Senaste kommentarerna i forumet

Kurr kurr kurr.... <3

/H.

Skönt, att kisse mår bra (eller så bra han kan, med tanke på ålder..)
Tog en snabbtitt, medans gubben sussar eftermiddag.. (tröttsamt att i n t e dricka *skratt*)
Min röde prins är ute på äventyr.. Jagar glatt höstlöv ( de ÄR strots allt l i t e långsammare än fåglar..hmm.)
Än är han knappt medelålders, men har tillägnat sig en massa olater..
kram / trollis

- är så glad att jag får behålla min gamla skruttgubbe till katt ett tag till. Han verkar inte ha nåt allvarligt fel, "bara" vara lite gammal, stel i benen med dålig syn och hörsel. Men så får han gärna vara...
Har njutit på flera plan över att jag TOG MIG en hemmadag idag!!! Fint det:)
/ mt som smakar på friheten

till dig trollis. Ja - det är en lång väg och nykterheten är helt väsentlig och avgörande för att hitta tillbaka till det riktigt äkta samtalet. Katten, katten - han är med gubben till veterinär nu och jag är hemma och väntar på sotarn :))) Det var mannens förslag till arbetsfördelning. Allt gott till dig - det kommer att gå fint, det känns så! / mt

Värmer i mitt inre, när jag ser att du verkligen tar itu med dina "inre små demoner"..
Här går det långsamt framåt, och vi har kunnat börja samtala om sådant vi bara berörde, när vi var onyktra..( puh, vad jobbigt det var, men nu känns det som en liten om inte mil, så kilometerstolpe..)
Önskar dig och din gubbe allt gott, samt katten ett snart tillfrisknande! (Hur förbaskad jag än kan bli på KF, så skulle jag bli olycklig om något hände min odräglige röde prins..)
kram trollis

Mailade imorse och organiserade dagen, tar ut inarbetade timmar... så skönt. Ett obegripligt stort steg av mig att bli hemma - nöjd:) Mannen skulle klarat sig ändå med bra planering men uppskattar (särskilt) omtanken. / mt

tillsammans är vi nu... Igår kväll uppstod en situation där mannen för ett kort ögonblick visade en sida som jag inte sett på länge - ett "skämt" som berörde mig illa... dvs först brydde jag mig inte och var nöjd med det - men vaknade på natten och kände obehag, en glimt av "den gamle ..." - och ändå inte eftersom jag inte tvivlade på nykterheten. Jag sade det här imorse och han blev olycklig. Samtidigt har det uppstått praktiskt trassel kring min fredagsplan... med resa och möte i sora stan... och jag som är lite lat och bekväm tänkte skippa planen - vilket jag sade precis så - och han blev så besviken och ledsen. Lite jobbigt alltihop. Och katten, den kära, är sjuk:(

När jag kom hem fr jobbet idag väntade han och ville tala om allt detta - som verkligen berör våra djupaste bottnar. Och vi talade... som så många gånger förr - men på ett naket sätt i absolut tillit. Jag känner verkligen att han behandlar mig som en "prinsessa", tar ansvar för att jag ska ha det bra - så har det eg alltid varit men det var inte "hållbart" när han var onykter. Nu har vi delat våra bördor, jag har gråtit lite i största allmänhet, han har massor att göra imorgon inklusive ta katten till veterinär.
Jag tror att jag ta-mig-tusan ska ta ledigt i morgon och hjälpa till. Det är något helt omtumlande att ens tänka så... men det tror jag.

Sett Gardell och är berörd. / mt

Jag har ALLT. Lite av att ÄTA kakan ocj endå ha den kvar.
Så sant när man läser allt det du beskriver. Så rätt.
Ger mig ytterligare bränsle till mittbeslut om att nu får det vara nog.
Jag har sååå mycket som vill komma ut och ventileras.
Få se om vi sammanfattar en liten story om >"Vill.slutas" livshistoria.
Jag bor nu i en förrort med två helt fantastiska ungar 10 och 12. Som jag nu förstår att det är dom! som jag ger mina spår.
I och för sig, jag har alkltid varit en bra pappa. Ställt upp och gjort allt tillsammans med dem.
Men endock att det där glaset vin, eller glasen whisky skall vara sååå goda. Oftast slutade det med att man sovb i soffan.
DET ÄR INGEN BRA UPPVÄXT för barnen. Och snart går det inte att komma med pekpinnar....... då är det kört för min del.
jag har tappat i auktoritet så pass mycket.
Och här har vi ett annat problem jag äger.
Jag börade med att skriva till MulleTant men halt sonika flyttar vi fokus till nåt annat och bara MALER PÅ!
jaja, ni överlever väl.
Ni är ett skönt gäng jag är glad att jag kommit hit.
Hoppas det är ömsesidigt så jag får stanna, just nu sitter jag i ett tåg bredvid Vackla, vi är påväg norrut...................
//A
(det sista var en metafor)

Goddagens i mulleholken! Det verkar vara ett fint ställe att bo på nuförtiden!
Att läsa om din och andras resa här, ger tröst, styrka och en stor portion tålamod..
Vilka beslut vi än tar, så tror jag att vi måste nå vissa "gränser"..
Att säga stopp och nog, behöver inte betyda att man överger för alltid!
Men det an vara en "skarp markering", att DETTA klara inte jag av längre..
JAG mår inte bra, av att du dricker..
Det btyder ju inte att man förbjuder, utan att man lämnar ett alternativ..
Ett val mellan "vårt liv" eller "ditt liv, med flaskan"..
Svårare eller lättare är det egentligen inte.. utom när man tar det till den Riktiga Verkligheten..
Det är där, vi måste vara sanna mot oss själva, och sluta blunda..

Det är INTE att vara SNÄLL, när man ständigt ger en person det DE vill ha!
Ibland måste vi våga ge dem det de behöver.. Och det kan vara ett nej och en gräns!
(läs gärna Stefan Einhorns bok om att vara snäll!)
kram/ trollis

Du gör mig helt varm innombords. Vilket stort hjärta du har och tänk att även jag har en plats i dina tankar. Du har hjälpt mig så mycket genom min forumresa (som är långt ifrån slut) och jag kommer aldrig glömma dig och din historia.
Varm kram från mig!

Hej Mulletant!
Så härligt det låter, ert nya liv! Jag är glad för din skull, att du får njuta av livet och lever i nuet. Min gissning är att nedtrappningen på jobbet kommer att bli ytterligare ett positivt inslag.
Även jag dricker alkoholfritt ibland. Jag tycker om att även med drycken markera att det är fest. Och med alkoholfritt blir det ju sällan mer än ett glas dessutom...
Fast just nu kör jag LCHF så då blir det inte ens alkoholfri öl eftersom det innehåller för mycket kolhydrater.
Kram från Nynykter

tänker jag nästan aldrig på längre. Jag blev påmind om den den 1 oktober när mannen kom hem fr AA-möte och hade firat 3 månader! Grattis!:) I min värld hade han då varit nykter 24+53+15+173+60+179(---)+153 dagar.

Idag skulle jag förklara skillnaden i (upplevd) nykterhet så att den 1 juli öppnade han händerna mot livet och lämnade de vita knogarnas tid. Han beskriver att det avgörande var insikten "jag har allt kvar" ... "jag kan dricka vad jag vill bara det inte innehåller alkohol- och då behöver jag inte avstå från nånting". Kanske det djupast kan förstås så, att han i den stunden slutade att tycka synd om sig själv... Rörelsen från Jag får inte - Jag kan inte - Jag vill inte - till Jag behöver inte - dricka alkohol för jag kan dricka annat som ger samma välbehag. Så kan jag förstå hans process - som jag sällan funderar över. Den är djupt personlig men den har räddat vårt liv! Vårt redan då i huvudsak nyktra liv till ett levande liv. Och det gläds jag över varje dag!

I vårt liv ingår nu nollöl och alkoholfritt vin i situationer när vi drack alkohol tidigare.
Den totalt avgörande skillnaden är att han inte dricker i smyg och ingen av oss blir påverkad. Jag för min del tycker just nu att jag har "allt" - jag trivs med att dricka något annat än mineralvatten till maten vid festliga tillfällen - nu när ingen förändras och det inte ser ut att väcka längtan efter alkohol. Jag känner på samma sätt som han säger - jag har "allt" kvar.

Jag ser, hör och inte minst känner att han aktivt följer sin process. Vi talar ofta om alkoholens-plats-och-påverkan och nykterhetens-plats-och-inverkan i vårt liv. Han talar om alkohol och beroende med andra personer, t ex på jobbet och har en slags gemenskap i detta där. Jag har delat med mig av böcker, artiklar och film och ser att det finns ett stort intresse.

Vilken resa vi gjort - och vilken resa vi fortfarande är på... Vår livsresa. / mt

Kul att läsa om pizzerian och det alkoholfria alternativet...att man bemötas med respekt trots att man inte tar en STÖL till pizzan.

För mig representerar du lugnets och förnuftets röst här...på detta stundtals stimmiga forum. Allt gott till mulleholken! /R

du har alldeles rätt i att det är viktigt att känna sej sedd, att få respons. Men för den skull kan man inte komma på alla namn som passerat här. Jag började samtidigt med kalla och Maria men jag har tagit lite längre tid på mej än dom som gått spikrakt:)

att du kom in samtidigt med Kalla och Maria42 - men jag kan ha fel. I min forumvärld hör du ihop i alla fall ihop med dem:) Ibland när jag nämner mina medvandrare här tänker jag efter en gång till ... är det nån mer jag vill nämna? Nån jag glömt? Nån som kan känna sig bortglömd? Och så tänker jag att jag är fånig... men kanske inte ändå. Det är så viktigt för oss människor att vara sedda och behövda och forumet är en plats där många av oss visar andra och kanske sannare sidor av oss själva än (kanske) nån annanstans.

Nu på morgonen inser jag att jag tappade bort TP igår - ifall du läser så vet du att just du var en av mina första "vänner" här - vi kom in ungefär samtidigt. (Visst minns du också NBM)? Du har det tungt nu och jag hoppas innerligt att du snart ska hitta vägar till hälsa och glädje!

Idag skickar jag en hälsning till Framtidsdrömmar - ifall du läser så hoppas jag att du tagit några avgörande steg mot ett "eget" liv där du bestämmer villkoren.

Och Pia, Kvinna-mamma46, min forumvän och kollega - jag hoppas du har det bra i livet!

Mr_P som inte skriver här mer, jag vet att du har det bra i livet - du och Lelas.

Nån gång ska jag göra en lista... och "samla" alla som varit och är mina följeslagare här. Kanske det har betydelse att veta att vi tänker på varandra? Inte bara som "Forumet" utan som de personer-bakom-våra-nicks som vi är här. (Det här kan jag inte formulera som jag vill ha det - får duga så här)

Idag ser det ut att bli ännu en härlig höstdag här i min del av världen. Hög himmel, klar luft och sprakande färger. Kan bli svampskogen...

Hälsning till er alla - med mycket kärlek och tacksamhet! / mt

också, min resa har varit lite krokig under året men nu är jag på den smala raka vägen. Brukar läsa det du skriver, mulletant, och de flesta andra du nämner känner jag också igen.

- hade tänkt äta fin middag men jag orkade inte. Valde favoritpizzerian. Mannen frågade om de har alkoholfri öl - det tror jag inte, sa killen, så vi tog vatten. Strax kom han tillbaka med en tjeckisk alkoholfri och efter en stund kom han och frågade om den var bra. Och så sa han "man vill gärna ha ett par tre sorter för den som vill ha alkoholfritt". Vi konstaterade att vi nästan genomgående mötts av positivt intresse från personal - bara en av de restauranger som anses toppklass har inte haft något annat än bubbelvatten att erbjuda. Trevlig erfarenhet i vårt tämligen marinerade samhälle!/ mt

Ja, jag tänker också en del på att det är två år sedan det var som värst, för både er och oss.

Ja, herregud. Vilken resa.

Kram, vännen!
/H, som med lite tur kommer att få krama på lillablå i helgen. :-)

Har konkret inlett processen mot deltidsarbete, ska förhoppningsvis jobba med mindre ansvarsfulla (på ett sätt:) uppgifter och ca 60% av 1/1-tid nästa år den här tiden. Lång vår-vinter-semester och ledig sommar ingår också i planerna. Inte helt okomplicerat att lämna det jag håller på med... mycket är stimulerande och kul. Också. Har behövt den här långa inställelsetiden och den nedtrappningstid på kanske ett halvår som är kvar.

Hemma är livet lugnt och bra, vi är båda i våra känslor på ett annat, nytt, sätt. Vissa dagar är nån av oss lite låg, eller rastlös, och då får det vara så. Livet är i förändring på fler sätt, vi har barn och barnbarn omkring oss i mindre utsträckning än nånsin... är utlämnade till varandra och har hög grad av frihet - något vi längtat efter... och som förutsätter att man trivs tillsammans - annars skulle det vara trist. Mycket trist. Outhärdligt kanske.

Nu är det gott... och lite förvirrande.

För två år sen var det som värst... upptrappningen mot uppbrottet pågick inom mig. En annan tid, ett annat liv. Det var då jag hittade hit och här fanns Lelas, Adde, Berra, Lilla Blå, victoria, vana, mie, märta, ledsen, Lisamari, Curry och barbalala ... många fler har har kommit och gått under den här tiden. Stigsdotter, Kalla, Maria och santorini... Nynykter och Dompa! Filosofiska rummet med havet och kastanjen utanför och sofforna med de mjuka ljusa filtarna... Vilket mellanområde och vilket övergångsobjekt - som med tiden kanske blir obehövligt. Men aldrig glömt.
Tack alla! / mt

Hej! trollet här.. Ta det i din takt, jag är säker på att du lyckas.
Jag läser rätt mycket när jag reser, I bilen använder jag ljudböcker, men på flyget, tåget, båten föredrar jag riktiga böcker..
ett par "feelgood" böcker jag kan rekommendera, är "Dewey, bibliotekskatten" och
"Ensamma hjärtan & hemlösa hundar"
Ha enfortsatt härlig måndag! / trollis

och vädret är grått men själv känner jag mig hyfsat rosa, iaf på insidan :)
Har min stickning och det är terapi för mig! Tänkte sätta på kaffe och sen sätta mig i soffan med stickning och någon film som inte kräver allt för mycket hjärnaktivitet.

Har någon ett bra boktips tar jag tacksamt emot det. Gärna någon "feelgoodbok". Tänker låta det nyktra livet komma tillbaks till mig i långsam takt så att vi kan skapa en stabil relation den här gången.

Kramar
Maria

Mitt i allt elände tänker du rätt. Du måste må bra själv innan du kan rädda världen. Ta hand om det lilla och nära först. Det är svårt nog, med det lilla menar jag den värld du lever i, inte att det är ett litet problem. Söndagen kommer bli ok, hoppas för dig med. Kram/svinmolla

Hej alla underbara människor. Är åter på detta forum....kom inte ihåg mitt lösenord och orkade inte fibbla med att få fram det så det fick bli nytt namn och kanske lika så bra. Kanske markerar det något nytt och bättre....

Vad lika vi är här, och ändå så olika. Det har skrämt mig så länge att bli en "nykter alkoholist", att behöva blotta sig (d.v.s. sitta med ett glas Ramlösa på nästa julfest), dricka juice på afterworken,att behöva STÅ FÖR att jag inte hanterar alkoholen. När jag läser era berättelser så känner jag starkt att jag hellre tillhör här än någon annan stans. Tänker på kollegan som här om dagen suckade över att hon naturligtvis fick den där besvärliga patienten med etyl i bakgrunden (minns jag rätt så hade hon världens dagenefterångest efter senaste personalfesten). Ändå är det så, att vissa människor tycker att de är bättre än andra. För min del vill jag inte ha mer dagenefterångest...någonsin....om det så bara handlar om en enstaka fest! Nu är det ju inte så för mig. Alkoholen har för mig varit ett sätt att hantera en allt mer stressig vardag. Småbarnsbekymmer, stora barns bekymmer, relationsbekymmer, stress på jobbet....

I måndags rasade jag ihop totalt. Fick världens utbrott och slog kastrullerna i diskbänken, skrek och grät och kände att jag bara inte vill leva det här livet. Tankarna på att slippa ifrån livet kommer allt oftare, även om de än så länge inte är konkreta. Har varit hemma i veckan. Fick nog i fredags. Drack 2 flaskor vin och bad mannen köra in mig till beroendecentrum. Kom in med 1,7 i promille och tyckte att jag var nykter. Blev helhispig över att de inte kunde ordna en kopp kaffe och mannen skämdes naturligtvis. Fick ny tid i går. Tillbringade flera timmar tillsammans med städade, nyktra alkoholister, men också aktiva narkomaner. Tänker på killen som bor på gatan och inte har några tänder kvar i munnen. När han fick veta att jag väntat i fem timmar blev han så oerhört bekymrad. Erbjöd mig att dela ostbullen han köpt på vägen dit och sprang i väg och ordnade en kopp kaffe till mig. Hoppas att han förstår att han är en person som jag aldrig kommer att glömma men jag misstänker att det inte är så...

I går var jag nykter, i dag är jag än så länge nykter. Fick lugnande tabletter (inget beroendeframkallande) och har sovit i 14 timmar. Försöker att undvika sömntabletterna och i morgon kommer jag att börja med Antabus.

Just nu orkar jag inte tänka på jobbet. Pia skrev ett så oerhört träffande inlägg om livet som syrra. Patienter i varenda hörna, ständiga nedskärningar, konstant oro och stress, missnöjda undersköterskor etc. Ska jag bli nykter så kan detta inte vara en del av min vardag. Jag känner mig hudlös! Så oerhört skör och känslig för allt lidande i världen. Maktlös för att jag inte kan vara överallt där jag skulle vilja vara och hjälpa alla jag skulle vilja hjälpa. Vilar i tanken att jag just nu gör ett oerhört bra jobb ändå. Jag hjälper mig själv!

Massor av kramar till er alla. Njut av söndagen!

Maria

Nu går jag bort, sa lille Pär.
Nu går jag bort dit stigen bär,
att söka slottet Silver-topp,
att få prinsessan Rosenknopp.
Jag tror att hon mig bannar
om här jag längre stannar.

Men gamle katten sa som så:
"Ack Pär, vad tjänar det att gå!
I skogens djup bland snår och sten
du river sönder dina ben
och kallt det är om natten.
Bliv hemma!" sade katten.

Och kloka skatan brast i skratt:
"Det slottet får du aldrig fatt.
Det finns blott i din sagobok.
Du lille Pär, du är en tok
från fötterna till hjässan.
Men hälsa till prinsessan!"

"Ja, skratta du!" så tänkte Pär.
"Jag skrattar bäst när jag är där.
Jag känner jag är född till prins.
Jag vet väl jag, att slottet finns!
Och är man ej förlägen,
så hittar man nog vägen."

Och bort han gick med hurtigt mod.
En häxa ful i åkern stod.
Hon kraxade: "Det går ej bra.
Du ätes upp av jättarna."
"Än sen ditt gamla skrälle!
Vad rör det dig?" sa Pelle.

Och när han in i skogen kom,
en röst då ropar "Pilt, vänd om!
Si, trollegubben kommer där!"
"Nå låtèn komma", tyckte Pär.
Och lugnt sin väg han banar
emellan höga granar.

Men trollet syntes inte till.
Från träden hördes fågeldrill,
och ner till markens mossa grå
en stråle trängde då och då.
"Här går jag som en herre!
Jag trodde, det var värre!"

Där stod ett berg vid skogens bryn,
det nådde nästan upp till skyn,
och halt och tvärbrant såg det ut.
"Nu, Pelle, är din vandring slut!"
skrek ugglan i detsamma.
"Gack åter till din mamma!"

"Sköt du dig själv och din affär,
jag får väl klättra", sade Pär.
Han klängde fram, han klängde opp,
han stod på bergets högsta topp.
Och utan mycket bidan
han stod på andra sidan.

Han gick en mil, han gick väl två.
En väldig sjö han mötte då.
Ej andra stranden syntes till.
"Så dränk dig, Pär!" skrek ekot till.
"Ej frukta du behöver"
sa Pelle och sam över.

Men när han andra stranden nått,
då såg han upp och såg sitt slott.
Bland körsbärsträd och rosensnår
det stod, och allt omkring var vår.
Han log och svängde hatten.
"Det trodde inte katten!"

Och in i slottets sal han lopp.
Där satt prinsessan Rosenknopp.
"Du är så vacker som ett bär!
Och du blir min", sa lille Pär.
"I glädje och i gamman
vi leka sen tillsamman."

Han var så röd och lustig. Hej!
Hon kunde inte säga nej.
Hon såg mot golvet först och teg.
Så stod hon upp och log och neg.
Hon nöp i förklädsbanden
och räckte honom handen.

Och hela rummet sken av sol,
På trappan tuppen stod och gol.
"Han är så glad som jag", sa Pär
"Han är så glad att jag är här
med kronan röd på hjässan
i slottet hos prinsessan."

Hugo Gyllander

- såna varma ord ligger nära i stunden. Jag blir så glad och alldeles varm av kontakten och närheten som jag kan känna här på forumet. Här har jag vänner jag delat så mycket med. Nu, idag och sen länge, är mitt liv så... nästan odelat - gott. Samtidigt vet jag att det goda kan gå sönder vilket ögonblick som helst, av vårt hatobjekt A förstås men också andra faror finns ständigt. Det hör livet till att vi är såbara.

Jag är så otroligt tacksam att jag hittade forumet, ni människor "där ute" har en outbytbar del i mitt liv som det är idag. Alla timmar jag delat med er... möjligheten att ha en riktning i skrivandet. Den respons jag fått och får - både som stöd och ifrågasättande och som tvingat mig att tänka efter, gå djupare in i mitt innersta inre och söka min position och min riktning - var är jag, åt vilket håll vill jag gå?

I den respons jag får nu läser jag ofta en längtan... att ha det som jag och vi har det nu. Ja, vi har det gott nu - och det har vi haft stora delar av livet. Samtidigt har vi haft och har ännu stora sorger, djupa sår som vi bär med oss och som pockar på att tas omhand - eller läggas till vila... somt i livet kanske måste få vara, vänta på sin tid? Försoning är ett stort och viktigt ord som ligger alldeles nära sinnesro.

I en gemenskap jag tillhör roar vi oss med litterära texter, häromdagen frågade nån vad man direkt kan utantill. Jag kom då ihåg "Nu går jag bort sa lille Per..." Just nu tänker jag att den är inte så dum. Den beskriver hur svår vägen kan vara och hur många varningar man får - både varningar och råd. Det är viktigt att lyssna och minst lika viktigt att finna den egna vägen. Det kan nog bli en dikt ut Barnens skattkammare som nästa inlägg:)

Lev väl alla, sök den egna sanningen, ta hjälp av andra och bistå andra - tillsammans är vi mer.

Med kärlek och tacksamhet! / mt