Senaste kommentarerna i forumet

sa mannen
- Jag är så glad att jag har dig
- Jag är också glad, jag - och berättade vad jag tänkte och skrev igår kväll
- Du skulle haft det bra, sa han
- Tja, men också ensamt och trist... och det här som vi har nu vill jag aldrig byta bort
- Jag är så glad att jag är nykter... gladare för varje dag
- Jag också
- Jag förstår det

Han har frågat på AA om det är ok att fira ½ år med ½ tårta - det tyckte dom:)

I min värld har han varit nykter 24+53+15+173+60+179(- - -)+236 dagar. Sammanlagt 740 nyktra dagar - eller jag ska dra bort 3 som han sa att han druckit ("kanske tre") utan att bli upptäckt. Kanske något fler? Jag kan räkna 735 nyktra dagar och 10 där han druckit... under drygt 2 år. Jag gillar att göra den här matematiska tillbakablicken nu och då - första året var den ofta förknippad med viss oro. Men ramsan har varit bra för mig, den ger perspektiv.

Huset är fyllt av juldofter, skinka, kålrotslåda, nejlika-pomerans-saffran... Inte särskilt städat, inga julgardiner (imorgon kanske), många ljus. Choklad, äpplen, mandariner. Jag är lugn och lycklig. / mt

Jag drack nog mer för att kunna prata lättare, sen gick det ju ibland överstyr.
Alkoholen fick min blyghet att blekna bort, kan vara en anledning till att jag gillade det så mycket i början.
Men jag trivs som jag är, har inget behov av att vara mer social. Maken vill att vi ska vara det, han har väldigt lätt för att vara social även där en stor olikhet.

Nu ska det handlas julmat, suck!!

någon minglare. Känner igen mig i hur du Tilde beskriver dig.
Vi är också bortvalda ur en umgängeskrets där alkoholen var en central del i samvaron. Vi hade säkert del i det själva - det dog liksom ut och nu tillfrågas vi inte fastän vi har kontaktytor. Så får det vara. Kram på er här i livsforum - jag tycker mycket om samvaron här / mt

i sociala sammanhang. Har dessutom alltid haft svårt att "mingla"... känner mig obekväm. Det var lättare med ett glas vin i handen. Har inte provat än att "mingla" utan. Undviker nog. Jag gillar "nära-samtal" med de som intresserar mig, nya och gamla vänner. Trivs inte med ytligtsnack så bra. På jobbet roligt med småprat, vi har något gemensamt. Lätt att prata med främlingar på tåg eller utbildningsdagar... vi har något gemensamt en liten stund.

Jag tror jag kommer att välja in människor mera utifrån mitt eget behov nu när allting börjar "klarna"... Jag har ingen lust att dricka alkohol för att klara av att umgås med vissa människor, för att kunna "mingla". Att välja bort... ens rättighet väl?

Kanske kan du börja avveckla de "vänner" som du inte vill umgås med, om mannen fortfarande gärna vill, ja då blir det svårare. Kanske ändras umgänget automatiskt nu när du inte dricker mer... kanske de känner sig lite obekväma när någon är nykter i sällskapet och försvinner av sig själva... ibland är det ju så. Jag förstår så väl känslan "att inte vilja slösa sin tid."

Kan det vara så att vi drack mera än andra för att dölja den här motviljan till ytligt prat som vi inte behärskar så bra? Vill du lära dig gilla det? Jag tror inte att jag vill, trivs bäst med de jag kan prata med och umgås på ett (för mig)givande sätt...
Jag har också funderat mycket på varför jag inte klarar av mingel... varför jag otrivs med det. Jag är ju inte blyg.

Mulletant och Maria... lite tankar från Tilde. Kram på er.

har du svaret själv - vem skulle annars ha det? :)
Jag julstökar och skickar en julkram till dig! Vi hörs / mt

Är jag social?, jag har alltid varit lite blyg och är ingen person som lätt kan prata med vem som helst om ingenting. Har blivit bättre på det med åren men känner mig lätt obekväm bland de jag inte känner.
Däremot så tycker jag om att umgås med de som jag tycker om, de som är mina vänner sedan gammalt och nya som Stigsdotter, familj, vill gärna sitta och surra med arbetskamrater jag tycker om på lunchen.
De vi tillsammans umgås med nu är vänner vi träffat under våran tid ihop så det är bådas vänner.

Det är alltid alkohol inblandat när vi träffas, nu blir det inte värsta fyllan det är inte så, men när man ses så dricker vi vin och sitter och pratar alt bjuder varandra på middagar. Jag trivdes jättebra med det här innan jag slutade, tyckte det var jättetrevligt. Men nu vill jag inte längre, har varit med några gånger sedan jag slutade och det känns verkligen som jag slösar bort min tid, dessa träffar ger mig inget. Tycker inte om att sitta och prata med ngn som är lite småfull. De får gärna vara det men utan mig, jag kan göra annat.

Tackar nej till sammankomster på jobb också där det ska drickas. Är inte intresserad av sånt längre, vill göra saker jag mår bra av med min tid.
Ibland känns det jobbigt att inte kunna dricka som de andra, men oftast inte.

Känns som jag har svaret själv, de som jag drar mig för att träffa är nog sådana jag inte vill umgås med egentligen.
Men hur gör man då?, det är ju vår tur att bjuda igen.

Kram!

Är de dina vänner då? Jag menar, trivs du med dem? Tycker du om dem? Är det jobbigt att inte dricka när du är med dem? Blir de jobbiga? Är du en person som faktiskt inte är så social?
Oj så många frågor... men alla de väcktes i mig. Kram / mt i mörka natten

Om mullegubben, då kanske det finns hopp om att jag inte kommer att förbli eremit. Jag är fruktansvärt osocial, vill inte alls umgås med våra vänner. Kan ju bero på att vi bara har vänner som gillar att dricka. (Konstigt va?).
Jag vill bara vara hemma och helst läsa och vara ifred, så kul är jag.
Kram!

hem mullegubben som varit på uppdrag, på AA-möte och på personalmiddag - han ändrade sig om den. Tänker på att livet skulle ha varit ganska ensamt många kvällar om... Då kändes det som det skulle vara en lättnad och befrielse att ha en egen lägenhet och eget liv - så var det då. Nu är det gott att vänta på att han ska komma hem. Efter den första sommarens, ja den ett-och-ett-halvt-år långa oviljan att röra sig ute i sociala sammanhang är mannen nu väldigt social och sällskaplig i sin nykterhet. Trevligt! Snart får jag veta om han har uppdrag till juldagens möte:) Om han har nycklar och kaffeansvar.

För övrigt anser jag att sjuksköterskor ska ha högre lön!

vad du menar och det är helt rätt - jag har ägnat många år åt administration och ledarskap. Har egentligen aldrig eftertraktat att bli chef men har varit det på olika nivåer och i olika kontext och gillat jobbet de flesta dagar. Inom vården är det tyvärr vanligt att de bästa läkarna och systrarna blir (i värsta fall dåliga) chefer. Jag tror mig ha varit och ännu vara en rätt bra ledare fast förankrad i mina värden. Mina sista år i arbetslivet ska jag jobba deltid och närmare mina "kunder" - ser fram emot det:)

Tack för goda ord från dig! Värmer...
Tycker om dig också. Och "Nej", du behöver inte vakta dina ord - jag frågar om jag undrar.

Nu ska jag rensa helsill - äckligt, sa Lotta på Bråkmargatan (om gäddhuvet) men det blir gott! Jag älskar fortfarande barnböcker, bland annat Lotta. / mt

Tänket och hur du levererar...lite syrligt mellan varven men alltid klockrent. Som bollplank är du fantastisk...som medmänniska likaså. Som älskande så stark...nu har du din Mullegubbe för du orkade. Glad att du finns! Tror dessutom att du var en bra sköterska...gissar att livet tog dig vidare...så att du blev "tvungen" att administrera. Så är det ofta...de bästa på en arbetsplats går vidare...när de egentligen behövs exakt var de är. Flummigt? Jo då...men jag tror att du vet vad jag menar. Jag vill tro att med dig så behöver jag inte vakta mina ord. Kram/R ...snyter mig

http://www.svtplay.se/klipp/906841?type=embed&external=true

... precis som du och jag Dompa är olika varandra och alla andra vindögda:)

en eller flera sjukdomar och funktionshinder men ingen människa är en diagnos. Människan är människa och unik person. Visst ska vi känna igen symtom och sjukdomsmönster men vi ska framförallt bejaka livet och det friska i oss! Vi har barnbarn med allvarliga allergier och ett barnbarn med en kronisk sjukdom - både allergierna och sjukdomen påverkar livet varje dag.
Men de är olika alla andra barn med samma allergier och sjukdomar! Så enkelt, så självklart! / mt

vän.... hennes barn fick tandställning. En dag såg hon ingående på mig och sade: "Bit ihop" och jag bet ihop... hon kom nära, kikade från sidan och så sa hon "Du har ju mer än 7 mm överbett!". "Jaha???" sa jag. "Ja, du borde ju ha tandställning" sa hon. Det hade hon hört angående sina barn. Jag har aldrig satt mig in om det finns en 7 mm regel, och på vilken folkhälsonivå den i så fall är fastställd, men sen dess har jag roat mig med att ibland berätta vad jag undkommit:) En period tyckte jag att var och varannan unge hade tandställning, nu verkar det ha lugnat sig lite. Så klart att sånt som kan ge bekymmer ska "rättas till" men ibland tycker jag att det går lite för långt.

Hoppas din förkylning ger med sig! Så rart av dottern S att sköta om dig med iskall apelsin. Tålamodet kommer med åren. Jag är sjuksköterska (stolt) men har inte jobbat inom yrket på många år. Det finns sånt jag saknar och mycket jag minns med värme - mänskliga möten som lämnat oförglömliga spår. Ett fantastiskt yrke som bidrar till proportioner - t.ex att smärre funktionshinder som lättare skelning och överbett är uthärdligt lidande. Annat är det med förkylning, särskilt för män:))

Jag har tagit julledigt och nu kom mullegubben - också julledig. Han ska skickas på uppköp och uppvaktningar och sen ska han utföra sina förtroendeuppdrag inom AA. Jag ska pynta holken:) Kram och God Jul på det sätt som du vill fira den!

Jag lär mig ngt nytt varje dag. Inte visste jag det om tänder...7 mm? Ja, ja. Inte heller jag har gått med lapp för ögat. Som i ditt fall så är det det vänstra som trilskas...men bara när jag är stressad eller trött. Min förre chef sa det en gång...typ tre år efter att jag blivit anställd. Då fick jag höra att han tvekat att anställa mig eftersom jag tittade delvis (?)bort. Hans känsla var att "kan jag lita på denne man, som inte ser mig fullt ut i ögonen?". Givetvis var jag stressad då och i efterhand mkt glad för att han såg bortom det slöa ögat. Jag kan också leva med mitt handikapp...nu för tiden är det mest en markör. Ett skämt...när jag börjar vinda så säger ongar; Nu är farsan trött ;-). Men 7 mm? Att man kan mäta sådant? Vem bestämmer där? Tandläkaren eller "högre" instans?. Jag personligen älskar "operfekta" bett. Har det nog efter min mamma. Hon hade av födsel ett Hollywood leende. När cancern kom och strålningen gjorde att tänderna föll ut så valde hon att ta flera nyanser gulare. Att bli kallad löstand/ifrågasatt hela sitt liv hade stört henne så mycket så när "chansen" kom återskapade hon sig själv.

Mitt i allt detta så slår det mig; Jag skriver om tänder och ögon. Jag skriver inte om drycken...och jag känner mig frisk (fast fortfarande tokförkyld, frisk i huvudet) . Jag är inte bara alkie...jag är också människa. Tack för den mt :-) /R

Har även skrivit en bok som jag tror heter Hyacint, men kan minnas fel, den är mycket tunnare men också bra.
Kram!

spana efter En halv gul sol... att njuta av i julhelgen. Tack för tipset - det är härligt att se fram emot en läsupplevelse. / mt

Jag skrev nyss till Sorgsen och flygcert...

Kan man glömma? För mig var det så här: när jag såg att mannen gjort valet att bli nykter och jag kände att det var "på riktigt" fylldes livet långsamt av annat innehåll, både konkret och tankemässigt. Just nu har han kommit upp och vi talar tillsammans om vad jag skriver. Det var en situation: när han också skrev här och var olycklig över att jag drog upp gammalt - då gav Lelas gav rådet att jag ska sluta älta, alkoholisten vet alltför väl själv vad illa hen gjort. Jag tog det till mig som en kunskap och det var i det läget inte särskilt svårt. Det som sedan hänt är att jag har läkt inifrån - de orden kom till mig just nu när jag pratar med Mullegubben samtidigt som jag skriver. Ja, det har jag gjort. Dock har han inte kallat mig fula saker och så - det svåraste var hans hot riktade mot sig själv. Förstås också smygandet och det pågick länge. Alldeles nyligen berättade jag för honom att när jag var till svalförrådet och hämtade något blev jag lite kall och tänkte "Herregud om jag kommer på nån gömma" - de gömmor jag snokade efter förr. Han skrattade och sa "Aldrig mer".

På nyårsdagen ska jag baka en tårta som jag lägger ihop som halvor - den ska mannen ta med till AA och fira ½ år som nykter, enligt han sätta att räkna:)

Just nu föreslår han att vi ska göra saker med de större barnbarnen - det gör mig så glad. Jag ser hur hans intentionalitet (oj vad jag fick söka ordet och jag vet varifrån jag "fått" det) ändrat riktning. / mt

Jag skrev nyss till Sorgsen och flygcert...

Kan man glömma? För mig var det så här: när jag såg att mannen gjort valet att bli nykter och jag kände att det var "på riktigt" fylldes livet långsamt av annat innehåll, både konkret och tankemässigt. Just nu har han kommit upp och vi talar tillsammans om vad jag skriver. Det var en situation: när han också skrev här och var olycklig över att jag drog upp gammalt - då gav Lelas gav rådet att jag ska sluta älta, alkoholisten vet alltför väl själv vad illa hen gjort. Jag tog det till mig som en kunskap och det var i det läget inte särskilt svårt. Det som sedan hänt är att jag har läkt inifrån - de orden kom till mig just nu när jag pratar med Mullegubben samtidigt som jag skriver. Ja, det har jag gjort. Dock har han inte kallat mig fula saker och så - det svåraste var hans hot riktade mot sig själv. Förstås också smygandet och det pågick länge. Alldeles nyligen berättade jag för honom att när jag var till svalförrådet och hämtade något blev jag lite kall och tänkte "Herregud om jag kommer på nån gömma" - de gömmor jag snokade efter förr. Han skrattade och sa "Aldrig mer".

På nyårsdagen ska jag baka en tårta som jag lägger ihop som halvor - den ska mannen ta med till AA och fira ½ år som nykter, enligt han sätta att räkna:)

En halv gul sol, fantastisk bok, mycket läsvärd och tänkvärd.

boken (ska antagligen vara lite generad över bristande bildning) - däremot minns jag både Flyga drake och efterföljaren som hette nånting om Tusen solar. Har läst in mig OM den halva gula solen nu och ska läsa. Tack!

Dompa - jag förstår precis vad du menar med "det raka ögat och det slöa ögat"! Jag är också vindögd men så lite att det inte upptäcktes när jag var barn. I så fall hade jag fått svart lapp för högerögat. På den tiden förstod man inte heller att gränsen för korrigering av överbett är 7 mm (har jag lärt mig av nutida föräldrar). Jag tror jag hade tur som fick vara barn utan svart lapp och tandställning:) jag lever hyggligt både med överbettet och mitt uschliga vänsteröga.

Kokar fikon i vin - minns när jag gjorde det för ett år sen. Då korkade och kokade jag upp en flaska dyr Amarone:) I år skulle vi bjuda det åt gäster men så var det då. Idag kokar jag upp några billiga småflaskor som stått på hyllan och blivit "årgångs". Doftar ljuvligt, timjan, nejlikor, saffran och pomerans...

Mannen haft en svår situation på jobbet - talar om det och att det inte triggar lust att dricka varken på trots eller som tröst. Så obeskrivligt härligt att vi kan dela sådant idag!

Lev väl och allt gott till er alla - hoppas rinnandet tjocknar till snart Dompa. Det är asigt, skulle Lilla My säga, att snora. / mt

En bok som berörde mig starkt...också ett sätt att få perspektiv på västvärldens "smärtor". PiL (?)skrev en gång att man inte kan mäta lidande. Inte jämföra då var och en står sig själv närmast. Det tror jag är sant...men man kan få en klarare syn genom att läsa böcker som en "En halv gul sol" tänker jag. Där fightas människan under helt andra ok än de dom själva valt (exempelvis alkohol och/eller med beroende). Så jag håller med Fru Lessen...har du inte redan läst boken så gör det! Kram/R

Boktips:

"En halv gul sol"
"De imperfekta"

:)

Har läst en konversation ovan om forum. Om vad man får skriva om...om allt måste handla om alkohol. Håller med Stigsdotter och Berra att.... NEJ! Iaf. inte under denna rubrik. Livsforum... Kram/R