Senaste kommentarerna i forumet

När får vi veta? Jag tror du får det...och skulle de nu välja ngn annan...så är ju det deras förlust. Och du är en vinnare bara genom att ta dig så långt. Med tuffa konkurenter... Det här hade du nog inte fixat för 18 månader sedan, att ta dig så långt. Kanske hade du inte ens vågat försöka... Kram/R

till dig Viktoria som är mitt i livet mellan födelse och död, våra yttersta punkter. Döden är inte bara sorg, den innehåller även mycket kärlek och glädje. Den kan också många gånger vara ett efterlängtat och fint avslut på ett bra liv och när man som du får en sista hälsning så vet man att resan gått bra. Att också få ha förmånen att få bära ett nytt liv inom sig och ständigt bli påmind om livets grund är så stort.

Och idag har du,liksom jag, förmågan att få känna våra känslor fullt ut och det kan vi sannerligen vara glada och tacksamma för.

Kramar till dig och den lille ♥♥♥

http://www.fotoakuten.se/albums/djur080611/djur080611-9.jpg

vet inte om den lyckades :) / mt

av dig. Inte överger vi varandra, inte så där bara.
Livet är stort, och döden... Hon förstod förstås, din lillasyster, att du inte hann och tog vägen förbi dig.

Kram / A

jag har inte övergett forumet, och blir så glad och rörd över att se att forumet inte övergett mig, fast jag inte hörts av på ett tag. Kände att jag bara ville ge ett livstecken ifrån mig, orkar inte läsa ikapp och skriva så mycket precis nu.
Inatt fick min lillasyster somna in. Jag var inte på plats, hann inte, men hon "var förbi" hos mig inatt och tog farväl. Hur märkligt det än låter. Jag fick en kroppslig förnimmelse och tänkte: undrar om hon gick nu? Och en halvtimme senare ringde min andra syster som var där och meddelade att så var det. Ledsen och lättad och med ett märkligt lugn sitter jag nu här med lill* sprattlandes och bökandes i magen. 5 veckor kvar och jag tackar...ja vem som nu ska tackas för den påminnelsen om livet. Många kramar så länge...

att jag släpper taget och han skapar sitt - eller tvärtom... Oberoende vilket - i en sund bemärkelse. Idag är jag... förkyld. Nyfiken. Och hoppfull. Och lite... spännande är det, eller ganska mycket. / mt

jag menade inte så,att vi ibnte ska ha kul i livet,när vi är nyktra.
Stämning är fint.Förväntningar är fint.
Jag menar att,som ett gammalt förhållande som gått i kras,
så vill man gärna minnas de goda stunderna.
Så ock,i alla fall för mej,stundtals,
vill jag gärna minnas de goda stunderna under dryckernas tid,
o de fanns ju de åxå,men de gick överstyr.

Carina Bång som citerar Kristina Lugn som citeras i tidningen PS nr 02 JAN/FEB 2012

"De flesta jag känner oroar sig i onödan. Sån är inte jag. Jag glädjer mig i onödan. Jag tycker det är roligare."

Idag, just nu, är jag glad. Och tänker på den lilla strofen jag cciterat många gånger i många sammanhang:

Pessimisten ser den långa tunneln. Optimisten ser ljuset i tunneln. Realisten ser tunneln och ljuset och nästa tunnel. (Och vet att även den har ett ljus.)

Jag är en realist till min natur och i de flesta sammanhang. Idag är jag glad och hoppfull. / mt

så fort jag har honom imom räckhåll - och det tar ett tag. Men jag ska vidarebefordra - det kommer att göra honom glad:)

Kram, kram / mt

Vad glad jag blir! Heja! :-)

Krama gubben från mig!
/H.

med mannen som varit på AA - för första gången och för säkerhets skull på två möten:)
Han går genom stora stan med Stora boken i handen och säger att han haft en helkväll.
Och att han kommer att fortsätta på AA.

Nästan mer än jag kan ta in. Ska smälta det medan jag sover och stormen viner utanför. / mt

väldigt ... ... spännande nu. Hittar inget bättre ord.

Ensam hemma, storm ute. Väntar. / mt

gick hyfsat - kanske bättre än så? Väntar med spänning... / mt

Det gick hyffsat även idag tycker jag. Nu återstår det att se vem dom väljer. Klart är att dom har tre mycket kompetenta kandidater, så oavsett vem så kommer dom få en bra musiker.

Inte för att du kommer att behöva den. Knyter tummarna vid tioslaget...inte för att du kommer att behöva det heller. Det kommer att gå mycket bra. Mycket bra! /R

Jag tror jag talar för oss båda; Vi gillar dig med! /R

viktig adress och tidpunkt

http://www.aa.se/aug-31-2012/gullbrannagarden-halmstad/

till dig min vän! / mt

kramen R - ja det är sorgligt men lugnt. Hemma också. Nu är väntans tid och jag är i noll-läge. Jag fortsätter skriva, var jag än är. Kram / A

Du skriver så fint. Även - eller kanske för att - om det är sorgligt. Med sveken. Om att du känner dig lugnare på jobbet än hemma. Hoppas den känslan avtar. Jag önskar jag kunde säga ngt som gör det bra...men det kan ju ingen göra. Det enda jag säger är att OM den egna lägenheten blir av...då ska du skriva din bok där. Morgonkram /R

med min räkneramsa - den kändes som ett hån i den stund han direkt medgav att han druckit under den sista långa tiden. Tre gånger, sa han utan att jag frågat.

Nu har jag försonat mig med att jag var/är lurad - jag ska fylla på min ramsa och ta den med mig på den fortsatta resan vart den är bär. Den är ingen objektiv sanning, den är en spegel för min upplevelse och ger mig perspektiv. Denna morgon skulle den således ta följande gestaltning 24+53+15+173+60+179(---)+11. Den är mitt övergångsobjekt - ska tänka vidare över det.

Den av barnen som har svårt att ta till sig situationen undrar om han inte ska ha cred för den långa nykterheten. H*n vill inte heller att han ska benämna sig "alkoholist" - antagligen för att han inte alls passar in i den föreställda bilden. Nyttiga samtal och reflektioner som gör att fler funderar över sitt intag. / mt

också honom säga att han gjort mig illa vilket jag bekräftade. Jag sa att det känns bra att höra det - "ja det är sant!"
Lögnerna och sveken som gällt alkohol har rivit djupa sår. I andra sammanhang är mitt förtroende detsamma som förr. Högt. Han har funnits vid min sida i med- och motgång.

Under ett antal år levde jag i drömmen om ett eget hem (sökte det rätta), ett eget liv med eget innehåll. Det fanns några mänskliga hinder då som begränsade och hejdade mig. Nu är min dröm en annan - det är kanske just vad jag insett denna ändå långa tid, att ett fall nu blir högre och kommer att göra mer ont.

Inom mig är jag lugn, jag vet att jag handlat ärligt mot honom och mot mig själv (eller tvärtom, eller mot oss båda:) och jag har fortfarande inte bråttom. Inte akut bråttom. Jag har läst att under det första nyktra året ska man inte göra stora förändringar i livet (stöds av all kristeori). Så ser jag den här tiden, även om det funnits återfall - en lång tid som varit omvälvande och inrymt mycket gott. Jämsides har jag levt med insikten om de vita knogarna - bekräftades i förrgår när han beskrev skillnaden i att handla den dagen (lättnad) jämfört med innan (förhandlande och avund). Just nu finns en annan insikt. Just nu handlar mitt tvivel om hur långt insikten bär i handling. Jag tänker efter... ja, just nu bävar jag i insikten om att det som sker nu sker utan mig, inte oberoende av men utanför min radie. Det är precis som det ska vara, den punkt dit jag längtat att nå. / mt

heter min förra tråd. Det är jag fortfarande på mitt sätt som är annorlunda nu än då.

Det har varit så märkliga händelser denna vecka - de har mest berört mannen och hör inte hemma i min tråd. Det är bra för då tvingas jag se på mig - för mig har det varit elva dagar berg-och-dalbana samtidigt som jag fungerat nästan som utanför-mig-själv i arbetet.

Återblick: Valborg - från familjeidyll till uppenbar fylla - med rätt personener som åsyna vittnen. Nära samtal med kära närstående. Första maj - distanserad, mera samtal,åkte till jobbet och sorterade papper. Mera samtal - den olika bilden bekräftas, ser hur världsbilden kommer i gungning hos en av barnen. Onsdag-torsdag-fredag, arbete. Lugnt - verkligeheten tränger sig på. Lördag - plantköp och samtal med den rakaste. Tisdag kväll-onsdag känner jag den svaga vibrationen av återgång och undan- eller tillbakadragande. Torsdag morgon - djupt nerifrån fotsulorna-genom-magen "så-här-är-det-för-mig-nu" - känner i bilen på vägen tydligt att nu är jag lugnare på jobbet än hemma. Inte bra. Inga intressanta lägenheter till salu den dagen.

Kommer hem - möter en omtumlad man som drabbats av verkligheten från ett annat håll. Fredag - känslan av svek är... inte överväldigande men stark. Bekräftas i att det funnits oupptäckta återfall längs vägen. Tre. Tänker på det ironiska i att nu när han själv verkar ha hittat den egna motivation är min kraft, mitt engagemang slut. Han bygger nätverk men jag känner mig tom. Ångrar inget - resan 6.12.2010 - 30.4.2012 har ett stort värde - funderar över om det kunnat bli annorlunda om jag inte vänt tillbaka så direkt då i december och några andra situationer. Har funderat många gånger hur mitt liv skulle se ut i en lägenhet i stan. Först lockande sen ganska tomt tror jag. Sedan många månader inte lockande alls. Men jag känner inte heller intresse av egen behandling utan hans engagemang - då har uppbrott och flytt känts som ett närmare första steg. Jag mår mera bra i mig själv.

Igår hörde jag för första gången ett äkta engagemang inifrån, en nyfikenhet över vad gott som finns i livet som nykter. Det var som musik i mina öron. Jag ser att just nu byggs nya vägar och nätverk.

Nu kommer barnbarn nr 2 tassande... / fortsätter senare / mt

Teaterföreställning utan repetition.
Kropp utan måttagning.
Huvud utan besinning.

Jag kan inte rollen som jag spelar.
Jag vet bara att rollbesättningen är gjord.

Vad pjäsen handlar om
får jag klura ut på scenen.

Dåligt förberedd för äran att få leva
hänger jag knappt med i det uppdrivna tempot.
Jag improviserar trots min avsmak för improvisation.
För varje steg snubblar jag på min okunskap om tingen.
Mitt sätt att vara luktar kråkvinkel.
Min instinkt är den glada amatörens.
Rampfeber förnedrar mer än den förlåter.
Förmildrande omständigheter gör bara ont.

Ord och reflexer som inte går att ta tillbaka,
stjärnor som inte går att räkna färdigt,
en karaktär som en kappa som jag knäpper i farten –
sorgliga konsekvenser av allt detta plötsliga.

Tänk om man fick öva på en onsdag i förväg,
eller ta om en torsdag en gång till!
Men här kommer en fredag med nyskrivet manus.
Är det som det ska? frågar jag
(lite hes i rösten,
för jag hann inte klara strupen i kulissen).

En bedräglig tanke: det är bara någon sorts prov
som avläggs i en provisorisk lokal. Nej.
Jag står mitt i dekoren och ser hur stadigt den står.
Jag slås av det exakta i all rekvisita.
Vridscenen är inkörd och snurrar som den ska.
Nebulosorna i fonden har tänts en efter en.
Här råder inget tvivel: det är premiär.
Och vad jag än gör
förvandlas för alltid till det jag gjort.

Ur diktsamlingen Otal (1976) av Wislava Szymborska

håller-tummarna-kubben på måndag!
Jag gillar er R och R - olikhet berikar livet! Kramar / mt