Senaste kommentarerna i forumet

medan jag distansjobbat och städat bokhylla. Flyttat "livsböckerna" till hyllan som inte passar där den står men inte har annan hemvist ännu - och mullegubben är fäst vid den så nu fyller jag den med en del av det bästa jag har:) Detta är att välja sina strider med omsorg som jag gör numera. Det är skillnad på det världsliga och det väsentliga i tillvaron. Ska släcka ner nu och tända ljus och eftermiddagsbrasa. Tack alla forumvänner för en trivsam dag i gott sällskap! / mt

Inget vildsvin, men rökt renhjärta, torrkött, älgkorvar högt och lågt, blodpalt och gräddstuvad suovas och kaffeost bla. Sedan såklart traditionell julmat. Åt tills jag nästan sprack! Svårföräldrarna verkade också uppskatta mitt gentila initiativ, så nu ligger man kanske på plus ett tag (nån vecka eller så).

Åh, vad mysigt att fler än jag är hemma: )
Tilde, tack för svar. Jag tror som du att det är viktigt att känna tacksamhet för det vi får så länge vi får det, och naturligtvis har du helt rätt i att lika många gånger är det vi själva som är den som (tillfälligt eller för gott) lämnar. Saknaden efter det som varfår finnas också, det är ok. Egentligen tror jag mina tankar kring detta är just tankar mer än något annat. Kanske lät det mer självömkande än det är att jag inte känner igen mig. Det är nog ett konstaterande mest av allt. Här återkommer Mulletantens rader: "I den sanna leken är skapandeprocessen viktigare än resultatet och övergångsobjektets funktion är att bli obehövligt". Obehövlig gäller dock ingen här, vi är ju vår historia, varken mer eller mindre, och i den historien lever ju alla som varit vidare i mitt sällskap så att säga.
Och hej på dig Hösttrollet! Har läst flera av dina inlägg med stor behållning, men nej, vi har nog inte "hälsat" än. Du skriver "just nu handlar det om mig" och det gör mig glad. Jag tror du gör helt rätt. När det kommer till att tillfriskna från ett missbruk måste det handla om "mig". Många gånger tror jag att just sådana som vi lägger stort (för stort?) engagemang på att rädda andra, så är vi duktiga utan att behöva ta tag i vårt eget.
Jag tror också det är så att man tar rygg på någon/några här på forumet som man lätt kan relatera till. Jag vet att jag gjorde så, och hade svårt att tro att jag var likasamma som tex Adde eller Berra som varit i det nyktra livet i ett par år redan då jag hittade hit. Jag hade inget gemensamt med dom då. Det kom senare. Dom, fast de varit nyktra så länge kunde liksom inte tillföra mig något då, jag kunde inte ta till mig det de skrev (blev rätt provocerad många gånger dessutom). Då var det lättare att ta rygg på tex Kvinna-Mamma och Måne som varit nyktra några månader (som verkade vara en ocean av tid för mig då) och Inger och Karin som kämpade med precis samma tankar och sug som mig i samma tid.
Eg är nog inte problemet att jag inte orkar stötta nya, utan kanske det det väcker i mig då de flesta kanske bara gör ett eller två inlägg med rop på hjälp och sedan försvinner. Samtidigt är det ju som Mulletant så smärtsamt påminner om. Alla får inte det omedelbara gehör de kanske behöver. Kanske inte med den värme och den närvaro de behöver just då. Minns mitt första inlägg här 2009 som faktiskt började med "Hjälp!". Jag fick direkt ett varmt och hjärtligt välkomnande, vilket jag tror varit avgörande för det som faktiskt följde.

förmiddagssällskap i mitt vardagsrum medan jag är fredagsledig... jag städar, tvättar och slår mig ner och deltar i samtalet emellanåt. Det är, som alltid, ganska stökigt här hemma hos oss (victoria du borde hjälpa mig med feng shui) men vi tänder många ljus, dricker te eller kaffe och äter pepparkakor som vi bakade med barnbarnen igår.

Du är så klok Tilde!
Tack än en gång för alla dina fina funderingar!
Visst är det så, att vi hatar att säga farväl till goda vänner i vars sällskap vi kännt oss trygga..
Men vi måste också pröva våra vingar en vacker dag..
Sedan behöver det inte vara för evigt..
Och somliga av oss har olika hållplatser här i livet..
Just nu, liftar jag med en bit till, tacksam för mina goda reskamrater.
kram /trollis

Hej Viktoria! Nej, jag tror inte att vi träffats här på forumet förut.. Men ditt inlägg väcker funderingar hos mig också...
Kanske för att den hudlösa delen under mina "taggar" har gjort sig påmind senaste veckorna..?(för just nu handlar det om mig ;-) )
Att vi är anonyma här på forumet, betyder inte att vi måste lägga ut varenda detalj i våra liv till allmänt beskådande. Kanske kan vi av olika anledningar inte heller göra det, utan att röja oss själva..? och som de hudlösa människor vi är under ytan, så klarar vi inte riktigt det..

Det är fel, att tro, att bara för att man skriver positiva saker, så finns inget negativt och vice versa.. Det vore lika horribelt som att påstå att mörker inte existerade, för att solen råkar lysa..
Jag utgår ifrån att alla är så ärliga de orkar i sina historier.. Något annat känns befängt..

Jag förstår också att sådana som hängt med ett tag, inte i längden orkar engagera sig i alla nya som trillar in.. Samma historia, nya "ansikten"..

Det tär på energin, att ständigt hålla andra under armarna, även om det i vissa stunder GER väldigt mycket tillbaks också..

Tack för att ni finns där, och hoppar in här (mer eller mindre regelbundet)Ni GÖR skilnad!

Önskar dig och alla andra en riktigt trevlig helg!/ kram /trollis

Viktoria, det du skriver om. Jag har aldrig själv tänkt tanken att vi blir varandras livlinor, men det ligger något i det. En och annan har ju försökt att ta ett kliv tillbaka från Forum senste tiden och många har reagerat och blivit ledsna. Själv har jag sett det som en saknad för stunden men eftersom vi är många här så har jag mera sett det på så vis att vi följs åt ett litet tag i livet, som ett tåg vi åker med ett tag... Ibland hoppar någon av och söker nya vägar, någon annan hoppar på och vi följs åt ett litet tag.

Jag ser hela livet på så sätt. Vi är inte garnaterade varandra... kan bara känna glädje när vi har ett bra möte och sedan bevara det i mig.

Jag tror vi är funtade så att vi känner sorg eller kanske en tomhet när någon som betyder mycket traskar vidare åt ett annat håll, men ibland är det vi själva som tar klivet. Det är livet.

Jag tror inte vi blir förpassade till källarhålan, alla är nog glada att återse någon som vi mött här förut.

Men som du skriver, många trasiga själar här på Forum... ja det är tänkvärt det du skriver.
Medmänsklighet och att bli sedd... det tycker jag är Forumet för mig, men jag har en varm famn i form av några goda människor i min "verklighet" utanför Forum, alla har ju inte det.

Önskar dig en skön dag Viktoria.
Tilde

viktiga frågor viktoria. Jag böljar också lite fram och tillbaka i min aktivitet och deltagande. Riktigt ledsen har jag blivit några gånger - men faktiskt har jag valt (för mig själv) och förmått att leva med att se konfrontationer, ifrågasättanden och besvikelser pga utebliven respons (ja!) som möjligheter att lära mig om mig själv. Beträffande ansvar kan jag känna mig helt förtvivlad ibland, speciellt när det finns barn med i bilden. Jag postar nu viktoria - utan att tänka "längre" bara för att jag ser att vi är online och det känns så mysigt! Kram / A (Nej för 17 - jag tror du hann logga ut...:)

Sedan kanske det också kommer att handla om ansvar? Vad har vi för ansvar gentemot dem vi ankrar brevid på ett forum som detta, där många gånger väldigt trasiga själar samlas och kanske använder varandra som livlinor. Förväntningarna på sådan gelike som livlina, kan de bli för stora?

Det är nog riktigt att delaktighet handlar om att själv dela med sig. Också om mottagarens förmåga att relatera till det som delas med av. Svårigheten för mig tror jag blir att jag vill skydda mig från att tömma mig rakt ut i intet. Under åren (sedan hösten 2009) har jag först "genomlevt" min historia i realtid här på forumet, sedan upprepat den genom att vara delaktig i senare tillkommande medlemmars historia. Om igen ett antal gånger. En del gånger har det blivit en tids varaktig givande "relation", många gånger lämnar den andra parten vårt hörn av världen ganska omgående för att vandra vidare till en annan plats. Jag kan nog uppleva det lite slitsamt med alla dessa korta snabba möten, och tar inte längre Alla chanser som ges, jag avvaktar lite. Har blivit ledsen då det antytts att vissa här inte är ärliga i sin historia eller bara skulle skriva om det som går bra. Jag har kännt att det bla skulle vara riktat mot mig, och det är i så fall att spotta på hela min historia. Min ärliga historia bor också här på forumet, fast några våningar längre ner - kanske i ett förråd i källaren vid det här laget:-D

nu har universum (forumet:) vänt sig runt sin axel än en gång och lagt sig tillrätta...

Jag tänker på dig victoria som inte känner dig riktigt hemma... kanske - jag måste alltid säga kanske för vi rör oss med så djupa frågor - men jag tror... att delaktigheten har att göra med att dela med sig, vara närvarande, att låta sig beröras... och, jag tänker också på mig - hur mycket tid och plats ska livsforumet få ta av annat i livet? hur långt är forumutbytet livsbejakande, bidrar till växande och tillför... när blir det tärande på det som äger rum här och nu irl?

Jag tänker också på dem som inte når fram, som inte hittar den ton som väcker gensvar... det händer.
Alla måste vi hitta vår egen väg, hitta dem där vi är någotsånär i samma fas av... av livsfrågor?
I bästa fall - och det händer! möter vi nån som hunnit ett (eller flera) steg längre, vågar ta tag.. och man tillåter sig/jag tillåter mig... jag väljer att ta ett steg i en ny riktning med en trygg vägvisare...

NU blir det julkalendern! Och sen jobbet! / mt

om barndom, om familjenätverk, om komplexa mönster... betydelsen att vara ett önskat och älskat barn.
Om betydelsen av oavlåtligen bara det viktigaste / hur man räddar kärleken... om den sista versen i sagan om Salami och Zulamit som jag skrev som sista hälsning till min far

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro.

http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/poesi/zt/vinterga.htm

Hon bor i "hur mycket är för mycket?" i anhörigdelen...men hon är aldrig hemma :-). Vilket glädjer mig! Vi får bara vänta in ett nytt besök... Ha en bra dag Fenix! /R

Lillablå är här och hälsar på i min tråd! Vad glad jag blir. Du är minsann lika betydelsefull. Tack för titten och välkommen tillbaka:-)
Hur är det med dig tro? Skriv gärna några rader. Har du någon tråd jag kan titta i, har glömt var du höll hus.
Kraaaaam!!
Fenix

med de 24 timmarna har varit ett lugnt och lyckligt dygn. Förra året levde jag intensivt i det som var året innan och lite på samma sätt upplevde jag farsdagsdygnet nyligen. Nu har jag bara haft det bra. Inser hur jag läks inifrån... inatt var jag uppe en stund och drack te och när jag lade mig igen blev jag medveten om hur annorlunda jag ligger i sängen numera. En förändring som skett helt omedvetet. Tiden har betydelse och det som är medan tiden går. / mt

Gött att höra att du är på banan!
Ville bara titta förbi, för du är betydelsefull!
Kraaaam!!

blir väldigt glad över den utveckling du genomgått och att du nu kommit till det stadiet att du kan se dig själv lite "utifrån", alltså se dina beteenden, och har förmågan att formulera dem för din egen skull.

Det finns ju en anledning till att vi rekommenderas att inte ta några stora beslut första året och att vi dessutom ska behålla byxorna :-) Som fina beroende så är vi precis som du säger speedade långt över maxfart i nynykterheten och tänker ibland kanske inte så välformulerade tankar alla gånger. Och visst är vi för alltid beroendepersoner ! Jag har slutat med cigaretter och snus men sockerberoendet har då tagit över istället. Jag har vänner som blivit både träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner och även de som tyvärr har gått över till matberoende av olika slag.

De rosa molnen den första tiden bäddar in oss i en känsla av att vara oövervinnliga och vi vill gärna skynda på det som händer och blir ofta sura över att inte få bekräftelse direkt, omedelbart, helst redan igår, på det vi gjort med oss själva. Därför är det så viktigt att komma ihåg att jag är nykter för min egen skull då blir inte kraven så stora på mig eftersom jag ensam ansvarar för mitt liv.

Viltinspirerat julbord låter helt ok för min del :-) Finns det även vildssvinsskinka därpå också ? Jag bor i ett mycket vildssvinstätt område men aldrig ätit det, bara vårtsvin ute på en camp i Gambia :-) Och det var väldigt gott !

Ha en fin kväll Victoria ! Kram ♥

tillbaka till dig när jag tittar in i förbifarten denna fantastiska vintertorsdag! /A

Vilken fin reflektion. Av er båda. Och så tänker jag en flummig tanke på det här med en ram, vi behöver en ram, är ramen hel faller inget ut. Har vi en ram kan vi fylla den med vad vi önskar...kanske...Visst finns det människor som inte har ramen, får man den med sig från trygg bakgrund? Kanske har jag tidigare inte haft en ram, bara lösa bilder. Nu har jag ialla fall en ram, det ser jag tydligt. Torsdagen har börjat bra, hoppas även eran.

Livet nu, snart (i februari) 3 år utan alkohol, är stabilt. Nykterheten känns just nu självklar. Jag har något som skulle kunna kallas sug då och då, sällan dock. Det går månader mellan gångerna. Försöker alltid då det kommer härleda varifrån. Sprunget ur vilken känsla, för så verkar det funka: först en känsla - så kommer suget. Provar alltid tänka på HALT (hungrig, arg, ledsen, trött) men det kan lika gärna vara annan känsla. Ibland är det glädje, oro, tristess. Just tristess verkar vara min farligaste känsla. När jag vill belöna mig får jag också se upp. Byter lätt ut belöningsvinet eller tristessvinet mot shopping har jag märkt. Försöker stävja detta nu, det verkar vara först nu jag är redo att göra det.
Ord jag fått här, av Adde tror jag, som hänger på anslagstavlan i mitt kök och som blivit ett av mina mantran:
"Ta det lungt. Gör det enkelt, en sak i sänder, det viktigaste först. Lev och låt leva."
Just att ta det lungt förstår jag nu betydelsen av. Det går inte att rusa mot nykterheten, det riktiga tillfrisknandet. Det enda jag måste göra är att inte dricka någon alkohol, sedan kommer det andra att komma med tiden. Tiden är min vän. När jag slutade dricka var jag första tiden i någon slags eufori, vi verkar ha lätt att falla in i det - ser det om och om igen på forumet, vi blir så "allt eller inget" vi alkisar, allt vi gör ska göras till 110%, både drickandet - och icke-drickandet. Inte nog med att vi blir nyktra, efter några veckors nykterhet ska vi börja hårdträna, gå ner i vikt med div dieter, storstäda huset, renovera, rädda äktenskapet/alternativt skilja oss, osv osv. Det är som om vi måste. Vi är missbrukare fast utan alkohol i blodet för tillfället. Men vi är inte friska. Det tar tid, märker jag nu då jag verkar vara i fasen där jag börjar växla ner och tydligare kan se hur jag "håller på". Jag börjar klara av att ge akt på sådana beteenden som kommer sig ur min missbrukarperson, jag ser dem (oftast) redan då de dyker upp i huvudet som en tanke, och ibland kan jag åtgärda dem där, utan att gå vidare till handling. Ibland inte. Men huvudsaken nu är att jag förstår dem, tankarna och sugen - det lite maniska som finns där. Förståelsen och erkännandet av dem kommer att leda till fortsatt förändring. Det är min fasta övertygelse idag, då tryggheten i vetskapen om min egen förmåga infunnit sig.

Ikväll, nyktert viltinspirerat julbord med mannen, flickorna och svärföräldrarna.
Kram, varm kram/Victoria

Om någon är intresserad så svarade Magnus/alkoholhjälpen så här på min tidigare fråga ang hur man hittar gamla inlägg:
"Skrivet av Alkoholhjälpen den 5 december, 2012 - 00:38.
Det är för att trådarna har blivit så långa, när en kommentar inte längre finns på första sidan i en tråd så "hittar" länken inte längre rätt. Jag har inte hittat något sätt att åtgärda det, men vi ska försöka göra något åt det i framtiden"

för din titt in på min tråd! Ja, jag är nu inne i perioden då jag uppskattar att vara nykter varje dag, varje morgon och varje kväll. I morgon är det två veckor sedan jag skruvade på korken, och jag går på AA så ofta jag kan. Läser också mkt om missbruk för att förstå varför jag gör en så korkad sak som att ägna en ledig helg åt att dricka efter åtta månaders nykterhet. Får en stor tröst av att inse att min hjärna är ombyggda av all alkohol jag druckit, alltså rent kemiskt har det gått snett så att den del en av hjärnan som står för omdöme och planering är näst intill utslagen. Alkoholen har blivit mycket bättre på att påverka signalsubstanserna än naturlig stimulans för överlevnad. Kidnappad hjärna heter boken, som är skriven på ett lätt och bra sätt om komplicerade saker.
Så till musiken, jag vill gärna börja skriva texter och komponera till det. Hägrar gör en tung text om mitt missbruk, som ska kompletteras med en svårmodig blues i moll:-) Men jag håller än så länge mest på med musikdelen. Ja visst skriver NyMan häftiga texter.
Ha en bra kommande helg till att börja med,
Fenix

Vaya con dios, vännen, Vaya con dios! ♥

Läste i en annan tråd att du har det bra Fenix. Så skönt att läsa...och måste väl vara ännu skönare att uppleva. Det är bra...för det är din tur nu...efter lite om- och men. Det var väl allt. Eller jo förresten...har inte fått min gitarr än. Nu satsar jag på helgen...man vill ju ha tid när man tittar...inte bara rusa på. Men på tal om gitarren...vilka texter han skriver NyMan! Gör du också det? Skriver texter? /R

De närmsta 24 timmarna för två år sedan är kanske de mest avgörande mitt liv.
Evenemanget och hemkomsten till en onykter man. Den ångestfyllda natten med enormt adrenalinpåslag. Vakan, packandet, bärandet till bilen, pulsande i snö. Körde bilen till utfarten med släckta lyktor. Väntan på tidig morgon. Pepparkaksdegen. Bilfärd genom stilla vintervärld. Telefonsamtalen. Den långa dagen hos min vän. De många telefonsamtalen och sms:en. Återkomsten 19-tiden följande dag.

Idag. Snö och vinterväder. Samma man. Pepparkaksdeg. Barnbarn.
Samma ram. Samma bilder - men helt annorlunda. Odelad glädje. Ett annat liv. / mt