Senaste kommentarerna i forumet

Blev berörd när jag läste i markattas tråd "Förut såg jag det som att han var otrogen och hade en älskarinna i alkoholen, men det var jag som var älskarinnan hela tiden." Berörd och varm inuti...

Nästan alldeles alltid i vårt liv har jag känt att jag är den viktigaste för honom. Även under de svåraste åren när beroendet tog överhanden har den känslan funnits som en bro eller genom den under-de-mörkaste-vattnen-tunneln finns en väg tillbaka... Undervattenstunneln är den starkaste bilden just utan att jag vet varför... men man behöver inte veta allt.

Ofta har jag tänkt på skillnaden i berättelser här och inte känt igen mig. I vårt liv är det mera jag som haft fokus utåt, låtit mig uppslukas av annat och försummat (ja) min familj. Hmmm - inget jag är stolt över precis. Han har alltid funnits som ett stöd i botten... även om stödet vacklade i handling de svåraste åren. Han var otrogen mot mig med A och inte tvärtom - det känner jag tydligt och det gör att bilden helnar ett lager till.

Så befriande när saker faller på plats. Även när det spelar noll roll i dagsläget. Så skönt att förstå.

Att kunna tänka och se klart. / mt

Hej!
Min situation ser inte ut som din, så jag kan inte bidra med så mycket mer än detta:

Jag läser allt du skriver här, och jag hoppas att ni hittar ett sätt att kunna må bra, båda två. Kanske är det tillsammans, kanske inte. Men oavsett så går det faktiskt att bli lycklig igen, för både dig och din fru.

Och jag tror att det absolut viktigaste just nu ("Det viktigaste först", som AA säger) är att du ålder dig nykter. Fortsätt så här!

Kram!
/H.

Till saken hör förstås att frun visar alla tecken på utbrändhet, och vanligt är då att tappa lust och känslor. Vilket kanske gett mig hopp att jag inte är ute ur bilden...sjukt nog.

Det var ett tag sen jag skrev. Livet har inte varit lätt den senaste månaden, jag har ständigt kastats mellan hopp och förtvivlan, känt mig galen emellanåt. I vissa stunder försökt att reda upp allt, men givetvis utan framgång. Men jag har inte druckit, hur jobbigt det än varit, och det har som sagt varit skit. Familjerådgivningen är också igång. Jag hade hoppats att det skulle kunna ge någonting positivt. Det har det förvisso gjort till viss del, men jag har även fått erfara hur blockerad min fru är. Hon beskriver händelser ur sitt perspektiv, och i min värld låter det ganska förstärkt i negativ bemärkelse. Hon kan heller inte minnas de positiva perioderna, åtminstone inte på rak arm, och än värre är det faktum att hon inte kan säga om hon varit älskad under alla våra mer än 12 år tillsammans...Terapeuten påpekade dock att hon måste ha fått påfyllning annars hade det aldrig hållit så länge. Till saken hör att hon har en del minnen från barndomen som inte bearbetats. Vi har sagt att vi inte ska besluta någonting innan vi är helt säkra, men jag förstår ju att det väntar en lång rehabilitering för hennes del...samtidigt som hon verkar ha bråttom vidare. Självklart vill jag stötta henne, och rädda familjen om det går...men jag börjar känna att jag inte kan göra så mycket mer, att uppförsbacken är alldeles för lång. Förtvivlan fortsätter...Någon som känner igen detta?

också någonstans... Framåt för mullegubben som promenerar och cyklar och sköter om kroppen som kompensation för det han misshandlat den med alkohol. AA-möte ikväll igen. Jag ser och hör så tydligt hur nykterheten nu är hans egen, att engagemanget kommer inifrån.

Jag har varit skittrött (just det) hela veckan - helgens djupdykning tog på och förändringar på jobbet tar mycket kraft av mig... men snart blir det långledigt!

Funderade en stund varför jag ska skriva... jo, för att följa min resa... Och så gärna delar jag med mig av det goda. "Oerhört värdefullt" skriver trollis "att följa dig och Lelas, för det ger mig i alla fall lite hopp.." Det var tungt i helgen att läsa två år tillbaka och även hur det var för ett år sen - fastän det var så mycket bättre då. Det är en lång resa det här och den kan antagligen inte skyndas på... men det behövs inte heller så länge riktningen är den rätta.

Idag utspelar sig följande
- Det är så roligt att handla nu när jag är nykter ... att prata med folk och vara social
- Men du har väl alltid pratat med folk? säger jag förvånat fast jag märkt att han gärna handlar nu
- Nej, det var inget kul när jag skulle fundera om nån hade tankar om att jag köpt öl eller GT... eller om jag hade druckit och luktade... Och idag for jag på housewarming - tänkte du på det?
- Och igår var du till min kompis och hjälpte henne....

Ja, det har hänt mycket det senaste halvåret - han och vi återerövrar livet... Efter 1½ års nykterhet med vita knogar när det var jobbigt att vara i sociala miljöer går han ut och återerövrar världen. Efter 1½ år hittade han sin egen nykterhet.

Så nu ligger vi här och ser på Go´kväll, hittekatten och jag, medan husfar är på AA. Sen kommer han hem med hämtpizza till fredagsmyset. För ett år sen var livet oftast gott... nu är det bättre. / mt

för era kommentarer!
Stigsdotter, du har hängt i ett bra tag nu. Gratulerar. Ska kolla mer i din tråd i morgon.
Det gäller dig också Tilde, måste uppdatera mig lite nu när jag är back.
Jo, det blev en tur i bilen framåt midnatt, härligt. Och trött som en stork i dag, men glad över mitt beslut. Fysiskt och psykiskt finns mycket att göra nu, men nykterheten får förstås komma i första hand.
Kramar,
Fenix

av att läsa hur du tog bilen en nattlig sväng... sådana nya nöjen kan få plats i livet nu. Blir som att upptäcka livet på nytt.

Ett bra belut Fenix!
Styrka till dig...

Ett beslut är fattat! Du kommer inte att ångra dig! Jag tyckte också att serien Löftet var bra, jag tror det är viktigt att ta det där beslutet varje morgon, att kapitulera osv. Att inte glömma bort hur det var...

Kram från mig

Hej Lelas! Nej, jag tycker inte att du är pompös!
Och jag tar gärna rygg på dig och mulletant.. En gång var ju NI, där jag är idag..
Eftersom jag än så länge har hoppet kvar, känns det fint att gå in och läsa i era trådar, om både bakslag, besvikelser och framgångar..

Det ger mig lite mer förståelse (för mig och mina reaktioner) och kanske lite mer tålamod..
Jag tror att det gör att jag undviker en del onödiga konflikter, tills jag tänkt igenom saker..

Att jag inte omedelbart aggerar, när jag reagerar på något.. Som medberoende (och nynykter)blir man ju gärna lite nojjig..(misstänksam i överkant)

Jag menar inte, att man ska negligera tecken eller magkänslor.. men ibland överreagerar man och rör upp en massa damm i onödan..

Kanske är jag av den åsikten, att OM man "rör upp dammet", så ska det också bli ett resultat efteråt.. Det ska inte bara få lägga sig igen.. ;-D

.. hoppas det inte blev för virrigt..
Stor kram till er båda / trollis

här igen, med den fasta förvissningen om att jag vill vara nykter. Vad jag lärt mig det senaste året är att jag inte kan ta ett enda glas, inte testa på något som helst som innehåller alkohol. Det är inte för mig. Det tog ett halvår att uppbåda beslutsamheten att sätta stopp, och det har jag inte råd med längre. Jag är rädd för att kroppen inte kommer att hålla, men också helt införstådd med att jag inte vill dricka. Så nu har jag varit och fått en bra kontakt på alkoholrådgivningen, och ska också återvända till AA. Jag behöver den hjälp jag kan få. Äntligen en nykter dag, och jag tror jag ska ta bilen och åka en sväng nu på sena kvällen, bara för att jag kan! Känner hopp igen, och det var länge sen.
Kram till alla kämpar där ute, som har att tampas med den riktigt lömske fienden alkohol.
Fenix

Exakt den bilden har jag också, det är det jag hela tiden menar med att hoppa...
Det är trampolinen jag står på och eftersom jag är lite höjdrädd så tvekar jag innan jag ska hoppa. Tillslut...........så gör jag det.

Kram

- vi harvar på här du och jag. Mitt starkaste behov av forumet är en plats att formulera min insida... På det sättet lär jag mig förstås också att känna igen mina medberoendedrag och -tendenser.
Mullegubben säger ibland att han "borde" skriva här men han fick aldrig ordning på hur forumet var uppbyggt och jag är inte heller säker på att det skulle vara "bra". Dock har jag ju aldrig skrivit i hemlighet, han kan läsa om och när han vill - det har varit viktigt för mig.

Också jag vill förmedla att det finns hopp - för en sargad relation - men mest att man KAN förändra sitt liv. Tidigare idag kom jag ihåg att lång tid före jag bröt upp ur mitt första äktenskap (1970-talet) hade jag en lång tid en mycket stark inre bild där jag stod högt uppe på en trampolin... och en dag hoppade jag!

Nu ska jag sova igen:) Natti, natti! / mt

Tack för de orden, trollis!

För mig går det i vågor det här med forumet och skrivandet. Ibland mer, ibland mindre. I början livsnödvändigt, nu mer av en påminnelse om att inte falla tillbaka i gamla mönster.

Forumet funkar som ett "realtiy check" för mig på det viset. Jag behöver fortsätta tänka över mitt eget medberoende och lära mig mer om hur det fungerar, för att inte tappa fotfästet igen. Det händer (fast det är längesedan nu) att jag backar och läser igenom mina trådar här, och det blir så tydligt för mig att jag inte är samma person längre. Och jag vill inte tillbaka till den jag var då.

Dessutom ser jag det nästan som en plikt (missförstå mig rätt) att visa andra att det går att ta sig upp, på samma sätt som andra har gått före mig. Jag har tagit rygg på andra, nu vill jag ge hoppet vidare. Det låter lite pompöst, men så känner jag.

Däremot har gubben min slutat läsa och skriva här (han var aktiv också ett tag, för er som inte minns det). För honom blev det ett sätt att bromsa sin utveckling. Här blev han påmind och saker som han inte ville tänka på (för att jag skriver om dem, om inte annat) så han backade ur. Däremot har han en del andra kontakter på nätet som han har mycket stöd av.

Nåväl.

Kram, alla!
/H, som hackar mt's tråd lite. :-)

med stearinljus, katter o TV... mannen på AA. Skulle varit på en föreläsning men orkade inte. Bara njuter nu. Man kan förändra sitt liv. Ja, det kan man. / mt

Tänk så livet kan bli, att en går vidare och en annan får ett nytt hem! Även jag älskar katter och fina katthistorier. Min gammelkisse fick jag av ex-svärfar i julklapp och lillkissen köpte vi som sällskap. Fast hon valde oss. Jag ville ha en lite "finare kisse" än ytterligare en svart bonnkatt men Lilla S kröp in under sambons kavaj och upp på min axel, spann i våra öron så vi hade inte ro att hälsa på den andra katterna. När vi sedan började titta ordentligt på henne sprang hon in och la sig i buren vi tagit med.

Jag tackar Trollis för fina ord i inlägget precis här ovan. Om västernstämning, gömda skämslor och kvarvarande knappar. De gav mig lite att fundera på i det läge jag befinner mig just nu.

Dompas ord, gav mig en liten tankeställare också.. I början använder vi Forumet som en "krycka"..
Någon gång, måste vi vända blad här i livet och dit har jag inte kommit än..
Dels är jag fortfarande medberoende och jag inser, att JAG inte kan få min man att sluta dricka om han inte själv vill.

För mig, är det oerhört värdefullt att följa dig och Lelas, för det ger mig i alla fall lite hopp..

sedan har jag upptäckt, att forumet börjar ta lite mycket av min tid.. Det är så lätt att hänga kvar vid datorn, sitta och bläddra...

Det hoppas jag kunna börja "ransonera" ;-D

Tack alla ni som varit här i flera år(ingen nämnd, ingen glömd) som orkar titta in och engagera er!

Jättekram! /trollis

har läst ditt inlägg några gånger och tänker ungefär som Dompa skrev: "Så konstigt att vi uppfattar varandra/varandras ord som vi gör. Kanske läser vi in det vi "vill" se och sorterar omedvetet bort annat." Fast jag förvånas inte alls - så är det. Vi skriver om våra liv och här-och-där passar andras pusselbitar in fast bilden är en annan. Så hjälps vi åt, spinner våra egna trådar utifrån andras berättelser. Det du skriver passar så helt in i de 12 stegen och just nu inser jag hur tacksam jag är över att livet fört mig till dem... Tacksam för min egen skull. Kram, så fint att följas åt! / mt

Ja, jag fattar vännen D - att du är trött på alkis-Dompa och vill se livet.

Jag klipper lite ur Forum-Brorsan-Berras inlägg - känner igen mig så väl i att forumet tidvis kan uppsluka nästan hela ens liv ... kan vara skönt att bli använjd ett tag ... det gäller att begränsa sig, till en lagom nivå... skummar igenom lite snabbt alla nya inlägg, och är det ingenting som inte touchar mina sinnen så klickar jag ner sidan igen... Man måste inte skriva för att finnas på forumet, jag svarar på alla frågor ställda till mig, och kommenterar där jag känner för det... friheten har ökat, från att vara en alkie till ett forumalkie till att idag vara ännu mer lite friare med att bestämma själv vad jag ska lägga min tid på...

I augusti beslöt jag att minska skrivandet här och skriva kort i en kalender som jag köpte för ändamålet. jag har ändå dragits tillbaka och den gångna helgen var ett slags crescendo - det insåg jag när jag skrivit färdigt. Det var precis den här tiden för två år sen som nedtrappningen till uppbrottet pågick ser jag nu med facit i hand. Denna helgen var ändå helt olik senaste år - som också var bra. Mitt behov av att skriva har varit ... påträngande. Såg en skymt av Paolo Colho i nåt TV-program, han sa nåt om att det inte går att skriva för att påverka/övertyga andra man skriver inifrån sig själv. Så är det för mig - forumskrivandet har varit och är ett sätt att skriva mitt liv. Tidigt insåg jag skillnaden i att skriva dagbok och att ha en riktning utanför mig själv.

Söndagen slutade med mannens förtvivlan och gemensamt delande av såret som blöder... Igår var jag i en oerhörd trötthet som jag tror kom från den bearbetning jag igen tog mig igenom. Kanske behovet att skriva minskar nu... eller så eskalerar det ... om en månad vet jag.

Vi gör enkla saker tillsammans nu - igår kurade vi skymning i mångfaldens tecken. Trevligt, just det. Enkelt och trevligt. Det är bra så. / mt

Hej mulletant!
Jag läser och tar till mig... Samtal, om det som känns svårt att tala om..
Den där tryckta västernstämningen som infinner sig, när man sitter på sin vakt och undrar från vilket håll orden kommer..
Ja, det finns tillfällen när jag själv suttit och vägt orden på guldvåg, för att inte avsiktligt missförstås..
När jag med all önskvärd tydlighet, har förstått att det jag kommer att säga, kommer att göra ont..

är DET, en anledning till att tiga?.. Inte för mig längre, för jag vet att så småningom brister bubblan i varje fall.. Och DET kan vara vid ett mycket olägligare tillfälle..

Men visst, jag har pratat, sedan har jag suttit och "hukat mig".. Väntat på reaktionen.. Ska han resa sig och gå ut (och med hela kroppsspråket visa hur sårad han är)
Eller ska han hitta en svag punkt hos mig att sätta in en ny attack på..?

Jag har nog liksom du, insett att man måste "rensa" i det förflutna (lite av de tankarna tar jag upp i min tråd..) Annars sitter "knapparna" kvar.. Och någon gång, i stridens hetta, kommer vi att trycka på dem..
Vad det är, spelar inte så stor roll, för så länge skulden och skammen finns kvar, kommer vi att utnyttja den och låta oss utnyttjas/manipuleras..
Det ÄR bra, om man kan föra upp vad det än är till ljuset har jag märkt.. De här "tysta överenskommelserna" leder bara till att det växer och blir gamla "familjehemligheter" som ingen törs tala om och som gör att vi går som katten kring het gröt..
Den här "hettan från gröten" har en tendens att sprida sig och vips, börjar man halka tillbaks i gamla mönster..

Däremot, tror jag att har man väl talat ut och lagt något bakom sig, så ska man inte gräva fram det igen och använda det som slagträ..

Det svåraste, för många har jag märkt, är att släppa skammen och att förlåta sig själv. Skammen som gör att man inte vågar titta, för det gör för ont.. (ungefär, som en "bedragare" som hoppar över alla tidningsartiklar om bedrägerier, eller rattfylleristen, som inte vill läsa något om rattfyllon eller olyckor där alkohol varit inblandad)
Våra misstag, skapar många ömma punkter..
lite virriga funderingar... men jag kunde inte låta bli att låta tankarna spinna vidare när jag läste din tråd..
Hoppas att du och din mullegubbe klarar av det sista svåra också.. Ni är ju medvetna om er "bubbla" och jag tror att ni kan stötta varandra när den brister..
Kram /trollis

Stora teman var i rörelse igår efter farsdagsbesöken…

Mannen är osäker på hur jag reagerar när han dricker ”nollöl” – han känner ett medberoendebeteende, undviker att dricka vid vissa tillfällen då han tror att jag ska ogilla det. Han är mycket tillfreds med att kunna dricka alkohollågt vin och öl men styrs av vad han tror jag tycker. Han har även att han noterat att det är känsligt inom AA . Ingen av oss vill ha ”tal- och tyckandeförbud” så och det är väldigt befriande att kunna tala om det.

I början, på sommaren, när han drack alkoholfri eller -låg öl aktiverades mina gamla reaktionsmönster och vi talade om det. Nu känns det nästan alltid oproblematiskt för mig, det har fungerat så bra. Jag njuter verkligen av att våra måltider har återgått till det gamla mönstret - minus alkoholen, lulligheten och snarstuckenheten som under de sista årens vindrickande kom säkert som ett brev på posten (snart kommer inga brev på posten längre:). Han ser själv på sin relation till det alkoholfria/-låga på ett distanserat och reflekterande sätt – kanske att just det och friheten att samtala är den starkaste faktorn i att jag inte bekymrar mig.

Jag tog till mig Magnus kommentar i en diskussion på fb: ” Av alla personer jag möter på mottagningen så är det en del som inte tycker att det funkar att dricka något med alkohol i. Det finns också andra som har använt systembolagets alkolfria alternativ och som tack vare det har tagit sig ur problem och varit utan starkare drycker ett halvår eller ett år (längre än så har jag inte haft kontakt med dem). Vi rekommenderar aldrig någon att dricka alkohol men vi har heller ingen anledning att ifrågasätta de som tycker att det fungerar bra för dom att dricka de här svaga alternativen.”

Vid middagen tog mannen upp en familjehemlighet … eller den tvingade sig upp till ytan … en omständighet som vi är medvetna om men inte så ofta berör. Den handlar inte direkt om oss-två men finns som en del i livet … ”såret blöder” säger han och ser på mig över matbordet ”kapselns hinna blir allt tunnare och snart brister den … och bra är det.” Det här har kanske med stegarbetet att göra. Jag som inte (ännu) har nån grupp läser O.C´s 12 steg för hopplösa – livsförändring på djupet, jag har insett kraften o djupet i de 12 stegen
.
Snabb reflektion:
Om öl och vin var det svårt eller omöjligt att tala förr – för ungefär ett år sen skrev jag att vi haft vårt första riktigt ärliga samtal om alkohol. Nu kan vi tala både om det som är gott och om det som stör…
Om svåra livsfrågor har vi alltid kunna tala – nu känns det (igen) som vi rör oss framåt på ett nytt sätt…

Maria 42 skrev igår att hon räknat fel och det fanns en liten diskussion om obruten nykterhet.

Vad är viktigt? När jag läste bakåt blev jag påmind om min räkneramsa som för ett år sen såg ut så här 24+53+15+173+60+20. De första 24 dagarna hade jag inte med från början.
Idag: 24+53+15+173+60+179(- - -)+195.

För mig har det varit viktigt att "se" hela processen och ställa den i relation till hur jag upplever att vi har det i livet. Den första tiden var svår. En kamp. Korta kapitel. Sommaren 2011 var en tid då vi levde i en slags bubbla och påtvingad nykterhet. Ganska glädjefattigt skulle jag säga idag men ändå med mycket gott. Sommaren 2012 återupptäckte vi lustfyllda arenor .. och i det har har möjligheten att dricka alkoholfritt haft betydelse. Omöjligt att säga vad som spelat roll för vad... hur olika processer samverkat.

När jag tittar tillbaka som jag gjort denna helgen inser och känner jag vilket arbete det är att bli fri från missbruk och medberoende. Att det måste få ta tid och plats.
När missbruket nästlat in sig i hela livet berörs hela livet när det ska rensas ut...
Underbart är det att bli fri!

Underbart att läsa, mycket visdom från mulletanten.
Må gott nu!
/A

Har läst tillbaka vad jag skrev för ett år sen i min dåvarande tråd. Lördag 12 nov har jag noterat "en förtvivlad och dramatisk sammandrabbning" för ett år sen och att "den situationen är en av dem som förde fram till mitt uppbrott 6 december." Farsdagen 14 nov "Åt lyxmiddag på fina krogen igår med två av barnen och familjer. Första gången i vårt gemensamma liv, tror jag, som mannen och jag intog en sådan måltid utan alkoholhaltiga tillbehör." När jag ser tillbaka och jämför med nuläget är det nästan skilda världar...

Några dagar senare, 18 nov, noterar jag "Ser på TV, eldar brasa, sorterar lite pappershögar och spelar Wordfeud. Kan se tillbaka på ett ofattbart förändrat liv under detta år 2011. Glad att jag skrivit så mycket - skulle vara omöjligt att komma ihåg alla skeenden annars - det har varit ett oerhört omvälvande år och samtidigt mycket stilla." Så bra för mig att kunna gå tillbaka och läsa.

Lelas konstaterar "Ja, tänk att det är ett år sedan som vi hade det som tuffast. ... Ett år är en evighet och samtidigt bara ett ögonblick..." Jag skriver "Ja, ett år är ett ögonblick och en evighet. Jag är starkt medveten sgs dagligen nu om att det snart är ett år sen jag gjorde uppbrottet. Läste tillbaka en del av det jag skrivit åren 2005-2010, de år alkoholen präglade allför mycket i vårt liv."

24 nov "Jag tror att min trötthet också har att göra med hela den enorma livsförändringen... Detta år (med nu 53+15+173+60+20 nyktra dagar) kan jag egentligen inte riktigt ta in. Jag kan inte heller riktigt ta in hur det var före. Det är en stor livsstilsförändring och vi är utlämnade till varandra på ett helt annat och nytt sätt när "den grå vardagen" inte förgylls (hmmm) med något gott att äta och dricka. Inte heller olika glädjeämnen firas med ett glas. Jag tänker på det lite som ett sorgeår - ett år när "allt" ska göras på ett nytt sätt och vissa saker orkar man helt enkelt inte med utan lämnar. Så var det med en del sommaraktiviteter där ölglaset är ett självklart attribut för de flesta inklusive mannen. Men vi har överlevt så här långt och kommit närmare varandra - nej, hittat tillbaka till varandra är mera rätt att säga. Återerövrat en del av den äkta närhet som långsamt krackelerat i besvikelser, förtvivlan över sorger och förtret över skitsaker som vi inte kunnat reda ut. Nu reder vi långsamt ut små vardagsförtretligheter som på sitt sätt har stor betydelse. Ja, det låter inte klokt men det är ett stort arbete."

Jag läste längre framåt... till pepparkaksbaket, till årsdagen av uppbrottet och får hjärtklappning när jag blir påmind om hur det var. Det är nästan obegripligt hur vårt liv har förändrats på två år. Jag tror att den tiden har varit nödvändig ... sorgeår, förändringsår, nu återfinnande- och tillitsår ... som läker sår.

http://www.youtube.com/watch?v=sEVO3hQLaM8

Nu ska jag laga middag, favoritsalladen med avocado, oxfilé med vitlöks- + persiljesmör, rostade rotfrukter och balsamicosås. Duka fint och dricka vad vi vill utan att bli sinnesförändrade. Vara tillsammans utan rädsla. Herregud vad jag är tacksam att jag finns kvar här. Att vi har orkat.

Ta det lugnt; Gör det enkelt; En sak i sänder; Det viktigaste först; Lev och låt leva och (Endast genom Guds försyn)...
Just nu är du den viktigaste:) ! Ha en fin dag! Kram, kram, kram! / mt

Jag känner att jag kommit en bit påväg. Jag blir så berörd av andra som beter sig som jag gjort. Jag pratade med en vän igår, som också har en man som dricker förmycket, och hon är så medberoende...Det bara lyser RÄDDA alla andra om henne. Hon är världens finaste människa och jag tycker så mycket om henne. Jag orkar just nu inte ta mig an henne till 100% eftersom jag är mitt uppe i mitt eget men jag hoppas att jag kan peppa henne framöver. Jag ser så mycket hos henne som jag själv är men som jag nu tror att jag börjar få upp ögonen för.

jag känner värmen av din kram! Jag gläds så över att du rör dig i riktning mot att ta hand om dig och ditt liv! Så fint du har skrivit till Grön - visst är det fantastiskt hur vi kan hjälpa varandra. Och att vi hjälper oss själva genom att hjälpa andra!

Kram, kram till dig! / mt