Senaste kommentarerna i forumet

Tulleman - du som "gav" mig mitt nick när jag skulle skapa min tråd och behövde ett nick name.
Du skrev här då, en kort tid tror jag, tillsammans med Tvåbarnspappan och några andra som jag faktiskt glömt "namnet" på. Jag grubblade och sökte ett namn - så vände jag om Tulleman och det blev Mulletant. Jag är ingen riktig skogsmulle - mer en stadsmänniska faktiskt fast jag bor i naturen och njuter av den - och av närheten till civilisationen:) TP:s tråd var aktiv länge med olika gästskribenter, TP gjorde ett litet inhopp vid jultid - tror jag det var. Jag hoppas att ni hittar tillbaka hit, ni som var mina första fotfästen.

Ni som finns kvar har en särskild betydelse, lillablå, vana, viktoria, Adde, Berra, Lelas och Mr P... ja, ni är många som finns kvar och det värmer mitt hjärta.

Nu ÄR jag mulletant med ett mulleliv här på sidan, det är en del av min identitet. Jag har en forumväv med många inslag - guldglitter, glädjeglöd, svartsorg och grådimma. Just nu spirar väven vårgrönt och blommar blåsippsblått, vitsippsvitt, vårlöksguld och scilla. Jag bor i en lila-rosa alkoholk med gula inslag i en mijon-program-park någonstans i Sverige.

Ni alla som jag kallar min forumfamilj har hjälpt mig att förändra mitt liv. När jag riktigt tänker efter är det nästan ofattbart.
Men sant. Min del av jobbet är att skriva, inifrån och ärligt. När jag skriver kommer jag närmare mig själv. Att jag skriver är nödvändigt men inte tillräckligt - era gensvar hjälper till att göra bilden hel, bekräftar det goda och riktar ljuset mot spindelväven i de dunkla hörnen där jag måste rensa och röja.

Tack! Ha en fin dag! / mt

- det finaste är att mötas och att dela:) Kram / A

När jag vaknar är mullegubben redan uppe (!!!) och kaffet är klart. Vi pratar på medan jag skriver, han vet inte att vi är i miljon-program-parken och att jag har en lila-rosa holk med gula inslag där. Eftersom jag inte (just nu) kan tänka mig ett liv utan honom så får han dela holk med mig. En pensionärsholk. Vi kan vara barnvakt åt er yngre vid behov. Åh, det är härligt att läsa här just nu, det finns en sån livskraft och styrka. Idag blir en utedag, trädgård, städning i hönshuset, ris till brasan... Jag trycker ctrl+s och bevarar stunden; musik och Lisa Syrén i radion, fågelsång och morgonsol utanför fönstren, doft och smak av nybryggt kaffe, katten i famnen (mellan laptopen och mig), värme och glädje i mitt hjärta. / mt

Min klippa...mulletant. Tack för de fina orden...jag tror att DU har den gåvan du pådyvlade mig ;-) Skriv din bok! Kram/R

Ja, det har varit ett par goda dagar A! Jag har kännt lugn och ja...balans faktiskt, trots en helt annan känsla för några dagar sedan. Ikväll har vi spenderat ett par timmar hos vänner på kalas. Det bjöds kaffe och tårta och alkohol var inte ens ett alternativ för någon. Väldigt skönt och avspänt. Den stora skillnaden slog mig - alla fick tala till punkt och alla blev lyssnade till. Ingen misstolkade något och stämningen var välvillig och varm. En stor kontrast till det jag upplevt på sammankomster den senaste tiden. Känner tacksamhet.
Idag har jag spenderat min arbetsdag i en lokal granne med systembolaget i min stad (ett litet extrajobb jag ägnar mig åt ibland). Valborg måste vara en riktigt alkoholfylld helg slog det mig. Genom mitt fönster såg jag den strida strömmen av människor in och ut ur butiken som aldrig verkade ta slut. Folk bar ut lådvis. Fick mig att känna lite dubbla saker. Lättnaden över att jag inte längre ingår i strömmen, men samtidigt fick jag en släng av saknad efter den känslan jag tidigare kunde ha inför liknande helger. Inte saknad efter alkohol i sig, utan mer hela paketet. Förväntan av något slag, upprymdheten då jag gjort mitt inköp och var på väg hem. Känslan av att ha hela härligheten framför mig. Flera lediga dagar, fest och stoj och stim. Värmen i kroppen då jag tog de första munnarna rött vin. kanske göra sig snygg inför kvällens party. Ja, mycket av min eg njutning av alkoholen har handlat om timmarna, minutrarna, sekunderna innan. Egentligen en form av lustfylld förväntan precis innan jag börjat dricka. För sedan gick det ju raskt utför. drack för fort, var bladig redan innan jag hunnit till festen, och restn av kvällen ett enda långt maraton för att hitta den "rätta stämningen"- "om jag bara dricker ett gals vin till blir det nog lite roligare, lite gladare, lite festligare. Nej, så blev det sällan alls! Och nej, jag saknar det inte. Men den korta förnimmelsen, kanske kroppsminnet, tog mig på sängen kan man säga. Har inte haft något som liknat ett sug på länge. Men på ett sätt var nog detta ett kort sug. Endast ett ögonblick, men ändå. Nu är det godnatt för mig, imorgon blir det lite jobb, och sedan ledighet till onsdag. Är så tacksam för att ni alla finns här, att forumet finns och att jag hittade hit!

komma ihåg vikten av forumet är en påminnelse för mig också... en påminnelse om hur farlig alkoholen är, hur förödande. Det är nog lätt hänt att glömma bort faran med att dricka "lite" eller "måttligt" när det dricks så förrädiskt vardagligt runtom. Risk att man glömmer att den här verkligheten som är levande här på forumet finns och att den är verklig. Den är så osynlig annars...
Bara några tankar... är eftermiddagssömning:) Hoppas du har det gott... Kram / A

Lev njut med alla sinnen! / mt

Tack! Ja det ska bli bra. Prova att åka på nykter semester för första gången. Faktum är att jag ser fram mot det. Tänk va mycket nytt jag kommer upptäcka :)

Önskar dig/er en fantastiskt semester PM. Koppla av ordentligt och njut med alla sinnen!

Idag har jag haft fortbildning och tror ni inte att jag hamnade jämte en lirare som stank gammal fylla? Lite sötaktig doft som blandades med den cola som han hinkade i sig. Jag kan ha fel, men detta kändes inte som en endagarsfylla. Jag tror han hade hållit igång ett tag. Tragiskt och obehagligt. Men en nyttig påminnelse och en klapp på axeln på mig själv.

Lukten sitter fortfarande i näsan, men jag tror den börjar mattas av nu.
Och nu ska jag ha semester.

sa Bull. Du är väl bekant med Pelle Svanslös:) Tack viktoria, genuint klok är du. Du har fångat det viktiga i livet - jag kopierar din balansramsa så har jag två:)

Arbete, familjeliv, vänskap, nöjen, fritidsintressen, kärlek
- plats och gynnsamma förhållanden för kärleken.
Plats för möten med andra - att mötas, ses
- utrymme för intrycken att landa, slå rot i det hela som är jag.
Utrymme för att vara bara jag,
inte arbets-jaget, mamma-jaget, väninne-jaget utan bara jaget - mina tankar.

Nu blev det mer än en ramsa. Och då kommer jag ihåg din text att allt är så mycket tydligare... Den måste jag "hämta hem", eller snarare ta ut ur den textmassa där den bor.

För länge sen frågade du om mitt liv. Med ögat i backspegeln kan jag önska att jag skulle ha förstått mer om balans... det finns saker jag försummet och tider när jag prioriterat fel. Å andra sidan vet jag inte hur livet skulle se ut om jag valt annorlunda. Nu är livet bra men det finns sprickor och sår... och dem vårdar jag så gott jag förmår - skriver och rannsakar samtidigt mig själv. Man förstår livet baklänges men måste leva framlänges - så många gånger jag sett att jag sånt jag inte kunnat förstå hos andra finns hos mig själv och i mitt liv.

I vårt liv har nykterheten skapat utrymme för samtal om det som är och varit svårt. Om sånt som rör balansen inte minst. Förmågan att lyssna och ge utrymme för den andre har ökat markant, nästan obegripligt eftersom vi inte varit asberusade på nåt sätt. Området för vad jag vill ta upp har vidgats - och även hans skulle jag tro. Många av de vardagssamtal vi har nu skulle ha slutat i missförstånd, undandragande, intrasslade försök att ta sig ur = kanske mest "nu ska DU höra vad JAG har att säga!!!" Det här är en enorm vinst av nykterheten i min värld, som jag ser det.

Nu när jag tänker och skriver ser jag två olika dimensioner (eller vad det ska kallas)
- den första, som jag ofta nämnt här är att sånt som kunde slutat i trassel har upplöst sig och verkligen varit borta
- det andra att möjligheten, utrymmet att beröra smärtsamma erfarenheter/upplevelser har blivit så mycket större. Jag minns det Mm sa den där dagen i december 2010 att den mest sårbara ytan är mot den som står närmast. Det sårbara finns kvar men tilliten till att såret går att vidröra, att det kan läka har ökat och därmed modet att blotta sig och rengöra. Jag ser det framför mig. Såren. Och hur de långsamt läks.

Igår kväll hade vi igen ett sånt naket och insiktsgivande samtal som ger möjlighet till förändring och läkedom.

(Jag ser dig Adde för min inre syn när du böjer din nacke för vännen V - jag har en bild men den är inte färdig att beskrivas i ord. Ännu.)

Varma kramar / A

Vad fantastiskt fint sagt Adde♥ Tack för att jag får vara viktig! Kramar till dig med!

följa dig så här i livet är för mig en gåva. Kramar ♥♥♥

gång böjer jag min nacke för kloka Viktoria. Jag har så mycket att lära av dina tankar. Tack.

Balans är svårt, varaktig balans. Det är min egentliga enda livslånga strävan i allt - balans. Inte för mycket, inte för lite. Flera ben att stå på, arbete, familjeliv, vänskap, nöjen, fritidsintressen, kärlek - plats och gynnsamma förhållanden för kärleken. Plats för möten med andra - att mötas, ses, utrymme för intrycken att landa, slå rot i det hela som är jag. Utrymme också för att vara bara jag, inte arbets-jaget, mamma-jaget, väninne-jaget utan bara jaget - mina tankar.
Läser det Stigsdotter skriver i sin tråd, om en tanke kring ett liv på landet. Där livet kanske inte ska utformas eller anpassas efter arbetet/karriären i så stor utsträckning, utan att kanske arbetet mer ska få vara ett verktyg för att kunna forma livet, det riktiga livet, till det man vill. Allså, att arbeta för att skapa förutsättningar för allt det andra man vill i livet, istället för att minska de förutsättningarna med för stor arbetsbörda. Försöker tänka på ibland när jag har svårt att prioritera rätt, eller göra "lagom", att vad kommer jag att ångra då mina sista dagar kommr att jag inte gjorde mer av? Jobbade? Var berusad? Älskade? Tog mig tid till ett samtal med någon jag tycker om? En tårtbit till? Jag vill ha en trygg ekonomi, självklart vill jag ha ett jobb där jag trivs, men själva presterandet i sig har ju eg inget eget värde om det inte är i balans med det övriga, om det inte gynnar det övriga utan snarare äter upp tid och plats för annat. Lätt att förstå, men ändå svårt att uppnå den där balansen. Stor och varm kram till dig A.

Jag är här, och har inte klappat ihop. Tack för ert stöd och er varma omtanke. Den är värdefull, tro mig! Blev lite stilla och ro i mitt sinne då vi skiljts åt igår. En paus. Jag skäms lite då jag tänker att det är den pausen min syster och hennes man inte alls får, någonsin. De måste stanna i den verkligheten de har tills det är över. Ingen paus. Men jag har paus nu. Sånt är livet.
Tänker fortfarande en hel del på det här med att inte glömma, vad gäller alkoholen. Hur det ska bli efter att lill* har kommit. Fortfarande känner jag en rädsla, ett gnag djupt där inne, över att sedan kanske inte kunna riktigt förnimma det verkliga i att jag inte KAN dricka alkohol. Mitt förnuft vet det, men tänk om jag bara liksom tappar förankringen i nykterheten. Eftersom jag inte känner att jag är "aktivt" alkoholfri nu. Bara självklart/tvång? alkoholfri som jag förväntas vara då jag är gravid. Blir inte av med känslan att risken finns att tappa greppet. Måste komma ihåg vikten av forumet, vikten av att ta del av andras berättelser för att minnas vem jag själv är, vart jag kommer ifrån, hur jag mådde då och hur jag mår nu.
Tycker det känns så fint att det är fart och fläkt på forumet, nya hittar hit, och flera verkar faktiskt bli kvar, eller återkomma, än jag upplevt tidigare. Stabilt och härligt gäng! Nu ska jag nog gå in och skriva en liten rad till Vana, länge sedan hon hördes av...

fyllda av arbete. Igår talade vi om det, Mm beskrev hur han anpassar sig till den trötta jag som kommer hem med kroppen men inte kommer hem. Exakt som det är. Bra att kunna gå tillbaka och påminna mig om det också... mitt nyårslöfte var att arbetet ska vara en del av livet men nu tar det överhanden igen. Svårt. Omöjligt att prioritera i nuläget. Var ute i trädgården en stund i går kväll och läste Lönnebo inför natten - det gör gott. Jag kom till ro i kropp och själ vid midnatt och somnade gott och nära.

I måndags passerade räkneramsan en gräns och gick in i nya tal. Måndagen var ingen hejsan-hoppsan-dag, jag var medveten om datumet och gränsen men kände mig inte glad även om tyngden från söndagen hade lättat. Idag är det den etthundrasjuttiofemte dagen 24+53+15+173+60+175. Det finns olika minnesmärken, jag oljade matbordet i söndags. Matbordet är ett slags minnesmärke i glappet mellan 15 och 173. Ser i fjolårets kalender att för ett år sen var det annandagpåsk, dag 43, och jag minns så väl att vi fick en champagneflaska för att vi gjort en tjänst över påsken - det blev inget bra... Det var många utmaningar då; champagnen, valborgsbrasan och fiskepremiären med rökt abborre. Allt det övervann vi, var för sig och tillsammans. / mt

är starkast när man vet vad som komma skall och det är svårast att trösta då. Men du har ju fördelen med att ha tillgång till hela ditt känsloregister idag och det är en makalöst helande kraft.

Lita på din styrka och känn mina tankar.

men du finns i mina tankar ♥♥♥ / A

Tillbringat en knapp vecka med syster + familj. Mosters mest älskade lillpojken. Svåra dagar på många sätt. Ni som känner mig här vet vår historia. Smärtan i min bröstkorg tar sådan plats att andningen är besvärlig. Rent fysiskt svårt att andas faktiskt. Vi skiljs åt imorgon igen för ett tag, och jag känner för första gången på riktigt panik över dagar som inte kommer att komma. Jag har levt på en (inbillad?) övertygelse att hon är här då lill* kommer till världen. Måste finnas här. Nu känns det inte som en övertygelse. Paniken kryper under huden. Jag håller den där, förtränger för att hålla ihop mig själv inför lilla pojken. Jag ska bryta ihop först imorgon då planet lyft. Först då. I natt är det tufft att vara.

morgonen och förmiddagen. Är på väg ut nu, tänker ha en dag i den vildvuxna trädgården, krafsa fram det som ska finnas och rensa ogräs. Talat med Mm om sånt jag funderar på. Vid några tillfällen den senaste månaden har det har varit ganska djupa dippar men det har varit kortvarigt. Viktigt för mig är att möta det som är svårt, att dela - jag vet också hur svårt det är för den som härbärgerar det som skaver. När jag ögnar bakåt i min tråd, lite snabbt bara, möter jag allt som är gott - så bra det är att ha den här platsen för mina egna reflektioner. Här finns ogräset i vårt liv men också blommorna, träden och växtkraften.
Nu blev forumet en trädgård också, en växtplats:) Där är Dompas fågelholkar i träden med blåmesar, flugsnappare och nån stare kanske - de gör sig fint ... Jag ser det framför mig alltihop och gör som Ronja - skrattar bara för att det finns:) / mt

Igår var jag på anställningsintervju. Ja, ett jobb jag skulle kunna tänka mig. Bra vibbar.
Jag var inte nervös innan eller under intervjun. Jag är inte lagd åt det nervösa, stressade hållet. Jag gick dit, var mig själv och utmanade dom lite.

Får jag inte jobbet så kommer jag inte gråta, men om jag får chansen så tror jag att jag tar den. 17 sökande. 8 kallade till intervju och jag var en av dom. Redan där tycker jag att jag vunnit.
Hur som helst, så var det en egoboost. Dagarna innan hade jag tänkt igenom vad jag tycker och tänker om saker och ting. Hur jag är som person och allt det där ni vet. Känslan igår eftermiddag och kväll var att jag är väldigt duktig på det jag gör. Oavsett var jag jobbar framöver så ska dom jag jobbar för vara glada och tacksamma för att jag är just där.
En härlig känsla att vara tillbaka på banan. Att självförtroendet fick sig en kick framåt. Att inse att jag är värd mycket.
Får jag inte jobbet, så har jag ändå fått den största vinsten. Ett rejält steg framåt i min egen värdering av mig själv.

En tjej jag känner ganska väl satt med i intervjugruppen och jag hade inte kommit särskilt långt med bilen efter intervjun då det plingade till i mobilen.
Ett sms från henne där det stod ett enda ord. "bra!!"
Det kändes i hjärtat!

på flera sätt haft riktigt roligt på jobbet! Känt arbetsglädje och gemenskap - det betyder så mycket. Mest kanske.

Idag har jag också levt i nuet och minnet av idag för två år sen då en anhörig skadades så svårt i en olyckshändelse att det slutade med döden. Det har följt mig av och till - "där" satt jag när jag fick telefon, på sjukhuset var jag den tiden, det stora askmolnet störde helikoptertrafiken - men det hade slutligen ingen betydelse. Så skört är livet, så sårbara är vi människor sist och slutligen.

Nu ska jag göra sallad med färsk, hemmaodlad basilika. / mt

till dig min vän ♥ / A

men det hör till årstiden. Det goda är att jag så tydligt ser att min inre process rör sig mot att sätta punkt. Kanske ett år till medan jag tar ut innestående ledigheter och trappar ner? Så resonerar jag inom mig - "Inte ett år till som detta". Det finns dagar, eller snarare situationer, när jag känner oro (och då värnar jag om min fulla lön), när jag ser att Mm har det jobbigt - det har varit kanske tre såna tillfällen den senaste månaden - men det har varit kortvarigt, det har gått förbi och vi har kunnat prata om det. Vid de tillfällena föreställer jag mig att jag kunnat "se" vad det handlar om och även förstå. Jag kan föreställa mig att det är just så som jag läser om här på "andra sidan" - man (han) möter små och stora livsproblem som tidigare dämpats med alkohol och nu ska fejsas i medvetenhet och utan flyktvägar. Även jag möter livet, det gör ju alla, men jag har inte flytt in i alkohol - jag flyr in i annat (syrligt leende åt mig själv). I viss mån har ju alkoholen varit en gemensam flyktväg - god mat, gott vin... fina glas - som nån skrev så bra om här på forumet. Även jag måste lära mig att stanna upp, finnas kvar, inte fly in i mitt.

Tänker tillbaka - för ett år sen fanns många saker vi aldrig gjort utan öl och vin, sånt som stod framför och som jag försökte låta bli att oroa mig för. Nu har vi gjort det; påskmiddag, valborgsbrasa, fiske och fiskrökning, midsommar, kräftor, konsertbesök utan vinglas i foajén... även jul och nyår som då var långt borta men oprövade nyktra festtillfällen. Idag är det nyktra livet oftast helt naturligt. Gud så skönt! / mt