Senaste kommentarerna i forumet

Ja, precis.

Vi medberoende är ju experter på att bli just möjliggörare... vi tror att vi gör rätt när vi styrker medhårs och slätar över, men i själva verket upprätthåller vi bara möjligheten för den beroende att fortsätta sitt drickande.

Så, det jag menade var om du kan använda dina egna erfarenheter för att se hur du i det här läget kan förhindra att du blir en möjliggörare... För nu är du ju faktiskt på "vår" sida av det hela - de som står runt en missbrukare och inte vet hur vi skall agera.

Jaja, hur som haver. Ha en fortsatt fin helg, Pia! :-)
/H.

Fick läsa några ggr... du menar möjliggjorde att jag kunde dricka? Hm. Jo jag förstår. Fått svar från syrran nu o hon skriver att jag inte ska lyssna på några rykten utan ringa henne direkt, hon lever men fattar inte vad det är som händer runt henne nu. Alltså förnekar hon å det grövsta eller så är det något stort missförstånd. Svårt att agera när jag inte vet. Så jag håller mig nog lugn o pratar som vanligt på facebook och ser vad som händer. Tar hon själv upp det så finns jag men kommer att vara fullständigt ärlig över vad jag sett.

Oj...

Kan det fungera att använda dina egna erfarenheter som utgångspunkt? Vad hade du, så här med facit i hand, velat att din omgivning hade gjort om det var du? Vad var det som var möjliggörande respektive förhindrande för dig? Och hur undviker du att vara en möjliggörare nu?

/H.

Jag har en styrka på jobbet... jag får patienterna att känna sig trygga, jag vågar vara där, prata om allt och har en förmåga att se och höra bilden av hela människan. Jag har oxå en svaghet, (förmodligen är det samma egenskap hos mig) det är att missbrukare och galenpannor dras till mig, och det är för det mesta inget problem men ibland suger det energi. Inte så sällan, när det gäller män, så misstolkar de sina känslor och tror de är kära eller nåt,... Men det jobbigaste är när det är medarbetare som tyr sig till mig... och just nu känns det inte helt ok. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Började en ny syrra på jobbet, var lite off från sjukhusvärlden, blev lite schismer mellan undersköterskor och henne, de tyckte hon var typ lat.. Vi pratade mkt, syrran och jag, det blir ju så och hon är en människa jag spontant tyckte om. Men, men lite kontigheter fanns det, mer och mer små pusselbitar och tankarna växte sig allt starkare om att något var HELT FEL, fast ändå så otroligt att man inte ville tro det. Hon sa mkt till mig, t.ex : Vad gör man nu när man varken kan ta morfin eller rödvin?? (Jag har berättat att jag drack för mycket och slutade för 3-4 år sen.. ) Ventilerade detta med andra kolleger, som tyckte som jag. Det försvann ampuller, alltså knark, som man injicerar. Och sen hände det, tagen på bar gärning med att ha råkat ta hem två stycken, fått ordinerat till en patient som förnekar allt om smärta eller att ha fått sprutor, det är så fel det kan bli..... Och är ej fast anställd, så någon hjälp från arbetsgivarens sida kanske inte är att tänka på? Och nu är hon struken från sina jobb-turer i en vecka och sen vet vi inte mer. Jag vill hjälpa men kan jag det? Ska jag släppa taget och lita på att livet går vidare för alla.. Vi har aldrig träffats privat men pratat om att hon och hennes dotter skulle komma ut och rida på mina hästar... Puh.. Hon är gift och har tre ganska små barn. Verkar ha många vänner. En mamma som är alkis. Ja, nu fick jag skriva av mig lite i alla fall. Har skrivit ett meddelande på face-book och frågat hur läget är.. får väl se om hon svarar och vad. Ska försöka släppa detta för ett tag i alla fall, ledig lördag med städning, staket-lagning och ridning på schemat. Kram till er alla där ute mitt i livet. :)

Oj så mycket respons jag fått under dagen! Tack!

Visst är det skönt att rensa i röran - jag har svårt att kasta så jag blir lätt omgiven av pappershögar och saker-och-ting av olika slag. Det är viktigt för mig hur jag sitter i rummet och att jag har saker "rätt väg", att jag känner harmoni och att det "stämmer". Men rörigt kan det bli... och blir:)) Jag städade en kökslåda för ett tag sen och blir glad varje gång jag öppnar den. Det yttre har betydelse - även om jag bryr mig mest om insidan:))

Berra - jag kan också känna ansvaret, att inte svika. Att människor som söker sig hit får svar... vi vet ju hur mycket det betyder. Samtidigt tänker jag att jag är en av många och att jag ska känna tillit till forumet som helhet. Jag ser de som tonar ut, de som ofta nämndes då jag började skriva, Märta, Mie och Pia är de jag först tänker på. Det är roligt när de tittar in nu och då, som gamla vänner. Jag har aldrig störts av att du Berra skulle upprepa dig och inte nån annan heller. För min del har du plats här med alla dina för- OCH nackdelar - jag lever gott med det:) Våra avigsidor gör oss mänskliga och här delar vi kampen mot det svåra. Och fördelarna... tjaa:) - Jag tror att forumet behöver oss också när livet är stabilt - så har jag känt från början. Ni som kommit ut på andra sidan representerade HOPP!

Jag har så starka minnen, situationsminnen av samtalen på forumet, förknippat med Lisa Ekdahl och Barbro Hörberg... jag tror det var Vana som cyklade till Vita bergen och lyssnade på musik av Barbro H i somras. Jag minns vaknätter när jag läst och skrivit, meningar som betytt så mycket. Tidvis har "ni" varit mina närmaste vänner, min forumfamilj - hur konstigt det än kan låta...

Idag är det sol, vår i luften och en och annan fjäril fladdrar förbi... Livet är gott!

Jag önskar er alla som läser en härlig helg! / mt

Visst känns det taskigt när något som har betytt så mycket som forumet och man inte längre lägger ner så mycket energi på det.
Man rymmer ifrån det på något sätt, ställer inte upp och ger tillbaka lika mycket som det gav...

Jag känner mig som en "svikare", men har också insett att jag inte längre kan tillföra så mycket nytt.
Det bli mest en massa upprepningar klädda i nya ord...

Men å andra sidan. det kanske har/är en helt naturlig del av ens egna utveckling.

Jag har förstått att jag fortfarande har en berondekaraktär, och måste hela tiden vara på min vakt att den inte får sitt fäste i en ny sorts drog.

Jag är en känslomänniska och behöver dämpa den på något sätt vad det nu än blir med för något.

Så länge jag är medveten om min "sjukdomstillstånd" så behöver jag bara hålla vakt på min självmedicinering...

Att vara kvar i verkligheten och bekämpa mina känsloutfall på plats, har blivit mitt mitt stora livsmål.

Att våga vara mig själv med alla mina dåliga sidor är ett livslångt beslut,
Här är jag med alla mina för OCH nackdelar, kan NI leva med det?
Det är frågan mina vänner måste ställa sig inför.

Berra

Jag hade också städ- och rensningslust i slutet av januari då jag trodde att han skulle hålla sitt löfte att göra något åt sitt drickande. Kändes så skönt att rensa bort gammalt skräp och få ordning i skåpen. Men i början av februari sparkar han undan benen på mig igen och min städlust försvann.....
Det var skönt så länge det varade för med ordning och reda i skåpen/garderoberna känns det som att man har renat sig själv också, konstigt att saker kan ge en den känslan.

Godmorgon A, även här pågår rensning och städning och målning av lite lister odyl. Precis som du beskriver är det någon form av ritual/symbol, inte den vanliga tråk-städningen. Jag jobbar ju en del med Feng Shui och upplever ofta verkligen starkt vilka kopplingar vår hemmiljö har till vårt mående och hur vi är rustade för utmaningar även utanför hemmet. Har ganska nyligt gjort om det lilla kontoret på övervåningen i rätt färgställning och möblering. Är nu ett rum där alla som kommer in känner sig väl till mods, från att ha varit det hemskaste i hela huset, med riktigt ogynnsamma energier. Jag jobbade hellre i köket.
Önska er en fin helg, dig och Mullegubben. Hälsa honom från mig! Själv ska jag åka med väninna till annan stad på Lördag för att se en föreställning, äta gott och bo på hotell. Väninnan är inte så intresserad av alkohol så det blir lungt och skönt! Kramar V

tiden går fort. Nu under våren blir det många födelsedagar i familjen, jag har några minnesmärken i samband med dem från fjolåret. Den här tiden minns jag som instabil - och så var det också när jag nu ser i backspegeln. Ända fram till efter midsommar. Perioden med mycket sovande på tjocka mattan:) Adde skrev i en tråd att det tog ett år att hitta hela sitt känsloregister - det kan stämma ganska bra även här - och att bli av med alla övertoner inte minst. Idag fattar jag inte hur jag orkade jobba i det oerhörda tempo som var förra vintern och våren - ganska precis från tiden för uppbrottet och under den mest sårbara och kritiska tiden i det nya alkoholfria livet.

Jag visste ju inte då hur det skulle bli, levde verkligen med stöd av en dag i taget och det viktigaste först, mm, mm... Även HALT var centralt och värdefullt.

Städandet och röjandet som pågår nu känns bra, som ännu ett betydelsefullt steg... det skapar utrymme för nya aktiviteter. Det har också en symbolisk betydelse. Önskar mig själv samma energi efter arbetsdagen men nu har jag varit ovanligt mycket soffpotatis ett par månader. Det gillar jag inte - får ta tag i det. Göra en plan:) Ska gå hem efter lunch idag och röja jag också. Har en stor mängd saker med affektionsvärde som igen ska gås igenom. Började i helgen men nu har det stått stilla.

Forumet har fått många timmar av min tid, värdefulla varenda en. Utan forumet skulle jag inte vara där jag är, det är min övertygelse och jag har fortfarande svårt att se något som skulle ha varit bättre för mig på den plats och i den situation jag är. Jag märker nu att mitt behov av forumet förändras, det går dagar när jag väljer annat i första hand. Det har väl med "mitt år" att göra. / mt

i sitt garage, hans revir där han också haft sina gömslen. Han har ungefär hur mycket energi som helst nu.

Jag är så ny på forumet och varit så upptagen med att våga erkänna " offentligt" att min man dricker. Jag förstår att finns många livshistorier att läsa och som säkert kan vara stöd och hoppfulla. Den lilla tid jag skrivit här förstår jag redan att det finns någon form av röd tråd i våra berättelser, medboeroende ser ganska lika ut. Så härligt att du känner så, hoppet är tillbaka, livet. ❤. För mig är jag i början och jag hoppas så att jag kommer känna som du. Ibland kan jag känna en rädsla för framtiden för jag vet inte riktigt hur mycket vi har tappat under alla dessa år. Kanske är det så att alla pusselbitar hamnar rätt när man får kontroll över livet igen. Varmt lycka till med allt.

livet är lugnt och gott. Igår började vår-fiskesäsongen med att mullegubben hängde upp näten för att lappas. Mysigt. Har nån sorts koll på jobbet också trots hög intesitet.

Skrivit i några trådar och reflekterade över forumet. Ska klistra hit mina tankar. Känner att mitt beroende av forumet avtar och det känns befriande - forumet finns men har en mindre central plats i mitt liv. Så ska det vara - men Lisa Ekdahl gör mig lycklig och det är en forumvinst:) / mt

Forumreflektioner: Välkommen tillbaka dreams1 - jag har samma erfarenhet som Lelas att aktiviteten och intensiteten här på forumet går i vågor.

Jag har också upplevt känslan att man trampat någon på tårna. Det har också gjort ont i mina egna tår emellanåt. Sånt händer mellan människor och här är risken uppenbar, vi delar med oss av känsliga erfarenheter och vår sårbarhet... Att vara hänvisad till enbart text ger alltid utrymme för missförstånd. Här har vi inte tillgång till ansiktsuttryck och kroppsspråk, vi kan inte uppleva nyanser i röstläge och tonfall. Alla som läser lägger in sin egen tolkning och sin egen text i det som finns mellan raderna...

För min del är anonymiteten och de olika svaren samtidigt forumets styrka. Här är vi befriade från våra roller i vardagen. Här vi inte proffs och auktoriteter.... alla bidrar med sina tankar och erfarenheter och den som läser väljer själv vad man tar till sig. Ibland har det blivit för mycket åt nåt håll men det har rätat upp sig igen.

Hoppas du fortsätter skriva och att det är en hjälp i att bearbeta din sorg och bli stäkt i din tillfrisknandeprocess. Så har det varit för mig. Allt gott! / mt

trudelutt för dig kommer här: ♫♪♫♪♫ ♫♪♫♪♫ ♫♪♫♪♫ ♫♪♫♪♫ ♫♪♫♪♫

Idag börjar jag jobba heltid, efter att ha varit 50% sjukskriven för lunginflammationer och annat skräp sen november. En otrolig lättnad faktiskt. Att det är lättare att andas och jag är mycket piggare. Rätt penicillin gjorde susen. 8 veckor kvar på denna dosen.
Humöret inte minst. Att inte behöva vara nedsatt i arbetsförmåga stärker mig.
Nu kör vi!

väldigt fin helg med många goda samtal. Som om tiden hunnit ifatt nu och orden tar form. Det är det stora, djupa. Det vardagliga handlar om överseende med "var skåpen ska stå":) - helt konkret. / mt

o få receptet så ska du få det

Vana, hjortron och så vanlig smulpaj då, eller?

sist jag var uppe i norr,hos min bror i Umeå,o de bjöd på Hjortronpaj som smälte i gommens smaklökar...såååå gott,kan rekommenderas

varma hjortron ♥♥♥ Med camenbert eller glass eller vispad grädde ?? Brukar köpa en hink med 70 % hjortronsylt ibland men den går åt så snabbt :-)) Och den är ju inte gratis härnere i landet :-(( Fan vad sugen jag blev nu !

Kalset gick över förväntan väl. Vi lassade iofs in Svårmor i taxi vid elva och for hem. Så vi lämnade innan det värsta drog igång. Ingen träslips, bara hederliga rutiga skjortor och en och annan skinnväst (och 2 fleecetröjor!). Maken var ensam om hel kostym, så snygg och proper och självklar i det ändå. Jag "gillar"!
Svårmor började gaffla i taxin och försökte söka sympatier och hjälp att förminska sina jobbiga fyllesidor. Hon sa något i stil med att "ojoj, hur ska Vi må imorgon. Jag ringer imorgon och kollar hur ni mår. Jag kommer må dåligt!" Jag svarade bara att det kommer inte vi. Då sa hon ung att " Åh ni får alltid skämmas över mig, nu är jag full igen" Och det var så skönt att bara svara "Ja, så är det" bara helt lungt konstatera. Vet ju att folk mest vill att man ska förminska situationen med att det inte gör något, knappt märks, inte är någon fara osv. Men jag ids inte det längre.
Annars måste jag få tala om hur fantastiskt det är att nykter kunna njuta av god mat! Säga vad man vill om delar av vår släkt, men det här med mat kan man sedan generationer tillbaka! Igår njöt jag nästan till tårar av varmrökt ripbröst, helstekt algfilé, smördegsinbakade rotsaker, varma hjortron! Allt så klart tillagat av värden med familj från grunden av eget skjutna eller odlade/plockade råvaror! Innan min nykterhet hade jag knappt ätit det, rört runt lite på tallriken för att det skulle synas men fokuserat sedan tidig kväll på vinet så matlusten förstörts. Bara suttit och längtat efter att gå ut och röka och att festen ska "komma igång" på riktigt så jag kan hälla i mig ordentligt. Uppskattar mycket annat nu i mitt nyktra liv. Hurra för det!

fantastiskt V hur våra ord leder varandra framåt i insikt... Söndagskram♥ / A

Lånar dina radet A "Vi har levt så många år i ett slags ömsesidigt beroende och nu ser vi båda lite förvånat att vi är fria från varandra på ett nytt sätt - och vi är båda kvar. För att vi väljer det, var och en för sig. Horisonten öppnar sig, sa mullegubben nyss. Ja, den gör det. / mt"

Fria från varandra på ett nytt sätt - och vi är båda kvar. Detta är kanske vad jag också menar när jag försöker beskriva mitt äktenskap idag. Jag är fri från mitt eget beroende och iom att han tar ett eget ansvar över sin, självvalt, minskade konsumtion och hur stor/liten roll alkoholen ska ha i hans liv blir jag på många sätt fri från det också. Men visst hade det varit skönast/enklast om maken också helt valt bort, jag har ju överhuvudtaget kortare tolerans mot berusade människor idag.

är resan inåt... Jag sökte en text på Google och hittade K-G Hammars meditationer över Dag Hammarsjölds Vägmärken.
Jag blev djupt berörd över att hitta just den texten just idag. Igår var en minnesvärd dag... Jag valde bort festen och stannade hemma med bastu, lammgryta, frukt och choklad och Lasse Kronér med femteklassarna. Sent på kvällen var vi till kyrko-gården och tände ljus. Längs med dagen talade vi om balansen i relationen. Jag klistrar in ett avsnitt av K-K Hammars text:

Man kan se på Dag Hammarskjölds bok »Vägmärken« som en reseskildring, en resehandbok, en vägledning.
Den som gjort anteckningarna vid vägkanten, vägmärkena, har själv vandrat före. Han delar med sig av sina tankar och erfarenheter. Kommer vi att känna igen oss?

»Sanningen« blir till en förutsättning för igenkännandet. Nedtecknarens sanning, uppriktighet, sannfärdighet. Ingenting dölja eller förtränga, ingen låtsaslek. Läsarens sanning, din och min sanning, ärlighet mot oss själva, och – om vi säger något – mot varandra. Orkar vi? Vågar vi?

Resan är ingen yttre resa, ingen vandring i geografin. Inte i främsta rummet i varje fall. Det är livets resa det handlar om. Livet som vandring, rörelse. Livets vandring är en resa inåt, mot livets okända djup. Och den resan kallas den längsta resan. Inte ens en resa i yttre rymden till universums avlägsnaste galaxer är en längre resa än den varje människa kan företa mot sitt eget innersta. Därmed blir det en hela livets resa, en resa varje dag och varje stund, en ständig resa. Och den är inte avslutad när livet tar slut.

Livet som resa betyder uppbrott. Det betyder att lämna bakom sig, lämna tryggheten i det välkända. Det betyder att vi ständigt måste vända våra ansikten mot framtiden, ovissheten, det stora okända. Att öppet bejaka livet som resa förutsätter grundtillit och mod att våga släppa taget.

Grundtilliten växer när de vägmärken vi hittills mött på vår livsväg upplevs som sanna, som ärligt delande av gjorda erfarenheter. Som vittnesbörd av en som varit där, som sett och tänkt och känt, och som hittat de rätta orden. Modet att följa, att gå vidare, infinner sig som en gåva längs vägkanten.

och diskuterat det med Mm. Inser att balansen i vår relation verkligen är i grunden förändrad. Att jag idag måste göra mina egna val och stå för dem själv. Precis vad jag eftersträvat så länge... men det är inte lätt och ingen självklarhet att finna sig tillrätta i en förändrad verklighet även om den är så som jag önskat mig att min verklighet ska vara.

Vi har levt så många år i ett slags ömsesidigt beroende och nu ser vi båda lite förvånat att vi är fria från varandra på ett nytt sätt - och vi är båda kvar. För att vi väljer det, var och en för sig. Horisonten öppnar sig, sa mullegubben nyss. Ja, den gör det. / mt

mig i sorgen... Och i att det är gött att leva i nykterhet. / mt