fram emot att vi äntligen ska slippa oket alkohol, vilket frun också sagt att hon gör eftersom jag vet att vi båda hatat det alkoholen ställer till. Vi har äntligen de förutsättningar vi alltid velat ha. Vi har även alltid lovat varandra att inte slita upp familjen, åtminstone inte för nån liten skitgrej...vi är dessutom helt överens om att frun behöver nysta i sina upplevelser med hjälp av terapi. Efter mycket om och men har hon gått med på att besöka al-anon också framöver.

Liten bakgrund: Drickandet slut alltså...och vårt nya liv börjar...ena dagen kommer min fru med svindyra tapeter till hemmet och vill att vi renoverar lite, och nästa sitter vi och planerar utlandssemester till sommaren med våra barn, hon är hur gullig som helst, och vi har det bra, sexlivet funkar bra, vi åker iväg på en weekendtripp där vi njuter av varandras sällskap...
och plötsligt ett par veckor senare (faktiskt veckan efter tapeterna) ska vi separera. EEEEHH...VA? Hon säger å ena sidan att hon vacklat i känslorna på senare tid, vilket inte är konstigt att det gör i förhållanden, så har mina också gjort...men om det är allvar så planerar man väl inte för en gemensam framtid utan börjar snarare ta steg åt andra hållet, eller hur? Frun säger även att den här insikten med känslorna "föll i knät" på henne. Återigen, VA? Om man har bearbetat en sak i flera år så faller det väl inte i knät? Det är pga ovanstående jag ser att det absolut inte finns någon logik i detta. Skulle min fru plötsligt vilja kasta bort vårt gemensamma liv? Vi har som jag nämnt allt vi egentligen vill ha i form av barnen, boendet, vänner, etc., det är något vi ofta pratat om. Men när jag pressade henne om detta så var hon ändå villig att ge upp allt. Även det väldigt märkligt...för vi har inte haft det så illa i vardagen...men hon kan ju inte minnas de goda stunderna pga att nånting blockerar. Det rimliga i situationen vore väl snarast att göra ett nytt försök när alkoholen inte finns med i bilden, eller?

Alltsedan bomben briserade har jag ägnat all min vakna tid (under en och en halv månad) till att fatta vad fan som händer. Slutligen har jag ju förstått att det är en identitetskris, och att jag inte kan nå fram till hennes känslor eftersom hon är blockerad, och att flykten bort från "det onda" är det som gäller i det läget. Visst kan jag släppa frun fri om det är det hon vill. Jag är dock inte säker på att det verkligen är så. Och vi är båda överens om att vi inte kan backa om vi går vidare, därför ska vi utröna om det finns någon chans till att bygga upp någonting varaktigt av detta eller om vi måste separera. Jag vill hursom att frun får insikt i att hon faktiskt just nu bara beskyller mig för allt och vill fly. Hon behöver bearbeta det som hänt och inse att det är en flykt snarare än att hon tar tag i problemen som skapat detta. Först därefter kan vi ta ställning till om vi kan lappa ihop detta.

Avslutningsvis: Jag tycker att folk skiljer sig alldeles för lättvindigt, bara ger upp. Är det lite tråkigt en tisdag kväll så går man ut på fredagen och roar sig, får lite uppmärksamhet av nån "som förstår en" och så är det bara att gå vidare, skit i barnen, skit i min partner, jag måste få bli lycklig och förverkliga mig själv. Vad är det för inställning? Istället för att kavla upp ärmarna...och kommunicera. Vad i helvete, är inte kärlek värt att kämpa för? Jag vet att jag aldrig har behövt göra det tidigare, och inte min fru heller. Vi har bara låtit tåget skena iväg under alla dessa år. Är det vettigt att vi bara lägger ner i det här läget, förkastar den trygghet vi har, de goda och förbättrade förutsättningar, och dessutom sårar ungarna och kanske oss själva? Är det inte vettigare att vi vet säkert, att hon slutar fly från problematiken istället för att bearbeta den och gå stärkt ur det hela? Kanske är jag världens största egoist, kanske är jag dum i huvudet som ens försöker, och om någon tycker att jag resonerar idiotiskt så får den göra det. Just nu är det inte min fru som lider (inte pga kärleksångest). Hon har inga känslor för mig, men hon är villig att jobba på sig själv och sina upplevelser genom terapi. Det är jag som lider, det är jag som går bredvid och trånar efter en robot. Så ja, det är jag som hoppas, och det är jag som blir lämnad om det nu blir så. Men jag har i alla fall försökt, oavsett om det är för mycket eller inte...

Trevlig advent till dig också, Eva-Kajsa!

Välkommen till forumet!
/H, tillfrisknande medberoende

En nära vän till mig som tagit sig ur sitt medberoende sa en gång: "... och sedan kommer Den Stora Tröttheten..."

Kram!
/H.

Jag tror att jag är i samma tillstånd som mullegubben var sommaren 2011 då han sov och sov ...
Jag somnar ofrånkomligt tidigt på kvällen och vaknar förstås alltför tidigt men utvilad.
Och i den tidigaste morgontimmer äger jag tiden. Skönt! / mt

Läste lite bakåt i din tråd för att försöka få ordning på några av mina funderingar. Din tråd väcker känslor i mig och jag är synnerligen medveten om att det handlar om mig. Jag delger ändå om än med viss tvekan.

Om jag förstår rätt så har du och din fru helt olika ekonomiska förutsättningar. Det verkar som om hon inte varit medveten om det. Du skriver "så sade jag att huset är mitt. Hon blev paff. För en stund. Sen fann hon sig i det också. Insikter började dock sakteliga trilla ner...grillande, vara i trädgården, lapa sol...inget som blir aktuellt i den trista lägenhet hon kommer att tvingas ta i vårt fina villa- och radhussamhälle. Drömmandet tog ny fart när hon fick för sig att samla ihop till handpenning på radhus...vilket skulle ta henne en evighet. Den tiden tänker förstås inte jag vänta. Någon dag senare förklarade jag därför att hon ska ut snarast möjligt om hon nu vill skiljas, inte gå hemma hos mig och dra...för jag måste komma vidare i min sorgeprocess, och det kan jag inte göra medan hon går där, samt far omkring med väninnorna."

När jag läser i din tråd måste jag påminna mig om att jag förstår dina ord genom mina ögon. Jag saknar hennes röst som förstås bara hon själv har tillgång till. Detsamma gäller ju mullegubben och de flesta andra "hälfter" här på forumet.

Ibland när jag läser får jag känslan att det är du som vet vad som är bäst för din fru. Det är du som ordnar. Det är du som har bråttom nu. Det är något i tonen som gör mig betänksam - "tonen" finns ju mellan raderna och det är ju i det mellanrummet jag förstår dina ord genom mina ögon.

Samtidigt som du skriver så fint om alla möjligheter du vill erbjuda läser jag att livet är på dina villkor.
Det händer att människor är lyckligare i frihet i en till det yttre enkel miljö än i en till det yttre fulländad fångenskap.

Än en gång - det här mina tolkningar och tankar. Jag kan tolkat helt fel men väljer att delge mina tankar. Jag känner mig nämligen övertygad om din uppriktiga vilja och att du vill det bästa för er alla.

I början av din tråd skriver du att du har "ett ganska bra stöd rent allmänt, men troligtvis kan jag behöva stöd i form av AA ändå? För jag tänker verkligen inte ge vika för den här sjukdomen igen, det bara är så. Det är inte värt det en enda dag i veckan." Gör det, gå till AA och tipsa din fru om Al-anon. Du skriver också om en viss villrådighet i hela situationen.
Jag tänker att ni alla är i en kris och då kan ingen se riktigt klart. Kanske du kan ger er lite mer tid?

Hoppas jag inte sårat dig - det är inte min mening!

Adventsglädje! / mt

Fick en rejäl backning av frun som kom hem efter jobbet. Det ser ut dom faaaan här.
VAD HAR NI GJORT?

Tre killar hemma............
Man är en slacker!
/A

Hej igen!

Medardus, jag riktar mig till flygcert här i din tråd.

Först, för att klargöra: jag menar absolut inte att du har förtjänat att bli behandlad på det viset.

Det jag menar är så här: när vi medberoende spelar med i spelet så bidrar vi till att gränserna för vad som är ok flyttas, långsamt, långsamt, långsamt åt fel håll. Vi säger "sluta dricka, annars går jag" och männen dricker och vi stannar. Männen tänker "jaha, du menade inte allvar, alltså?" och dricker ännu mer. Vi säger "sluta dricka, annars går jag" och männen dricker och vi stannar. Männen tänker "jaha, du menade inte allvar, alltså?" och dricker ännu mer.... Och plötsligt en dag har gränsen flyttats så långt att vi är fast i en rävsax.

Det är inget vi gör medvetet, men det är en del av den nedåtgående spiralen.

Förstår du bättre hur jag menar nu?
/H.

Hej!
Det där får mig att tänka på vad en vän till oss säger om AA i Spanien kontra Sverige. Han överväger seriöst att flytta tillbaka till Spanien (där han bodde under några år, men han är svensk) för att AA där är på riktigt. Där får han ut saker av det som han inte kommer i närheten av här hemma.

Intressant.

Kram!
/H.

Självklart har båda två ansvar för relationen, men berätta mer om hur du menar att båda har del i det som hänt!!

Jag har så svårt att se att jag själv ska vara orsaken till att min man hotat mig, talat om för mig att jag är så dålig mamma, att han kallt mig hora, fitta och diverse annat, att han haft sexuella relationer via mail, och även viss fysisk kontakt, att han så många gånger lämnat mig på alla möjliga ställen, att han kontrollerat mig och vem jag träffar, var, när och hur osv. Alkoholen har ju egentligen hela tiden varit lite för stor del i hans liv, men först de senaste åren varit ett problem, men många av sakerna har ju sagts/hänt innan dess.

Och om jag har en del i detta så känner jag nog att jag kanske faktiskt inte vill leva med en människa som får mig att få honom att behandla mig så...

tack för dina synpunkter. Jo, jag tror också vi känner igen varandra efterhand. Så inga dumstrutar, vi är ju inte dumma utan smarta som slutat dricka. Nu är hemmet skinande blankt, och känner mig duktig och nöjd. En belöning är då på sin plats, men jag vet precis vad jag inte ska ha för belöning! Ett glas kall julmust ska jag unna mig dock:-)
Fenix

Nej du stjärngossen...jag tror inte det kommer att behövas strutar med namn. Jag tror att vi kommer att känna igen varandra ändå. Iaf. de flesta av oss. Det är bara en magkänsla...kan ju bli helt annorlunda. Spännande däremot...den håller jag helt med om. Spännande och lite skrämmande. Men hoppas Victoria har rätt; Att bilden av varandra är så förankrad att inget "förstörs" vid ett live möte.

Ha en bra dag Fenix...trots städfixet!/R

också att Stockholm är avlägset :-)

Jag kan jämföra din fundering om att åka iväg nånstans helt på egen hand och lämna familjen med min egna enormt sköna känsla när jag sätter mig i bilen och drar till Gullbranna på hösten :-)

Känslan av att få tid bara för mig själv och få sköta mig själv några dagar är magiskt underbar. Min alldeles egna tid som jag gör precis vad som helst med utan att behöva ta hänsyn till nån annan.

Den känslan kom redan när jag gjorde min efterbehandling då jag (oftast) satt mig på tåget och tuffade iväg till en dag som bara var min. En sån underbar dag skulle alla ha någon gång under året.

Helgkram ♥