Senaste kommentarerna i forumet

Hej på er alla, och tack för era inlägg!
Först och främst: Nej, jag tvingar inte eller försöker inte tvinga någon till någonting som denne inte vill. Däremot har jag ett ansvar för mina barn, mig själv, och den kvinna som jag har levt ihop med under en stor del av mitt liv. Jag har ett ansvar att hålla ihop familjen om vi kan. Jag har kämpat mig tillbaka, och sett fram emot att vi äntligen ska slippa oket alkohol, vilket frun också sagt att hon gör eftersom jag vet att vi båda hatat det alkoholen ställer till. Vi har äntligen de förutsättningar vi alltid velat ha. Vi har även alltid lovat varandra att inte slita upp familjen, åtminstone inte för nån liten skitgrej...vi är dessutom helt överens om att frun behöver nysta i sina upplevelser med hjälp av terapi. Efter mycket om och men har hon gått med på att besöka al-anon också framöver.

Liten bakgrund: Drickandet slut alltså...och vårt nya liv börjar...ena dagen kommer min fru med svindyra tapeter till hemmet och vill att vi renoverar lite, och nästa sitter vi och planerar utlandssemester till sommaren med våra barn, hon är hur gullig som helst, och vi har det bra, sexlivet funkar bra, vi åker iväg på en weekendtripp där vi njuter av varandras sällskap...
och plötsligt ett par veckor senare (faktiskt veckan efter tapeterna) ska vi separera. EEEEHH...VA? Hon säger å ena sidan att hon vacklat i känslorna på senare tid, vilket inte är konstigt att det gör i förhållanden, så har mina också gjort...men om det är allvar så planerar man väl inte för en gemensam framtid utan börjar snarare ta steg åt andra hållet, eller hur? Frun säger även att den här insikten med känslorna "föll i knät" på henne. Återigen, VA? Om man har bearbetat en sak i flera år så faller det väl inte i knät? Det är pga ovanstående jag ser att det absolut inte finns någon logik i detta. Skulle min fru plötsligt vilja kasta bort vårt gemensamma liv? Vi har som jag nämnt allt vi egentligen vill ha i form av barnen, boendet, vänner, etc., det är något vi ofta pratat om. Men när jag pressade henne om detta så var hon ändå villig att ge upp allt. Även det väldigt märkligt...för vi har inte haft det så illa i vardagen...men hon kan ju inte minnas de goda stunderna pga att nånting blockerar. Det rimliga i situationen vore väl snarast att göra ett nytt försök när alkoholen inte finns med i bilden, eller?

Alltsedan bomben briserade har jag ägnat all min vakna tid (under en och en halv månad) till att fatta vad fan som händer. Slutligen har jag ju förstått att det är en identitetskris, och att jag inte kan nå fram till hennes känslor eftersom hon är blockerad, och att flykten bort från "det onda" är det som gäller i det läget. Visst kan jag släppa frun fri om det är det hon vill. Jag är dock inte säker på att det verkligen är så. Och vi är båda överens om att vi inte kan backa om vi går vidare, därför ska vi utröna om det finns någon chans till att bygga upp någonting varaktigt av detta eller om vi måste separera. Jag vill hursom att frun får insikt i att hon faktiskt just nu bara beskyller mig för allt och vill fly. Hon behöver bearbeta det som hänt och inse att det är en flykt snarare än att hon tar tag i problemen som skapat detta. Först därefter kan vi ta ställning till om vi kan lappa ihop detta.

Avslutningsvis: Jag tycker att folk skiljer sig alldeles för lättvindigt, bara ger upp. Är det lite tråkigt en tisdag kväll så går man ut på fredagen och roar sig, får lite uppmärksamhet av nån "som förstår en" och så är det bara att gå vidare, skit i barnen, skit i min partner, jag måste få bli lycklig och förverkliga mig själv. Vad är det för inställning? Istället för att kavla upp ärmarna...och kommunicera. Vad i helvete, är inte kärlek värt att kämpa för? Jag vet att jag aldrig har behövt göra det tidigare, och inte min fru heller. Vi har bara låtit tåget skena iväg under alla dessa år. Är det vettigt att vi bara lägger ner i det här läget, förkastar den trygghet vi har, de goda och förbättrade förutsättningar, och dessutom sårar ungarna och kanske oss själva? Är det inte vettigare att vi vet säkert, att hon slutar fly från problematiken istället för att bearbeta den och gå stärkt ur det hela? Kanske är jag världens största egoist, kanske är jag dum i huvudet som ens försöker, och om någon tycker att jag resonerar idiotiskt så får den göra det. Just nu är det inte min fru som lider (inte pga kärleksångest). Hon har inga känslor för mig, men hon är villig att jobba på sig själv och sina upplevelser genom terapi. Det är jag som lider, det är jag som går bredvid och trånar efter en robot. Så ja, det är jag som hoppas, och det är jag som blir lämnad om det nu blir så. Men jag har i alla fall försökt, oavsett om det är för mycket eller inte...

Trevlig advent till dig också, Eva-Kajsa!

Välkommen till forumet!
/H, tillfrisknande medberoende

En nära vän till mig som tagit sig ur sitt medberoende sa en gång: "... och sedan kommer Den Stora Tröttheten..."

Kram!
/H.

Jag tror att jag är i samma tillstånd som mullegubben var sommaren 2011 då han sov och sov ...
Jag somnar ofrånkomligt tidigt på kvällen och vaknar förstås alltför tidigt men utvilad.
Och i den tidigaste morgontimmer äger jag tiden. Skönt! / mt

Läste lite bakåt i din tråd för att försöka få ordning på några av mina funderingar. Din tråd väcker känslor i mig och jag är synnerligen medveten om att det handlar om mig. Jag delger ändå om än med viss tvekan.

Om jag förstår rätt så har du och din fru helt olika ekonomiska förutsättningar. Det verkar som om hon inte varit medveten om det. Du skriver "så sade jag att huset är mitt. Hon blev paff. För en stund. Sen fann hon sig i det också. Insikter började dock sakteliga trilla ner...grillande, vara i trädgården, lapa sol...inget som blir aktuellt i den trista lägenhet hon kommer att tvingas ta i vårt fina villa- och radhussamhälle. Drömmandet tog ny fart när hon fick för sig att samla ihop till handpenning på radhus...vilket skulle ta henne en evighet. Den tiden tänker förstås inte jag vänta. Någon dag senare förklarade jag därför att hon ska ut snarast möjligt om hon nu vill skiljas, inte gå hemma hos mig och dra...för jag måste komma vidare i min sorgeprocess, och det kan jag inte göra medan hon går där, samt far omkring med väninnorna."

När jag läser i din tråd måste jag påminna mig om att jag förstår dina ord genom mina ögon. Jag saknar hennes röst som förstås bara hon själv har tillgång till. Detsamma gäller ju mullegubben och de flesta andra "hälfter" här på forumet.

Ibland när jag läser får jag känslan att det är du som vet vad som är bäst för din fru. Det är du som ordnar. Det är du som har bråttom nu. Det är något i tonen som gör mig betänksam - "tonen" finns ju mellan raderna och det är ju i det mellanrummet jag förstår dina ord genom mina ögon.

Samtidigt som du skriver så fint om alla möjligheter du vill erbjuda läser jag att livet är på dina villkor.
Det händer att människor är lyckligare i frihet i en till det yttre enkel miljö än i en till det yttre fulländad fångenskap.

Än en gång - det här mina tolkningar och tankar. Jag kan tolkat helt fel men väljer att delge mina tankar. Jag känner mig nämligen övertygad om din uppriktiga vilja och att du vill det bästa för er alla.

I början av din tråd skriver du att du har "ett ganska bra stöd rent allmänt, men troligtvis kan jag behöva stöd i form av AA ändå? För jag tänker verkligen inte ge vika för den här sjukdomen igen, det bara är så. Det är inte värt det en enda dag i veckan." Gör det, gå till AA och tipsa din fru om Al-anon. Du skriver också om en viss villrådighet i hela situationen.
Jag tänker att ni alla är i en kris och då kan ingen se riktigt klart. Kanske du kan ger er lite mer tid?

Hoppas jag inte sårat dig - det är inte min mening!

Adventsglädje! / mt

Fick en rejäl backning av frun som kom hem efter jobbet. Det ser ut dom faaaan här.
VAD HAR NI GJORT?

Tre killar hemma............
Man är en slacker!
/A

Hej igen!

Medardus, jag riktar mig till flygcert här i din tråd.

Först, för att klargöra: jag menar absolut inte att du har förtjänat att bli behandlad på det viset.

Det jag menar är så här: när vi medberoende spelar med i spelet så bidrar vi till att gränserna för vad som är ok flyttas, långsamt, långsamt, långsamt åt fel håll. Vi säger "sluta dricka, annars går jag" och männen dricker och vi stannar. Männen tänker "jaha, du menade inte allvar, alltså?" och dricker ännu mer. Vi säger "sluta dricka, annars går jag" och männen dricker och vi stannar. Männen tänker "jaha, du menade inte allvar, alltså?" och dricker ännu mer.... Och plötsligt en dag har gränsen flyttats så långt att vi är fast i en rävsax.

Det är inget vi gör medvetet, men det är en del av den nedåtgående spiralen.

Förstår du bättre hur jag menar nu?
/H.

Hej!
Det där får mig att tänka på vad en vän till oss säger om AA i Spanien kontra Sverige. Han överväger seriöst att flytta tillbaka till Spanien (där han bodde under några år, men han är svensk) för att AA där är på riktigt. Där får han ut saker av det som han inte kommer i närheten av här hemma.

Intressant.

Kram!
/H.

Självklart har båda två ansvar för relationen, men berätta mer om hur du menar att båda har del i det som hänt!!

Jag har så svårt att se att jag själv ska vara orsaken till att min man hotat mig, talat om för mig att jag är så dålig mamma, att han kallt mig hora, fitta och diverse annat, att han haft sexuella relationer via mail, och även viss fysisk kontakt, att han så många gånger lämnat mig på alla möjliga ställen, att han kontrollerat mig och vem jag träffar, var, när och hur osv. Alkoholen har ju egentligen hela tiden varit lite för stor del i hans liv, men först de senaste åren varit ett problem, men många av sakerna har ju sagts/hänt innan dess.

Och om jag har en del i detta så känner jag nog att jag kanske faktiskt inte vill leva med en människa som får mig att få honom att behandla mig så...

tack för dina synpunkter. Jo, jag tror också vi känner igen varandra efterhand. Så inga dumstrutar, vi är ju inte dumma utan smarta som slutat dricka. Nu är hemmet skinande blankt, och känner mig duktig och nöjd. En belöning är då på sin plats, men jag vet precis vad jag inte ska ha för belöning! Ett glas kall julmust ska jag unna mig dock:-)
Fenix

Nej du stjärngossen...jag tror inte det kommer att behövas strutar med namn. Jag tror att vi kommer att känna igen varandra ändå. Iaf. de flesta av oss. Det är bara en magkänsla...kan ju bli helt annorlunda. Spännande däremot...den håller jag helt med om. Spännande och lite skrämmande. Men hoppas Victoria har rätt; Att bilden av varandra är så förankrad att inget "förstörs" vid ett live möte.

Ha en bra dag Fenix...trots städfixet!/R

också att Stockholm är avlägset :-)

Jag kan jämföra din fundering om att åka iväg nånstans helt på egen hand och lämna familjen med min egna enormt sköna känsla när jag sätter mig i bilen och drar till Gullbranna på hösten :-)

Känslan av att få tid bara för mig själv och få sköta mig själv några dagar är magiskt underbar. Min alldeles egna tid som jag gör precis vad som helst med utan att behöva ta hänsyn till nån annan.

Den känslan kom redan när jag gjorde min efterbehandling då jag (oftast) satt mig på tåget och tuffade iväg till en dag som bara var min. En sån underbar dag skulle alla ha någon gång under året.

Helgkram ♥

åh vad jag skrattade gott åt att Stockholm ligger avsides. Det gäller att se saker i rätt perspektiv:) Jag har inte bestämt riktigt om konferensen... För mig ligger Stockholm förhållandevis nära så resan kräver inga större förberedelser och arrangemang.

Blir glad och lite varm i kroppen när jag läser om behov av mammamjölk och kroppsnärhet. Tänk att du/ni fick gåvan R♥ Lycka!

Vi återkommer här och finns i varandras tankar. Varm kram och Adventsglädje! / A

Viktoria, vad härligt att höra från dig! Jo, både läskigt och roligt är tanken på att träffas IRL. Det kan ju bli en bra träning i att se till människan bakom fasaden i första hand och det visuella i andra. Önskar dig en fin 1:a advent åsså. Jag vaknade nykter och utvilad för första gången på länge, det vill säga en sammanhängande sömn på sju timmar. Inte illa. Och då fick jag energi och gick upp i stället för att ligga och vrida mig i sängen, kom på att det finns ingen anledning eftersom jag inte är svettig, lakanen inte blöta, jag har ingen ångest och inget självförakt att ligga och våndas över och gömma mig under täcket. Lite vitt puder ute på marken plussar på känslan av att det känns ljust idag, till och med så pass att jag kan svälja att det är städdag i dag, julstädning=extra mycket städning. Men, blir väl anledning att känna sig duktig och nöjd med sig själv efteråt.
kram
Fenix

Läser om delar av P-O Enqvists "Ett annat liv". Fascineras av beskrivningen av behandlingshemmen, först Huddinge, sen Island och slst det danska Kongsdal. Alla tillämpar Metoden, dvs Minnesotamodellen, men beskrivningen och hans upplevelse av behandlingen är "skilda världar". Det kan säkert sägas mycket om det, att han själv befinner sig i olika skeden och möjligen att tiden förändrat något av Metoden...
Det kan också sägas att han ger en fantastisk insidebeskrivning av alkoholistens motståndmot insikt och förändring.

Jag berörs av hans kamp för att bevara "sin innersta kärna". Det passar in i min övertygelse om människans unikhet bortom diagnosen och bekräftar min bild av vad som är verksamt och kännetecknargod vård.

Om Kongsdal skriver han:

"Det var ju samma Modell, varken bättre eller sämre, samma behandlingsschema, samma Stora Bok, samma insikter som på M87, och fömodligen också på Island, om han förstått något över huvud där. Ändå var allt fullständigt annorlunda. / Det var något danskt, varmare, det var som om de andats på ishinnan och människans ansikte kommit fram, med självrespekten kvar, fast utan lögner. ... ... ... Det var en fin tid. Fina kamrater. De höll ihop, men inte gentemot ledningen. Och det som hände var något annat än Metoden. ... ... ... Det var så annorlunda nu: eftersom på Kongsdal föga tid ägnades åt att nedbryta internerna till deras nedersta botten, fanns det tid för dem att ta hand om varandra."

Adventsglädje till er alla! / mt

Oh, man tackar, flygcert! :)

Det finns ett talesätt som poppar upp i mitt huvud: "Ett vedträ kan inte brinna, och en käring kan inte träta."

Båda två har ansvar för relationen och de konflikter som finns i den. Både alkoholisten och den medberoende. Om relationen skall ha minsta chans att överleva en sådan här prövning, så måste båda två inse att h*n har del i det som hänt. Och ibland tror jag faktiskt att det är svårare för oss medberoende än för alkoholisten. Det är ju inte vi som har missbrukat!

Flygcert - jag förstår precis hur du menar. Jag har känt likadant. Många gånger kunde jag känna mig väldigt provocerad när någon påstod att jag också hade skuld i det som hänt. Det petade verkligen i öppna sår.

Medardus - det är faktiskt väldigt vanligt att den medberoende reagerar som din fru gör. Det är en ofattbart stor identitetskris att inte längre vara den som har kontrollen, den som är behövd, den som håller samman........ Lite bakvänt, eftersom man har lagt all sin energi på att alkoholisten skall sluta dricka. Kvinnan som leder anhörigträffarna som jag gick på i ett år berättar ibland om kvinnor som har övertalat sina män att börja dricka igen eftersom de inte klarade förändringen.

Godnattkram, båda två och alla ni andra!
/H.

Det kanske vore mer i sin ordning att hösttrollet eller Lelas svarade på detta, de brukar ge fantastiska råd och synvinklar på saker och ting, men jag kan inte hålla mig...! Och som vill.sluta skriver: var inte föör duktig. Du är jätteduktig som slutat dricka, men det har förändrat saker på många sätt.

När jag läser följande:
"när hon börjat förstå att hon själv hela tiden har haft ett ansvar för sina handlingar, men som hon valt att projicera på mig för att slippa ta itu med sitt eget beteende"
blir jag väldigt upprörd!!!! Kanske mest för att jag och min sambo står någonstans mitt i kaos och han påtalar alltid för mig att "det är minsann mitt beteende som gjort att han mått dåligt, tagit till alkohol" osv. Han menar också att han "minsann försökt jobba på sina sämre sidor, men det har sannerligen inte jag gjort, utan bara låtit mina dåliga sidor löpa på". Detta är lite det jag anar i ditt inlägg.
Jag kan direkt säga att jag har konstiga, dåliga och jobbiga sidor (jag är kontrollmänniska, jag är envis och bestämd och säker på saker jag vill, jag är lite av en pessimist osv) MEN- alla dessa sidor har förstärkts av att leva med en alkoholist (jag har kontrollerat allt från hur mycket som finns kvar i flaskor till om han ställt klockan, jag har fått ta ett stort ansvar för att bestämma om vad barnen ska ha på sig eller när de ska äta osv för min sambo har levt i sin luftbubbla och inte gjort någonting osv), men jag kommer aldrig att gå med på att dessa saker är orsaker, förklaringar till att min sambo svikit mig, kallat mig saker osv.
Jag kan sträcka mig till att säga att min sambo och jag inte är kompatibla - våra dåliga sidor har förstärkts av varandra.

Ha en bra helg.

Men akta dig för att vara fööör duktig.
Jag menarkämpa är bra, men kom ihåg att du kan bara leda en häst till vattnet.
Du kan aldrig tvinga den att dricka.

Det jag menar, du kanske kan få den underbara att stanna upp, reflektera över vad som sker.
Stanna i förhållandet what so ever.
Men du! Kan aldrig få fram känslorna om att det skall vara ni två.
Hur mycket du än ändar på dig själv, ställer saker till sin spets.

Lägger världen precis så som hon alltid velat.

Så är det endå HON i slutänden som måste göra valet.

Tvekar hon och hoppar endå så kommer du alltid att få leva med hennes åsikt om att de var faktisk du som fick henne att stanna i relationen.

Sug på den.

Så även om ni får till det och en helt fantastisk relation så kommer det vara en tagg som vrids i kroppen(hjärtat) på henne varje gång ni blir oense och bråkar. Detta kommer hon kanske påpeka för dig, om inte så finns tankarna där i huvudet. Och då börjar hon att utvekla en avsky för dig med all sqannolikhet.

Bråka kommer ni göra, om och om igen.
Och då få leva med den vetskapen om att hon anklagar dig för att det var du som fick henne att stanna kvar kommer göra att BÅDE du och hon kvävs av respektives åsyn.

Kanske har jag fel, ni lever som lyckliga resten av livet och aldrig har några problem eller bekymmer.
Men det är inte en sund relation, det skall vara som en djävla bergochdalbana imellanåt.

MEN,om hon då har hon själv valt att stanna i relationen.
Då kommer sqaken i ett annat läge, nu är det inte du som är the bad gay.
Hon har Inte fått hjälp att se sina brister och vad diverse saker beror på.

Hon vill lämna, du försöker på alla sätt få henne att inse vilket misstag hon håller på att göra.
För du älskar henne.

javisst, men har hon inte själv valt att leva med dig utan du har fått henne att stanna genom diverse olika terapeuter eller liknande .

Då kommer det heta att det är du som fått henne att stanna.
För hon ville inte det från början.

Mitt råd, släpp henne fri. Vill hon komma tillbaka så får du se om du vill/kan. Men det skall vara hennes beslut SJÄLV.
Känner med dig, men släpp fågeln fri.
Ta vara på det ni haft.

Bli bra vänner, inte mer för barnens skull.
Thats the shit //A

Tack för peppen båda. Jag vet faktiskt inte vad jag ska hoppas på av framtiden. Jag inser bara att jag vore en riktig pajas till man om jag inte tog mitt ansvar och ställde upp för frun i det här läget, trots att det är hon som sagt att hon inte har några känslor, och trots att jag ändå i slutändan riskerar att bli lämnad. Igen. Som jag har förstått det är det troligtvis så att hennes flykt från mig, och vilja att lämna precis allt i vårt gemensamma liv, beror på att jag ger allt det som varit svårt under åren, allt det hon inte tagit tag i och bearbetat, ett ansikte. Alltså det hon vill fly bort från. Men på ett djupare plan är det inte mig hon flyr ifrån utan det är flyktbeteendet i sig som är var skon klämmer, och det är det här hon inte förstår. Varför vill hon fly? Vad är det som får henne till det?

Jag har förstått att hon under den kommande terapin, när knutar löses upp, och hon bryts ner till att vara helt avskalad av de tunga insikterna, kommer att bygga upp sig med de stenar hon vill ha kvar. Och där finns kanske min chans när hon börjat förstå att hon själv hela tiden har haft ett ansvar för sina handlingar, men som hon valt att projicera på mig för att slippa ta itu med sitt eget beteende. Jag kommer att finnas där för min fru, för det är henne jag vill ha. Jag hoppas att hon låter mig vara med bara. Om inte, så kämpade jag och förlorade, och med den insikten tar jag mig lättare vidare.

Tack för peppen båda. Jag vet faktiskt inte vad jag ska hoppas på av framtiden. Jag inser bara att jag vore en riktig pajas till man om jag inte tog mitt ansvar och ställde upp för frun i det här läget, trots att det är hon som sagt att hon inte har några känslor, och trots att jag ändå i slutändan riskerar att bli lämnad. Igen. Som jag har förstått det är det troligtvis så att hennes flykt från mig, och vilja att lämna precis allt i vårt gemensamma liv, beror på att jag ger allt det som varit svårt under åren, allt det hon inte tagit tag i och bearbetat, ett ansikte. Alltså det hon vill fly bort från. Men på ett djupare plan är det inte mig hon flyr ifrån utan det är flyktbeteendet i sig som är var skon klämmer, och det är det här hon inte förstår. Varför vill hon fly? Vad är det som får henne till det?

Jag har förstått att hon under den kommande terapin, när knutar löses upp, och hon bryts ner till att vara helt avskalad av de tunga insikterna, kommer att bygga upp sig med de stenar hon vill ha kvar. Och där finns kanske min chans när hon börjat förstå att hon själv hela tiden har haft ett ansvar för sina handlingar, men som hon valt att projicera på mig för att slippa ta itu med sitt eget beteende. Jag kommer att finnas där för min fru, för det är henne jag vill ha. Jag hoppas att hon låter mig vara med bara. Om inte, så kämpade jag och förlorade, och med den insikten tar jag mig lättare vidare.

i snövädret. Mullegubben är på AA med ansvar för lokalen och mötet - han fick nycklar idag. Känns fint, jag är stolt över honom!

Haft en bra dag på jobbet, har kunnat bidra till bra lösningar och fått några goa kramar. Känner att jag får mycket uppskattning och kärlek där - när det finns ett ögonblick för att stanna upp och ta emot.

Nu ska jag öppna nedersta lådan i mormors spegelbyrå och ta fram Lisa Larssons Adventsbarn. Dom hör till - de ingick också i mitt lilla flyttlass då för snart två år sen. Idag är det snö här och när jag pulsade till bilen i morse kom jag ett ögonblick ihåg hur jag pulsade i snön när jag bar ut grejer den där natten mellan 5:te och 6:te december 2010. Det känns oändligt länge sen fast en del minnesbilder är nära. Så mycket har hänt under de här två åren. Tack och lov att vi vågade välja att komma hem igen, adventsbarnen och jag:)
Nu ska de få komma fram och stå på sin rätta plats ända tills året vänt och ljuset kommer tillbaka. / mt

Hej Fenix, en hälsning och varm kram till dig! Känns så fint att läsa dina rader och om det lugn som verkar infunnit sig. Ja, läskigt. Finns ju trots allt en poäng med att inte synas och bli bedömd utifrån vad betraktaren tycker sig se rent visuellt. Samtidigt, så länge nu har vi delat den skriftliga versionen av varandra, att bilden kanske är så pass väl förankrat att det inte "förstör" något att ses live. Har inte bokat ännu men hoppas kunna göra det. Önskar dig en fin 1:a advent/Victoria

Fredagshälsning och varm kram till dig A. Ett litet boktips, har just börjat läsa Åsa Mobergs "Väninnorna och jag", om kvinnlig vänskap genom alla/olika åldrar. Har inte hunnit så långt (någon avbryter hela tiden) men tycker om hittills! Tänkte på dig.
Hur tänker du kring kommande forumkonferans? Jag skulle nog gärna komma som det känns nu. Men en hake är att Stockholm ligger så avsides ;-) jag måste i så fall resa på fredag och hem på söndag. Kanske kan jag inte lämna R 2 dygn. Måste fundera lite. Just nu (5 månader igår)är hon ganska känslig och behöver tanka mammakropp och mjölk med ganska täta mellanrum. Men det kanske är helt annat om ytterligare två månader? Hur vet man det? Kommer inte att fråga på "familjeliv", litar mer på mina alkiskompisars omdömme här faktiskt, hihi. Alternativet är att ta med familjen och låta dem roa sig själva på lördagen, men helst vill jag åka själv.
Ska tänka lite till/Victoria

Tack för hälsning och för att jag får "finnas kvar" hos er! Ni finns här hos mig oftare än ni anar :)
Kom att tänka på en sak då jag skulle förklara mitt drickande, varför jag ville berusa mig, för en vän. Alkoholen var för mig ungefär som vad jag tycker instagram, eller snarare filtren i instagram verkar fylla för funktion för många. Att försköna verkligheten med. Verkar finnas en del instagramfiltermissbrukare också. Önskar dem ett tillfrisknande;-)

Hej!
Vad skönt att höra att du har träffat en bra terapeut, Medardus! Härligt!

Jag tror att det är bra att du och frun inte träffar terapeuten tillsammans. Man måste få lov att vara arg på sin partner, att testa olika tankar, att gråta... och allt sånt där - utan att partnern hör och ser det.

Mitt i sorgen är det skönt att läsa att du mår (relativt) bra. Kram!
/H.