Senaste kommentarerna i forumet

Vis av erfarenhet vet han vad du går igenom.
Släpp duvan fri.........
/A

Jag var i din situation när mitt förra förhållande krasade för ca 10 år sedan. Det var visserligen inte för att jag drack utan för att hon hade hittat en annan och yngre kille. Hon kände väl sig ensam eftersom jag jobbade borta under långa perioder. Nåväl, jag blev lika chockad som du och hade svårt att släppa taget, vilket mitt ex utnyttjade till fullo. Hon fick ta över huset billigt och jag fortsatte att hjälpa till med diverse hantverksjobb på hus och i trädgård eftersom den nye hade tummen mitt i näven. Efter något år så insåg jag det idiotiska i mitt beteende och slutade att hjälpa till och då var jag inte mycket värd, skall jag säga. Nåväl, Den nya romansen blev inte långvarig och inte heller husägandet utan min stöttning, utan det blev istället lägenhet och ensamhet för mitt ex och så småningom kom det lite trevare om undringar om vi inte skulle ses osv. Men, tack och lov, så hade mitt liv fått en riktig nystart och det fanns absolut ingen längtan till att gå tillbaka till något unket.

Jag skriver detta för att jag tycke att du skall släppa taget, även om det är svårt, och sluta bry dig överhuvudtaget om vad din fru gör. Det kan vara svårt att hålla uppe fasaden, men det är värt det, tro mig. Om din fru har några känslor kvar så kommer hon att bli väldigt orolig över ditt nya beteende och göra en helomvändnig, men din frus hyena vänner kommer nog inte att ge upp utan strid, tyvärr.

Självfallet så skall hon flytta till en ny lägenhet omgående. Gör inte om mitt misstag att vara hjälpsam hela tiden, En spark i röven är bättre ;-)

VV

Tack återigen för att ni orkar med mig.
Idag kände jag för ett återfall. Det har varit svårt som satan att försöka acceptera det som är på väg att ske. Men jag höll mig. Mitt mående tog faktiskt en liten vändning. Till det bättre? Jag vet inte, men jag mår i alla fall inte dåligt just nu. Hade ett bra samtal med en granne, vars fru lämnade honom för ett drygt år sedan. Samma f.d. grannfru är mycket god vän med min fru. I det gänget finns ytterligare tre kvinnor, alla i ungefär samma ålder. De har börjat umgås väldigt flitigt, går ut på krogen, tränar, går på bio och har kul. Vår skilsmässa är den 4:e i raden, och enligt vad jag just fick veta är den 5:e inte långt borta...

Var ställer detta mig? Här har jag verkligen gjort allt, och försökt allt, och erbjudit allt, helt utan press på egentligen någonting annat än att vi ska ge varandra chansen att hitta tillbaka när vi nu har alla yttre förutsättningar och chanser att försöka jobba på lyckan. Allt för min familjs skull. Jag har försökt få frun att förstå att hennes avsaknad av känslor nu kan bero på att tomhet och ångest hunnit ikapp pga att jag slutat dricka, enligt klassiskt manér. Men hon är inte mottaglig. Påeldad av sin bästa väninna som säger att ett medberoende inte innebär att hon gjort några fel alls annat än att hon är en möjliggörare så spelar mina ord eller annan information från diverse sajter ingen som helst roll. Samma väninna säger att hon ska stå på sig i sitt beslut. Frun vägrar därför att inse att hon måste få terapi och lära sig att jobba på sin självkänsla och hantera sin ångest och sitt eget beteende för att tillfriskna, inte bara skuldbelägga alkoholisten.

Jag diskuterade även med min terapeut, och hon sa - ang "tjejgänget" - att min fru "är uppe och svävar i det blå, hon måste landa. Hon är inte mottaglig för det du säger nu, i hennes värld är det rosa moln och grönare gräs tillsammans med väninnorna, hon ser deras skilsmässor som ett sätt att lösa problemen." Terapeuten föreslog t.o.m. att jag skulle pressa frun lite med att hon får sätta sig i en lägenhet, inte vara kvar i huset på halvtid så som hon planerat, att jag behåller huset. Jag har inte velat tro att det är på detta tonårslarviga vis det ligger till, och frun har försäkrat att det inte alls är så. Men i och med att grannen, som känner samtliga i "tjejgänget" till skillnad från mig, så tydligt utifrån ser vad som händer, och han hade befarat att vi var näst på tur...så är det väl ganska klart?

Ja, jag kan inte göra någonting. Som sagt, jag har provat allt. Frun ser eller hör ingenting, annat än separation och att hon ska få må bra nu. Jag ser det som en flykt och ingenting annat. Jag har hittills tagit på mig skulden för allt, och mått som en jävla hund. Och jag har verkligen skuld i det hela, utom tvivel. Men det som sker här är sorgligt att se, ett gäng 40-årskrisande kvinnor som drar igång varandra. Jag känner ingen ilska dock, för jag inser att jag inte har någon chans i detta. Hoppas ni inte tycker att jag är bitter nu, för det är jag inte. Däremot uppgiven och en smula bekymrad, för hon lär landa...var vet jag inte och det är ingenting någon av oss längre kan påverka. Det jag kan göra är att ta hand om mig själv nu, och mina barn.

i en annan tråd ett nattligt inlägg från dig. Nu går det åt rätt håll Fenix. Blir glad för din skull.
Styrkekram...

till dig! Han mår så bra och sa för en stund sen "Jag är så glad att jag är nykter!"

Jag är också så obeskrivligt glad över det!

Kram från oss båda! /gm A

Jag gjorde ett intressant jobb imorse och mannen sov lite längre. Han var ute med jobbet igår och hade haft väldigt roligt.
Jag är så glad att han hittat tillbaka till sitt sociala jag och kan röra sig i miljöer där han trivs. Han är en sällskapsmänniska till sin natur. Under vita-knogar-tiden var det motvilligt han deltog i det som "skulle vara" - nu är han sitt sanna jag också i den bemärkelsen.

Jag bara njuter av att få vara... och känner hur jag långsamt inser på djupet att jag kommer att vara befriad från ett stort ansvar när jag lämnar mitt nuvarande jobb. Gud så skönt!!!

Läser P-O Enqvist Ett annat liv - om hans alkoholism. Fantastisk beskrivning. Är mitt i helvetet nu. Återkommer kanske om detta. / mt

För din kommentar i min tråd, önskar dig också en lugn och mysig helg. Kram!

Så tråkigt att höra, Medardus! Men du har ju rätt i att det måste bli så om hon vill det - ett äktenskap kan inte bestå av en som vill och en som inte vill.

Se nu till att få ordentligt med stöd i det här, så att du kan hantera sorgen och förändringen så bra det nu går.

Var rädd om dig!
/H.

Jag har följt fin tråd sen du startade. Jag vill bara säga att jag beundrar din insiktsfulla inställning till läget som råder, du har verkligen tagit ansvar för dina handlingar och börjat inse vikten av förändring. Starkt jobbat av dig och jag hoppas att alla inblandade i fin familj kommer starka ur detta. Jag säger som alla andra här; håll fast vid din nykterhet för det är din viktigaste förändring just nu, det vet du. Du har ju också valt att lyfta blicken och se vilja sår alkoholen skapat. Jag förstår hur din sambo känner. Att orka resa dig, borsta av sig och gå vidare och ta nya tag och försöka vidare..... Det tar på krafterna. Tillslut tar krafterna slut. Du skriver så bra om att gå vidare.. Det är så jag har fått lära mig att tänka när jag tänker på separation som ett misslyckande... Man får välja att se det som att gå vidare, det låter mycket bättre.
Jag har inte kommit så långt som er, men är en god bit påväg, dock är det ett enormt stort steg att ta.
Jag önskar dig och sambon lycka till. Tycker ändå, mitt i allt elände, att ni verkar ha goda förutsättningar till att detta ska bli bra.. Trots allt!

Ta hand om dig och stå på dig i din nykterhet!

Då var det beslutat, det blir skilda vägar. Vi stod på helt olika plan i frågan under större delen av resans gång, dvs efter krisen som uppstod för en månad sedan. Jag har dock kommit till insikt om att det är det här som min fru verkligen vill. Hon vill inte ladda om, hon vill inte göra ett nytt försök. Hon kan inte. Såren av det som varit är för djupa. Jag måste acceptera faktum. I sanningens namn är jag nog överens med henne att det är så här det måste bli. Men det känns bittert på något sätt, som ett enormt misslyckande. Jag hade verkligen hoppats att vi skulle ha kunnat ta tag i vårt äktenskap och gjort något positivt av det, att vi hade kunnat använda sorger och bedrövelser till en styrka. Att vi hade kunnat...

Men det blir inte så. Vi måste gå vidare på var sitt håll. Hur ont det än gör nu. För det gör det. Som ett öppet blödande sår. Men vi kommer inte att förblöda. Positivt är ju att vi är goda vänner, att ingen av oss har någon annan som står och väntar, att vi lovat att hjälpas åt med allt det praktiska kring barnen. Det är förstås väldigt viktigt. För nu väntar en period av osäkerhet, otrygg ekonomi, och sorg. Framför allt sorg. Sorg över det misslyckande detta ändå är. Att inte kunna hålla ihop ett äktenskap. Men vi vet ju båda vad det beror på. Och vilken baksmälla det lämnar efter sig. Och många "tänk om". Tänk om jag hade insett min problematik tidigare, tänk om jag gjort si eller så eller...Men gjort är gjort. Kanske är det t.o.m. så att alkoholen är det som hållit oss tillsammans så här länge? Ingen aning i nuläget. Vi måste vidare. Var vi landar får vi se. Längre fram kommer jag att kunna se vart jag var och vart jag var på väg. Och det kommer att bli med klarvakna, nyktra ögon. Jag har blundat alldeles för länge.

det svårt. Det här är livsforum. Just nu är jag svarslös... men tack för din omsorg och dina goda tankar om mig. Det värmer - så talar brorsan - lillebror måste det vara då:) Men...

... precis den här dimensionen av att vara människa har jag tänkt mycket på sen länge. Det har delvis har att göra med min yrkeskunskap. Emellanåt har tankarna väckts när jag läser och skriver här på forumet och tyckt mig se frestelsen (som finns hos oss alla, tror jag) - och ibland tillsynes lättheten att dela in i "goda och onda" eller "vi och de" - där "de" självfallet blir de som inte har sin röst här.

Det förhållningssättet, den tankemodellen/indelningen vi(goda)-de(onda) passar inte in i min bild av vad en människa är. I min värld har vi alla (jag vill tro alla men jag tvivlar ibland) bättre och sämre sidor. Det som är gott kan faktiskt vara till skada i ett annat sammanhang (t ex när omsorg utvecklas till medberoende) och det som kan se hårt ut kan inrymma en god intention (t ex att uppmana nån att lämna och flytta - vilket också kan ses som att överge - från ett annat håll).

För mig är det viktigt att se mig själv som den jag är men också som den jag vill vara. Jag vill ha hjälp att se det jag vill bli medveten om och (kanske) ändra på. Att bli bli medveten om mina olika sidor gör mig inte mindre värd men det ger mig möjlighet att växa och utvecklas. Om jag vill.

Jag har lärt mig mycket här på forumet - särskilt om missbruk och att leva med en missbrukare. En del lärdomar har skavt och gnagt och sannolikt är det de som hjälpt mig mest.

Jag ville inte vara den som min hänsynsfulla mamma undvek att be om en tjänst och jag ville inte vara den som för många gånger valt bort familjen för arbetet - både plikten och karriärsuget finns med där i en salig blandning. Det som varit kan jag inte ändra men i allt framåt kan jag välja bättre enligt vad jag verkligen vill om jag är mer medveten om vem jag är och hur jag uppfattas.

Kanske det var du Dompa som skrev en gång här att jag inte dömer någon... det gjorde mig glad för det vill jag inte göra. Inte heller mig själv. Det finns så mycket inom en människa som vi inte ser och inte vet.

http://www.youtube.com/watch?v=chY8T_9m9dQ

Nu kallar jobbet och plikten:)
Kram till dig Dompa och andra som läser / mt

är inställd på att ta vara på ditt nya, nyktra liv!!!

Visst hade du tagit kontakt med en gammal vän som var AA-medlem? Har du också tänkt på möjligheten att söka dig till en AA-grupp? Där skulle du kanske, eller troligen hitta människor i liknande situation att dela dina tankar, känslor och erfarenheter med.

Hoppas det uppstår ett hål i vacumet så att det läcker in lite livsglädje till dig!
Fortsätt skriva! Det här kan vara ett livsforum - visserligen med alkohol som den gemensamma nämnaren - men livet är mycket större än så! / mt

Tack Mulletant och alla ni andra!!
Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha hanterat min situation om det inte vore för ert underbara stöd. Visst har jag vänner, och jag har även träffat en terapeut en gång förutom familjeterapin, men att få ta del av tankar och kommentarer från människor som gått igenom liknande skit som jag genomlider är så otroligt givande. Jag tror kanske inte att jag skulle ha tagit till flarran om jag inte hade haft er, jag känner mig faktiskt färdig med det, däremot skulle jag antagligen ha blivit knäpp på riktigt...och då vet man förstås inte...

Läget är fortsatt tungt. Jag sitter där jag sitter i nåt slags vacuum i väntan på vad frun ska vilja. Hon är såklart värd väntan, inte minst eftersom hon levt med flera års skit pga mig. För det mesta går det bra, men ibland kommer ångest, skuldkänslor, och sorg. Och tröstlösheten när jag tänker på att det kanske är över...men vad ska man göra? Det är bara att fortsätta...livet måste ju gå vidare. Jag har fått ett nytt liv och det tänker jag fan inte kröka bort.

TACK ÅTERIGEN!!

Jag tror jag förstår vad din mamma och gubbe menade/menar. Kanske bättre än de själva gör (Hybris? Moi?)...det kan finnas ngt retfullt/provocerande i att inte alltid vara nummer ett. Jag ringer till jobbet och hallå (?) mt lägger inte genast ner allt för att kommunicera med mig. Tvärtom låter hon nästan lite störd?

Jag förstår att du inte vill vara den människan...men ibland blir det så...när man lever i den krassa verkligheten. Vi är ju programmerade till överlevnad. När du sitter på jobbet så fightas du...att då få ett samtal från de som betyder mest...kan störa. Det låter sjukt...men så är det. Att mullegubben och din framlidna mamma inte fattar det. Ja, det ska du ta som en komplimang...du tar mycket energi och tanke i deras värld. Att inte bli bekräftad tillbaka omedelbart....kan kännas kymigt.

Men det är inte ditt fel...du är inte den personen. "Rubbar cirklar"? Ja kanske det...men varför ska ju de cirklarna rubbas just då? Kommer ihåg hur min J kunde ringa om i mina ögon petitesser under arbetsdagen. För henne viktigt men för mig som var inne i "survival-mode" bara strunt. Ett sätt att få bekräftelse...vilket vi alla behöver. Men kanske kan man som behövande tänka ett steg till? Vad tillför jag själv nu...när jag ringer upp? Kommer X (mt? dompa?...sätt in vad som passar) att må bättre av detta avbrott?

Nej mt...jag tror inte du är den personen du inte "vill vara". Jag tror att en del människor vill ha för mycket av dig...för att det kanske inte finns så mkt mer i deras liv? Din mamma (var du ensambarn?) för att du var hennes allt. Nu mullegubben för att du är kanske navet i hans liv? Trots barn och och andra intressen?.

Nu blev det även luddigare än vanligt...det som skulle bli ngt slags tröst och rättfärdigande ;-). Plocka russinen A...jag vill ju bara väl. Kram i Novemberkylan! /R

Tänk vad viktigt det är att man kan prata med varandra, det är verkligen A och O. Ni har ju verkligen tagit fasta på det.
Säger det igen; din klokhet, Mulletant, är så härlig att det värmer i hjärtat.
Kram till dig från mig.

I går kväll for mannen iväg på en föreläsning. Det känns så otroligt bra att se hur han återfinner sitt engagemang och sina intressen.

I går tog han också upp en sida hos mig som han tycker är jobbig. Han har nämnt det tidigare och jag känner väl igen vad han talar om. Jag skulle beskriva och känna igen det som mitt stora behov av frihet och integritet och mitt behov av kontroll i tillvaron. Han talade om att "rubba mina cirklar"... att han undviker att fråga/be om vissa saker och att min mamma talat med honom om detsamma, att hon undviker (undvek) att störa mig på jobbet. F-n, det gör ont - en sån person vill jag inte vara... precis det sa han också "jag tror inte att det är sån du vill vara".

Dock - det känns så bra att vi kan tala om sånt här på ett odramatiskt sätt även om vi är berörda. Ibland blir vi ledsna också. Allt detta goda är nykterhetens förtjänst.

/ mt

du behöver inte ens själv förstå precis vad du menar - åtminstone vet inte jag det alla gånger när jag skriver :))) Det är inte lätt att hitta "den rätta" balansen - om den finns. Men... nog är det lite, lite vanskligt att ha krav på "resultatgaranti" för att röra upp dammet. Ett genuint mänskligt möte kännetecknas av att ingen på förhand vet vad som sker - och att båda förändras. Kommer mig att tänka på Eeva Kilpis fantastiska dikt

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Å andra sidan ... tycker jag verkligen att det är bra att öva sig (mig) i besinning och ett av mina valspråk är att jag väljer mina konflikter med omsorg.

Kram och lev väl! / mt

Tänkvärda och bra är de!

Vad bra med en litteraturlista! Jag har varit mycket hjälpt tycker jag av att läsa alla möjliga böcker som berör alkoholism eller beroende i någon form. Har just läst ut När kalla nätter plågar mig med minnen om hur det var av Jessica Andersson, om hur det var att växa upp med en missbrukande mamma. Den var "bra".

ur Olle Carlssons bok "12 steg för hopplösa" i min egen tråd nu när jag skrev ner dem till Berra. I titeln ingår också meningen "Livsförändring på djupet" och det är precis vad jag tror att stegarbetet kan innebära. Det är stort. O.C skriver budens innebörd som uppmaningar i ställer för förbud och då blir de plötsligt helt begripliga och moderna. Hans öppna hållning till olika religioner tilltalar mig - men förvånad är jag inte. Sådana brukar "mina" präster vara:)

Ser tillbaka på en vilsam helg med närhet och fin samvaro. Barnbarnsbesök och -övernattning ingick - de har blivit stora! Herregud vad jag är tacksam att vi har förmått vända vårt liv!

Att också jag har allt kvar... det har varit mannens ledord / ledorden för mannen - "jag har allt kvar".
Just i detta ögonblick inser jag att det gäller också mig. Också jag har allt kvar - och så nära jag var att lämna.

Så nödvändigt det var att våga lämna. Ta steget ut - och steget tillbaka. Och hålla taget.

1. Kärleken framför allt - betydelsen att ha något som jag håller heligt
2. Öppna ditt sinne - G-d som jag själv uppfattar en högre makt oberoende av religion el ateism
3. Ta det lugnt - ett inre förhållningssätt - Sinnesrobönen
4. Visa respekt - mot äldre och sjuka... Att försonas med sitt ursprung
5. Rädda liv
6. Håll vad du lovar
7. Var ärlig
8. Tänk på vad du säger
9. Dela med dig
10. Lev och låt leva

Jobbet nu - kan snart räkna dagar. / mt

Att samtidigt hantera identitet, relation/skilsmässa, och nytt arbete är fullt upp. Så bra att du ser på dig och ditt liv och vad du har att jobba med. Det viktigaste för dig är att hålla fast vid din nykterhet och helt säkert är det också en förutsättning för ett eventuellt fortsatt liv med din fru (sambo). Så bra att hon ska träffa en terapeut också. Ni behöver båda hjälp.

Det tar tid att läka, både såren från besvikelser i nu-relationen och de kanske ännu djupare från barndomen. De nya såren kan dessutom rivit i gamla ärr... Det är hennes jobb men du kan bli ett stort stöd om du orkar hålla fast vid din nykterhet.

Mycket av den här processen har vi, jag och min man, genomlevt de senaste två åren och jag är förundrad över hur annorlunda livet har blivit efterhand som tilliten vuxit fram. Jag kan tala bara för mig själv - men det jag sett är det har betytt väldigt mycket att min man började på AA. Det är något med 12-stegsarbetet som gör skillnad. Det har ju också forskningen visat vad gäller resultat i missbrukarvården - men det jag ser är inte "resultatet nykter" utan lugnet och livshållningen.

Allt gott! mt

Tack ska ni ha båda två!! Det värmer ska ni veta.
Eken: Jag blev lite fundersam angående träningen...för tränar gör jag redan...hur visste du det? tänkte jag. Men du har rätt, yoga och meditation är nog inte riktigt min grej...;)
Flygcert: Jag lider med dig. Du verkar inte ha det lätt, jag hoppas verkligen att du får ordning på allt och att du blir lycklig!! Jo, min fru känner antagligen ungefär som du. Förutom att hon aldrig har ställt ultimatum, utan hennes värld rasade ihop när jag slutade dricka. Hon ska träffa en anhörigterapeut i veckan och jag hoppas att det kan ge henne perspektiv. Men jag vet inte...känslor är ju känslor ändå...

Återigen, tack så jättemycket för era inlägg!! Kram på er!

Jag är ju mer i din frus sits än i din... Men jag vill gärna ge dig en lyckönskning; på något sätt löser ni det hoppas jag!
När jag satte ett ultimatum för min sambo så var min gräns redan nådd, medan han ansåg att han köpte mitt ultimatum, men samtidigt tycker han att nu börjar ju vår ljusa framtid, medan jag som sagt redan hade fått nog. Min sambo är väldigt vass i tonen, hård och kall när vi bråkar, säger dumma saker inför och till vårt barn, därför känner jag att min gräns är nådd. Jag har tröttnat på att vara hans j-a soptunna, inte bara alkohol utan även annat alltså.

Vad jag förstår så har du inte varit elak mot din fru, men det kanske ändå är så att hon behöver återhämta sig. Det du skriver om att hon har utbrändhetssymptom känner jag väl igen mig i: herre gud, känner mig som jag dunkat mig blodig och nu orkar jag inte mer. Kanske är det så din fru känner?!
Kram och lycka till!

Ser nu att jag blandat ihop några trådar och att just du inte skrivit om träning.. Ursäkta misstaget! Då är det kanske att rekommendera ifall du inte gör det redan iaf. Bra medicin för själen också.. ;)

Har läst din tråd och ville bara skicka dig en stor klapp på axeln :) Hoppas att du inser själv att du gör ett jättejobb just nu! Hoppas att du hittar andra sätt att relaxa lite på. Du skriver om träningen förstås och det är ju jättebra. Skulle kanske ha rekommenderat yoga eller meditation men gissar att det inte är din grej kanske?! :)
Allt ska ju ha sin tid.. Speciellt då det kommer till att bearbeta känslor och förändra någonting i ens livssituation. Säkert kommer din frus tankar förändras och blir mer positiva med tiden då hon kommer ur sin depression och har fått ur sig allt det som tyngt henne tidigare. Som sagt tror jag att det är viktigt att låta tiden ha sin gång och inte stressa fram några snabba beslut. Men det skrev du ju själv också att ni inte gör..
Så egentligen har jag inga speciella råd men skickar dig massor med styrka!

Tack för peppen! Jo, en fylla skulle säkert sitta fint, men det skulle bara förstöra allt. Jag har under den senaste månaden fått kämpa mot fruktansvärda ångestattacker, något som jag aldrig upplevt tidigare. Tack vare att jag varje helg haft något att döva det med, har jag förstått i efterhand. Jag behöver verkligen gå igenom det här för min egen skull. Man säger att människan rimligtvis klarar av att utsättas för EN stor förändring vartannat år. Jag kämpar med TRE på en gång; identitet, relation/skilsmässa, och nytt arbete. Så jag har väl i ärlighetens namn inte ens energi över till en fylla... Kram