Senaste kommentarerna i forumet

Du skall dock akta dig för att vara skadeglad för det vinner ingen på. Det hela är en tragedi, men som är möjlig att gå vidare från med högburet huvud och även om du tycker att din fru väljer fel så måste du respektera hennes beslut som en vuxen människa.

VV

Eken: Vi bor tillsammans på HELTID för närvarande. Men precis som terapeuten poängterade så sadejag att huset är mitt. Hon blev paff. För en stund. Sen fann hon sig i det också. Insikter började dock sakteliga trilla ner...grillande, vara i trädgården, lapa sol...inget som blir aktuellt i den trista lägenhet hon kommer att tvingas ta i vårt fina villa- och radhussamhälle. Drömmandet tog ny fart när hon fick för sig att samla ihop till handpenning på radhus...vilket skulle ta henne en evighet. Den tiden tänker förstås inte jag vänta. Någon dag senare förklarade jag därför att hon ska ut snarast möjligt om hon nu vill skiljas, inte gå hemma hos mig och dra...för jag måste komma vidare i min sorgeprocess, och det kan jag inte göra medan hon går där, samt far omkring med väninnorna. Där är vi nu.

Lelas och vill.sluta (och alla andra): Tack! Det känns faktiskt så, och det känns bra, och det känns väldigt bra att ni också säger det. Ja, jag har verkligen gjort mitt nu. Jag kan andas ut och börja se framåt. =) Reflekterar även över hur olika min och min frus utveckling i detta ser ut. Jag har sedan hon släppte bomben bearbetat det som HAR hänt; mitt agerande, min sjukdom, mina bra och dåliga sidor, hennes medberoende, hennes bra sidor (och de är många), och de sämre, alla goda minnen, och de dåliga. "Motparten" då? Utöver det att frun har sett besvikelserna över det jag och min sjukdom har orsakat så har hon bara skådat framåt, mot den lycka hon hoppas finna utanför vårt äktenskap. Det kommer dock att komma en dag då hon måste ta itu med det som har varit, och då lär hon få det tufft. Tyvärr. För på samma sätt som mitt drickande kom ikapp mig kommer allt att nå ifatt henne. Det kan jag känna en sorg och en oro för. Det är ändå kvinnan som är mor till mina barn, och som jag valt att leva med, och velat fortsätta leva med, men som jag behandlat så illa (även om jag varit sjuk). Men det här kommer förstås inte att vara mitt problem längre eftersom hon väljer skilsmässan och därmed flykten.

Min resa blir visst rena dagboken...men det känns skönt att skriva av sig, och det är fantastiskt att känna ert stöd. Tack, återigen! Kram på er!

Allt du kan på rätt sätt.
Du har stått och hållt fram verktygen
DET kommer stärka dig framöver.
Släpp fågeln fri, DU kommer klara dig/A

Hej vänner! Några svar så här innan läggdags (borde väl egentligen redan sova, men...)

flygcert: du skriver "var han elak mot dig? Kallade han dig saker? Beskyllde han dig för saker som att vara med andra, vilja vara med andra? Var han ibland kontrollerande mot dig gällande vem du träffade, var ni träffades, hur länge du var borta osv?"
Nej. Det beteendet har min man, tack och lov, aldrig haft.

Medardus: du skriver "sedan dess har jag på alla möjliga och omöjliga sätt försökt få frun att förstå att vi kan lösa detta tillsammans."
Bra! Då kan du känna att du har gjort vad du kunde. Det kommer vara en styrka framöver.
Och så skriver du "talat om medberoendet och dess följder (vilket hon förnekat helt)".
Ja, tyvärr är det ju så.... precis som alkoholisten måste komma till insikt, så måste även vi medberoende göra det. Annars finns det ingen öppning.

Var rädda om er, godnatt! :-)
/H.

Tack snälla för det svaret! Jag vet bara att jag inte orkar ha det så här längre, att mitt liv måste röra sig i någon riktning, annars blir jag troligtvis mentalt störd på riktigt...så dessvärre, kan frun inte ge mig ens ett lillfinger så blir det skilsmässa. Det kommer att vara hennes beslut. Jag är dessvärre rädd att hon kommer att ångra sig när röken har skingrats, faktiskt rätt övertygad om det, och då kommer hon att må dåligt på allvar, och jag vet att jag inte tar tillbaka henne när jag väl gått vidare. Tyvärr. Samtidigt, trots att mitt missbruk har ställt till det så kan jag inte ta ansvar för henne om hon inte vill. Jag har försonats med det jag har gjort, men det har inte hon. Härom kvällen var hon upprörd för att jag inte tycktes ledsen över mina fyllegrejor längre. Men det är jag. Jag är fruktansvärt ledsen. Men jag kan inte älta det längre. Det är dags att hon börjar titta på sitt eget agerande och sina egna brister, och hon måste göra det nu. Annars kommer hon att fastna i sin offerroll som går ut på att straffa mig för hennes förlorade år. Och jag lär inte vara kvar för att höra det...

Det vore väl konstigt om du inte känner frustration/sorg/ilska och besvikenhet nu. Eller kanske allt på samma gång kan jag tänka mig. Känner med dig.

I alla fall så verkar ni ju inte alls nå fram till varandra nu, och situationen att fortfarande bo tillsammans på halvtid som du säger måste vara påfrestande. Så säkert har din terapeut en bra point där att det vore bra att pressa henne lite och få henne att landa på riktigt i verkligheten med att fundera över eget boende.

Kanske hon landar lite hårdare än vad hon hade trott att hon skulle göra. Och framförallt kanske ni skulle må bättre med att få reda ut era tankar och känslor på skilda håll i nuläget.

Styrka och Kram!

och din frus lika så!

Jag känenr igen mig och min man i det du beskriver: jag vill gärna skylla allt på min man och han tycker inte att jag kan se min egen del i detta (vilket jag inte riktigt kan eftersom jag är fullt upptagen med att se alla saker han gjort som gjort mig ledsen, besviken och arg) så du har säkert rätt: vi medberoende begår fel och misstag, men orkar liksom inte med att känna det, utan det bara tar stopp. Känslorna försvinner ju inte, utan man är bara mitt uppe i det. Det är ju inte omöjligt att lösa!!!

Men kämpa på, som du tror blir bäst: det låter som att du på alla sätt visat att du vill leva med henne, och om hon inte klarar att lösa upp sitt så måste ju du kämpa med din lycka (och sinnesro)!

Kram

Jag ska lägga till att hon ALDRIG någonsin ställt något ultimatum, men att hon ett par gånger har tagit upp sin besvikelse, men de gångerna blev vi osams då jag inte var klar i tanken att jag har en problematik. Hon har städat undan mitt supande gång på gång, ofta handlat alkohol åt mig, och jag fick övertyga henne om att jag är alkoholist. Nu erkänner hon att hon är medberoende, men hon kan inte se sin egen del i detta, eller att hon skulle ha gjort något fel. Hon ser inte heller kopplingen mellan mitt avbrott från drickande till att hennes värld rasade en dryg månad efteråt. Jag däremot misstänker att hon är alldeles för virrig att veta vilka som är hennes känslor för mig, vad som är den rubbade balansen, och vad som är en fåfäng jakt på lycka, dvs en 40-årskris.

Villervalle, vill.sluta, och, flygcert, ni har rätt, jag måste släppa taget nu. Jag har förklarat för frun att jag inte kan må dåligt längre, att hon antingen måste bestämma sig för att ge något som helst hopp om att vi ska försöka hitta varandra igen eller att vi gör klart med skilsmässa. Hon vill dock bara vara "här och nu", vilket i vårt fall innebär där vi hamnade för en dryg månad sedan när hon släppte bomben; att hon inte har känslor kvar för mig och vill gå vidare. Detta ledde till att jag började försöka förstå vad som händer, skrev här, fick bra svar, läste in mig på allt möjligt ang vår problematik...och tänkte att det är hennes värld som rasat pga min "torka". Jag tror fortfarande att det är det som är problemet, tillsammans med hyenaväninnorna. Men hon vägrar tro på det, säger sig ha upplevt att hon börjat sakna känslor redan innan pga alla mina fyllegrejor. Dock ville/orkade hon inte då ta steget. Inte jag heller, även fast jag känt att jag tappat känslorna från och till. Och det är så jag har upplevt vårt förhållande; från och till, upp och ner. Jag menar att det är den vardagliga tristessen vi känt. Men hon håller som sagt inte med.

Lelas, sedan dess har jag på alla möjliga och omöjliga sätt försökt få frun att förstå att vi kan lösa detta tillsammans. Jag har sagt att vi ska gå på terapi tillsammans och var för sig, gett henne tillåtelse att tala med sina två närmaste om min problematik, följt med på familjerådgivning och skaffat en anhörigterapeut åt henne och alkoholterapeut åt mig, bedyrat min kärlek till henne och familjen, lovat på heder och samvete att det är färdigkrökat för min del, försökt resonera att vi båda skjutit förhållandet i sank utan att lösa problematiken och att vi inte gett varandra chansen att bli lyckliga, talat om medberoendet och dess följder (vilket hon förnekat helt), påpekat att vi har alla yttre ramar för att bli lyckliga och att vi har besvikelserna bakom oss, det vi behöver göra är att prata om dem och försöka förlåta varandra för att inte ta med oss något gammalt skräp in i framtiden. Enda reaktionen har varit att hon tycker att jag griper efter varje halmstrå. Jag tycker jag vore världens största idiot om jag inte vill försöka rädda familjen från separation.
Ja, jag har sagt i ord och handling att jag älskar henne och vill bli gammal tillsammans. Men får fortfarande ingenting tillbaka...Läget är helt hopplöst, och jag måste tyvärr gå vidare...för jag kan inte leva i ett avgrundshål av ångest länge till.

jag förstår din önskan om att han skulle kämpa, men jag måste också fråga: var han elak mot dig? Kallade han dig saker? Beskyllde han dig för saker som att vara med andra, vilja vara med andra? Var han ibland kontrollerande mot dig gällande vem du träffade, var ni träffades, hur länge du var borta osv?
Jag undrar bara för min egen skull, inte för att ifrågasätta dig. Min man kan ju vara sååå kärleksfull, men ibland är han ju manisk och jag upplever snarare att han nästan hotar mig, spelar spratt med min hjärna, så att jag inte ska lämna honom: "DU får aldrig träffa barnet, du ska ut ur huset NU, gör du inte si eller så så ansöker jag om skilsmässa NU" och då pendlar jag mellan att tänka "ta ut skilsmässa, skönt!!" till att vara rädd för honom, det känns som att han skrämmer mig till att stanna, aldrig i de situationerna att han säger "jag älskar dig, jag var dum" eller så.

Önskar sååå att jag kunde få en uppenbarelse...

för goda ord som värmer hjärtat. Jag har levt länge och jobbat med med människor i utsatta lägen - med tiden har jag på djupet insett att verkligheten alltid har många sidor och vinklingar... Jag har haft möjlighet att lära mig mycket och är tacksam för det. Det känns också jättefint om jag kan vara till hjälp för någon här. Kram och styrka till dig! / mt

Hej igen!

Jag tänker lite på hur det var under en period i min och makens svåraste period. Jag hade ställt ultimatum, han bröt det, jag lämnade och flyttade in hos ett par kompisar. Mannen i det hushållet och jag pratade mycket om vad som pågick och hur jag mådde och allt sånt. Och han sa en dag:

"Vad jag inte förstår är varför inte din man står här utanför och skriker och gapar och gråter och ber dig att komma hem."

Jag hade inget bra svar på det, för egentligen hoppades jag ju också att han skulle fajtas lite för mig och för vår relation. Men, ganska långt efteråt gick det upp för mig varför han inte gjorde det.

Han tyckte att jag gjorde rätt som lämnade honom, för han själv tyckte inte att han var värd mig. Han var så hård mot sig själv att han inte tyckte att jag skulle behöva komma tillbaka. Det är en ganska smärtsam insikt för mig, för det visar hur dåligt han mådde.

Hur som helst, för att göra en lång historia kort: jag flyttade hem så att jag fanns hemma när han kom hem från behandlingshemmet. Det är två år sedan nu, och vi har ett fint liv ihop (vi är långt ifrån "klara" men vi rör oss sakta i riktning mot varandra hela tiden).

Med detta vill jag ha sagt: kanske är det värt att markera till din fru att du faktiskt VILL leva med henne och att du älskar henne. Oavsett om det gör någon skillnad, så kanske hon behöver förstå att du tycker att hon är värd att fajtas för. Tala om det för henne, i klarspråk.

Kram, vännen!
/H.

Och hoppas att ni kan lösa saker på något sätt. Sätt hårt mot hårt så märker du ju om hon ändrar sig!

Kram

Mt, ska läsa hennes blogg,
Kram!

Jag läser det du skriver om kontrollbehov och katastrofkänslor. Det verkar som att det är fruktansvärt svårt att släppa på kontrollen, att det kommer att ta tid.
För mig är du en förebild, en mjuk och varm person som alltid kommer med kloka svar och med olika vinklingar på det mesta.
Jag läser allt du skriver och försöker lära mig hur jag ska hantera min egen situation.
Mulletant, du är en klippa. Det är klart att du också har dina funderingar och att din kamp också fortsätter. Du är ju också på en resa som vissa dagar går lätt och andra dagar går lite tyngre.
Jag har inget bra att skriva i form av råd och reflektioner, jag kan bara konstatera att livet inte alltid är enkelt.
Jag tycker om dig!
Kram

vänner. Sitter här på jobbet och läser i väntan på mer jobb. Va glad jag blev att ni tittar in hos mig, ja nu ska jag bli mer aktiv på forumet. Har inte kännt mig hundra i höst på att jag landat, men det gör jag nu och det är underbart. Det blir faktiskt lättare när jag inser att det är hjärnan som är kidnappad, rent kemiskt. Impulser följs av handling helt automatiskt, precis som hunger följs av någon form av åtgärd föra att äta. Alkoholen har förstört systemet för belöning. I AA talas om att man drabbats av en anfäktelse av så väldig kraft att ingen mänsklig förmåga tycks möjlig att stå emot, och AA var på rätt spår. Hjärnforskning de senaste 10-15 åren visar att vi som gått över gränsen och hamnat i ett beroende i stort sett är hjälplösa att stå emot det tvångsmässiga missbruket. Den insikten hjälper mig, jag är ingen usel människa som inte kan rycka upp mig och stå emot. Men om jag väl accepterat att för mig är det så illa att jag drabbats av alkoholism fullt ut, så finns bara en sak att göra och det är att sluta tillföra alkohol. Och det kan man göra, om man tar all den hjälp som finns möjlig.Dessutom, om man tänker efter ordentligt, vad faan ger mig alkoholen annat än mest elände. Det är ju inte roligt att dricka längre, det är bara drömmen om det mysiga ruset som lever kvar i den kidnappade hjärnan. Nä, nu gäller det att skaffa nya drömmar om mysiga saker, riktiga saker. Ibland när jag tänker på alla min tusentals försök att sluta dricka så kommer Albert Einsteins citat för mig: "Definitionen av galenskap är att upprepa samma beteende men förvänta sig ett annat resultat.”
Ha en bra dag Tilde och Dompa och alla andra
Fenix

jag delar med mig till dig en av de sidor jag ofta återvänt till i Carina Bångs blogg för medberoende - vi har alla rätt att välja och ansvar för att ta makten över våra liv. Hoppas att du förstår mig rätt nu... Kram / mt
PS Du har redan visat att du tagit makten över ditt liv genom att välja nykterhet. Var stolt! DS

PPS och här är länken http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html :)

Så vill jag också ha det, varför ska vi plötsligt köpa hem alkohol när vi inte dricker det annars.

Jag känner precis som din man gjorde förut ångest inför sociala tillställningar där jag vet att det blir mkt alkohol. Varför?
Förmodligen en rädsla att få ett jättejobbigt sug samt att jag inte tycker om att umgås med onyktra/fulla människor har jag märkt.
Om jag får välja, och det får jag väl?. Då väljer jag att umgås med de som är nyktra, det andra ger mig ingenting längre.

Tack för ditt svar!

som i år håller konserter för Vit Jul. Klistrar in ett utdrag som stärkt mig. Om du inte fixar det alkoholsvaga så ska du förstås söka annat - jag älskar 100% Blåbär och torr äppelmust! Helst i snygga flaskor:) Här kommer utdraget:

Alkoholfritt hemma
En annan viktig del är AA-möten i samtalsgrupp, säger han:
- Jag har sökt upp möten även när jag varit utomlands som i Thailand. Men jag har aldrig tagit ett återfall. Jag har några alkoholfria öl i kylen, och jag har lärt mig att uppskatta alkoholfritt vin. Man behöver inte känna det som att nu måste man sitta och dricka Fanta vid barnbordet.
Numera serveras aldrig alkohol ens till vänner hemma hos Jan och Pia:
- När vi hade middag hemma nyligen med vänner som inte varit här förut sa vi det att det serveras ingen alkohol i det här huset. Man kan nästan se hur folk tänker att oj, vad jobbigt.
- Men det finns en massa i alkoholfri väg som går jättebra att dricka. Och gästerna fick det, det var kanske halvjobbigt i en kvart sen var det jättetrevligt. Och dagen efter tyckte alla att det - det här utdraget har hade varit jättetrevligt och alla vaknade upp utan huvudvärk.
Hur har bekantskapskretsen påverkats av ditt nya liv?
- En del har fallit ifrån för det blir för personligt, de ser sitt eget problem för nära. Vi har ett par vänner som vi brukade festa mycket med, men de vill fortfarande umgås med oss fast vi inte står med ett glas vin i handen hela tiden.
- Det är absolut självklart att andra kan dricka alkohol när vi är hemma hos andra på middagar, men här hemma serveras inget. Och våra barn ska inte växa upp med den traditionen här hemma.

http://www.expressen.se/halsa/jan-johansen-ladvinet-var-den-farligaste-…

med gamla vänner är inte okomplicerat. Vi har inget stort umgänge men en stor familj - i vardera har öl och vin varit självklart. Även snaps och avec när jag tänker tillbaka.

Vilken är din utmaning? Är det risk att du frestas att dricka och din man inte förstår det?

Under en lång tid, ett drygt år kanske, hade min man motstånd mot "socialt liv". Vid några tillfällen upplevde jag att han närmast hade ångest inför tillställningar. Jag inser idag att jag inte förstod hur jobbigt det kunde vara. Numera är närvaron av alkoholhaltiga drycker okomplicerad - mannen bryr sig inte om att det finns, han bjuder gärna och är för egen del helt tillfreds med nollöl och alkoholsvagt vin - det som kallas alkoholfritt på Systemet.

Ett sammanhang vänner har vi helt förlorat kontakten med. Även om det varit helt fritt för dem att dricka bubbel och vin och vad de vill så har umgänget upphört. Deras samvaro fortgår och vi blir helt enkelt inte bjudna - inte heller jag när tjejerna träffas. Med familjen (= vuxna barn med hälfter och andra släktingar) har det inte heller varit alldeles enkelt men det håller på att förändras.

Däremot har han väldigt positiva erfarenheter i samvaron med kolleger där han berättat öppet. De är intresserade och hejar på honom, senast i fredags.

Jag har inget råd att ge men uppskattar din fråga. Det är så bra med denna plats där vi kan dela våra erfarenheter. Förresten - jag ska se om jag hittar en länk... det var om Jan Johansen som också är öppet nykter sen flera år tillbaka.

Hej! Ser dina funderingar här ovan och har inget vettigt svar på det.
Men skulle vilja fråga en annan sak till dig som lever med en nykter alkoholist och känner fler att de kan komma med bidrag tar jag tacksamt emot.

Min man (som ej har alkoholproblem) och som stöttar enormt på så sätt att han dricker inget hemma. Vi har det nyktert här när vi är familjen.

Men, nu tycker han att vi borde börja bjuda hem vänner. Vi har några som det verkligen är "vår" tur att bjuda på middag.
Jag vill inte, det känns som en klump i magen, för dessa vänner är inga normaldrickare och de förväntar sig att vi bjuder på vin.
De vet att jag inte dricker och varför och de tycker att jag är jätteduktig, men det är som att det är "mitt lilla problem" och allt annat ska vara som vanligt.

Försökte prata med maken om detta, och att jag tyckte att vi kan bjuda hit dem men vi håller det nyktert. Det var han mkt tveksam till, enligt honom så bjuder man på vin när man träffas, de gör ju alltid det. Jag tycker självklart att vi bjuder på drickat men att det är alkoholfritt. (De kommer inte stanna länge då är min gissning).

Men hur gör ni när ni bjuder hem vänner?, begär jag för mycket? Förstår ju samtidigt att maken kan tycka att det skulle vara kul att dricka lite vin med vänner ibland.

Glad att du är med på banan igen! För din skull...men även för Forum. Vi behöver dig och din erfarenhet. Läste om din goa morgon i en annan tråd. Ännu en anledning till glädje...krypa ner en stund hos frugan ;-). Hon uppskattade nog att du luktade nykter man! Allt gott! /R

"vad har du nu ställt till med igen". Vet ju inte vad det var din mamma reagerade över...så ngn vettig tröst är svår att ge. Men däremot vet jag att det är tufft att vara föräldrer och lever man dessutom med en missbrukare som din mamma gjorde så kan det lätt bli så att ilska och uppgivenhet får utlopp mot ett helt fel håll. Mot en helt fel person.

Det där som du skrivit om hur din barndom med din alkispappa har påverkat mkt i ditt liv...det berör och stör (!) mig. Det är just det jag vill skydda mina ongar ifrån. Att deras framtida skeenden och relationer ska ta allt för mkt skada av att de vuxit upp med två alkisföräldrar. Jag växte ju också upp med en alkispappa...men konstigt nog så tror jag inte att jag tog en sådan enorm skada. Kanske för att jag förutom mamma hade syrran och andra vuxna omkring mig? Eller så lever jag helt i förnekelse...jag blev ju alkis själv?

Så ngn tröst blev det nog inte...mer än att; Du får vara liten och ynklig! Du får lida av kontrollbehov och katastrofångest! Dessutom tycker jag att du är en fantastisk kvinna. Du kämpar på med ditt och mullegubbens...men ändå orkar du ge här. Det är stort! Förstår ju att givandet även är ett sätt för dig att bearbeta. Men stort ändå. Önskar er en fin dag i mulleholken...alla fyra. Gammelkatt och Hittekatt inberäknade. /R

Livet är mycket mer än alkoholen även om den kan nästla sig in och fördärva hela livet. Har läst omkring i olika trådar en stund. Tänker att alla måste göra sin egen resa och hitta sin egen lösning - och den måste (antagligen) komma inifrån... således går resan också inåt. Eller?

P-O Enqvists beskrivning av sin kamp är stark... framförallt kampen för att få stanna kvar hos fångvaktaren i flaskan. Trots den hjälp han påtvingas. Kapitulationen när den kommer, eller frigörelsen när kampen upphör är svår att fånga i ord och inryms på ett fåtal sidor i den tjocka boken. Inte mycket att orda om... Ett mirakel? frågar han själv. Så känns det. Men mirakel finns!

Skillnaden i hur han upplever Metoden (kursiverat) faller rakt på plats i vad jag tänker om skillnader i vårdkvalitet... det handlar inte (enbart) om yttre resurser, metod, struktur och form. Det handlar inte om att bryta ner... Det handlar om genuina, mänskliga möten. Möten som kan innebära en avgörande skillnad bortom det mätbara. Den beskrivningen tycker jag mycket om. / mt

Läste hela markattas tråd till morgonkaffet. Känner igen mycket, inte minst kontrollbehovet. Blev påmind om min katastrofångest som kan ta orimliga proportioner... senast talade vi om det förra helgen.

Jag har svårt att tro att någon, inte ens mannen, kan föreställa sig vilka scenarion som skapas i mina tankar. Som jag skapar - så är det, det är jag som målar upp katastrof- och skräckscener. Det här har begränsat mig en hel del (jag har tillåtit och tillåter mig begränsas) och jag skulle gärna bli fri... När jag skriver blir jag så medveten om att skapandet äger rum här och nu - jag kan också göra något åt det här-och-nu.

Några scener från min tidiga barndom lever och återupprepas inom mig. Med de scenerna är det så att jag själv tvivlar på hur det verkligen var...

- Mitt ena jag säger att "du överdriver" - och då hör jag min mamma, i en speciell situation "vad har du nu ställt till med igen" (här Dompa får du gärna trösta mig, om du läser, och säga att hon var hård och jag får vara liten och ynklig ...)
- Mitt andra jag, mitt yrkes-kunskaps-jag och mitt friska-vuxen-jag säger "sånt där borde inget barn behöva uppleva"....

Kontrollbehov och katastrofångest är arv från min barndom... som också är arv från min fars barndom. Jag vill göra allt jag förmår för att bryta det arvet och allt för att ställa tillrätta det som blivit fel... för att jag inte förmått bättre där-och-då.

Det här låter dystert och tungt men jag har det bra:) Våra barn mår tillsynes bra och barnbarnen mycket bra... Såret jag skrev om vid farsdag är i vilande igen. Det hör endast indirekt till mig... jag kan inte göra något aktivt - men det finns i medvetenhet och det pockar på.

Just nu myser jag med hittekatten i morgonmörkret och ska snart ta morgonfika2 med mullegubben.

/ mt